Svart stork

Från Wikipedia

?Svart stork Status i världen: Livskraftig (lc)^[1] Status i Sverige: Försvunnen

Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Fåglar Aves
Ordning:	Storkfåglar Ciconiiformes
Familj:	Storkar Ciconiidae
Släkte:	Egentliga storkar Ciconia
Art:	Svart stork C. nigra
Vetenskapligt namn
§Ciconia nigra Auktor: Linné, 1758
Utbredningsområde Orange:Häckningsområde Blå:Vinterkvarter Grön:Stannfågel


Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Svart stork (Ciconia nigra) är en fågel i familjen storkar.

[redigera] Utseende

Den har en lång röd näbb, långa röda ben, är svartaktig med vitt bröst och vit buk.

[redigera] Utbredning

Fågeln förekommer i östra Europa och Asien. Några isolerade populationer finns i sydvästra Spanien och i södra Afrika. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar som övervintrar i subtropiska och tropiska områden i Afrika, Indien och Sydostasien. Populationerna i Spanien och södra Afrika är stannfåglar. Trots dessa stannfågelpopulationer räknas arten som monotypisk och delas inte upp i underarter.

[redigera] Förekomst i Sverige

Fram till mitten av 1800-talet häckade den sparsamt i södra och mellersta Sverige när populationen minskade drastiskt. Man konstaterade några enstaka häckningar under 1940- och 1950-talet men sedan var den försvunnen fram till 1992 då man konstaterade två häckande par, ett i Skåne och ett i Västergötland. Artens häckningsstatus i Sverige är idag osäker.

[redigera] Biotop och beteende

I levnadssättet överensstämmer den med den vita storken och båda dessa arter trivs bäst i biotoper med stora arealer högåldrig skog med tillgång till färskvatten.

[redigera] Status

Artens tillbakagång i Europa skedde parallellt med effektiviseringen av skogs- och jordbruk som tog fart i mitten av 1800-talet. På många platser i Europa där den tidigare var vanlig är den idag försvunnen eller ovanlig som häckfågel. Men eftersom världspopulationen har en mycket stor utbredning och omfattar uppskattningsvis mellan 32000-44000 individer så kategoriseras den av IUCNs hotkriterier som livskraftig (LC).^[2] I ett område från Estland till Polen uppskattar man att det finns omkring 3 000 par och att populationen växer.^[3]