Malteserorden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Suveräna Militära Hospitaliära Orden av Sankt Johannes av Jerusalem av Rhodos och av Malta
Sovrano Militare Ordine Ospedaliero di San Giovanni di Gerusalemme di Rodi e di Malta
ValspråkTuitio Fidei et Obsequium Pauperum (latin)
(svenska: Till trons försvar och de behövandes tjänst)
Nationalsång: ”Ave Crux Alba (latin)
(svenska: Hell dig, vita kors)”
Huvudstad Malteserordens palats, Rom, Italien
Officiellt språk Italienska
Statsskick Monarki
 -  Furste och Stormästare frater Matthew Festing
 -  Storkommendör frater Ludwig Hoffmann von Rumerstein
Etablering
 -  Deklarerad cirka 1099 
 -  Erkänd 15 februari 1113
av påve Paschalis II 
Befolkning
 -   års uppskattning 3
13 000 medlemmar
80 000 volontärer 
Valuta Malteserscudo
Tidszon UTC+1
Uppslagsordet Johanniterorden leder hit. För andra betydelser, se Johanniterorden (olika betydelser).
Malteserordens flagga hissad över Fort Sankt Angelo, Birgu, Malta. Området tillhör sedan 1999 åter orden som extraterritoriell besittning.

Suveräna Militära Hospitaliära Orden av Sankt Johannes av Jerusalem av Rhodos och av Malta,[1] SMOM, även Malteserorden eller (historiskt) Johanniterorden, är en romersk-katolsk riddarorden för lekmän grundad cirka 1099 i Jerusalem och erkänd 1113 av påve Paschalis II. Orden, som är världens äldsta, utgör en internationellt erkänd suverän stat trots obefintligt territorium och har permanent observatörsstatus i Förenta nationerna. Ordens 79:e stormästare och furste är frater Matthew Festing (2008-). Ordens motto är Tuitio Fidei et Obsequium Pauperum (svensk översättning: Till trons försvar och de behövandes tjänst).

Orden har sin bakgrund i Fraternitas Hospitalaria (cirka 1050), ett hospital som tog hand om pilgrimer i det Heliga landet. I samband med det första korståget (1096-1099) och övertagandet av Jerusalem, antog orden militär karaktär. Efter Korsfararstaternas fall fördrevs den i flera omgångar. Först från Jerusalem, varefter från Rhodos efter belägring av Osmanska riket. 1530 erhöll orden ön Malta som eget territorium av kejsare Karl V, där den förblev fram till att den åter fördrevs 1798 av kejsare Napoleon I. Hädanefter är ordens territoriella besittning begränsat till säte och högkvarter belägna i Rom, Italien, samt diplomatiska beskickningar. Sedan 1999 innehar den emellertid återigen extraterritoriell besittning på Malta. Orden kännetecknas av tyngdvikt på vördnad för jungfru Maria såsom Vår fru av berget Philermos (på Rhodos).

I dag räknar orden omkring 13 000 medlemmar, 80 000 permanenta volontärer och 20 000 medicinskt utbildad personal verksamma i fler än 120 länder. Ordens syfte är att hjälpa utsatta sjuka, äldre, handikappade, hemlösa och barn över hela världen, utan åtskillnad av härkomst eller religionstillhörighet, inklusive vid naturkatastrofer, epidemier och militära konflikter.

Orden finns representerad i Sverige sedan 1959 som Suveräna Militära Hospitaliära Orden av Sankt Johannes av Jerusalem av Rhodos och av Malta - Skandinaviska associationen.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Heliga landet[redigera | redigera wikitext]

Handelsmän från den italienska staden Amalfi kom med den fatimidiske guvernörens samtycke att grunda ett härbärge för kristna pilgrimer redan 1070. Det uppkallades efter Johannes döparen och kom att lyda under Benediktinerorden som redan var etablerad i staden med Sankta Maria kloster. När staden belägrades av de kristna under Första korståget kastades härbärgets mästare ut ur staden varefter han med sin lokalkännedom kunde hjälpa de belägrande styrkorna. Efter att de kristna erövrat staden mottog härbärget stora donationer och kunde bli oavhängigt av Benediktinerorden som Johanniterorden. Orden kom så småningom att lyda direkt under påven och kom inte bara att fortsätta med sitt vårdande om de sjuka utan kom även att utveckla en militär del som kom att bli tongivande i Outremer och få kontroll över ett flertal borgar, däribland Krak des Chevaliers. Ordern expanderade även i Europa och öppnade flera dotterhärbärgen samtidigt som den även fick en del bosättningar under sin kontroll.[2]

Riddarna av Rhodos[redigera | redigera wikitext]

När Akko som sista kristna stad i det heliga landet förlorades kom Johanniterorden att temporärt flytta sitt högkvarter till Cypern. Ordern såg dock behovet av ett eget territorium och försökte nå en uppgörelse med den bysantinske kejsaren, som formellt sett var härskare över Rhodos, om att få Rhodos som ett län under honom. Detta försök misslyckades men orden kom ändå att etablera ett konvent på ön 1309, varefter orden snart kom att fungera som öns härskare. Makten befästes genom uppförandet av befästningar samt genom att uppmana till kolonisation av landet. Orden eftersträvade även inflytande i Anatolien där de tributbelade flera städer. Samtidigt kom orden dock att gå från att vara mer landinriktad till att inrikta sig på havet.[3] Ordern kom att bygga upp en flotta för att skydda kristna köpmän från muslimska pirater samtidigt som de själva gav sig in i piratyrket för att störa muslimsk sjöfart. De kom även att föra denna kamp på land då de bland annat tog kontroll över Smyrna 1343[4] och plundrade Alexandria. Efter att Konstantinopel fallit för de turkiska osmanerna kom dock orden att tvingas på defensiven när dessa försökte krossa det piratnäste de såg i riddarnas bas på Rhodos. 1480 kom osmanerna under Mehmet II att göra ett första försök att erövra ön men misslyckades. De återkom 1522 under Süleyman I med en armé på 140 000 man som efter en sex månader lång belägring tvingade ordensriddarna att kapitulera. Ordensriddarna tilläts dock att avmarschera och segla till Europa med skepp som Suleyman själv tillhandahade för detta ändamål. Därefter kom ordensriddarna att sakna ett eget territorium till dess att de 1530 fick Malta, under spansk överhöghet, av Karl V.[5]

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Ordens vapensköld.

Ordens medlemmar var under denna tid uppdelade i tre grupper. Riddarna som antagit klosterlöftena bildade ordens kärna. Den andra gruppen var kaplanerna som inte hade några militära förpliktelser utan istället fungerade som själasörjare för ordensmedlemmarna och dem som bodde på deras territorium. Den tredje gruppen var sergeanterna eller de tjänande bröder som kunde antingen ha en militär roll eller arbeta med det administrativa arbetet inom orden.[3]

Under tiden på Rhodos kom orden att organiseras i åtta så kallade nationer. Dessa var Frankrike, Provence, Auvergne, Aragonien, Kastilien, Italien, Tyskland och England. Var och en av dessa hade tillskrivits en högre post inom orden. Dessa var "Grand Hospitaller" för Frankrike, "Grand Commander" för Provence, marskalk för Auvergne, standardbärare för Aragonien, storkansler för Kastilien, Admiral för Italien, stor-bailiff för Tyskland och Turkopolier för England. Ordens stormästare var som synes inte föreskriven någon speciell nation utan kunde väljas från vilken nation som helst.[5]

Malta[redigera | redigera wikitext]

Efter att Malta kommit i ordens händer kom de snart att återgå till samma leverne som de hängivit sig åt på Rhodos. De kom att bekämpa nordafrikanska kapare och fortsätta med sin egna jakt på turkiska skepp samtidigt som de kom att delta i Karl V:s expeditioner till Algeriet och Tunisien.[5] Orden kom därför att än en gång ställas inför Süleyman den store vars trupper ledda av Mustafa Pascha kom att invadera ön 1565, dels för att stoppa ordensriddarnas härjningar, dels för att få en bas för en möjlig invasion av Italien. Osmanerna lyckades efter hårda strider inta den mindre befästningen Sant' Elmo men visade sig oförmögen att inta de befästa städerna Senglea och Birgu som försvarades av stormästaren Jean Parisot de la Valette och avbröt belägringen i början av september.[6] Efter belägringen återgick orden till sina strider mot de nordafrikanska kaparna samt deltog i slaget vid Lepanto men kom därefter att drabbas av dekadens i fråga om följandet av ordens religiösa regler och disciplinen inom den. Protestantismen gjorde också att orden förlorade mycket av sina tillgångar på kontinenten. Malta förlorades slutligen till Napoleon I 1798.[5]

Suveräna Malteserorden[redigera | redigera wikitext]

Efter att temporärt ha residerat i Messina, Catana och Ferrara flyttade orden 1834 sitt säte till Rom varefter orden inriktade sig på sin ursprungliga uppgift att vårda de sjuka.[7]

1877 kom dock orden att bilda en volontärtrupp till den italienska armén med uppgift att vårda de sjuka i både krig och fred. Denna trupp kom även att verka efter jordbävningen i Messina 1908, varefter kung Viktor Emanuel III beslutade att dessa trupper skulle bli en integrerad del av den italienska armén samtidigt som den skulle vara ansvarig för den suveräna Malteserordens italienska association. Under de båda världskrigen skötte dessa trupper italienska sjuktåg vilket de sedermera prisades för. Dessa trupper ingår fortfarande i den italienska armén, mestadels som sjukvårdsofficerare, och för då både den italienska flaggan och Malteserordens egen flagga.[8]

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Malteserorden har idag endast ett sjuttiotal ordensriddare som avlagt klosterlöftet men har istället 12 000 sekulära riddare och damer, 80 000 volontärer samt 11 000 doktorer, sjuksystrar och annan personal som underhåller och driver de sjukhus, vårdcentraler, skolor, universitet och liknande som orden driver världen över.[9]

Malteserorden i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Verksamheten spred sig i Sverige i och med Sveriges kristnande och varade fram till Gustav Vasas reduktion under reformationen i Sverige. Efter detta låg den regionala verksamheten nere fram till 1959.

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Nutid[redigera | redigera wikitext]

1959 återupprättades den skandinaviska associationen av Malteserorden, med ansvarsområde Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. För närvarande består associationen av cirka 40 medlemmar. 30 augusti 2008 valdes prins Andreas von und zu Liechtenstein till president för den skandinaviska associationen. Tidigare presidenter har varit greve Nils Bielke, greve Erik Sparre, friherre Gustaf von Essen och ärkehertiginna av Österrike Walburga Habsburg Douglas (ad interim). Den operativa verksamheten i Sverige sker främst genom Nordiska Malteserhjälpen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.malteserorden.se
  2. ^ Sören Wibeck, a.a 2007, s. 137-139
  3. ^ [a b] http://www.chivalricorders.org/orders/smom/rhodes.htm
  4. ^ http://www.knightsofmalta.com/history/history.html
  5. ^ [a b c d] http://www.newadvent.org/cathen/07477a.htm
  6. ^ Slagfältet under stormaktsstiden, a.a. 2006, s 176-181
  7. ^ http://www.orderofmalta.org/storia.asp?idlingua=5
  8. ^ http://www.orderofmalta.org.uk/del_Borgo.pdf
  9. ^ http://www.guidetomalta.net/knights-of-malta.htm

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]