Francisco Franco
| Francisco Franco | |
 Francisco Franco 1969
|
|
|
|
|
| Ämbetsperiod 1 april 1939–20 november 1975 |
|
| Företrädare | Manuel Azaña (som president) |
|---|---|
| Efterträdare | Juan Carlos I (som kung) |
|
|
|
| Ämbetsperiod 5 februari 1939–8 juni 1973 |
|
| Företrädare | Juan Negrín |
| Efterträdare | Luis Carrero Blanco |
|
|
|
| Född | 4 december 1892 Ferrol, Galicien, Spanien |
| Död | 20 november 1975 (82 år) Madrid, Spanien |
| Gravplats | Carmen Polo 40°38′31″N 4°09′19″W / 40.641944°N 4.155278°V |
| Nationalitet | Spansk |
| Politiskt parti | Falangistpartiet |
| Maka | Carmen Polo |
| Barn | Maria del Carmen Franco y Polo |
| Residens | El Pardo, Madrid |
| Religion | Katolik |
| Namnteckning |  |
| Militärtjänst | |
| I tjänst för | Kungariket Spanien (1907-1931) Spanska republiken (1931-1936) Nationalisterna (1936-1939) |
| Tjänstetid | 1907-1975 |
| Grad | Generalissimus |
| Slag/Krig | Rifkriget Spanska inbördeskriget |
Francisco (de) Franco y (de) Bahamonde, (de) Salgado-Araujo y Pardo de Andrade, född 4 december 1892 i Ferrol, Galicien, Spanien, död 20 november 1975 i Madrid, Spanien, mer känd som general Franco eller bara Franco, var en spansk officer och politiker på yttersta högerkanten som stöddes av konservativa, falangister och rojalister; generalmajor från 1926; Spaniens statschef och diktator med titeln "El Caudillo" 1939-1975.
Innehåll |
Biografi [redigera]
Tidigt liv [redigera]
Francisco Franco föddes i staden Ferrol¨¨ i Galicien, Spanien. Hans far Nicolás Franco Salgado-Araujo, var marinintendent vid den spanska flottan. Modern hette Pilar Bahamonde Pardo de Andrade och kom även hon från en familj där många familjemedlemmar verkat inom flottan. Franco stod nära sin mor som var djupt religiös men bröt tidigt med sin far, som var frimurare med liberal hållning och sympatier hos den politiska vänstern.
Franco kunde till följd av budgetnedskärningar och stängningen av marinakademin inte fullfölja familjetraditionen att bli marinofficer, utan skrev istället vid femton års ålder in sig på Alcazarakademin i Toledo, för att bli infanteriofficer. Föräldrarna hade då separerat och Franco fick därför bo på kadettskolan medan militären tog hand om hans fostran. Föräldrarnas separation och militärens uppfostran skulle prägla Francos utveckling som person, enligt Spanienkännaren Thomas Gustafsson, som i boken "Spanien - En färd genom historien" ger en mycket utförlig skildring av Francos bakgrund, barndom, uppväxt och karriär.
Franco blev placerad i Nordafrika där Spanien bedrev ett kolonialkrig i spanska Marocko. Genom meriter i fält lyckades Franco snabbt klättra i karriären. Redan vid 30 års ålder var han Europas yngste brigadgeneral och kommendant för spanska främlingslegionen.
Spanien under Franco [redigera]
I juli 1936 befann sig Franco, kommenderad av vänsterregeringen, på Kanarieöarna, när han på begäran av de reaktionära grupper som inlett ett militäruppror mot den sittande republikanska regeringen i Madrid, övertog högsta befälet över de upproriska styrkorna. Under vänsterregimens tid i Spanien mördades flera präster och nunnor och traditionellt konservativa element började känna sig allt mer hotat av tanken på en kommunistisk diktatur. Detta utlöste ett militärt uppror, som delade landet nästan lika mellan revolterande delar av armén och styrkor lojala mot regeringen. Spanska inbördeskriget hade därmed inletts, vilket slutade med Francos intåg i Madrid den 28 mars 1939. Avgörande var italienskt och tyskt stöd, medan regeringen endast erhöll bredare stöd från Sovjetunionen, i viss mån även från Mexiko.
Under andra världskriget valde Franco en försiktig linje gentemot Hitlers Tyskland trots påtryckningar från Hitlers sida. Francos politik sägs ha räddat livet på omkring 200 000 judiska flyktingar från nazisterna i Europa.[1][2] Förhandlingar pågick med Hitler om ett spanskt-tyskt angrepp på den brittiska besittningen Gibraltar, och en spansk division deltog i Hitlertysklands angrepp på Sovjetunionen. Francos krav för ett spanskt anslutande till Axelmakterna var emellertid för stora, och banden till Tyskland kapades snabbt. Sedan krigslyckan vänt för Tyskland drogs "division blå" tillbaka, och Francos regim lyckades undvika att bli indragen i nazismens och fascismens fall i Europa.
Han tillträdde 1939 posterna som Spaniens statschef och regeringschef. Även monarkin återinfördes efter en folkomröstning 1947, med Franco som regent fram till sin död år 1975, då han efterträddes av sin 1968 utpekade efterträdare, Juan Carlos av Bourbon. 1973 överlämnade han regeringen åt amiral Luis Carrero Blanco, som emellertid mördades av ETA samma år, vilket blev kulmen till två blodiga år präglade av skärpta repressalier mot oppositionen. Dessa hade tidigare mildrats i samband med reformer under det senare 1950-talet, där den radikala, fascistinspirerade Falangistpartiet utmanövrerades från det sista av sitt inflytande och den ekonomiska politiken omdirigerades i riktning mot mer marknadsekonomi, parat med amerikanskt bistånd, med en hastig industrialisering och höjning av levnadsstandarden som resultat. Vid slutet av 1960-talet översåg Franco den nionde starkaste ekonomin i världen.[3]
Francos arvinge [redigera]
Franco var sedan 1923 gift med Carmen Polo y Martínez-Valdès[4]. De fick sitt enda barn 1926: Maria del Carmen Franco y Polo. Efter Francos död 1975 fick Maria del Carmen titeln Duquesa de Franco ("hertiginna av Franco") av kung Juan Carlos. Det sägs att Franco såg dåvarande prinsen Juan Carlos som den son han aldrig fick och han deltog aktivt i hans uppfostran till regent.[5] Juan Carlos, som kröntes till Spaniens kung kort efter hans död, valde att utlösa en folkomröstning om ett demokratiskt valsystem följande år, vilket ledde till parlamentsval 1977, det första sedan 1936. Genom socialistledaren Felipe Gonzalez' maktövertagande 1982 ansågs denna uppgift avslutad.
Francos död, efterdyningar och minnesmärken [redigera]
När beskedet om Francos död kom 20 november 1975, hölls det hyllningsceremonier till Franco i hela landet med hundratusentals sörjande deltagare i över 30 dagar, men många blev även lättade av nyheten när diktaturen kunde lättas upp och andra länders styrande regeringar uttryckte stöd för att Spanien skulle bli en demokrati igen.[6]
Franco ligger begravd i Valle de los Caídos. 2007 beslutade det spanska parlamentet Cortes Generales, dominerat av socialistpartiet PSOE att samtliga återstående statyer av Franco skall avlägsnas och att gator uppkallade efter honom skall byta namn. Vid slutet av 2008 återstod endast en staty, i den spanska enklaven Melilla i Nordafrika.[7]
2007 förbjöds politiska massmöten till minne av den tidigare diktatorn, möten som ofta var väl besökta och kontroversiella händelser. Organisatörerna tillhölls att vara mer neutrala i sin information om inbördeskriget.[8]
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ http://hitlerstoppedbyfranco.com/franco_jews.htm
- ^ Franco, Spain, the Jews, and the Holocaust
- ^ en.wikipedia.org/wiki/Francoist_Spain
- ^ ”nytimes.com - Carmen Polo de Franco, Widow Of Spanish Dictator, Dead at 87”. http://www.nytimes.com/1988/02/07/obituaries/carmen-polo-de-franco-widow-of-spanish-dictator-dead-at-87.html?pagewanted=1. Läst 18 jan 2010.
- ^ Lindqvist (1991), s. 285
- ^ ”1975: Memories of Franco's death” (på engelska). BBC News. 20 november 2005. http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/witness/november/20/newsid_4445000/4445794.stm. Läst 22 december 2009.
- ^ Ytzen, Flemming (18 december 2008). ”Den næstsidste statue af Franco er fjernet” (på danska). Politiken. http://politiken.dk/udland/article616159.ece. Läst 30 december 2008.
- ^ ”General Franco”. www.spanish-fiestas.com. http://www.spanish-fiestas.com/history/franco.htm. Läst 2012-02-20.
Tryckta källor [redigera]
- Gustafsson, Thomas (2009). Spanien en färd genom historien. Stockholm: Carlsson Bokförlag. ISBN 978 91 7331 2189
- Lindqvist, Herman (1991). Historien om Spanien. Stockholm: Norstedt. ISBN 91-1-903052-5
Litteratur [redigera]
- Gustafsson, Thomas: Spanien en färd genom historien, Carlsson Bokförlag, Stockholm 2009. ISBN 978 91 7331 2189.
- Västerbro, Magnus (2009). ”Franco : generalen som styrde Spanien med järnhand”. Allt om historia (nr. 3): sid. 24-39.
- Älmeberg, Roger: Franco: Diktator på livstid, Norstedt, Stockholm 2012. ISBN 978-91-1-302995-5.
Externa länkar [redigera]
| Företrädare: Manuel Azana (President) |
Spanska statens statschef 1939-1975 |
Efterträdare: Juan Carlos (Kung) |
| Företrädare: Juan Negrin (Regeringspresident) |
Spanska statens regeringschef 1939-1973 |
Efterträdare: Luis Carrero Blanco (Regeringspresident) |
