Totalitarism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”totalitär” leder hit. För punkbandet, se Totalitär (musikgrupp).
Josef Stalin och Adolf Hitler betraktas ofta som två betydelsefulla och tidiga ledare för regimer som blivit stilbildande för deras totalitära drag.

Totalitarism är läran om diktatur, vilket innebär att en stat endast tillåter ett maktägande parti.[1][2][3][4] Totalitarism är ett modernt samlande begrepp för politiska idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt utan nödvändigtvis hänsyn till mänskliga rättigheter, folkets åsikter eller personlig integritet. Praktiserad totalitarism har uteslutet genom historien använt sig av någon typ av censur och hämmande av yttrandefrihet hos befolkningen i det avgränsade området.

Begreppet användes ursprungligen av Mussolini[5][6][7] och den fascistiska[8] rörelsen senare kom beteckningen att användas på moderna ideologier som förespråkar en fullständig kontroll över befolkningen, på ett sätt som inte ansetts vara fallet med tidigare former av autokrati och despoti. Begreppet totalitarism används oftast om det fascistiska Italien,[5][7] Tyskland under nationalsocialismen[5][7] och i stort sett alla kommunistiska regimer från Lenin och framåt, även om begreppet inte har något stöd i ideologiska källor som t ex det Kommunistiska manifestet.[5][7]

Ett citat av Benito Mussolini beskriver kärnan i fascismen och lyder:

den enda friheten som kan vara en verklighet, Statens frihet och individens inom Staten. Därför är, för fascisten, allting i Staten och inget mänskligt eller andligt existerar, än mindre har ett värde, utanför staten. I denna bemärkelse är fascismen totalitär och den fascistiska staten, syntesen av alla värden, tolkar, utvecklar och ger styrka åt folkets hela liv... Utanför staten kan det vare sig finnas individer eller grupper (politiska partier, sammanslutningar, syndikat, klasser).[9]

Totalitär och auktoritär[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera drag som skiljer auktoritära och totalitära regimer åt. I de senare spelar ideologin en väsentlig roll, och strävar ofta över total kontroll över hela samhället i syfte att förändra dessa, medan auktoritära regimer utmärks av försök att bevara institutioner och eliter.[10] De kan använda sig av det förflutna i sin propaganda, till exempel nationella traditioner och gestalter, men är i grunden radikala, framtidsorienterade och utopiska och har inte mycket till övers för historisk kontinuitet, som traditionella auktoritära regimer tenderat att värdera. Man är också exklusiv och stämplar vissa grupper som statsfiender, till exempel judar, borgare och intellektuella.[11]. Det den auktoritära och den totalitära staten har gemensamt är att båda är diktaturstater.[12]

Partiet fungerar som den totalitära statens stöttepelare, medan det på sin höjd har en mer begränsad ställning inom auktoritära stater. Vidare är statens intrång i det ekonomiska livet, i form av en planekonomi, en väsentlig faktor i totalitarianismen men behöver inte spela någon viktig roll i auktoritära sammanhang. Detta är särskilt tydligt inom fascismens korporativa stat, som uppvisar en påfallande grad av statskontroll som går utöver det auktoritära.[11]

Totalitarismen har setts som ett speciellt 1900-talsfenomen pga. de teknologiska förutsättningarna för att kontrollera och omplacera befolkningen inte fanns förrän då. Dessutom möjliggjorde masskommunikationen den mobilisering av massorna som ansetts vara ett av dess särdrag. Statlig propaganda genom etermedia var en ny möjlighet och den statliga utbildningen för alla gav kvalitativt nya möjligheter till indoktrinering.[11]

Standardverk av Carl Friedrich och Zbigniew Brzezinski identifierar sex starkt framträdande drag hos totalitära regimer:

  • En officiell, allomfattande kiliastisk ideologi.
  • Ett enda massparti, i typiska fall lett av en man.
  • Ett system av terroristisk poliskontroll med godtyckligt tvång.
  • Ett mer eller mindre komplett monopol på kommunikationsmedlen.
  • Ett mer eller mindre komplett monopol på medlen för väpnad strid.
  • Central kontroll av ekonomin.

I andra upplagan av sin bok kompletterar de med ett par drag:

  • Engagemang för expansionism.
  • Administrativ kontroll av rättvisan.

Hannah Arendt har tillagt ett kännetecknande drag:

  • En hög grad av medborgerlig alienation.[11]

Totalitära stater[redigera | redigera wikitext]

Den totalitära staten identifieras av att endast ett parti är tillåtet och detta parti ser sig självt som staten.[7] Ryssland eller Sovjetunionen som det kom att heta efter att Lenin blivit landets diktator 1917 utvecklades till en totalitär stat.[13][14][15][16][17] Italien som var en monarki under Mussolini samtidigt som det var totalitärt. Tyskland under det tredje riket är ett annat exempel på totalitär regim. Under tiden efter andra världskriget blev de totalitära ideologierna härskande inom länder som styrdes av regeringar betecknades som kommunistiska – det sovjetiskt dominerade östblocket, flera asiatiska länder med Kina, u-länder som Kuba, Etiopien, Benin och flera andra postkoloniala länder i Afrika). Styrelseskickat har även utmärkt flera u-länder som formulerat en egen ideologi, som till exempel Libyen och Zimbabwe. Francisco Francos diktatur i Spanien 1939-1975 vilade på en konservativ snarare än fascistisk ideologisk bas medan den chilenska diktaturen 1973-1990 under Augusto Pinochet politisk var en blandning av politisk konservatism och nyliberal ekonomisk politik. Den ideologiska basen i dessa länder kan filosofiskt vara olika mycket genomarbetad. Oftast är det ett de facto status, där ett parti etablerar diktatur. Forskare är tveksamma om den spanska regimen, medan merparten av militärjuntor och bl a den nuvarande regimen i Zimbabwe betraktas som auktoritär snarare än totalitär, just på grund av dess brist på en utpräglad ideologi och vilja att förverkliga den på alla nivåer i samhället.[källa behövs]

Det totalitära idealet har i praktiken varit svårt att realisera. Hitlers och Mussolinis strävanden kröntes aldrig av fullständig framgång, eftersom brokiga och tävlande grupper fortsatte att hävda sig (och som diktatorerna gjorde sitt bästa för att spela ut mot varandra). Dessutom fortsatte traditionella eliter att göra sig gällande, inte minst katolska kyrkan i Italien.[18] Dessa synpunkter torde gälla i än högre grad i de afrikanska staterna.

Teokrati[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Teokrati

Teokrati, som förespråkas av vissa religiösa strömningar; till exempel är delar av islam som verkar bland annat för sharialagar, eller politiska system under medeltidens och tidig modern tid. För att dessa strömningar skall kvalificera sig som totalitära måste de syfta till total statlig kontroll. Islams förkastande av åtskillnad mellan en andlig och en världslig sfär kan öppna portarna för detta; först i modern tid har de haft kapacitet för den centralkontroll och utnyttjande av masskommunikation som måste till. Kristendomens boskillnad mellan andlig och världslig makt gör det omöjligt att utveckla totalitära drag (däremot är den förenlig med auktoritära drag. Begreppet totalitarism har åtminstone ursprungligen syftat enbart på sekulära ideologier.

Platon har genom sitt verk Staten utpekats som en av de första förespråkarna för ett totalitärt styrt samhälle av bland annat Karl Popper. Denna tolkning av Platon är dock inte okontroversiell.

Fenomenet med totalitära regimer har analyserats i skönlitteraturen av George Orwell i 1984 och av Aldous Huxley i Du sköna nya värld.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stora ordlistan: "Bergvalls ordlista" sidan 340.
  2. ^ Wessén Elias: "Våra ord, deras uttal och ursprung" sidan 473.
  3. ^ Prismas Nya Uppslagsbok, ISBN 91-518-2823-5, Otava Finland 1995, sidan 745
  4. ^ Lilla Focus, Lexikon i fickformat, Stockholm, sidan 895
  5. ^ [a b c d] Martin Alm (2008). ”Totalitarismen”. Faktaskrift - Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer. Forum för levande historia. Sid. 104-106. http://www.levandehistoria.se/files/brott_faktaskrift_ny.pdf 
  6. ^ Bonniers Lexikon: "Tjugonde bandet", 1997 sidan 23 uppslagsordet "Totalitarism"
  7. ^ [a b c d e] Vad varje svensk bör veta, Bonnier/Alba, Uppslagsordet "totalitära stater" sidan 104 avsnittet "världspolitik"
  8. ^ Nationalencyklopedin: "Artonde bandet", 1995. Uppslagsordet "Totalitarism" sidan 360, 361
  9. ^ Benito Mussolini: The Doctrine of Fascism
  10. ^ Henry J. Schmandt, A History of Political Philosophy
  11. ^ [a b c d] "Totalitarianism", International Encyclopedia of the Social & Behavioral Sciences, s. 15788-15791.
  12. ^ Prismas Nya Uppslagsbok, ISBN 91-518-2823-5, Otava Finland 1995, sidan 51 uppslagsordet "auktoritär stat" och sidan 745 uppslagsordet "totalitär stat"
  13. ^ Prismas Nya Uppslagsbok, ISBN 91-518-2823-5, Otava Finland 1995, uppslagsordet "Lenin" sidan 419.
  14. ^ *Bonniers krönika över 20:e århundradet. Bonnier fakta bokförlag AB s. 224 avsnittet "Bolsjevikerna upplöser duman"
  15. ^ Lilla Focus, Lexikon i fickformat, Stockholm, uppslagsordet "Lenin" sidan 507.
  16. ^ Thomson, David, Världshistoria 1914-1961 - Splittring inom socialismen s. 74, 75, 76 ff: "Med hjälp av dessa tre redskap för partiet, sovjeterna, hemliga polisen och Röda armén lyckades Lenin upprätta den första av den moderna världens totalitära enpartidiktaturer."
  17. ^ Dannert, Leif och Lendin Waldemar: "Historia". sidan 78 avsnittet "diktatur", sidan 101, 102 och 103 avsnittet"endast ett parti".
  18. ^ "Fascism", Encyclopædia Britannica.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Alm Martin mfl, "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" Stockholm, 2008. ISBN 978-91-977117-5-3
  • Arendt, Hannah: The Origins of Totalitarianism. London 1986 Deutsch. ISBN 0-233-97898-4. Originalupplaga: The Burden of Our Time. London 1951, Secker & Warburg.
  • Carl J Friedrich and Zbigniew Brzezinski: Totalitarian Dictatorship and Autocracy. New York 1956, Frederick A. Praeger. (2 rev. uppl. 1965).
  • Neil J. Smelser, Paul B. Baltes: International Encyclopedia of the Social & Behavioral Sciences. Amsterdam 2001, Elsevier.
  • Thomson, David, Världshistoria 1914-1961, Aldus/Bonniers bokförlag, Stockholm 1964. (c) Oxford University Press 1963 (Översättning Hans Dahlberg).
  • Bokia: Illustrerad Världshistoria. Svenska utgåvan 2006. ISBN 1-4054-8220-6, ISBN 978-1-4054-8220-2
  • Kinder H, Hilgemann W: "Tidens Världshistoria". Stockholm, (1987) ISBN 91-550-3319-9
  • Bonniers krönika över 20:e århundradet. Bonnier fakta bokförlag AB. ISBN 91-34-50930-5
  • Dannert, Leif och Lendin Waldemar: "Historia". Almqvist och Wiksell : Stockholm.
  • Marcello Sorce Keller, “Why is Music so Ideological, Why Do Totalitarian States Take It So Seriously: A Personal View from History, and the Social Sciences”, Journal of Musicological Research, XXVI(2007), no. 2-3, pp. 91–122.

Se även[redigera | redigera wikitext]