Vitnos

Vitnos Status i världen: Livskraftig (lc)
model av delfinarten vitnos
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Valar Cetacea
Underordning	Tandvalar Odontoceti
Familj	Delfiner Delphinidae
Släkte	Lagenorhynchus
Art	Vitnos L. albirostris
Vetenskapligt namn
§ Lagenorhynchus albirostris
Auktor	Gray, 1846
Utbredning
Utbredningsområde för vitnos
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Vitnos eller vitnosdelfin (Lagenorhynchus albirostris) är en art i familjen delfiner som förekommer i kalla och tempererade områden av norra Atlanten.

Kännetecken

Med en kroppslängd på 1,10 till 1,20 meter vid födelsen samt en genomsnittlig längd omkring 2,75 meter är vitnosen en av de större delfinerna. Dessa djur når en kroppsvikt upp till 350 kilogram och hannar är lite större än honor.

Som namnet antyder har delfinen en kort och kraftig nos med vitfärgad hud. Den skärformiga ryggfenan är böjd bakåt. Vitnosens bröstfenor har en bred bas och slutet är avrundat. Stjärtfenan har en mindre tydlig inbuktning i mitten.

Ryggen och sidorna har en mörkgrå till svart grundfärg. På sidorna finns vitaktiga fläckar som ibland hänger ihop. Ofta finns ytterligare mönster på delfinens kropp som kan vara mycket variabel.

Arten har 88 till 93 kotor i ryggraden vad som är det största antalet hos alla valar. Antalet av de konformiga tänderna är med 22 till 25 per käkhalva jämförelsevis litet.

Vitnosen förväxlas ibland med vitsiding (Lagenorhynchus acutus) men den sistnämnda förekommer vanligen längre norrut. Ett annat skiljedrag är att vitnosen är större och att den saknar den gulaktiga strimman på sidan.

Utbredning

Arten är endemisk för norra Atlanten och angränsande havsregioner. Den förekommer från Cape Cod och mynningen av Saint Lawrencefloden i Nordamerika förbi Grönlands södra spets och Island till norra Frankrike och Spetsbergen. Den iakttas ofta i Nordsjön och även flera gånger i Östersjön. I Europa finns vitnosen särskilt ofta kring Island och i större antal vid Norges, Storbritanniens, Irlands, Tysklands, Nederländernas och Danmarks kustlinjer. Den är inte känd från havszoner söder om Engelska kanalen.

Som andra valar vandrar den under våren norrut, ibland fram till packisen. Under vintern vistas den i tempererade regioner.

Levnadssätt

Vitnosen vistas främst i pelagiska regioner men finns även nära kusterna. Under parningstiden och för att jaga bildas grupper av 6 till 30 individer. I enstaka fall har grupper av 1 500 individer iakttagits. Det förekommer även blandade grupper med andra delfiner som öresvin (Tursiops truncatus) och vitsiding eller med större valar som sillvalen (Balaenoptera physalus).

Vitnosen livnär sig främst av stimfisk som makrill eller bläckfiskar. Ibland äter den även bytesdjur som den hittar på havsbotten som till exempel kräftdjur. Som naturliga fiender, särskild för unga individer, antas hajar och späckhuggare (Orcinus orca) men hittills finns inga bevis för teorin.

Populationens storlek uppskattas med flera hundratusen individer. Beståndet i Atlantens östra delar är större än i västra delar.

Fortplantning

På grund av undersökningar antas att vitnosen blir könsmogen när den blev 2,50 meter lång. Åldern vid denna tidpunkt kan variera då individerna inte växer lika snabbt.

Mellan juli och september strandar särskilt många ungdjur och därför antas att de flesta födelser sker under högsommaren. Angående parningstider och dräktigheten är ingenting känt. Det finns inte heller uppgifter om vitnosens livslängd.

Systematik

Vitnosen beskrevs 1846 som andra art i släktet Lagenorrhynchus av John Edward Gray. På så sätt skilde samma auktor vitnosen som självständig art från vitsiding (Lagenorrhynchus acutus) som redan beskrevs 1828.

Idag finns i samma släkte ytterligare fyra arter.

Hot och skyddsåtgärder

Vitnosen har hittills ingen särskild ekonomisk betydelse. Arten fångades tidigare av fiskare vid Kanadas, Grönlands och Skandinaviens kustlinjer men denna jakt var egentligen inte avsedd på vitnosen utan på fisk eller andra valarter. Den enda jakten som direkt syftade på vitnosen gjordes under 1800-talet av amerikanska indianer. 1983 fångades tre levande individer för ett akvarium i Mystic, Connecticut.

Liksom flera andra valar hotas arten av havet förorening. Ett större antal miljögifter som polyklorerade bifenyler (PCB) och tungmetaller som bly, kadmium och kvicksilver hittades i djurets späckskikt.

Som alla mindre valar saknas vitnosen i skyddslistan av International Whaling Commission. Däremot listas den hos CITES i appendix II och därför är det förbjuden att handla produkter från vitnosen. I vissa stater finns lag som beträffar jakt och handel med delfiner.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 13 december 2008.

Tryckta källor och annan litteratur

• Mark Carwardine: Wale und Delfine. Delius Klasing, Bielefeld 2003, ISBN 3-7688-1456-4
• Mark Carwardine: Delfine - Biologie, Verbreitung, Beobachtung in freier Wildbahn. Naturbuch, Augsburg 1996, ISBN 3-89440-226-1 (främst bilder)
• Ralf Kiefner: Wale und Delfine weltweit. Jahr Top Special, Hamburg 2002, ISBN 3-86132-620-5
• J. Niethammer, F. Krapp (Hrsg.): Handbuch der Säugetiere Europas. Band 6. Meeressäuger, T 1a. Wale und Delphine 1. Aula, Wiesbaden 1994, ISBN 3-89104-559-X
• Randall R. Reeves, B. S. Stewart, P. J. Clapham, J. A. Powell: See Mammals of the World. A complete Guide to Whales, Dolphins, Seals, Sea Lions and Sea Cows. A&C Black, London 2002, ISBN 0-7136-6334-0
• Gérard Soury: Das große Buch der Delphine. Delius Klasing, Bielefeld 1997, ISBN 3-7688-1063-1 (främst bilder)
• Maurizio Würtz, N. Repetto: Underwater World. Dolphins and Whales. White Star Guides, Vercelli 2003, ISBN 88-8095-943-3
• Tsuneo Nakamura: Dolphins. Chronicle Books, San Francisco 1997, ISBN 0-8118-1621-4 (främst bilder)

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Vitnos.
  Bilder & media