ADHD

Från Wikipedia
För albumet, se ADHD (musikalbum).
Attention deficit hyperactivity disorder
Latin: perturbatio activitatis et attentionis[1]
Barn med ADHD har svårare att fokusera och slutföra sitt skolarbete.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10F90.0
ICD-9314.00, 314.01
OMIM143465
DiseasesDB6158
Medlineplus001551
eMedicinemed/3103  ped/177
MeSHsvensk engelsk

ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som utmärks av nedsatta exekutiva förmågor, exempelvis bristande förmåga att kontrollera uppmärksamheten och/eller hyperaktivitet. Termen ADHD kommer från DSM, en handbok inom psykiatrin som i USA utger ett standardsystem för medicinsk diagnostisering av psykiska störningar. Den internationella sjukdomsklassifikationen ICD, som bland annat tillämpas i Sverige,[2] klassificerar ADHD som en aktivitets- och uppmärksamhetsstörning (engelska: disturbance of activity and attention) och ingår i en grupp som kallas hyperaktivitetsstörningar. Den svenska benämningen är hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning.[3]

I DSM definieras tre former av ADHD:

  • Huvudsakligen ouppmärksam form
    Innefattar ouppmärksamhet.
  • Huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form
    Innefattar hyperaktivitet och impulsivitet.
  • Kombinerad form
    Innefattar ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet.

ADD (attention deficit disorder) är en äldre beteckning som idag oftast avser ADHD utan hyperaktivitet, av formen huvudsakligen ouppmärksam. Begreppet ADD användes i tredje versionen av DSM, DSM-III, som publicerades 1980, och är fortfarande ett vanligt förekommande begrepp. Officiellt ersattes det i USA av begreppet ADHD huvudsakligen ouppmärksam när DSM-IV kom ut 1994,[4][5] men ingår fortfarande i den internationella klassificeringen ICD, tillsammans med det nyare ADHD.[2]

Symtom

För att en person ska få diagnosen ADHD enligt DSM-5-kriterierna krävs att personen har ett varaktigt mönster av bristande uppmärksamhet och/eller hyperaktivitet och impulsivitet som inverkar negativt på personens funktionsförmåga (se funktionsnedsättning) eller utveckling, vilket visar sig i nedanstående symtom. Varje överensstämmande symtom ska också vara mer påtagligt än vad som kan förväntas utifrån personens utvecklingsnivå.

Ouppmärksamhet[6]

  • Är ofta ouppmärksam på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, arbetslivet eller andra aktiviteter (till exempel förbiser eller missar helt detaljer, slarvigt genomförda arbetsuppgifter).
  • Har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar (till exempel har svårt att bibehålla fokus under lektioner, samtal eller längre stunder av läsning).
  • Verkar sällan lyssna på direkt tilltal (till exempel ter sig frånvarande även utan någon uppenbar källa till distraktion).
  • Följer sällan givna instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, hemsysslor eller arbetsuppgifter (till exempel påbörjar uppgifter, men tappar genast fokus och låter sig lätt distraheras).
  • Har ofta svårt att organisera sina uppgifter och aktiviteter (har till exempel svårt att klara av uppgifter i flera led; har svårt att hålla ordning på utensilier, redskap och tillhörigheter; arbetar rörigt och oorganiserat; har svårt att tidsplanera; kan inte hålla tidsramar).
  • Undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet (som skolarbete eller läxor; för äldre tonåringar och vuxna: till exempel sammanställa rapporter, fylla i formulär, läsa längre artiklar).
  • Tappar ofta bort saker som är nödvändiga för uppgifter eller aktiviteter (skolmateriel, pennor, böcker, verktyg, plånböcker, nycklar, anteckningar, glasögon, mobiltelefoner).
  • Är ofta lättdistraherad av yttre stimuli (för äldre tonåringar och vuxna kan det inkludera ovidkommande tankar).
  • Är ofta glömsk i det dagliga livet (som att göra hemsysslor, gå ärenden; för äldre tonåringar och vuxna: till exempel följa upp telefonmeddelanden, betala räkningar, komma till avtalade möten).

Impulsivitet och hyperaktivitet[6]

  • Har ofta svårt att vara stilla med händer eller fötter eller kan inte sitta still på stolen.
  • Lämnar ofta sin plats i situationer då man förväntas sitta kvar en längre stund (kan lämna sin plats i klassrummet, på kontoret eller andra arbetsplatser, eller i andra situationer där det krävs att man sitter kvar).
  • Springer ofta omkring, klänger eller klättrar i situationer där det inte kan anses lämpligt. Hos ungdomar eller vuxna kan det vara begränsat till en känsla av rastlöshet.
  • Klarar sällan av att leka eller förströ sig lugnt och stilla.
  • Är ofta "på språng", agerar "på högvarv" (till exempel är oförmögen eller obekväm med att vara stilla en längre stund vid exempelvis restaurangbesök eller på möten; kan uppfattas av omgivningen som rastlös eller ha ett sådant tempo att andra har svårt att hänga med).
  • Pratar ofta överdrivet mycket.
  • Kastar ofta ur sig svar på frågor innan frågeställaren är färdig (fyller i och avslutar andras meningar; oförmögen att vänta på sin tur i ett samtal).
  • Har ofta svårt att vänta på sin tur (till exempel när man står i kö).
  • Avbryter eller inkräktar ofta på andra (som att kasta sig in i andras samtal, lekar eller aktiviteter; använder andras saker utan att be om lov eller få tillåtelse; för ungdomar och vuxna: inkräktar i eller tar över andras aktiviteter).

Former

ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form

För att en person ska få diagnosen ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form, även kallad ADD, ADHD-I (från engelskans inattentive) eller ADHD-PI (från engelskans predominantly inattentive) krävs enligt DSM-5 att personen uppfyller följande kriterier:

  • Ofta uppvisar minst sex av ovanstående symptom för ouppmärksamhet. För äldre tonåringar och vuxna (17 år eller äldre) krävs minst fem av symtomen.
  • Symptomen utgör inte enbart manifestationer av oppositionellt beteende, trots, fientlighet eller bristande förmåga att förstå uppgifter eller instruktioner.
  • Uppvisar inte sex stycken eller fler av symptomen för hyperaktivitet och impulsivitet.
  • Ett flertal symtom på ouppmärksamhet förelåg före 12 års ålder.
  • Det finns klara belägg för att symtomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i studier eller i arbete.
  • Symtomen förekommer inte enbart i samband med schizofreni eller någon annan slags psykossjukdom och förklaras inte bättre med någon annan form av psykisk ohälsa (t.ex. förstämningssyndrom, ångestsyndrom, dissociativt syndrom, personlighetssyndrom, substansintoxikation eller substansabstinens).

Vissa studier talar om att detta även kännetecknas av att personen även dagdrömmer ofta, har koncentrationssvårigheter och svårigheter att slutföra uppgifter (prokrastinering).[källa behövs]

Särskilt flickor med ADHD kan uppvisa uppmärksamhetsstörning utan hyperaktivitet, och uppvisar då ofta låg självkänsla, depressivitet, och olika kroppsliga symtom, som huvudvärk och magont.[7]

ADHD av huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form

För att en person ska få diagnosen ADHD av huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form, även kallad ADHD-H (från engelskans predominantly hyperactive presentation) krävs enligt DSM-5 att personen uppfyller följande kriterier:

Andra källor talar om fler symptom, exempelvis:

ADHD av kombinerad form

För att en person ska få diagnosen ADHD av kombinerad form, även kallad ADHD-C (från engelskans combined presentation) krävs att personen uppfyller följande kriterier:

  • Ofta uppvisar minst sex av symptomen för ouppmärksamhet. För äldre tonåringar och vuxna (17 år eller äldre) krävs minst fem av symtomen.
  • Symptomen för ouppmärksamhet utgör inte enbart manifestationer av oppositionellt beteende, trots, fientlighet eller bristande förmåga att förstå uppgifter eller instruktioner.
  • Ofta uppfyller minst sex av symptomen för hyperaktivitet och impulsivitet.
  • Symptomen för hyperaktivitet och impulsivitet har en direkt negativ inverkan på sociala aktiviteter och aktiviteter inom studier/arbete.
  • Ett flertal symtom på ouppmärksamhet och/eller hyperaktivitet och impulsivitet förelåg före 12 års ålder.
  • Det finns klara belägg för att symtomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i studier eller i arbete.
  • Symtomen förekommer inte enbart i samband med schizofreni eller någon annan psykossjukdom och förklaras inte bättre med någon annan form av psykisk ohälsa (t.ex. förstämningssyndrom, ångestsyndrom, dissociativt syndrom, personlighetssyndrom, substansintoxikation eller substansabstinens).

Kognitiva skillnader

En metastudie baserad på 37 undersökningar av kognitiva skillnader mellan ADHD-varianterna ADHD-I och ADHD-Kombinerad (ADHD-C) fann att ADHD-C presterade bättre än ADHD-I inom områdena bearbetningshastighet, uppmärksamhet, IQ, minne, och bearbetningsflyt (professing fluency). ADHD-I-gruppen presterade bättre än ADHD-C vid mätning av flexibilitet, arbetsminne, visuell/spatial förmåga, motorik och språk. Både ADHD-C- och ADHD-I-grupperna presterade sämre än kontrollgruppen gällande förmåga att undertrycka irrelevanta stimuli, och i det avseendet fanns ingen skillnad mellan de två varianterna. Vidare skiljer sig inte ADHD-C och ADHD-I vid mätning av långvarig uppmärksamhet utan avbrott.[9]

Närliggande diagnoser

Det förekommer rapporter om ADHD i kombination med nedsatt motorisk förmåga. Detta utmärks av det äldre begreppet DAMP (som fortfarande ingår i klassifikationen ICD-10),[2] som motsvarar en kombination av ADHD och developmental coordination disorder, DCD (”störd utveckling av koordinationsförmågan”).[7]

I tidiga definitioner av ADD nämndes letargi (psykisk trötthet), men i DSM-IV är ADHD-I ett annat tillstånd än diagnosen långsamt kognitivt tempo (eng. sluggish cognitive tempo, SCT).

Ett särbegåvat barn riskerar att få en felaktig diagnos då den "stökighet" och brist på koncentration, som bristen på stimulans i en pedagogisk miljö förorsakar, inte sällan misstolkas framför allt av skolpersonal som de koncentrationsstörningar som utgör en del av diagnosen för ADHD/DAMP. Vid ett tyskt specialpedagogiskt resurscentrum uppskattar man till exempel att 10% av de elever som remitteras dit som psykiatriskt koncentrationsstörda i själva verket är intellektuellt särbegåvade och är alls inte "störda" i någon som helst bemärkelse.[10] De har snarast reagerat helt normalt på en allt för ostimulerande miljö. Skillnaden mellan en korrekt ADHD-diagnos och okoncentrerade stökiga men särbegåvade barn är att koncentrationsförmågan infinner sig i samma stund som det särbegåvade barnet hamnar i en stimulerande miljö. För ett barn med ADHD-diagnos är koncentrationsstörningen tydlig oavsett sammanhanget och mängden stimulans.[11][12]

Diagnostisering

Alexander Crichton var den första att beskriva grundsymptomen på ADHD med dess olika grader av ouppmärksamhet.

I fjärde utgåvan av manualen DSM kallades de tre varianterna av ADHD (ADHD-H, ADHD-I, ADHD-C) för undertyper av ADHD, men i femte utgåvan är de tre sätt ADHD kan framträda ("ADHD presentations"), eftersom detta kan ändras över tid. Exempelvis förekommer att barn med ADHD-C-problematik övergår till ADHD-I som vuxna.[13]

Enkla självtester finns idag på Internet, men för att säkerställa en diagnos krävs ofta en mycket omfattande utredning, särskilt när det gäller barn och ungdomar, och det finns en rad olika diagnostiska instrument riktade till såväl personen med misstänkt ADHD som närstående.

Att ställa diagnosen ADHD innebär en bedömning av personens funktion och beteenden i olika miljöer, som i hemmet, i skolan eller på arbetet (för vuxna). Ofta sker detta arbete i team där läkare, psykolog och pedagog med flera ingår. Till sin hjälp har teamet diagnosinstrument som utgörs av skattningsskalor. Vilka skattningsskalor som används av teamen skiljer sig dessvärre åt från en klinik (team) till en annan och från en ort till en annan i Sverige.

För att ställa diagnos behöver teamet träffa det berörda barnet, prata med föräldrar/vårdnadshavare och få information från barnets lärare. För vuxna med misstänkt ADHD är deras berättelse central. Finns det möjlighet att intervjua föräldrar eller andra anhöriga om den vuxnas symtom under barndomen, så underlättar det diagnostiken. Diagnos ställs alltså inte enbart på resultatet från en skattningsskala utan praxis är att instrumenten är ett hjälpmedel i diagnostiken och att det avgörande för en diagnos är den kliniska värderingen. Det görs även en funktionsbedömning och/eller en neuropsykologisk bedömning där också den intellektuella förmågan undersöks. Det görs även en allmän somatisk undersökning där t.ex. neurologisk status och puls- och blodtrycksmätning ingår. Den stora förekomsten av samsjuklighet komplicerar diagnostiken.

Instrumenten för diagnostik av ADHD bör undersökas bättre liksom hela den diagnostiska processen, enligt Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) 2013.[14] Användandet av diagnostiska instrument bör ske på ett strukturerat och utvärderingsbart sätt. SBU har utvärderat 15 diagnostiska instrument som används i Sverige för att identifiera ADHD. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för samtliga. Diagnostiska instrument tillsammans med övriga utredningsmetoder är en del i processen för att identifiera ADHD. Det finns inga studier som utvärderar hela den diagnostiska processen.

ADHD innefattas i den internationella standarden ICD-10 i gruppen hyperaktivitetsstörningar (hyperkinetic disorders).[4][15][16]

Prevalens

Det har gjorts flera studier om hur förekommande ADHD är hos barn. En ny forskningsöversikt och meta-studie av 179 prevalensuppskattningar visar att Nordamerikanska uppskattningar ligger högre än motsvarande Europeiska studier, men identifierar samtidigt en samlad genomsnittlig prevalensuppskattning på 7,2% procent (eller 6,7 - 7,8% med ett konfidensintervall på 95%).[17]

Andelen ställda diagnoser med ADHD är större bland pojkar än flickor. Orsaken kan vara att komorbida tillstånd är vanligare hos pojkar som därför remitteras. Det råder stor oenighet ifall det finns könsskillnader i prevalensen.[18] Åldern har betydelse för förekomsten, som tycks vara lägre i tonåren än hos yngre barn. Det finns få studier på förekomsten av ADHD bland vuxna.[19]

Prognos

När diagnosen infördes uppfattades den som ett tillstånd som de diagnosticerade barnen skulle kunna tillfriskna från, men sedan övergavs den tanken mer och mer och tillståndet kom att uppfattas som kroniskt. ADHD debuterar vanligen under tidig barndom och ungdomstid. Även om vuxna kan ha utvecklat coping-strategier för att kompensera för en del av sina tillkortakommanden, ansågs funktionshindret finnas kvar livet ut.

Ett antal långtidsstudier har dock på senare år visat att en hel del diagnosticerade barn faktiskt blir bättre, vilket sätter den kroniska tanken på undantag och innebär ett steg tillbaka mot den ursprungliga uppfattningen.[20]

Utveckling

I en studie kunde man se fyra grupper med olika hög grad av symtom. Två av grupperna fick lägre grad av symtom mellan två och tio års ålder.

Flera av symtomen på ADHD är normalt hos förskolebarn, men hos barn som senare får diagnos är de mer uttalade och leder till fler olyckor och problematiska beteenden. Barnen har oftare andra problem som trots, kommunikationsstörningar eller ångeststörningar (som fobier eller oro).[21][22]

Hur ADHD yttrar sig och vilka konsekvenser det får utvecklas vartefter barnet utvecklas. Formen med hyperaktivitet är en vanligare diagnos bland förskolebarn med ADHD än hos äldre eftersom hyperaktivitet tenderar att minska med åldern.[23][24] Formen med huvudsakligen ouppmärksamhet är en ovanlig diagnos hos förskolebarn eftersom symtomen blir mer uppenbara först när barnet blivit äldre. Det kan bero antingen på att barnet har utvecklat symtomen eller på att de är svåra att mäta vid lägre ålder.[21][23]

ADHD-diagnos sätts oftast i skolåldern, då symtomen blir lättare att se. Störande beteenden i klassrummet och inlärningssvårigheter blir motiverande skäl att göra en utredning. Barn i skolåldern med ADHD har oftare problem med skolresultat, familjerelationer och relationer med jämnåriga samt har oftare andra psykiatriska tillstånd. Ungefär 70 procent av barn med ADHD har minst en annan problematik. De vanligaste är trots, ångesttillstånd och inlärningssvårigheter.[25] Också uppförandestörning och beteenden som påminner om den diagnosen är vanliga, liksom kriminella beteenden, rökning och drogmissbruk.[26]

En studie följde storstadsbarn i låginkomstfamiljer från ett och ett halvt till tio års ålder. När man mätte grad av ADHD-symtom fann man fyra grupper som utvecklades på olika sätt. Grupp 1, ungefär 20 procent av barnen, hade hög grad av symtom på jämn nivå upp till tioårsåldern. Grupp 2, ungefär 47 procent av barnen, hade medelhög grad av symtom som minskade något när barnet blev äldre. Grupp 3, ungefär 27 procent, hade medelhög grad av symtom i tvåårsåldern men symtomen minskade gradvis och försvann i tioårsåldern. Grupp 4, ungefär 6 procent, hade låg grad av symtom i tvåårsåldern och hade i stort sett inga symtom från sex års ålder.[27]

Personer med ADHD kan ha mycket olika hög intelligens med en variation från utvecklingsstörning till hög intelligens. De har oftare än andra ojämn begåvningsprofil, och har oftare än andra låg begåvning.[28]

Orsak

Den bakomliggande orsaken är i de flesta fall av ADHD okänd men anses bero på mestadels genetiska (men med viss inblandning från miljö) faktorer.[29][30]

Enstaka fall har kunnat kopplas till tidigare infektioner eller hjärntrauma.[29]

Uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter kan ha många orsaker. Vad som ligger till grund för svårigheterna är viktigt att förstå för att kunna vidta lämpliga åtgärder.

Utredningsmässigt är det för dessa barn extra viktigt att beakta hur faktorer utanför barnet, som barnets situation i skola och hem, kamratrelationer, inlärningssituation, lärarpåverkan med mera, såväl som emotionella faktorer hos barnet kan inverka på lärande och utveckling. Att hitta "felet" hos barnet, och kanske då avskriva sig ansvar, är inte en lösning ur barnets perspektiv.[31]

Vad som orsakar ADHD och vad som är lämplig behandling är omdebatterat. En neurobiologisk hypotes är att ADHD beror på en obalans mellan fritt respektive bundet dopamin. En annan hypotes är att produktionen av noradrenalin och dopamin är nedsatt, vilket gör att produktionen av adrenalin ökar för att få kroppen att vakna. Den förhöjda halten av adrenalin orsakar då ett av de för ADHD typiska beteendena. Denna hypotes får stöd av det faktum att centralstimulerande[32][33] preparat hjälper personer med ADHD. Signifikant lägre järnnivåer har observerats hos barn med ADHD.[34][35]

Ohälsosam diet med högt intag av socker och fett under graviditet kan leda till barnet utvecklar ADHD då genen IGF2 modifieras av dessa substanser.[36]

Det är ej en enskild faktor som orsakar ADHD - det finns förklaringar vilka ser sambandet mellan arv och miljö.[37]

Modern forskning har också visat att det finns en överrepresentation av vissa genetiska drag hos dem med ADHD.[38] Flera tvillingstudier visar att ADHD är ett av de psykiatriska tillstånd med starkast arvsberoende. En svensk studie från 2006 pekar på en ärftlighet på 45-90 procent.[39]

Genetiska

Tvillingstudier tyder på att diagnosen oftast ärvs från ens föräldrar och att gener är den stora faktorn i ca 75% av fallen.[40][41][42]

Syskonen till barn med ADHD har upp till 3-4 gånger så stor risk för att utveckla funktionshindret än syskonen till barn utan funktionshindret.[43] Genetiska faktorer anses också vara inblandade i troligheten att symptomen fortsätter in i vuxen ålder.[44]

I regel så är ett flertal gener involverade, varav många har direkt påverkan på dopaminerg neurotransmission.[45][46]

De gener som är involverade med dopamin inkluderar DAT, DRD4, DRD5, TAAR1, MAOA, COMT, och DBH.[46][47][48] Andra gener associerade med ADHD inkluderar SERT, HTR1B, SNAP25, GRIN2A, ADRA2A, TPH2 och BDNF.[45][46]

En vanligt förekommande variant av en gen kallad LPHN3 uppskattas ligga bakom upp till 9% av fallen och patienter med denna variant svarar extra bra på medicinering med psykostimulanter.[49]

7 återupprepningsvariant av dopamin receptor D4 (DRD4–7R) styr de hämmande effekterna av dopamin och associeras med ADHD. DRD4-receptorn är en G protein-kopplad receptor som hämmar Adenylatcyklas. DRD4–7R mutationen orsakar en stor mängd olika beteendemässiga fenotyper inklusive symptom som speglar en splittrad uppmärksamhet.[50]

Evolutionen kan ha spelat en roll i de höga antalen ADHD-drabbade i samhället, särskilt gällande hyperaktiva och impulsiva drag hos manliga individer.[51] Vissa har ställt upp hypotesen att en del kvinnor kan vara mer attraherade av män som är beredda att ta risker vilket i sin tur leder till ökad förekomst av gener som ökar risken för att utveckla hyperaktivitet och impulsivitet i genpoolen.[52] Andra har hävdat att dessa drag skulle kunna vara en anpassning som hjälpte manliga individer att fungera i stressfyllda och farliga miljöer genom att t ex öka impulsivitet och utforskande beteende.[51][52]

I vissa situationer kan ADHD-drag ha varit fördelaktiga för samhället som helhet trots att de var skadliga för individen.[51][52][53] De höga antalen drabbade och heterogeniteten hos ADHD kan ha ökat reproduktiv lämplighet och gynnat samhället genom att utöka mångfalden i genpoolen trots att dragen kan vara detrimentala för individen.[53]

I vissa miljöer så kan en del ADHD-drag ha gett personliga fördelar till vissa individer, såsom ett snabbare svar mot rovdjur eller bättre jägarförmågor.[54]

Individer med Downs syndrom har större risk att drabbas av ADHD.[55]

Miljö

Förutom genetiska orsaker så finns vissa bevis att en del miljöfaktorer kan spela viss roll.[56]

Alkoholintag under graviditeten kan orsaka fetala alkoholsyndrom vilka kan inkludera symptom med stor likhet till ADHD.[57]

Barn som exponerats för vissa giftiga substanser, såsom bly eller polyklorerade bifenyler kan utveckla neurologiska problem som påminner ADHD.[58][59]

Exponering för organofosfata bekämpningsmedel såsom klorpyrifos och dialkylfosfat har associerats med en ökad risk för liknande symptom, bevisen är dock inte starka.[60]

Exponering för tobaksrök under graviditeten kan orsaka problem med det centrala nervsystemets utveckling och misstänks kunna öka risken för ADHD-liknande symptom.[58][61]

Det finns också tecken på att extremt mycket för tidig födsel, väldigt låg födelsevikt, extrem vanskötsel under första levnadsåret, misshandel under första levnadsåret och totalt berövande av social kontakt kan öka risken.[58][62] Likaså kan vissa infektioner under graviditeten, födelsen och i tidig barndom öka risken att utveckla ADHD-lika symptom. Dessa infektioner inkluderar, bland många andra, vissa virus såsom: mässling, vattkoppor, hjärninflammation, röda hund och enterovirus 71.[63]

Åtminstone 30% av alla barn med en traumatisk hjärnskada utvecklar senare i livet ADHD-lika symptom[64] och ca 5% av fallen kan styrkas vara orsakade av hjärnskada.[65]

Forskningen stöder dock inte en rad populärkulturella uppfattningar om vad som kan orsaka ADHD, såsom konsumtionen av raffinerat socker, överdrivet tv-tittande, uppfostran, fattigdom eller kaos inom familjen, däremot så kan dessa faktorer förvärra symptomen hos en del med funktionshindret.[66]

Samhälle

Ett fåtal fall kan förklaras av ökande akademiska förväntningar, där en diagnos kan vara en metod för föräldrar i vissa länder att få extra finansiellt och utbildningsmässigt stöd för sina barn.[65] Man har även funnit att de yngsta barnen i en klass har en större risk att bli diagnostiserade med ADHD som ett möjligt resultat av att de är utvecklingsmässigt efter sina äldre klasskamrater.[67][68] Beteende påminnande om ADHD förekommer oftare hos barn som har upplevt fysiskt och psykiskt våld.[40]

Den sociala konstruktionsteorin om ADHD föreslår att pg a gränsen mellan "normalt" och "abnormt" beteende är en social konstruktion, m ao gemensamt skapad och validerad av majoriteten av samhällets medlemmar och i synnerhet av läkare, föräldrar och lärare, så kan det därför antas vara subjektiva värderingar och bedömningar som bestämmer vilka diagnostiska kriterier som används och därmed hur många människor som anses ha funktionshindret.[69] Detta anser förespråkarna skulle kunna leda till situationen där DSM-IV kommer fram till att antalet drabbade är tre till fyra gånger så höga som de siffror som anges i ICD-10.[70] Thomas Szasz som har täta band med scientologikyrkan[71][72] och tillsammans med dem startat en organisation med målet att smutskasta psykiatrin[73][74][75][76], är en anspråkare för den sociala teorin, har argumenterat för att ADHD har "uppfunnits och inte upptäckts".[77][78]

Behandling

Det förekommer flera behandlingsformer och valet styrs utifrån den enskilda personens behov, som beror av vilka symtom som är huvudsymtom. I många fall då ADHD upptäcks hos barn räcker det att barnets familj och skolan får information om varför barnet ter sig överaktivt och/eller okoncentrerat.[79] Hem- och skolmiljön kan med det anpassas till barnet så att man förebygger till exempel ständiga olyckor och misslyckanden. Exempel på sådan anpassning är föräldrautbildning, då föräldrarna får lära sig bättre metoder att handskas med barnet. I Sverige finns flera utformade föräldrautbildningsprogram såsom Cunninghams COPE, Barkleys Defiant Children, KOMET, Webster-Stratton BASIC och ADVANCE. Sådana metoder kan vara att vara mer belönande vid gott beteende och försöka undvika bestraffningar, det kan också vara att bli bättre på att vara konsekvent så att konsekvenserna för handlingar blir mer förutsägbara för barnet.[80]

När Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) granskade forskningen om föräldrautbildningarna uppfyllde inga studier inklusions- och kvalitetskriterierna. Det gick därför inte att bedöma effekter eller risker och biverkningar.[14]

Vissa symptom har kunnat minskas med tillförsel av järn, vilket kan vara en förstabehandling.[34] Fysisk träning har också visat sig vara en bra behandling vid ADHD, då det stimulerar den delen av hjärnan som är nedsatt hos personer med ADHD.

Fysisk träning gör så att dopaminet och noradrenalinet ökar.[81][82] Det finns även klar evidens för att behandling med framför allt centralstimulantia (till exempel Concerta och Ritalin) har effekt. Idag anses även många av barnen och ungdomarna med ADHD som inte är av kombinerad typ vara betjänt av farmakologisk behandling. Personer med denna Neuropsykiatriska funktionsnedsättning har en avvikande neurologisk uppbyggnad och får i vissa fall kokainliknande[83][84][85][86] preparat i låga doser och med ett dosfritt intervall nattetid, av dessa skäl är inte behandlingen beroendeframkallande. Vid dessa doser är preparaten terapeutiska för individer med funktionshindret. Preparaten verkar i mycket låg dos lugnande och dämpar svåra överaktivitetssymtom, trots att denna preparatgrupp normalt räknas som "stimulerande" liksom till exempel kaffe. Man tror att system viktiga för koncentrationen stärks på detta sätt. Dessa läkemedel skrivs ut av barn- och ungdomspsykiater, vuxenpsykiater och barnläkare specialiserade på diagnostik av barn med ADHD. Exempel på substanser som används vid ADHD är:

Metylfenidat (Ritalin).
  • Guanfacin (är ej centralstimulantia, är ej helt klarlagt hur det fungerar, men tros verka genom agonisering av noradrenerga receptorer samt en svagare agonisering av serotonerga receptorer. Har en blodtryckssänkande effekt, används endast som behandling av ADHD i Sverige.)[87]
  • Atomoxetin (är ej centralstimulantia, verkar endast på noradrenerga transportörer i hjärnan)
  • Bupropion (är ej centralstimulantia utan ett antidepressivum, men påverkar både noradrenalin- och dopaminnivåerna i hjärnan. Används främst för behandling av depression men även för ADHD)
  • Reboxetin (är ej centralstimulantia, påverkar enbart noradrenalinnivåerna i hjärnan. Används främst för behandling av depression men även för ADHD)
  • Metylfenidat (går under flera varumärken i Sverige, såsom Ritalin, Concerta och Medikinet)
  • Dexamfetamin (går under namnet Attentin i Sverige)
  • Lisdexamfetamin (inaktiv prodrug till det centralstimulerande dextroamfetamin och saluförs i Sverige som Elvanse. Används för behandling av ADHD)

Studierna som SBU har samlat och granskat visar att läkemedel lindrar ADHD-symtom. Forskningen visar dock bara effekten under kort tid, upp till sex månader. För att veta effekten på lång sikt krävs studier som sträcker sig under en längre period.[14]

Läkemedelsbehandling av ADHD-symtom började ta fart i Sverige 2006, och har därefter ökat närmast exponentiellt. 2015 medicinerades till exempel 5,2 procent av alla pojkar i åldersgruppen 10 till 17 år med ADHD-medicin.

Förutom läkemedel används många typer av insatser och behandlingar vid ADHD. Här finns till exempel kognitiv beteendeterapi, datorbaserade metoder, specialkost av olika slag och föräldrastödsprogram. SBU har utvärderat 30 olika behandlingsmetoder. Idag har ingen av metoderna tillräckligt vetenskapligt underlag för att effekterna ska kunna bedömas.

ADHD tillhör gruppen neuropsykiatriska diagnoser. Liksom vid autismspektrumstörningar så används vid ADHD ibland begreppet psykisk funktionsnedsättning. Vid ADHD är det viktigt med en anpassning av livsmiljö för att uppnå god prognos. Anpassning måste ske i patientens närmiljö inom hem och skola. De bör så tidigt som möjligt få det specifika pedagogiska stöd de behöver och med hjälp av andra strategier för inlärning i hem och skola, för att kunna kompensera för svårigheterna det innebär att till exempel inte kunna koncentrera sig på skolämnena och ändå lära sig. Patienter som får anpassningar i sin miljö åtnjuter gynnsamma effekter då de får färre negativa erfarenheter och därigenom kan klara både skolan och sitt sociala liv bättre.

Ett svenskt projekt på Karolinska Universitetssjukhuset har visat att man med hjälp av specialutformade datorspel (till exempel Robomemo) som tränar barnets korttidsminne kan få en del av symptomen att minska. Barnet tränar en halvtimme om dagen i ett antal veckor.[88] Vidare forskning från KI visar att gruppbehandling, med inriktning dialektisk beteendeterapi, kan vara hjälpsamt för vuxna med ADHD, terapi innehåller bland annat färdighetsträning.[89] Annan forskning vid KI har visat att internetbehandling som lär ut organisering med hjälp av applikationer har kunnat minska symptom kopplade till ouppmärksamhet hos vuxna med ADHD,[90] exempelvis elektronisk kalender, att-göra-listor, timer, spel för att träna arbetsminnet och innehållsfilter sombegränsar tillgången till vissa internetsidor.[91]

Icke-medicinsk behandling, såsom beteendeterapi, föräldraträning samt social färdighetsträning har visat sig effektivt vid ADHD.[92] Vidare studie som belyser icke-medicinskbehandling vid ADHD.[93] En amerikansk undersökning visar att ADHD-coacher (mentorer) kan hjälpa klienter att bättre hantera sin tid, organisera sig, sätta upp mål och slutföra projekt. Förutom att hjälpa klienter att förstå den inverkan ADHD har haft på deras liv, kan coacher hjälpa klienter att utveckla coping-strategier för att hantera specifika utmaningar, och för att identifiera och utnyttja personens styrkor. Coacher kan också hjälpa klienterna att få ett bättre grepp om vad som är rimliga förväntningar för dem som individer, eftersom människor med ADHD-"hjärnstruktur" ofta verkar behöva yttre speglar för noggrann självinsikt om vilka möjligheter de har trots sitt funktionshinder.[94]

Enligt en annan svensk studie gjord mellan 2004 och 2006, visades det att fiskolja ger positiva effekter på vissa barn som lider av ADHD. För lättare ADHD-fall är effekten som störst.[95]

Kunskapsläget idag talar enligt SBU[14] för att diagnostik, behandling och uppföljning av ADHD tillsvidare bör ligga kvar inom den specialiserade vården. Det behövs studier av hur vårdens och samhällets insatser bäst bör organiseras och samordnas för personer med ADHD. De diagnostiska instrument som används för att ställa diagnosen ADHD behöver undersökas bättre. Det är också viktigt att läkemedelsbehandling följs upp för att ha kontroll på effekter och biverkningar, samt för att minimera risken för spridning av läkemedlen utanför patientgruppen. Sammantaget gör detta att diagnostik, behandling och uppföljning av ADHD tillsvidare bör ligga kvar inom den specialiserade vården.

Kultur och samhälle

Kontroverser

ADHD, dess diagnostisering och dess behandling har varit kontroversiell ända sedan 1970-talet.[96][97][98]

Motståndare till diagnosen ADHD framhäver att störningen är överdiagnostiserad. Att långt fler barn efter år 2000 får en diagnos beror enligt motståndarna på miljöfaktorer, samhällets snabba strukturförändring, för stora skolklasser och att föräldrar i dag har för lite tid för sina barn. Diagnosens förespråkare anser däremot att ökningen av antalet diagnostiserade barn beror på en förbättrad diagnostik och att medicineringen är ett tryggt vårdalternativ.[99][100][101]

År 2014 så uttalade sig Keith Conners, som var en av de tidiga förespråkarna för att funktionshindret skulle erkännas, sig emot vad han såg som överdiagnostisering i en artikel i New York Times.[102] Men i kontrast till detta uttalande så kom en granskande systematisk litteraturöversikt år 2014 fram till att ADHD är underdiagnostiserat hos vuxna.[103]

Enligt forskaren Suominen (2006) kan de olika åsikterna betraktas som olika perspektiv på samma fenomen och behöver därför inte utgöra varandras motsatser.[104]

Det finns flertalet alternativa behandlingsmetoder som genom åren orsakat kontroverser - bland dem finns bland annat Peter Blythes behandlingsmetod RMT (Rhytmic Movement Training) - som "stimulerar reflexutvecklingen med hjälp av rörelser". Han menade att funktionshindret var orsakad av felaktig reflexutveckling och att omträningen av reflexer kunde bota funktionshindret - hans metod gick ut på att först mäta vilka reflexer som behöver "utvecklas" och att sedan "stimulera reflexutvecklingen" genom särskilda rörelseövningar. Metoden praktiseras ännu av vissa alternativa behandlingsinstanser trots att Blythe inte kunnat bevisa någon som helst effekt på symptomen.[105]

Se även

Referenser

  1. ^ http://www.helsinki.fi/~pjojala/ICD10_WHO.htm
  2. ^ [a b c] Socialstyrelsen, Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem: Systematisk förteckning: Svensk version 2011 (ICD-10-SE) Arkiverad 10 augusti 2013 hämtat från the Wayback Machine. gällande från och med den 1 januari 2015.
  3. ^ Doktorn
  4. ^ [a b] ”Correspondence mellan DSM-III-R och DSM-IV Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder” (på engelska). HighBeam Business. http://business.highbeam.com/5884/article-1G1-20383058/correspondence-between-dsmiiir-and-dsmiv-attentiondeficithyperactivity. Läst 25 december 2013. 
  5. ^ ”Historien om ADHD” (på engelska). ADHD 2 (4): sid. 241-55. 2010. doi:10.1007/s12402-010-0045-8. 
  6. ^ [a b] ”Adhd - Diagnos som väcker känslor”. Karolinska institutet. http://ki.se/forskning/adhd-diagnos-som-vacker-kanslor. Läst 28 april 2016. 
  7. ^ [a b c] Kort om ADHD hos barn och vuxna - En sammanfattning av Socialstyrelsens kunskapsöversikt, Socialstyrelsen april 2004
  8. ^ Elisabet Wentz, ADHD hos vuxna, Avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri, Göteborgs universitet, s.3 Arkiverad 10 december 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  9. ^ Lane, Brittany Ann (2003). The differential neuropsychological/cognitive profiles of ADHD subtypes: A meta-analysis. University of Northern Colorado. OCLC 56479200. 
  10. ^ Fischer-Brehm, K. (2004). Die reaktionen hochbegabter Kinder auf Passungsdefizite in der Schule. In T. Fitzner & W. Stark (Hrsg.). Genial, gestört, gelangweilt? ADHS, Schule und Hochbegabung. Beltz. Sid. 206-218
  11. ^ Stapf, A. (2004). Aufmerksamkeitsstörung und intellektuelle Hochbegabung In T. Fitzner & W. Stark (Hrsg.). Genial, gestört, gelangweilt? ADHS, Schule und Hochbegabung. Beltz. Sid. 148-172
  12. ^ Webb, J. T., Amend, E. R., Webb, N. E., Goerss, J., Beljan, P., & Olenchak, F. R. (2005). Misdiagnosis and dual diagnosis of gifted children and adults. ADHD, Bipolar, OCD, Asperger's, Depression, and other disorders.. Great Potential Press, Inc
  13. ^ Psykologguiden: ADHD Arkiverad 10 maj 2017 hämtat från the Wayback Machine., Natur & Kulturs Psykologilexikon, läst 3 mars 2015.
  14. ^ [a b c d] ”ADHD - diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet - SBU”. http://www.sbu.se/sv/publikationer/SBU-utvarderar/adhd-diagnostik-och-behandling-vardens-organisation-och-patientens-delaktighet/. Läst 30 januari 2015. 
  15. ^ ”ICD-10 Version:2010”. http://apps.who.int/classifications/icd10/browse/2010/en#/F90. Läst 30 januari 2015. 
  16. ^ F90 i ICD-10-SE
  17. ^ Thomas, R., Sanders, S., Doust, J., Beller, E., and Glasziou, P. (2015). ”Prevalence of Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder: A Systematic Review and Meta-analysis”. Pediatrics: Official Journal of the American Academy of Pediatrics 135 (4): sid. e994-e1001. http://pediatrics.aappublications.org/content/135/4/e994.abstract. 
  18. ^ Almer, Sneum (2012). ADHD hos barn och vuxna. Studentlitteratur AB, Lund. sid. 31. ISBN 978-91-44-06848-0 
  19. ^ ADHD hos barn och vuxna. Socialstyrelsen. 2002. sid. 43-48, 201-202. Arkiverad från originalet den 25 november 2005. https://web.archive.org/web/20051125204705/http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/BC6CA16E-AB56-4B7E-A872-8F19E6482441/1187/200211017.pdf. 
  20. ^ ”A Neurological Basis for ADHD”. http://www.technologyreview.com/read_article.aspx?id=19197. Läst 7 augusti 2015. 
  21. ^ [a b] Egger, H. L., Kondo, D., & Angold, A. (2006). ”The epidemiology and diagnostic issues in preschool attention-deficit/hyperactivity disorder: A review.”. Infants & Young Children (19(2)): sid. 109-122. 
  22. ^ Posner, K., Melvin, G. A., Murray, D. W., Gugga, S. S., Fisher, P. et al. (2007). ”Clinical presentation of attention-deficit/hyperactivity disorder in preschool children: The Preschoolers with Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder Treatment Study (PATS).”. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology (17(5)): sid. 547-562. 
  23. ^ [a b] Galéra, C., Cote, S. M., Bouvard, M. P., Pingault, J. B., Melchior, M. et al. (2011). ”Early risk factors for hyperactivity-impulsivity and inattention trajectories from age 17 months to 8 years.”. Archives of General Psychiatry (68(12)): sid. 1267-1275. 
  24. ^ Lahey, B. B., Pelham, W. E., Loney, J., Lee, S. S., & Willcutt, E (2005). ”Instability of the DSM-IV Subtypes of ADHD from preschool through elementary school”. Archives of General Psychiatry (62(8)): sid. 896-902. 
  25. ^ Barkley, Russel (2006). Attention Deficit Hyperactivity Disorder: A Handbook for Diagnosis and Treatment (tredje). Guilford press 
  26. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 14 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160814234210/http://www.svenskabupforeningen.se/bibliotek/kunskapsoversikter_PM/prio_riktlinjer/SFBUPRiktlinjer%20adhd.pdf. Läst 30 juli 2016. 
  27. ^ Shaw, D. S., Lacourse, E., & Nagin, D. S. (2005). [doi:10.1111/j.1469-7610.2004.00390.x ”Developmental trajectories of conduct problems and hyperactivity from ages 2 to 10”]. Journal Of Child Psychology & Psychiatry 46 (9): sid. 931-942. doi:10.1111/j.1469-7610.2004.00390.x. 
  28. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 14 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160814234210/http://www.svenskabupforeningen.se/bibliotek/kunskapsoversikter_PM/prio_riktlinjer/SFBUPRiktlinjer%20adhd.pdf. Läst 30 juli 2016. 
  29. ^ [a b] Millichap, J. Gordon (2010). Attention Deficit Hyperactivity Disorder Handbook a Physician's Guide to ADHD (2nd). New York, NY: Springer Science. Sid. 26. ISBN 9781441913975. https://books.google.com/books?id=KAlq0CDcbaoC&pg=PA26. Läst 17 januari 2014. 
  30. ^ ”What have we learnt about the causes of ADHD?”. J Child Psychol Psychiatry 54 (1): sid. 3–16. January 2013. doi:10.1111/j.1469-7610.2012.02611.x. PMID 22963644. 
  31. ^ Ohlman, Sven. Psykologutredning i skolan. Socialstyrelsen. ISBN 978-91-7555-084-8 
  32. ^ ”Comparing the efficacy of stimulants for ADHD in children and adolescents using meta-analysis”. Eur Child Adolesc Psychiatry 19 (4): sid. 353–364. 10 September 2009. doi:10.1007/s00787-009-0054-3. PMID 19763664. 
  33. ^ ”Stimulants: Therapeutic Actions in ADHD”. Neuropsychopharmacology 31: sid. 2376–2383. 19 July 2006. doi:10.1038/sj.npp.1301164. PMID 16855530. 
  34. ^ [a b] Eric Konofal, et al, Iron Deficiency in Children With Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder, Archives of Pediatrics & Adolescent Medicine, mars 2004. Refererad i Hjärnberikning kan hjälpa barn som drabbats av ADHD, Ny medicin 2004-12-07.
  35. ^ Järnbrist kan orsaka adhd Dagens Nyheter 10 december 2012
  36. ^ ”Scientists study link between unhealthy pregnancy diet and ADHD” (på engelska). the Guardian. https://www.theguardian.com/society/2016/aug/18/unhealthy-pregnancy-diet-high-fat-sugar-adhd-children-dna. Läst 18 augusti 2016. 
  37. ^ J Child Psychol Psychiatry. 2013 Jan;54(1):3-16 Thapar A, Cooper M, Eyre O, Langley K.
  38. ^ Williams et. al, Rare chromosomal deletions and duplications in attention-deficit hyperactivity disorder: a genome-wide analysis, The Lancet, 2010 (early online publication) [1]
  39. ^ Larsson H, Lichtenstein P, Larsson JO. (2006). ”Genetic contributions to the development of ADHD subtypes from childhood to adolescence”. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry (45): sid. 973-81. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16865040. 
  40. ^ [a b] National Collaborating Centre for Mental Health (2009). Attention Deficit Hyperactivity Disorder: Diagnosis and Management of ADHD in Children, Young People and Adults. British Psychological Society. Sid. 19–27, 38, 130, 133, 317. ISBN 9781854334718. 
  41. ^ Neale, BM; Medland, SE; Ripke, S; Asherson, P; Franke, B; Lesch, KP; Faraone, SV; Nguyen, TT; et al. (September 2010). ”Meta-analysis of genome-wide association studies of attention-deficit/hyperactivity disorder”. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry 49 (9): sid. 884–897. doi:10.1016/j.jaac.2010.06.008. PMID 20732625. 
  42. ^ Burt SA (July 2009). ”Rethinking environmental contributions to child and adolescent psychopathology: a meta-analysis of shared environmental influences”. Psychol Bull 135 (4): sid. 608–637. doi:10.1037/a0015702. PMID 19586164. 
  43. ^ Nolen-Hoeksema S (2013). Abnormal Psychology (Sixth). Sid. 267. ISBN 9780078035388. 
  44. ^ ”The genetics of attention deficit/hyperactivity disorder in adults, a review”. Mol. Psychiatry 17 (10): sid. 960–987. October 2012. doi:10.1038/mp.2011.138. PMID 22105624. 
  45. ^ [a b] ”Candidate gene studies of ADHD: a meta-analytic review”. Hum. Genet. 126 (1): sid. 51–90. July 2009. doi:10.1007/s00439-009-0694-x. PMID 19506906. 
  46. ^ [a b c] ”Candidate genes and neuropsychological phenotypes in children with ADHD: review of association studies”. J Psychiatry Neurosci 34 (2): sid. 88–101. March 2009. PMID 19270759. 
  47. ^ Berry, MD (January 2007). ”The potential of trace amines and their receptors for treating neurological and psychiatric diseases”. Reviews on recent clinical trials 2 (1): sid. 3–19. doi:10.2174/157488707779318107. PMID 18473983. 
  48. ^ ”Trace amine-associated receptors as emerging therapeutic targets”. Mol. Pharmacol. 76 (2): sid. 229–235. August 2009. doi:10.1124/mol.109.055970. PMID 19389919. 
  49. ^ ”Toward a better understanding of ADHD: LPHN3 gene variants and the susceptibility to develop ADHD”. Atten Defic Hyperact Disord 2 (3): sid. 139–147. November 2010. doi:10.1007/s12402-010-0030-2. PMID 21432600. 
  50. ^ ”ADHD and the DRD4 exon III 7-repeat polymorphism: an international meta-analysis”. Social Cognitive and Affective Neuroscience 5 (2-3): sid. 188–193. Jun 2010. doi:10.1093/scan/nsp049. PMID 20019071. 
  51. ^ [a b c] Glover V (April 2011). ”Annual Research Review: Prenatal stress and the origins of psychopathology: an evolutionary perspective”. J Child Psychol Psychiatry 52 (4): sid. 356–67. doi:10.1111/j.1469-7610.2011.02371.x. PMID 21250994. 
  52. ^ [a b c] ”The evolution of hyperactivity, impulsivity and cognitive diversity”. J R Soc Interface 3 (8): sid. 399–413. June 2006. doi:10.1098/rsif.2005.0102. PMID 16849269. 
  53. ^ [a b] ”Trastorno por déficit de atención/hiperactividad: ¿un patrón evolutivo?” (på spanish). Rev Neurol 50 Suppl 3: sid. S143–7. March 2010. PMID 20200842. 
  54. ^ Adriani, Walter; Zoratto, Francesca; Laviola, Giovanni (13 January 2012). ”Brain Processes in Discounting: Consequences of Adolescent Methylphenidate Exposure”. i Stanford, Clare; Tannock, Rosemary. Behavioral neuroscience of attention deficit hyperactivity disorder and its treatment. Current Topics in Behavioral Neurosciences. "Volume 9". New York: Springer. Sid. 132–134. ISBN 978-3-642-24611-1. 
  55. ^ Ekstein, Sivan; Glick, Benjamin; Weill, Michal; Kay, Barrie; Berger, Itai (2011-10-01). ”Down Syndrome and Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder (ADHD)”. Journal of Child Neurology 26 (10): sid. 1290–1295. doi:10.1177/0883073811405201. ISSN 0883-0738. PMID 21628698. http://jcn.sagepub.com/content/26/10/1290. 
  56. ^ CDC (16 Mar 2016), Attention-Deficit / Hyperactivity Disorder (ADHD), Centers for Disease Control and Prevention, http://www.cdc.gov/ncbddd/adhd/research.html, läst 17 april 2016 
  57. ^ ”[How does maternal alcohol consumption during pregnancy affect the development of attention deficit/hyperactivity syndrome in the child]” (på german). Fortschr Neurol Psychiatr 79 (9): sid. 500–506. September 2011. doi:10.1055/s-0031-1273360. PMID 21739408. 
  58. ^ [a b c] NIMH (2013), Attention Deficit Hyperactivity Disorder (Easy-to-Read), National Institute of Mental Health, http://www.nimh.nih.gov/health/publications/attention-deficit-hyperactivity-disorder-easy-to-read/index.shtml, läst 17 april 2016 
  59. ^ ”Lead and PCBs as risk factors for attention deficit/hyperactivity disorder”. Environ. Health Perspect. 118 (12): sid. 1654–1667. December 2010. doi:10.1289/ehp.0901852. PMID 20829149. 
  60. ^ ”Does perinatal exposure to endocrine disruptors induce autism spectrum and attention deficit hyperactivity disorders? Review”. Acta Paediatr. 101 (8): sid. 811–818. August 2012. doi:10.1111/j.1651-2227.2012.02693.x. PMID 22458970. 
  61. ^ ”Smoking during pregnancy: lessons learned from epidemiological studies and experimental studies using animal models”. Crit. Rev. Toxicol. 42 (4): sid. 279–303. April 2012. doi:10.3109/10408444.2012.658506. PMID 22394313. 
  62. ^ Thapar, A.; Cooper, M.; Jefferies, R.; Stergiakouli, E. (March 2012). ”What causes attention deficit hyperactivity disorder?”. Arch Dis Child 97 (3): sid. 260–5. doi:10.1136/archdischild-2011-300482. PMID 21903599. 
  63. ^ Millichap JG (February 2008). ”Etiologic classification of attention-deficit/hyperactivity disorder”. Pediatrics 121 (2): sid. e358–65. doi:10.1542/peds.2007-1332. PMID 18245408. 
  64. ^ Eme, R (April 2012). ”ADHD: an integration with pediatric traumatic brain injury”. Expert Rev Neurother 12 (4): sid. 475–83. doi:10.1586/ern.12.15. PMID 22449218. 
  65. ^ [a b] Medicating Children: ADHD and Pediatric Mental Health (illustrated). Harvard University Press. 2009. Sid. 4–24. ISBN 9780674031630. 
  66. ^ CDC (6 Jan 2016), Facts About ADHD, Centers for Disease Control and Prevention, http://www.cdc.gov/ncbddd/adhd/facts.html, läst 20 mars 2016 
  67. ^ Elder TE (September 2010). ”The importance of relative standards in ADHD diagnoses: evidence based on exact birth dates”. J Health Econ 29 (5): sid. 641–656. doi:10.1016/j.jhealeco.2010.06.003. PMID 20638739. 
  68. ^ Parritz, R (2013). Disorders of Childhood: Development and Psychopathology. Cengage Learning. Sid. 151. ISBN 9781285096063. 
  69. ^ ”Facts, values, and Attention-Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD): an update on the controversies”. Child Adolesc Psychiatry Ment Health 3 (1): sid. 1. 2009. doi:10.1186/1753-2000-3-1. PMID 19152690. 
  70. ^ Singh, I (December 2008). ”Beyond polemics: Science and ethics of ADHD”. Nature Reviews Neuroscience 9 (12): sid. 957–64. doi:10.1038/nrn2514. PMID 19020513. 
  71. ^ ”What is scientology” (på engelska). © 2000-2015 Church of Scientology International. All Rights Reserved. For Trademark Information on Scientology Services. 24 april 2017. http://www.whatisscientology.org/html/Part11/Chp34/pg0611-b.html. Läst 24 april 2017. ”We should honor the Citizens Commission on Human Rights, established by the Church of Scientology in 1969, because it is really the organization that for the first time in human history has organized a politically, socially, internationally significant voice to combat psychiatry. This has never happened in human history before. Dr. Thomas Szasz, MD Professor Emeritus State University of New York” 
  72. ^ ”Thomas szasz is a member of the church of scientology”. http://www.bmj.com/rapid-response/2011/10/30/dr-thomas-szasz-member-church-scientology. Läst 24 april 2017. 
  73. ^ Gräsklipparmannen. Kriminologi och kriminalnyheter. http://kriminologen.se/psykiatrins-historia-enligt-scientologikyrkan/. Läst 24 april 2017. 
  74. ^ Debra Kelly (1 maj 2015). ”10 Bizarre Claims From Scientology’s War On Psychiatry”. http://listverse.com/2015/05/01/10-bizarre-claims-from-scientologys-war-on-psychiatry/. Läst 24 april 2017. 
  75. ^ Mats Reimer. ”Ex-professor inviger antipsykiatrisk utställning i Lund”. Dagens Medicin. https://www.dagensmedicin.se/blogg/mats-reimer/2013/10/14/ex-professor-inviger-antipsykiatrisk-utstallning-i-lund/. Läst 24 april 2017. 
  76. ^ Church of Scientology Flag Service Organization. ”CCHR Files over 2,300 Complaints on Psychiatric Abuse in Florida”. GlobeNewswire News Room. https://globenewswire.com/news-release/2017/03/09/934038/0/en/CCHR-Files-over-2-300-Complaints-on-Psychiatric-Abuse-in-Florida.html. Läst 24 april 2017. 
  77. ^ Chriss, James J. (2007). Social control: an introduction. Cambridge, UK: Polity. Sid. 230. ISBN 0-7456-3858-9. 
  78. ^ Szasz, Thomas Stephen (2001). Pharmacracy: medicine and politics in America. New York: Praeger. Sid. 212. ISBN 0-275-97196-1. 
  79. ^ Psykiatri (1. uppl.). Lund: Studentlitteratur. Libris 11369004. ISBN 9789144040264 
  80. ^ Kazdin, Alan E.. Parent management training: treatment for oppositional, aggressive, and antisocial behavior in children and adolescents. Oxford University Press. Läst 30 januari 2015 
  81. ^ ”Hur fysisk aktivitet påverkar ADHD”. http://anpassadtraning.com/2015/08/31/hur-fysisk-aktivitet-paverkar-adhd/. Läst 26 januari 2016. 
  82. ^ Silva, Alessandro P.; Prado, Sueli O. S.; Scardovelli, Terigi A.. ”Measurement of the Effect of Physical Exercise on the Concentration of Individuals with ADHD”. PLoS ONE 10 (3). doi:10.1371/journal.pone.0122119. ISSN 1932-6203. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4372555/. Läst 26 januari 2016. 
  83. ^ ”Erowid Experience Vaults: Methylphenidate (Ritalin) - Comparison to Cocaine - 61853”. www.erowid.org. https://www.erowid.org/experiences/exp.php?ID=61853. Läst 5 november 2015. 
  84. ^ ”The New York Times”. 6 januari 2003. ISSN 0362-4331. http://www.nytimes.com/2003/01/06/health/06RITA.html. Läst 5 november 2015. 
  85. ^ Volkow, N. D.; Ding, Y. S.; Fowler, J. S.. ”Is methylphenidate like cocaine? Studies on their pharmacokinetics and distribution in the human brain”. Archives of General Psychiatry 52 (6): sid. 456-463. ISSN 0003-990X. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/7771915. Läst 5 november 2015. 
  86. ^ Gorelick, Dr David A.; Gardner, Eliot L.; Xi, Zheng-Xiong. ”Agents in Development for the Management of Cocaine Abuse” (på engelska). Drugs 64 (14): sid. 1547-1573. doi:10.2165/00003495-200464140-00004. ISSN 0012-6667. http://link.springer.com/article/10.2165/00003495-200464140-00004. Läst 5 november 2015. 
  87. ^ - Fass - Intuniv - Farmakodynamik 2016-02-25
  88. ^ Klingberg, T., Fernell, E., Olesen, P.J., Johnson, M., Gustafsson, P., Dahlstrom, K. Computerized training of working memory in children with ADHD--A randomized, controlled trial. Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, 2005, 44(2), 177–186.
  89. ^ Hirvikoski T, Waaler E, Alfredsson J, Pihlgren C, Holmström A, Johnson A, Rück J, Wiwe C, Bothén P, Nordström AL. Behaviour Research and Therapy. 2011 Mar;49(3):175-85.
  90. ^ Moëll B, Kollberg L, Nasri B, Lindefors N, Kaldo V (2015). ”Living SMART—A randomized controlled trial of a guided online course teaching adults with ADHD or sub-clinical ADHD to use smartphones to structure their everyday life.”. Internet Interventions 2 (1): sid. 24-31. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2214782914000347. 
  91. ^ Birger Moëll, Living SMART, an Internet course for adults with ADHD, Masteruppsats hösten 2012, Stockholms universitet
  92. ^ Serrano-Troncoso E, Guidi M, Alda-Díez JA. (2013). ”Is psychological treatment efficacious for attention deficit hyperactivity disorder (ADHD)? Review of nonpharmacological treatments in children and adolescents with ADHD.”. Actas Esp Psiquiatr. 41 (1): sid. 44-51. 
  93. ^ Am J Psychiatry. 2013 Mar 1;170(3):275-89 Barke EJ, Brandeis D, Cortese S, Daley D, Ferrin M, Holtmann M, Stevenson J, Danckaerts M, van der Oord S, Döpfner M, Dittmann RW, Simonoff E, Zuddas A, Banaschewski T, Buitelaar J, Coghill D, Hollis C, Konofal E, Lecendreux M, Wong IC, Sergeant J
  94. ^ ”Accuracy of Self-Evaluation in Adults with ADHD” (på engelska). Journal of Attention Disorder. 2005. http://jad.sagepub.com/content/8/4/221.abstract. 
  95. ^ Johnson M, Ostlund S, Fransson G, Kadesjö B, Gillberg C. (2009 Mar, vol. 12 sid. 394-401). ”Omega-3/omega-6 fatty acids for attention deficit hyperactivity disorder: a randomized placebo-controlled trial in children and adolescents.”. Journal of Attention Disorders. 
  96. ^ Parrillo VN (2008). Encyclopedia of Social Problems. SAGE. Sid. 63. ISBN 9781412941655. https://books.google.com/?id=mRGr_B4Y1CEC. Läst 2 maj 2009. 
  97. ^ ”ADHD and the rise in stimulant use among children”. Harv Rev Psychiatry 16 (3): sid. 151–166. 2008. doi:10.1080/10673220802167782. PMID 18569037. 
  98. ^ Foreman DM (February 2006). ”Attention deficit hyperactivity disorder: legal and ethical aspects”. Archives of Disease in Childhood 91 (2): sid. 192–194. doi:10.1136/adc.2004.064576. PMID 16428370. 
  99. ^ ”FDA Drug Safety Communication: Safety Review Update of Medications used to treat Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder (ADHD) in adults”. http://www.fda.gov/Drugs/DrugSafety/ucm279858.htm. Läst 18 maj 2016. 
  100. ^ Fredriksen M, Halmøy A, Faraone SV, Haavik J. (2013). ”Long-term efficacy and safety of treatment with stimulants and atomoxetine in adult ADHD: A review of controlled and naturalistic studies”. European Neuropsychopharmacology 23 (6): sid. 508-27. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22917983. 
  101. ^ Cortese S, Holtmann M, Banaschewski T, Buitelaar J, Danckaerts M, Coghill D. (2013). ”Practitioner Review: Current best practice in the management of adverse events during treatment with ADHD medications in children and adolescents”. Journal of Child Psychology and Psychiatry 54 (3): sid. 227–46. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22917983. 
  102. ^ Schwarz, Alan (14 december 2013). ”The Selling of Attention Deficit Disorder”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2013/12/15/health/the-selling-of-attention-deficit-disorder.html. Läst 26 februari 2015. 
  103. ^ ”Underdiagnosis of attention-deficit/hyperactivity disorder in adult patients: a review of the literature”. Prim Care Companion CNS Disord 16 (3). 2014. doi:10.4088/PCC.13r01600. PMID 25317367. ”Reports indicate that ADHD affects 2.5%–5% of adults in the general population,5–8 compared with 5%–7% of children.9,10 ... However, fewer than 20% of adults with ADHD are currently diagnosed and/or treated by psychiatrists.7,15,16”. 
  104. ^ Suominen S. (2006). ”Polariseringen kring begreppet ADHD – från konflikt till en gemensam förståelse?”. Sosiaalilääketieteellinen aikakauslehti (43): sid. 295-308. http://socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/article/download/1004/814. 
  105. ^ ”From Neo-Fascism To Neurophysiology: The Strange Story of the INPP”. http://discovermagazine.com/. Kalmbach Publishing Co. 16 March 2014. http://blogs.discovermagazine.com/neuroskeptic/2014/03/16/inpp/. 

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=ADHD&oldid=42245811”