Sverker Åström

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sverker Åström, 1967.

Carl Sverker Åström, född 30 december 1915 i Uppsala, död 26 juni 2012 i Stockholm,[1], var en svensk diplomat. Han var FN-ambassadör 1964-1970, kabinettssekreterare vid Utrikesdepartementet 1972-1977 samt ambassadör i Paris 1978-1982.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Åström var son till advokaten John Fredrik Åström (1872[2]-1930[3]), son till lantbrukare Carl John Jonsson och Anna Mary Åström. Åströms mor Brita Kugelberg (f. 1885) var dotter till kapten August Kugelberg och Helena Cederbaum. Han blev fil.kand. 1935 och jur.kand. 1939 vid Uppsala universitet.

Diplomatisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Efter studierna fick Åström 1939 tjänst som attaché vid Utrikesdepartementet (UD). Åren 1940-1943 tjänstgjorde han i Moskva och vid den utlokaliserade beskickningen i Kujbysjev (före detta och numera åter Samara vid Volgakröken). Därefter fortsatte han sin tjänstgöring vid UD till 1946, då han blev legationssekreterare i Washington. År 1948 kom han åter till UD och utnämndes till byråchef året därpå. Åren 1953-1956 var han beskickningsråd i London.[4]

Åström var utrikesråd och chef för den politiska avdelningen vid Utrikesdepartementet 1956-1963. År 1964 efterträdde han Agda Rössel som Sveriges ständiga ombud i FN och stannade på denna post till 1970.[4] Åström utsågs då till biträdande kabinettssekreterare och chefsförhandlare i Bryssel för Sveriges räkning med avseende på EEC-avtalet. Därefter var han kabinettssekreterare vid UD 1972–1977 och tjänstgjorde sedan som Sveriges ambassadör i Paris från 1978 och fram till pensioneringen 1982.

Åströms största insats var att inleda miljödebatten i FN. Detta skedde efter förslag från Inga Thorsson och Börje Billner. År 1968 lade Åström fram en resolution som generalförsamlingen antog, vilken gick ut på att FN skulle engagera sig i globala miljöfrågor och därför anordna en internationell konferens. Konferensen hölls i juni 1972 i Stockholm, Förenta nationernas miljövårdskonferens i Stockholm 1972, och deltagarna enades om en deklaration. Detta blev startskottet för FN:s miljöarbete, och ett särskilt organ bildades för miljöfrågor, UNEP.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Under en lång tid som pensionär var Sverker Åström en flitig debattör, inte minst som författare av artiklar på Dagens Nyheters debattsida. Han kritiserade upprepade gånger starkt delar av USA:s utrikespolitik samt staten Israels agerande. Bland annat fördömde han den USA-ledda FN-alliansen mot Iraks ockupation av Kuwait 1991, något som ledde till häftig debatt med socialdemokraten Inga Thorsson. År 2001 tog han avstånd från USA:s invasion av Afghanistan.

Åström var ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1974.[5]

Vid 87 års ålder, år 2003, berättade Åström i en tidningsintervju, respektive i efterordet till en nyutgåva av boken Ögonblick: Från ett halvsekel i UD-tjänst, att han var homosexuell. Han har uppgett att han berättat om sin sexuella läggning för sina chefer (bland andra Östen Undén, Tage Erlander och Olof Palme) och därmed aldrig ansåg sig som utsatt för någon utpressningsrisk på grund av sin sexuella läggning.[6] Han fick pris som Årets Homo vid QX:s gaygala 2004. År 2006 debuterade Åström i samhällsprogrammet Böglobbyn och blev därmed Sveriges äldste TV-programledare. Efter två avsnitt hoppade han av, då han tyckte att programmet snarare ökar fördomarna mot de homosexuella än att motarbeta homofobi.

Åström var medlem i Nationella Studentklubben i Uppsala, en organisation nära knuten till det fascistiska Sveriges nationella förbund (SNF), mellan 1932 och 1937.[7]

År 2005 gav Åström ut en del av Michelangelos kärlekssonetter i en svensk nytolkning. Privat var han känd för sitt stora intresse för och kunskap om silversmide, bland annat av svenska silversmeder i Sankt Petersburg. Han hade en stor samling ryskt silver, som han senare skänkte till statsministerns bostad.

Åström tilldelades Miljöpartiets kongresspris 2011.[8]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Åström, Sverker (1992). Ögonblick: från ett halvsekel i UD-tjänst. Stockholm: Bonnier Alba. Libris 7247284. ISBN 91-34-51179-2 
  • Åström, Sverker (1983). Svensk neutralitetspolitik. Stockholm: Sv. inst. Libris 7409052. ISBN 91-520-0126-1 
  • Åström, Sverker (1958). Nya aspekter i världspolitiken: föredrag vid Exportföreningens årsstämma måndagen den 21 april 1958. Stockholm: Exportfören. Libris 708231 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Pehrson, Josefin (26 juni 2012). ”Sverker Åström avled i natt”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sverker-astrom-avled-i-natt_7303205.svd. Läst 26 juni 2012. 
  2. ^ Vem är det: svensk biografisk handbok. 1925. Stockholm: P. A. Norstedt & Söner. 1924. sid. 851. Libris 8261511. http://runeberg.org/vemardet/1925/0857.html 
  3. ^ Ritter, Anna (1 februari 2008). ”Sverker Åström, utrikesnestor och stilikon”. Fokus. http://www.fokus.se/2008/02/sverker-astrom-utrikesnestor-och-stilikon. Läst 26 juni 2012. 
  4. ^ [a b] Uddling, Hans; Paabo, Katrin, red (1992). Vem är det: svensk biografisk handbok. 1993. Stockholm: Norstedt. sid. 1234. Libris 8261513. ISBN 91-1-914072-X. http://runeberg.org/vemardet/1993/1234.html 
  5. ^ ”Akademiens ledamöter”. Brunnberg.nu. 2011-07-24. Arkiverad från originalet den 2011-07-24. http://web.archive.org/web/20110724190447/http://www.brunnberg.nu/kkrva/matrikel.php?typ=avd. Läst 2 maj 2013. 
  6. ^ Lerner, Thomas (24 januari 2006). ”Mina chefer visste att jag var gay”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=515687. Läst 14 mars 2010. 
  7. ^ Hübinette, Tobias (2002). Den svenska nationalsocialismen: medlemmar och sympatisörer 1931-45. Stockholm: Carlsson. sid. 485. Libris 8550948. ISBN 91-7203-472-6 
  8. ^ Miljöpartiets kongresspris 2011 - Sverker Åström Miljöpartiets youtubesida 22 maj 2011
  9. ^ [a b] Sveriges statskalender. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. 1963. sid. 69. Libris 8261599. http://runeberg.org/statskal/1963/0069.html 
  10. ^ [a b c d e f] Sveriges statskalender. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. 1955. sid. 313. Libris 8261599. http://runeberg.org/statskal/1955/0313.html 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Agda Rössel
Sveriges FN-ambassadör
1964–1970
Efterträdare:
Olof Rydbeck
Företrädare:
Ole Jödahl
Kabinettssekreterare
1972–1977
Efterträdare:
Leif Leifland
Företrädare:
Ingemar Hägglöf
Sveriges ambassadör i Paris
1978 - 1982
Efterträdare:
Carl Lidbom