Slagruta

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En bild från 1700-talet på en man som använder slagruta.
En man letar vatten med slagruta. England 1942.

Slagruta är ett redskap som används i syfte att hitta till exempel vattenkällor, ädelstenar och malmer, försvunna personer, eller fornlämningar. Redskapet, vars effekt är omdebatterad, består oftast av en böjlig träklyka eller två L-formade handtag (eller ibland en pendel), sveps över ett område jord och påstås reagera när användaren närmar sig ett fynd. Slagrutor har testats under kontrollerade förhållanden vid flera tillfällen, men då har resultatet endast blivit lika bra som slumpen.[1][2]

Påstådda förmågor[redigera | redigera wikitext]

De flesta som använder slagruta letar efter saker under jordytan och påstår att de kan hitta, till exempel, vattendrag. Några menar att de kan hitta stillastående vatten, olja, ädelmetaller, mineraler eller försvunna föremål. Användare anser ofta att de hittar rätt i över 90% av fallen, men ingen har någonsin presterat bättre än slumpen under kontrollerade tester.[1][2]

Vissa påstår sig också kunna hitta vatten eller mineraler genom att utföra proceduren på en karta. Liksom användning av slagruta i naturen, har denna sort inget stöd i vetenskapen, vilket gör att de flesta klassificerar användandet som pseudovetenskap. Vissa slagruteanvändare påstår att det rör sig om ESP (utomsinnlig varseblivning). Illusionisten Uri Geller påstår att han har använt slagruta på uppdrag av flera olje- och gruvbolag.[källa behövs]

Även om fynd av vatten är det vanligaste målet för slagruteanvändare, är det även vanligt, till exempel i Storbritannien, att leta efter linjer som kallas Leylinjer som ska förbinda keltiska monument, såsom Stonehenge.[källa behövs] I Tyskland förekommer det också att man letar efter jordstrålning som sägs komma från jordens inre.[källa behövs] Att befinna sig på en s.k. Hartmannlinje sägs innebära många negativa effekter, från svårighet att sova, till utveckling av cancer.[källa behövs]

Slagrutans historia[redigera | redigera wikitext]

Typer av slagrutor[redigera | redigera wikitext]

Vinkelpekare
  • Y-klykan består av en grenklyka, gärna från ett fuktkrävande träslag så som al, gran eller björk. Detta är den traditionellt vanligaste slagrutan vid sökande efter vattenkällor eller ådror. [källa behövs]
  • Vinkelpekare görs av metalltråd. De har en 90 graders böj vid ungefär en fjärdedel av sin längd, den kortare delen hålls i handen. Används för att hitta vattenådror eller magnetfält/jordstrålningslinjer samt fysiologiskt liknande fält kring kroppar så som aura eller liknande.[källa behövs]
  • Rak järntråd har använts som indikation för dräktighet hos främst nötboskap, i dag en mer eller mindre bortglömd metod som liknar pendeln.[källa behövs]
  • Diverse påstått högteknologiska apparater liknande slagrutor har saluförts som påstås kunna spåra bomber. Ett exempel är ADE651, som sålts i stora antal till Irak.[3][4]

Olika förklaringar[redigera | redigera wikitext]

Skeptiker, och många troende också, menar att slagrutorna inte har några särskilda egenskaper, utan att de bara förstärker små rörelser i handen som annars inte normalt kan observeras. Den förstärkningen kallas ideomotoreffekten. Skillnaden mellan skeptiker och troende är att skeptiker förklarar de små rörelserna med slagruteanvändarnas förväntningar, medan de troende förklarar dem med att användarna har en subliminal sensitivitet för omgivningen.

Enligt vissa skeptiker är slagruteanvändning mer en paranormal trossats än pseudovetenskap eftersom pseudovetenskap försöker använda vetenskapligt språk; slagruteanvändarna gör oftast inga försök på att förklara hur det går till, annat än genom att nämna magnetfält och auror.

Vetenskapliga studier[redigera | redigera wikitext]

Gotland[redigera | redigera wikitext]

1982 genomförde den geofysiska institutionen vid Lunds universitet en undersökning om vattenletning med olika metoder. De använde sig av slingram, VLF, georadar och slagruta. En tredjedel av slagrutegångarna hade statistiskt signifikanta resultat och det visade sig att slagrutan var den mest effektiva av de testade metoderna.[5][6] Undersökningen har dock kritiserats för att inte vara dubbelblind. Det går heller inte att avgöra var slagrutesökarna fick sina utslag i förhållande till de underjordiska gångarna.[7]

Populärkultur[redigera | redigera wikitext]

Professor Kalkyl i Hergés serier om Tintin ses ofta med en slagrutependel.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Positiva slagruteundersökningar, Jesper Jerkert, Folkvett nr 1 2003
  2. ^ [a b] Slagrutan i folktro och forskning (pdf), Jesper Jerkert, Från: Jesper Jerkert och Sven Ove Hansson (red) (2005). Vetenskap eller villfarelse. Stockholm: Leopard förlag. sid. 11-37, 309-312. ISBN 91-7343-085-4 
  3. ^ Riyadh Mohammed & Rod Nordland, British Man Held for Fraud in Iraq Bomb Detectors, New York Times, 2010-01-23
  4. ^ Kim Sengupta, Head of bomb detector company arrested in fraud investigation. The Independent, 2010-01-23
  5. ^ "Unconventional Water Detection" s. 14
  6. ^ L. Engh, Detektering av underjordiska vattendrag - test av tregeofysiska metoder (slingram, VLF, georadar) samt biofysisk metod(slagruta). Lunds universitets naturgeografiska institution, rapport nr 55, 1983.
  7. ^ "Slagrutor och slagruteforskning"

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Slagruteorganisationer[redigera | redigera wikitext]

Skeptiker[redigera | redigera wikitext]