Selkupiska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Selkupiska
Talas i Ryssland
Region Sibirien
Antal talare cirka 2000
Klassificering Uraliska språk

Samojediska språk

Sydsamojediska språk

Selkupiska
Språkkoder
SIL sel

Selkupiska (tidigare kallat ostjaksamojediska) är ett samojediskt språk som talas i västra Sibirien, mestadels mellan floderna Ob och Jenisej, i Ryssland[1] av under 2000 personer[2] som tillhör folket selkuper. Selkupiskan räknas till de sydsamojediska språken, av vilka den är det enda överlevande språket. Fram till början av 1900-talet fungerade selkupiskan under flera hundra år som ett lingua franca i de nordöstra delarna av västra Sibirien[3] och användes som andraspråk av keter, evenker, nentser och chanter i området.[4] Numera talas språket endast av en minoritet av den etniska gruppen selkuper, och ryska är det språk som används i de flesta sammanhang utanför hemmet.[4]

Klassificering[redigera | redigera wikitext]

Selkupiskan räknas traditionellt, tillsammans med de nu utdöda kamassiskan och matoriskan, till de sydsamojediska språken. Inom de sydsamojediska språken i sin tur brukar selkupiskan uppfattas som en gren parallell med ”Sajansamojediska”, som omfattade kamassiskan och matoriskan. Den traditionella klassificeringen av de samojediska språken har på senare tid blivit mer ifrågasatt. Likheterna inom de två huvudgrupperna kan till stor del bero på sekundär språkkontakt, snarare än gemensamt ursprung, och kamassiskan kan vara närmare besläktad med selkupiskan än med matoriskan. Fortfarande används dock den traditionella indelningen i stor utsträckning.[5]

Dialekter[redigera | redigera wikitext]

Selkupiskan bildar ett dialektkontinuum, där närbelägna dialekter är mycket likartade, men dialekter som befinner sig i vardera ände av kedjan skiljer sig så mycket att de inte är inbördes förståeliga. Genom att vissa dialekter har dött ut är denna kedja inte längre sammanhängande, utan de sydliga dialekterna är avskurna från de övriga.[6][4]

Dialekterna brukar indelas i några huvudsakliga grupper. En indelning är i tre grupper, en nordlig grupp, eller Taz, vid floden Taz samt floderna Baicha, Turuchan och Jeloguj, [7] en mellangrupp, eller Tym, vid floden Tym med floderna Vach, Vasjugan, Parabel och Narym,[7] samt en sydlig grupp, eller Ket, vid floden Ket (med de utdöda dialekterna vid floderna Tjaja och Tjulym[7]).[8] De nordliga dialekterna talas av omkring 90% av antalet selkupisktalande.[4] Till de nordliga dialekterna hör de varandra närstående dialekterna vid mellersta Taz och i Baicha-Turuchan-området. Dessa utgör grunden för skriftspråket.[6]

Forskaren Eugene Helimski delar in selkupiskan i fyra dialektgrupper: nordliga, centrala, som talas främst i de nordvästra delarna av Tomsk oblast, sydliga dialekter, i den centrala delen av Tomsk oblast, samt Ket’-dialekter, som talas vid floden Ket i nordöstra Tomsk oblast.[6]

Fonologi[redigera | redigera wikitext]

Selkupiskan i dess standardvariant (mellersta Taz-dialekten) har 41 fonem, av vilka en mycket stor del, 25 stycken, är vokaler, och de övriga 16 konsonanter. [9]

Konsonanter[redigera | redigera wikitext]

Typ Labialer Dentaler Palataler Velarer Uvularer
Nasaler m n ŋ
Klusiler p t k q
Affrikator čʲ
Frikativor s šʲ
Lateraler l
Tremulanter r
Halvvokaler w j

Det begränsade antalet konsonanter ger ett betydande utrymme för allofoni. Det tonlösa klusilerna kan ofta realiseras som tonande. Den enda affrikatan kan uttalas som en klusil och kan fonologiskt också anses höra till klusilraden. Särskilt varierat är uttalet av det ensamma postvelara fonemet /q/. Detta kan, förutom som tonlös postvelar klusil, realiseras som tonande, halvtonande, palataliserad eller implosiv postvelar klusil, postvelar frikativa, postvelar nasal eller postvelar tremulant.[10]

Vokaler[redigera | redigera wikitext]

Främre Centrala
(orundade)
Bakre
(rundade)
Orundade Rundade
Spända Slappa Spända Slappa
Höga i, ii ɪ , ɪ ɪ ü, üü ï, ïï u uu
Mellan e, ee ɛ, ɛɛ ö, öö ë, ëë o, oo å, åå
Låga ä, ää - - a, aa

[11]

Selkupiskan har ett rikt vokalsystem. Varje vokal förekommer som lång respektive kort, vilka anses utgöra olika fonem. För fem sådana vokalpar görs det fonematisk åtskillnad mellan spänd och slapp vokal, där den slappa varianten har mindre ansträngd artikulation och är mer centrerad och/eller har lägre tunghöjd. Selkupiskan tillämpar inte vokalharmoni (till skillnad från många andra uraliska språk).[12]

Betoning[redigera | redigera wikitext]

Betoningen är rörlig. En allmän regel i standarddialekten är att den sista långa vokalen i ett ord blir betonad. Om det inte finns någon lång vokal i en icke-initial stavelse faller betoningen på den första vokalen. Vissa böjnings- och avledningssuffix orsakar avvikelser från denna regel.[12]

Morfofonologi[redigera | redigera wikitext]

Ett karakteristiskt morfofonologiskt drag i selkupiskan är att klusiler i vissa stammar kan alternera med nasaler med samma artikulationsställe - n med t, m med p och ŋ med k. I vissa fall finns en tredje variant Ø (frånvaro av konsonant). Exempelvis har ordet för "djur" varianterna suurïmsuurïpsuurï. Ordet för människa har två varianter, qum och qup. Man kan utifrån detta urskilja olika typer av stammar – stammar med tre varianter, stammar med två varianter och stammar där denna alternation saknas, till exempel üt, ”vatten”, som endast har denna form.[13][14] Varianterna är funktionellt likvärdiga och förekommer ungefär lika ofta exempelvis i pausa. Skillnaden mellan de olika stamtyperna visar sig både i böjningar och avledningar.[15]

Morfologi[redigera | redigera wikitext]

I selkupiskan har det utvecklats ett sätt att mycket regelbundet omvandla ord morfologiskt så att de byter ordklass. Inte bara kan verb omvandlas till particip och verbalsubstantiv, utan exempelvis substantiv kan med hjälp av suffix fungera som verb, adjektiv och adverb. Detta sker på ett så regelbundet sätt att det, enligt Helimski, bättre kan beskrivas som böjning än som avledning, och kan enligt honom uppfattas som en morfologisk kategori "representation", med fyra representationer (substantivisk, adjektivisk, verbal och adverbiell).[16]

Substantiv böjs i tre numerus, singular, dualis och plural, samt (i nordliga dialekter, inklusive standardspråket) en kollektivform som bildas med adjektivsuffixet lʲ +mï. Denna form betecknar flera föremål som en helhet, till exempel qumilʲmï "folk, folkmassa", till skillnad från pluralformen qumït "människor".[17][18] I standardspråket finns 13 kasus, nominativ, genitiv, ackusativ, instrumentalis, karitiv, translativ, koordinativ, dativ/allativ, illativ, lokativ, elativ, prolativ och vokativ.[19][13]

Adjektiv som används attributivt kongruerar inte med sina huvudord. De kan dock även användas som substantiv, och böjs då som substantiv.[20] Det finns heller ingen morfologisk komparation av adjektiv.[21]

Verb har kategorierna aspekt, modus och tempus. Varje verb i selkupiskan har antingen imperfektiv eller perfektiv aspekt. Det görs ingen skillnad i böjningen, förutom att perfektiva verb inte bildar presens particip, som imperfektiva verb gör. För oavledda verb kan man inte se på verbstammen om det är perfektivt eller imperfektivt. Om verbet har avledningssuffix visar dessa däremot vanligen aspekten.[22] Presens av ett perfektivt verb anger "perfekt presens", det vill säga "x har utfört handlingen", och av ett imperfektivt verb en pågåendeform, det vill säga "x håller på att utföra handlingen".[22]

Åtta modus urskiljs, nämligen indikativ, inferentialis[22] /narrativum[18] (beskriver händelser som den talande inte bevittnat direkt), auditiv (beskriver händelser som den talande har bevittnat med hörseln), konditionalis (anger reala villkor i presens och futurum), konjunktiv (anger irreala villkor och följder i dåtid), debitiv (anger att en framtida händelse är obligatorisk eller påtvingad), optativ (anger att en framtida händelse är önskvärd eller lämplig) och imperativ. Av dessa är indikativen omarkerad. Övriga modusformer bildas med suffix, utom imperativen, som inte har något särskilt suffix men vars finita personsuffix i andra och tredje person skiljer sig från motsvarande suffix i andra modus. Inferentialis och konditionalis markeras ofta förutom med suffix dessutom med särskilda partiklar.[22]

Tempus urskiljs bara i indikativ och inferentialis. I indikativ förekommer presens, futurum, preteritum och preteritum narrativ. I inferentialis förekommer presens, futurum och preteritum narrativ.[22]

Syntax[redigera | redigera wikitext]

Den dominerande ordföljden i selkupiskan är subjekt – objekt – predikat, men variationer förekommer.[23] Attribut föregår vanligen huvudord. Böjda hjälpverb placeras vanligen efter huvudverbet.[24] Till skillnad från andra nutida samojediska språk[25]har selkupiskan inget negativt verb.[24] Samordning och underordning av satser sker normalt med paratax, utan konjunktioner. En annan metod för att uttrycka underordning är att det finita verbet i bisatsen ersätts av en icke-verbal representation. I nutida vardagsspråk förekommer samordning och underordning med konjunktioner oftare, troligen på grund av påverkan från ryskan.[23]

Ordförråd[redigera | redigera wikitext]

Förutom arvord har selkupiskan många lånord från angränsande språk från olika tidsepoker. Selkupiskan har lånat in ord från turkspråk, chantiska, jenisejspråk, evenkiska och med början på 1500-talet från ryska. Enstaka lånord har kommit från mansiska, mongolspråk, nentsiska och entsiska. Många ord har okänt ursprung och kan vara substrat från ett eller flera nu utdöda språk.[26] Numera utövar ryskan mycket stort inflytande på selkupiskan, liksom på de andra samojediska språken.[27]

Skrift[redigera | redigera wikitext]

Från 1800-talet gjordes några försök att använda selkupiska som skriftspråk med kyrilliska alfabetet, men de flesta selkuper förblev analfabeter. I början av 1930-talet infördes selkupiska som skolspråk och en ortografi som baserades på latinska alfabetet utvecklades. År 1937 avskaffades den latinska ortografin, liksom för andra minoritetsspråk i Sovjetunionen, för att ersättas av en variant av det kyrilliska alfabetet. På 1950-talet avskaffades selkupiska som skolspråk och all undervisning hölls istället på ryska. Från 1980-talet och framåt har nya initiativ tagits till att utveckla selkupiskan som skriftspråk och använda den i undervisning. Förutom inom undervisning används selkupiska mycket lite i skrift.[28]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Helimski, "Selkup", i Abondolo 1998, s. 548
  2. ^ Helimski anger cirka 2000. Enligt folkräkningen från år 2002 är siffran 1641. Enligt den undersökning som gjorts av lingsib.iea.ras.ru är antalet talare endast cirka 600.
  3. ^ Helimski 549
  4. ^ [a b c d] Språkbeskrivning i Ethnologue
  5. ^ Janhunen, "Samoyedic", i Abondolo 1998, s. 458-459
  6. ^ [a b c] Helimski s. 549-550
  7. ^ [a b c] Hajdú, sid 25
  8. ^ Nordlig, mellangrupp och sydgrupp i Hajdú sid 25, Taz, Tym och Ket i Collinder sid 37
  9. ^ Helimski sid 551
  10. ^ Helimski sid 551-552
  11. ^ Tabellen är baserad på figur 18.1 på sidan 552 i Helimski (Abondolo) 1998
  12. ^ [a b] Helimski sid 553
  13. ^ [a b] Hajdú sid 26
  14. ^ Helimski sid 554-555
  15. ^ Helimski sid 555
  16. ^ Helimski sid 557
  17. ^ Helimski sid 557 och 560
  18. ^ [a b] Hajdú sid 27
  19. ^ Helimski sid 560-561
  20. ^ Helimski sid 562
  21. ^ Helimski sid 563
  22. ^ [a b c d e] Helimski sid 566
  23. ^ [a b] Helimski sid 576
  24. ^ [a b] Helimski sid 575
  25. ^ Janhunen sid 474-475
  26. ^ Helimski sid 577
  27. ^ Janhunen sid 477
  28. ^ O.A. Kazakevich (2005). ”The Selkup Language”. Department of the North and Siberia, IEA RAS. http://lingsib.iea.ras.ru/en/languages/selkup.shtml. Läst 2007-10-13. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Björn Collinder (1962). Introduktion till de uraliska språken. Finskan och dess frändespråk. Stockholm: Natur och kultur. Sid. 36-37 
  • Péter Hajdú (1988). ”Die samojedischen Sprachen”. i Denis Sinor. Handbuch der Orientalistik. Abt. 8, Handbook of Uralic studies, Vol. 1, The Uralic languages : description, history and foreign influences (1). Leiden: E. J. Brill. Sid. 3-40. ISBN 90-04-07741-3 
  • Eugene Helimski (1998). ”18. Selkup”. i Daniel Abondolo. The Uralic Languages (1). London och New York: Routledge. Sid. 548-579. ISBN 0-415-08198-X 
  • Juha Janhunen (1998). ”15. Samoyedic”. i Daniel Abondolo. The Uralic Languages (1). London och New York: Routledge. Sid. 457-479. ISBN 0-415-08198-X 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]