Silltrut

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Silltrut
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Silltrut av nominatformen L. f. fuscus fotograferad i Finland.
Silltrut av nominatformen L. f. fuscus fotograferad i Finland.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Lari
Familj Måsfåglar
Laridae
Släkte Larus
Art L. fuscus
Vetenskapligt namn
§ Larus fuscus
Auktor Linné, 1758
L. f. graellsii fotograferad i Tyskland.
L. f. graellsii fotograferad i Tyskland.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Silltrut (Larus fuscus) är en palearktisk häckfågel i familjen måsar och trutar som tillhör det så kallade gråtrutskomplexet. Den är en smäcker trut med smala och spetsiga vingar, och den adulta fågeln har gula ben och svart eller grå mantel beroende på underart. De underarter som har grå mantel kallas tillsammans för "ljusmantlade silltrutar".

Taxonomi och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Silltruten har ett palearktiskt häckningsområde som i sin vidaste bemärkelse Larsus fuscus sensu lato sträcker sig från Island i nordväst till Spanien i sydväst och Tajmyrhalvön i nordöst.

Man brukar dela upp silltruten i tre eller fyra underarter:

  • Larus fuscus fuscus ("Östersjösilltrut") - Nominatformen som häckar huvudsakligen i Sverige och Finland på öar och längs kusterna runt Östersjön, på västra Kolahalvön och i norra Norge. Dess nordligaste och östliga häckningskolonier ligger i Onegabukten. Den är en långflyttare som främst övervintrar vid kusterna i tropiska Östafrika, men även i Mellersta Östern.
  • Larus fuscus intermedius - Häckar i södra Norge, västra Sverige, Danmark, Nederländerna och nordvästra Belgien. Den övervintrar i västra Europa och söderut till västra Afrika.
  • Larus fuscus graellsii ("Atlantsilltrut") - Denna västliga underart häckar på Island, Färöarna, Storbritannien, Irland, i västra Frankrike, Portugal och nordvästra Spanien. Den övervintrar från mitten av Irland och söderut längs med Europas västra kuster ner till västra Afrika.
  • Larus fuscus heuglini ("Tundratrut" eller "sibirisk trut") - Denna underarts taxonomiska ställning har tidigare varit omdiskuterad. Den omfattar de populationer som häckar på tundran i norra Ryssland som tidigare räknades tillhöra nominatformen. Den är en utpräglad långflyttare som övervintrar i Mellanöstern och ned mot Östafrika och i delar av södra Asien, exempelvis Indien.[2]

Utbredningsområdet för underarten graellsii expanderar åt nordost varför det skapats en kontaktzon mellan graellsii och intermedius. Numera förekommer därför samhäckning mellan dessa taxon och individer med en varierad grad av grå mantel förekommer. Dessa mellanformer kallas ibland för "dutch intergrades".[2]

Då det ibland kan vara mycket svårt, eller till och med omöjligt att underartsbestämma individer som inte befinner sig på häckningsplats så har samlingsbegreppet "ljusmantlad silltrut" skapats för den gråmantlade graellsii och heuglini, tillsammans med de övergångsformer som kallas "dutch intergrades".[2]

Flyttning[redigera | redigera wikitext]

De baltiska, ryska och sibiriska populationerna är flyttfåglar och flyttar till Östafrika och Indien. De västeuropeiska och västskandinaviska populationerna övervintrar främst i västra och sydvästra Europa och nordvästra Afrika medan de sydligare populationer, från centrala Irland och söderut, är stannfåglar. De flesta 1-åriga fåglar stannar hela året i vinterkvarteren och det är därför ovanligt att, av de flyttande populationerna, se individer i 1:a sommardräkt på häckningsplats.

Silltruten i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Silltrut av underarten L. f. intermedius.

Det häckar två underarter av silltrut i Sverige; L. f. intermedius på västkusten och L. f. fuscus vid Östersjön. Den har också vi några tillfällen häckat vid Vänern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön och Torneträsk. De senaste tio åren (2006) har den svenska östliga populationen fuscus minskat medan den västliga populationen intermedius istället har ökat.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Silltruten är en smäcker trut med smala och spetsiga vingar. Den adulta fågeln har gula ben och svart mantel intermedius och fusucus som påminner om en mindre och smalare havstrut, eller grå mantel graellsii och heuglini som påminner om medelhavstrut. Dess vingar har bara en smal vit bakkant och på vintern blir dess annars vita huvud gråstreckat. Den är något mindre än gråtruten med en längd på 52-60 centimeter, ett vingspann på 135-155 cm och en på vikt 1 100 gram.

Silltruten har generellt fyra åldersklasser som de andra stora trutarna, men uppvisar ofta ett mer komplicerat ruggningsmönster än många andra trutar i gråtrutskomplexet.[2] Vanligtvis anlägger den adult dräkt drygt tre år efter kläckningen, det vill säga på sitt fjärde levnadsår. Läs mer om trutars ruggning. Både fuscus och heugelini kan dock uppvisa ett snabbare ruggningsförlopp och anlända till sina häckningsområden med en komplett ruggad adult fjäderdräkt redan under dess tredje levnadsår.[2]

Som juvenil och 1:a vinter är silltruten vattrad i svart, vitt, grått och beige. Den är svår att särskilja från gråtrut, medelhavstrut och havstrut. Dock är alla dess handpennor helmörka till skillnad från dessa andra trutar. Som regel kan man säga att den i kontrast ligger mitt emellan gråtrutens gråa fjäderdräkt och havstrutens svartvitvattrade fjäderdräkt. Sent på 2:a vintern anlägger den sin svarta eller gråa rygg, medan vingarna fortfarande är vattrade som hos 1:a vinterns fåglar.

Morfologiska skillnader mellan underarterna[redigera | redigera wikitext]

Silltrutar med grå mantel som ej med säkerhet går att underartsbestämma kallas för "ljusmantlade silltrutar".

Nominatformen Larus fuscus fuscus är den underart som i adult dräkt har den mörkaste manteln. Den har helt svart mantel som är svartare än hos havstrut, och i fräsch dräkt uppvisar den ingen kontrastskillnad mot vingspetsen. När dräkten slitits och solblekts har manteln ofta en mahognybrun ton.[2] På vintern har den bara lite streckad huvudteckning. Nominatformen har en rundare huvudprofil än graellsii och intermedius och dess näbb upplevs som slankare vilket ger den ett mjukare intryck. I flykten upplevs den som det slankaste och mest smalvingade taxonet.[2] Larus fuscus intermedius har en gråare ton på manteln än nominatformen. Dock fortfarande lika svart, eller bara något ljusare än havstruten. I flykten ser man en kontrastskillnad mot vingspetsen. Ofta går det att särskilja adulta intermedius från fuscus men vissa individer kan vara svårare. När fjäderdräkten slits får den en mer grå ton än mahognyton.[2] Larus fuscus graellsii har mörkt blyertsgrå ovansida som kontrastera tydligt mot de svarta vingspetsarna, som hos gråtruten. Larus fuscus heuglini har mörkgrå översida som graellsii men är något större och grövre.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Lätet påminner om gråtrutens och låter gah eller glau.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Silltruten är en utpräglad saltvattenfågel som mest ses utmed kusterna. Dock observeras den i inlandet under flyttningen på vår och höst då den kan befinna sig på åkrar där den letar efter mask.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Två silltrutar av underarten Larus fuscus graellsii. En juvenil i förgrunden och en adult i bakgrunden.
Silltrut 1k Ystad 2009.

Silltruten häckar ibland i stora kolonier då bona nästan är sammanväxta men den häckar också ensam på karga hällar i yttre skärgården. Den lägger en kul om året i maj till juni och lägger då i genomsnitt 3 ägg som ruvas i snitt mellan 24 till 28 dygn. Dunungarna lämnar tidigt bona och blir flygga efter cirka 35 dygn.

Silltrut och gråtrut - ringart[redigera | redigera wikitext]

Silltruten ansågs tidigare vara en ringart och bilda en rascirkel tillsammans med gråtruten. Senare forskning ifrågasätter dock om gråtrutskomplexet verkligen är så prydligt konstruerat som en cirkel och menar istället att dess släktskap är mer komplicerat. Se Gråtruten och Silltruten - Ringart.

Status[redigera | redigera wikitext]

Silltruten har en stor utbredning på 1 000 000–10 000 000 kvadratkilometer och man uppskattar att världspopulationen uppgår till 680 000–750 000 individer.[1]

Larus fuscus fuscus[redigera | redigera wikitext]

Nominatformen av Silltrut (L. f. fuscus) har sedan 1970-talet haft en negativ utvecklingstrend och världspopulationen omfattar idag (2007) mindre än 20 000 par.[3] I Sverige minskade den från 17 000 par i slutet av 1970-talet till 4 000-5 000 par på 2000-talet. I Finland minskade underarten från 12000 par i början av 1980-talet till 6000-7000 par på 1990-talet. Även i norra Norge, Ladoga och Onega har beståndet minskat.[3] På några få platser har utvecklingen varit positiv och dessa är Karlsöarna med en fördubbling av beståndet från 1998-2004, Gästrikland med en fördubbling från 1990-2006, och Berezovejöarna i Finska viken där det häckade 50 par i slutet av 1970-talet och hela 350-450 par 2002-2005.[3] Även beståndet i Onegabukten i Vita havet har ökat sedan i varje fall mitten av 1980-talet och man räknar med att cirka 10%, det vill säga 2 000-2 100 par (2007), av världspopulationen häckar där. Både underartens nordligaste häckningskoloni, på ön Malyj Robak, och dess östligaste, Zjizjgiön, ligger i Onegabukten. Den största kolonin i Onegabukten ligger på ön Krasivyj i Solovetskijarkipelagen och har i genomsnitt haft 240 häckande par 1990-2007 och har ökat till 300 par de sista åren.[3]

Konkurrens med gråtrut har föreslagits som orsak till silltrutens tillbakagång i Östersjön men detta motbevisas av siffrorna från Vita havet då både gråtrut och silltrut parallellt har ökat i detta område.[3] Antalet häckande silltrutar i Östersjön följer skarpsillsbeståndets utveckling, en för silltruten viktig födokälla i Östersjön[4].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Larus fuscus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c d e f g h] David Erterius (2011) Olika typer av silltrutar i Sverige, Vår Fågelvärld, vol.70, nr.2, sid:44-48, issn: 0042-2649
  3. ^ [a b c d e] A. Cherenkov, V. Semashko, G. Terititski. 2007. Nuvarande status och populationsdynamik för nominatrasen av silltrut Larus fuscus fuscus i Vita havet. Ornis Svecica vol.17, sid:29-36, 2007.
  4. ^ Hjernquist Björn and Hjernquist Mårten B (2009) The effects of quantity and quality of prey on population fluctuations in three seabird species. Bird Study. DOI: 10.1080/00063650903029516

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag
  • Wahlberg,T. (1993) Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige , Stockholm: Rabén & Sjögren. ISBN 91-29-61772-3
  • Lars Larsson, Birds of the world, CD-rom, 2001

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]