ADHD

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För albumet, se ADHD (musikalbum).
Attention deficit hyperactivity disorder
Barn med ADHD har svårare att fokusera och slutföra sitt skolarbete.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10 F90.0
ICD-9 314.00, 314.01
OMIM 143465
DiseasesDB 6158
MedlinePlus 001551
eMedicine med/3103  ped/177
MeSH engelsk

ADHD (Attention deficit hyperactivity disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som utmärks av nedsatta exekutiva förmågor, exempelvis bristande förmåga att kontrollera uppmärksamheten och/eller hyperaktivitet. Termen ADHD kommer från DSM, en handbok inom psykiatrin som i USA utger ett standardsystem för medicinsk diagnostisering av psykiska störningar. Den internationella sjukdomsklassifikationen ICD, som bland annat tillämpas i Sverige,[1] klassificerar ADHD som en aktivitets- och uppmärksamhetsstörning (engelska: disturbance of activity and attention) och ingår i en grupp som kallas hyperaktivitetsstörningar.

I DSM definieras tre former av ADHD:

  • Huvudsakligen ouppmärksam form
    Innefattar ouppmärksamhet.
  • Huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form
    Innefattar hyperaktivitet och impulsivitet.
  • Kombinerad form
    Innefattar ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet.

ADD (Attention Deficit Disorder) är en äldre beteckning som idag oftast avser ADHD utan hyperaktivitet, av formen huvudsakligen ouppmärksam. Begreppet ADD användes i tredje versionen av DSM, DSM-III, som publicerades 1980, och är fortfarande ett vanligt förekommande begrepp. Officiellt ersattes det i USA av begreppet ADHD huvudsakligen ouppmärksam när DSM-IV kom ut 1994,[2][3] men ingår fortfarande i den internationella klassificeringen ICD, tillsammans med det nyare ADHD.[1]

Symptom[redigera | redigera wikitext]

För att en person ska få diagnosen ADHD enligt DSM-5-kriterierna krävs att personen har ett varaktigt mönster av bristande uppmärksamhet och/eller hyperaktivitet och impulsivitet som inverkar negativt på personens funktionsförmåga (se funktionsnedsättning) eller utveckling, vilket visar sig i nedanstående symptom. Varje överensstämmande symptom ska också vara mer påtagligt än vad som kan förväntas utifrån personens utvecklingsnivå.

Ouppmärksamhet[4][redigera | redigera wikitext]

  • Är ofta ouppmärksam på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, arbetslivet eller andra aktiviteter (t.ex. förbiser eller missar helt detaljer, slarvigt genomförda arbetsuppgifter).
  • Har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar (t.ex. har svårt att bibehålla fokus under lektioner, samtal eller under längre stunder av läsning).
  • Verkar sällan lyssna på direkt tilltal (t.ex. ter sig frånvarande även utan någon uppenbar källa till distraktion).
  • Följer sällan givna instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, hemsysslor eller arbetsuppgifter (t.ex. påbörjar uppgifter, men tappar genast fokus och låter sig lätt distraheras).
  • Har ofta svårt att organisera sina uppgifter och aktiviteter (t.ex. har svårt att klara av uppgifter i flera led; har svårt att hålla ordning på utensilier, redskap och tillhörigheter; arbetar rörigt och oorganiserat; har svårt att tidplanera; kan inte hålla tidsramar).
  • Undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet (t. ex. skolarbete eller läxor; för äldre tonåringar och vuxna: t.ex. sammanställa rapporter, fylla i formulär, läsa längre artiklar).
  • Tappar ofta bort saker som är nödvändiga för uppgifter eller aktiviteter (skolmateriel, pennor, böcker, verktyg, plånböcker, nycklar, anteckningar, glasögon, mobiltelefoner).
  • Är ofta lättdistraherad av yttre stimuli (för äldre tonåringar och vuxna kan det inkludera ovidkommande tankar).
  • Är ofta glömsk i det dagliga livet (t.ex. göra hemsysslor, gå ärenden; för äldre tonåringar och vuxna: t.ex. följa upp telefonmeddelanden, betala räkningar, komma till avtalade möten).

Impulsivitet och hyperaktivitet[4][redigera | redigera wikitext]

  • Har ofta svårt att vara stilla med händer eller fötter eller kan inte sitta still på stolen.
  • Lämnar ofta sin plats i situationer då man förväntas sitta kvar en längre stund (t.ex. lämnar sin plats i klassrummet, på kontoret eller andra arbetsplatser, eller i andra situationer där det krävs att man sitter kvar).
  • Springer ofta omkring, klänger eller klättrar i situationer där det inte kan anses lämpligt. Hos ungdomar eller vuxna kan det vara begränsat till en känsla av rastlöshet.
  • Klarar sällan av att leka eller förströ sig lugnt och stilla.
  • Är ofta "på språng", agerar "på högvarv" (t.ex. är oförmögen eller obekväm med att vara stilla en längre stund vid exempelvis restaurangbesök eller på möten; kan uppfattas av omgivningen som rastlös eller ha ett sådant tempo att andra har svårt att hänga med).
  • Pratar ofta överdrivet mycket.
  • Kastar ofta ur sig svar på frågor innan frågeställaren är färdig (t.ex. fyller i och avslutar andras meningar; oförmögen att vänta på sin tur i ett samtal).
  • Har ofta svårt att vänta på sin tur (t.ex. när man står i kö).
  • Avbryter eller inkräktar ofta på andra (t.ex. kastar sig in i andras samtal, lekar eller aktiviteter; använder andras saker utan att be om lov eller få tillåtelse; för ungdomar och vuxna: t.ex. inkräktar i eller tar över andras aktiviteter).

Former[redigera | redigera wikitext]

ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form[redigera | redigera wikitext]

För att en person ska få diagnosen ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form, även kallad ADD, ADHD-I (från engelskans inattentive) eller ADHD-PI (från engelskans predominantly inattentive) krävs enligt DSM-5 att personen uppfyller följande kriterier:

  • Ofta uppvisar minst sex av ovanstående symptom för ouppmärksamhet. För äldre tonåringar och vuxna (17 år eller äldre) krävs minst fem av symtomen.
  • Symptomen utgör inte enbart manifestationer av oppositionellt beteende, trots, fientlighet eller bristande förmåga att förstå uppgifter eller instruktioner.
  • Uppvisar inte sex stycken eller fler av symptomen för hyperaktivitet och impulsivitet.
  • Ett flertal symtom på ouppmärksamhet förelåg före 12 års ålder.
  • Det finns klara belägg för att symtomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i studier eller i arbete.
  • Symtomen förekommer inte enbart i samband med schizofreni eller någon annan psykossjukdom och förklaras inte bättre med någon annan form av psykisk ohälsa (t.ex. förstämningssyndrom, ångestsyndrom, dissociativt syndrom, personlighetssyndrom, substansintoxikation eller substansabstinens).

Vissa studier talar om att detta även kännetecknas av att personen även dagdrömmer ofta, har koncentrationssvårigheter och svårigheter att slutföra uppgifter (prokrastinering).[källa behövs]

Särskilt flickor med ADHD kan uppvisa uppmärksamhetsstörning utan hyperaktivitet, och uppvisar då ofta låg självkänsla, depressivitet, och olika kroppsliga symtom, som huvudvärk och magont.[5]

ADHD av huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form[redigera | redigera wikitext]

För att en person ska få diagnosen ADHD av huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form, även kallad ADHD-H (från engelskans predominantly hyperactive presentation) krävs enligt DSM-5 att personen uppfyller följande kriterier:

  • Ofta uppfyller minst sex av ovanstående symptom för hyperaktivitet och impulsivitet.
  • Symptomen har en direkt negativ inverkan på sociala aktiviteter och aktiviteter inom studier/arbete.
  • Uppvisar inte sex stycken eller fler av symptomen för ouppmärksamhet.
  • Ett flertal symtom på hyperaktivitet och impulsivitet förelåg före 12 års ålder.
  • Det finns klara belägg för att symtomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i studier eller i arbete.
  • Symtomen förekommer inte enbart i samband med schizofreni eller någon annan psykossjukdom och förklaras inte bättre med någon annan form av psykisk ohälsa (t.ex. förstämningssyndrom, ångestsyndrom, dissociativt syndrom, personlighetssyndrom, substansintoxikation eller substansabstinens).

Andra källor talar om fler symptom, exempelvis:

ADHD av kombinerad form[redigera | redigera wikitext]

För att en person ska få diagnosen ADHD av kombinerad form, även kallad ADHD-C (från engelskans combined presentation) krävs att personen uppfyller följande kriterier:

  • Ofta uppvisar minst sex av symptomen för ouppmärksamhet. För äldre tonåringar och vuxna (17 år eller äldre) krävs minst fem av symtomen.
  • Symptomen för ouppmärksamhet utgör inte enbart manifestationer av oppositionellt beteende, trots, fientlighet eller bristande förmåga att förstå uppgifter eller instruktioner.
  • Ofta uppfyller minst sex av symptomen för hyperaktivitet och impulsivitet.
  • Symptomen för hyperaktivitet och impulsivitet har en direkt negativ inverkan på sociala aktiviteter och aktiviteter inom studier/arbete.
  • Ett flertal symtom på ouppmärksamhet och/eller hyperaktivitet och impulsivitet förelåg före 12 års ålder.
  • Det finns klara belägg för att symtomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i studier eller i arbete.
  • Symtomen förekommer inte enbart i samband med schizofreni eller någon annan psykossjukdom och förklaras inte bättre med någon annan form av psykisk ohälsa (t.ex. förstämningssyndrom, ångestsyndrom, dissociativt syndrom, personlighetssyndrom, substansintoxikation eller substansabstinens).

Kognitiva skillnader[redigera | redigera wikitext]

En metastudie baserad på 37 undersökningar av kognitiva skillnader mellan ADHD-varianterna ADHD-I och ADHD-Kombinerad (ADHD-C) fann att ADHD-C presterade bättre än ADHD-I inom områdena bearbetningshastighet, uppmärksamhet, IQ, minne, och bearbetningsflyt (professing fluency). ADHD-I-gruppen presterade bättre än ADHD-C vid mätning av flexibilitet, arbetsminne, visuell/spatial förmåga, motorik och språk. Både ADHD-C- och ADHD-I-grupperna presterade sämre än kontrollgruppen gällande förmåga att undertrycka irrelevanta stimuli, och i det avseendet fanns ingen skillnad mellan de två varianterna. Vidare skiljer inte ADHD-C och ADHD-I vid mätning av långvarig uppmärksamhet utan avbrott.[7]

Närliggande diagnoser[redigera | redigera wikitext]

Det förekommer rapporter om ADHD i kombination med nedsatt motorisk förmåga. Detta utmärks av det äldre begreppet DAMP (som fortfarande ingår i klassifikationen ICD-10),[1] som motsvarar en kombination av ADHD och developmental co-ordination disorder, DCD (”störd utveckling av koordinationsförmågan”).[5]

I tidiga definitioner av ADD nämndes letargi (psykisk trötthet), men i DSM-IV är ADHD-I ett annat tillstånd än diagnosen långsamt kognitivt tempo (eng. sluggish cognitive tempo, SCT).

Ett särbegåvat barn riskerar att få en felaktig diagnos då den "stökighet" och brist på koncentration, som bristen på stimulans i en pedagogisk miljö förorsakar, inte sällan misstolkas framför allt av skolpersonal som de koncentrationsstörningar som utgör en del av diagnosen för ADHD/DAMP. Vid ett tyskt specialpedagogiskt resurscentrum uppskattar man till exempel att 10% av de elever som remitteras dit som psykiatriskt koncentrationsstörda i själva verket är intellektuellt särbegåvade och är alls inte "störda" i någon som helst bemärkelse.[8] De har snarast reagerat helt normalt på en allt för ostimulerande miljö. Skillnaden mellan en korrekt ADHD-diagnos och okoncentrerade stökiga men särbegåvade barn är att koncentrationsförmågan infinner sig i samma stund som det särbegåvade barnet hamnar i en stimulerande miljö. För ett barn med ADHD-diagnos är koncentrationsstörningen tydlig oavsett sammanhanget och mängden stimulans.[9][10]

Diagnostisering[redigera | redigera wikitext]

Alexander Crichton var den första att beskriva grundsymptomen på ADHD med dess olika grader av ouppmärksamhet.

I fjärde utgåvan av manualen DSM kallades de tre varianterna av ADHD (ADHD-H, ADHD-I, ADHD-C) för undertyper av ADHD, men i femte utgåvan är de tre sätt ADHD kan framträda ("ADHD presentations"), eftersom detta kan ändras över tid. Exempelvis förekommer att barn med ADHD-C-problematik övergår till ADHD-I som vuxna.[11]

Enkla självtester finns idag på Internet, men för att säkerställa en diagnos krävs ofta en mycket omfattande utredning, särskilt när det gäller barn och ungdomar, och det finns en rad olika diagnostiska instrument riktade till såväl personen med misstänkt ADHD som närstående.

Att ställa diagnosen ADHD innebär en bedömning av personens funktion och beteenden i olika miljöer, t.ex. i hemmet, i skolan eller på arbetet (för vuxna). Ofta sker detta arbete i team där läkare, psykolog och pedagog med flera ingår. Till sin hjälp har teamet diagnosinstrument som utgörs av skattningsskalor. Vilka skattningsskalor som används av teamen skiljer sig åt från en klinik (team) till en annan och från en ort till en annan i Sverige.

För att ställa diagnos behöver teamet träffa det berörda barnet, prata med föräldrar/vårdnadshavare och få information från barnets lärare. För vuxna med misstänkt ADHD är deras berättelse central. Finns det möjlighet att intervjua föräldrar eller andra anhöriga om den vuxnas symtom under barndomen, så underlättar det diagnostiken. Diagnos ställs alltså inte enbart på resultatet från en skattningsskala utan praxis är att instrumenten är ett hjälpmedel i diagnostiken och att det avgörande för en diagnos är den kliniska värderingen. Det görs även en funktionsbedömning och/eller en neuropsykologisk bedömning där också den intellektuella förmågan undersöks. Det görs även en allmän somatisk undersökning där t.ex. neurologisk status och puls- och blodtrycksmätning ingår. Den stora förekomsten av samsjuklighet komplicerar diagnostiken.

Instrumenten för diagnostik av ADHD bör undersökas bättre liksom hela den diagnostiska processen, enligt Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) 2013.[12] Användandet av diagnostiska instrument bör ske på ett strukturerat och utvärderingsbart sätt. SBU har utvärderat 15 diagnostiska instrument som används i Sverige för att identifiera ADHD. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för samtliga. Diagnostiska instrument tillsammans med övriga utredningsmetoder är en del i processen för att identifiera ADHD. Det finns inga studier som utvärderar hela den diagnostiska processen.

ADHD innefattas i den internationella standarden ICD-10 i gruppen hyperaktivitetsstörningar (hyperkinetic disorders).[2][13][14]

Prevalens[redigera | redigera wikitext]

Det har gjorts flera studier om hur förekommande ADHD är hos barn. En ny forskningsöversikt och meta-studie av 179 prevalensuppskattningar visar att Nordamerikanska uppskattningar ligger högre än motsvarande Europeiska studier, men identifierar samtidigt en samlad genomsnittlig prevalensuppskattning på 7,2% procent (eller 6,7 - 7,8% med ett konfidensintervall på 95%).[15]

Andelen ställda diagnoser med ADHD är större bland pojkar än flickor. Orsaken kan vara att komorbida tillstånd är vanligare hos pojkar som därför remitteras. Det råder stor oenighet ifall det finns könsskillnader i prevalensen.[16] Åldern har betydelse för förekomsten, som tycks vara lägre i tonåren än hos yngre barn. Det finns få studier på förekomsten av ADHD bland vuxna.[17]

Prognos[redigera | redigera wikitext]

När diagnosen infördes uppfattades den som ett tillstånd som de diagnosticerade barnen skulle kunna tillfriskna från, men sedan övergavs den tanken mer och mer och tillståndet kom att uppfattas som kroniskt. ADHD är en funktionsvariation som vanligen debuterar under barndom och ungdomstid. Även om vuxna kan ha utvecklat coping-strategier för att kompensera för en del av sina tillkortakommanden, ansågs personlighetstypen finnas kvar livet ut.

Ett antal långtidsstudier har dock på senare år visat att en hel del diagnosticerade barn faktiskt blir bättre, vilket sätter den kroniska tanken på undantag och innebär ett steg tillbaka mot den ursprungliga uppfattningen.[18]

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

I en studie kunde man se fyra grupper med olika hög grad av symtom. Två av grupperna fick lägre grad av symtom mellan två och tio års ålder.

Flera av symtomen på ADHD är normalt hos förskolebarn, men hos barn som senare får diagnos är de mer uttalade och leder till fler olyckor och problematiska beteenden. Barnen har oftare andra problem som trots, kommunikationsstörningar eller ångesttillstånd (som fobier eller oro).[19][20]

Hur ADHD yttrar sig och vilka konsekvenser det får utvecklas vartefter barnet utvecklas. Formen med hyperaktivitet är en vanligare diagnos bland förskolebarn med ADHD än hos äldre eftersom hyperaktivitet tenderar att minska med åldern.[21][22] Formen med huvudsakligen ouppmärksamhet är en ovanlig diagnos hos förskolebarn eftersom symtomen blir mer uppenbara först när barnet blivit äldre. Det kan bero antingen på att barnet har utvecklat symtomen eller på att de är svåra att mäta vid lägre ålder.[19][21]

ADHD-diagnos sätts oftast i skolåldern, då symtomen blir lättare att se. Störande beteenden i klassrummet och inlärningssvårigheter blir motiverande skäl att göra en utredning. Barn i skolåldern med ADHD har oftare problem med skolresultat, familjerelationer och relationer med jämnåriga samt har oftare andra psykiatriska tillstånd. Ungefär 70 procent av barn med ADHD har minst en annan problematik, de vanligaste är trots, ångesttillstånd och inlärningssvårigheter.[23]

En studie följde storstadsbarn i låginkomstfamiljer från ett och ett halvt till tio års ålder. När man mätte grad av ADHD-symtom fann man fyra grupper som utvecklades på olika sätt. Grupp 1, ungefär 20 procent av barnen, hade hög grad av symtom på jämn nivå upp till tioårsåldern. Grupp 2, ungefär 47 procent av barnen, hade medelhög grad av symtom som minskade något när barnet blev äldre. Grupp 3, ungefär 27 procent, hade medelhög grad av symtom i tvåårsåldern men symtomen minskade gradvis och försvann i tioårsåldern. Grupp 4, ungefär 6 procent, hade låg grad av symtom i tvåårsåldern och hade i stort sett inga symtom från sex års ålder.[24]

Orsak[redigera | redigera wikitext]

Hos vissa barn är det i hög grad en mognadsfråga, och anpassning till lämplig kravnivå som med tiden kan minska svårigheterna. Hos andra människor är dessa svårigheter en följd av stress eller bristande trygghet; uppmärkssamhetssystemet är upptaget med att hantera (eller förtränga) stressande eller ångestdrivande händelser, och då finns inte förmåga att rikta uppmärksamheten mot ett valt mål. Symptomen är desamma, men åtgärderna som krävs för att reducera problemen skiljer sig åt. För alla dessa barn gäller dock att försöka nå barnet där det befinner sig och, med en god relation som bas, utveckla förmågan till uppmärksamhet och långsiktig behovstillfredsställelse, små steg i sänder.

Uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter kan ha många orsaker. Vad som ligger till grund för svårigheterna är viktigt att förstå för att kunna vidta lämpliga åtgärder.

Utredningsmässigt är det för dessa barn extra viktigt att beakta hur faktorer utanför barnet, som barnets situation i skola och hem, kamratrelationer, inlärningssituation, lärarpåverkan med mera, såväl som emotionella faktorer hos barnet kan inverka på lärande och utveckling. Att hitta "felet" hos barnet, och kanske då avskriva sig ansvar, är inte en lösning ur barnets perspektiv.[25]

Vad som orsakar ADHD och vad som är lämplig behandling är omdebatterat. En neurobiologisk hypotes är att ADHD beror på en obalans mellan fritt respektive bundet dopamin. En annan hypotes är att produktionen av noradrenalin och dopamin är nedsatt, vilket gör att produktionen av adrenalin ökar för att få kroppen att vakna. Den förhöjda halten av adrenalin orsakar då ett av de för ADHD typiska beteendendena. Denna hypotes får stöd av det faktum att kokainliknande[26][27][28][29] preparat hjälper personer med ADHD. Signifikant lägre järnnivåer har observerats hos barn med ADHD.[30][31]

Det är ej en enskild faktor som orsakar ADHD - det finns förklaringar vilka ser sambandet mellan arv och miljö.[32]

Modern forskning har också visat att det finns en överrepresentation av vissa genetiska drag hos dem med ADHD.[33] Flera tvillingstudier visar att ADHD är ett av de psykiatriska tillstånd med starkast arvsberoende. En svensk studie från 2006 pekar på en ärftlighet på 45-90 procent.[34]

Motståndare till diagnosen ADHD framhäver att störningen är överdiagnostiserad. Att långt fler barn efter år 2000 får en diagnos beror enligt motståndarna på miljöfaktorer, samhällets snabba strukturförändring, för stora skolklasser och att föräldrar i dag har för lite tid för sina barn. Diagnosens förespråkare anser däremot att ökningen av antalet diagnostiserade barn beror på en förbättrad diagnostik och att medicineringen är ett tryggt vårdalternativ.[35][36][37]

Enligt forskaren Suominen (2006) kan de olika åsikterna betraktas som olika perspektiv på samma fenomen och behöver därför inte utgöra varandras motsatser.[38]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Det förekommer flera behandlingsformer och valet styrs utifrån den enskilda personens behov, som beror av vilka symtom som är huvudsymtom. I många fall då ADHD upptäcks hos barn räcker det att barnets familj och skolan får information om varför barnet ter sig överaktivt och/eller okoncentrerat.[39] Hem- och skolmiljön kan med det anpassas till barnet så att man förebygger till exempel ständiga olyckor och misslyckanden. Exempel på sådan anpassning är föräldrautbildning, då föräldrarna får lära sig bättre metoder att handskas med barnet. I Sverige finns flera utformade föräldrautbildningsprogram såsom Cunninghams COPE, Barkleys Defiant Children, KOMET, Webster-Stratton BASIC och ADVANCE. Sådana metoder kan vara att vara mer belönande vid gott beteende och försöka undvika bestraffningar, det kan också vara att bli bättre på att vara konsekvent så att konsekvenserna för handlingar blir mer förutsägbara för barnet.[40]

När Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) granskade forskningen om föräldrautbildningarna uppfyllde inga studier inklusions- och kvalitetskriterierna. Det gick därför inte att bedöma effekter eller risker och biverkningar.[12]

Vissa symptom har kunnat minskas med tillförsel av järn, vilket kan vara en förstabehandling.[30] Fysisk träning har också visat sig vara en bra behandling vid ADHD, då det stimulerar den delen av hjärnan som är nedsatt hos personer med ADHD.

Fysisk träning gör så att dopaminet och noradrenalinet ökar.[41][42] Det finns även klar evidens för att behandling med framför allt centralstimulantia (till exempel Concerta och Ritalin) har effekt. Idag anses även många av barnen och ungdomarna med ADHD som inte är av kombinerad typ vara betjänt av farmakologisk behandling. Barnen med denna bokstavsdiagnos får dessa kokainliknande[43][44][45][46] preparat i låga doser och med ett dosfritt intervall nattetid, av dessa skäl är inte behandlingen beroendeframkallande. Vid dessa doser är preparaten terapeutiska och har en paradoxal effekt på barnen. Preparaten verkar i mycket låg dos lugnande och dämpar svåra överaktivitetssymtom, trots att denna preparatgrupp normalt räknas som "stimulerande" liksom till exempel kaffe. Man tror att system viktiga för koncentrationen stärks på detta sätt. Dessa läkemedel skrivs ut av barn- och ungdomspsykiater, vuxenpsykiater och barnläkare specialiserade på diagnostik av barn med ADHD. Exempel på substanser som används vid ADHD är:

Metylfenidat (Ritalin).
  • Guanfacin (är ej centralstimulantia, är ej helt klarlagt hur det fungerar, men tros verka genom agonisering av noradrenerga receptorer samt en svagare agonisering av serotonerga receptorer. Har en blodtryckssänkande effekt, används endast som behandling av ADHD i Sverige.)[47]
  • Atomoxetin (är ej centralstimulantia, verkar endast på noradrenerga transportörer i hjärnan)
  • Bupropion (är ej centralstimulantia utan ett antidepressivum, men påverkar både noradrenalin- och dopaminnivåerna i hjärnan. Används främst för behandling av depression men även för ADHD)
  • Reboxetin (är ej centralstimulantia, påverkar enbart noradrenalinnivåerna i hjärnan. Används främst för behandling av depression men även för ADHD)
  • Metylfenidat (går under flera varumärken i Sverige, såsom Ritalin, Concerta och Medikinet)
  • Dexamfetamin (går under namnet Attentin i Sverige)
  • Lisdexamfetamin (inaktiv prodrug till det centralstimulerande dextroamfetamin och saluförs i Sverige som Elvanse. Används för behandling av ADHD)

Studierna som SBU har samlat och granskat visar att läkemedel lindrar ADHD-symtom. Forskningen visar dock bara effekten under kort tid, upp till sex månader. För att veta effekten på lång sikt krävs studier som sträcker sig under en längre period.[12]

Läkemedelsbehandling av ADHD-symtom började ta fart i Sverige 2006, och har därefter ökat närmast exponentiellt. 2015 medicinerades till exempel 5,2 procent av alla pojkar i åldersgruppen 10 till 17 år med ADHD-medicin.

Förutom läkemedel används många typer av insatser och behandlingar vid ADHD. Här finns till exempel kognitiv beteendeterapi, datorbaserade metoder, specialkost av olika slag och föräldrastödsprogram. SBU har utvärderat 30 olika behandlingsmetoder. Idag har ingen av metoderna tillräckligt vetenskapligt underlag för att effekterna ska kunna bedömas.

ADHD tillhör gruppen neuropsykiatriska diagnoser. Liksom vid autismspektrumstörningar så används vid ADHD ibland begreppet psykisk funktionsnedsättning. Vid ADHD är det viktigt med en anpassning av barnens livsmiljö för att de ska utvecklas gynnsamt till friska vuxna. Anpassning måste ske i barnens närmiljö inom hem och skola. De bör så tidigt som möjligt få det specifika pedagogiska stöd de behöver och med hjälp av andra strategier för inlärning i hem och skola, för att kunna kompensera för svårigheterna det innebär att till exempel inte kunna koncentrera sig på skolämnena och ändå lära sig. Barn och ungdomar under sådana former har för dessa barn den gynnsamma effekten att de får färre negativa erfarenheter och därigenom kan klara både skolan och sitt sociala liv bättre.

Ett svenskt projekt på Karolinska Universitetssjukhuset har visat att man med hjälp av specialutformade datorspel (till exempel Robomemo) som tränar barnets korttidsminne kan få en del av symptomen att minska. Barnet tränar en halvtimme om dagen i ett antal veckor.[48] Vidare forskning från KI visar att gruppbehandling, med inriktning dialektisk beteendeterapi, kan vara hjälpsamt för vuxna med ADHD, terapi innehåller bland annat färdighetsträning.[49] Annan forskning vid KI har visat att internetbehandling som lär ut organisering med hjälp av applikationer har kunnat minska symptom kopplade till ouppmärksamhet hos vuxna med ADHD,[50] exempelvis elektronisk kalender, att-göra-listor, timer, spel för att träna arbetsminnet och innehållsfilter sombegränsar tillgången till vissa internetsidor.[51]

Icke-medicinskbehandling, såsom beteendeterapi, föräldraträning samt social färdighetsträning har visat sig effektivt vid ADHD.[52] Vidare studie som belyser icke-medicinskbehandling vid ADHD.[53] En amerikansk undersökning visar att ADHD-coacher (mentorer) kan hjälpa klienter att bättre hantera sin tid, organisera sig, sätta upp mål och slutföra projekt. Förutom att hjälpa klienter att förstå den inverkan ADHD har haft på deras liv, kan coacher hjälpa klienter att utveckla coping-strategier för att hantera specifika utmaningar, och för att identifiera och utnyttja personens styrkor. Coacher kan också hjälpa klienterna att få ett bättre grepp om vad som är rimliga förväntningar för dem som individer, eftersom människor med ADHD-"hjärnstruktur" ofta verkar behöva yttre speglar för noggrann självinsikt om vilka möjligheter de har trots sitt funktionshinder.[54]

Peter Blyte har utvecklat en behandlingsmetod som stimulerar reflexutvecklingen med hjälp av rörelser. Man mäter först vilka reflexer som behöver utvecklas därefter stimulerar man reflex utvecklingen med hjälp av bestämda rörelser.[källa behövs]

Enligt en annan svensk studie gjord mellan 2004 och 2006, visades det att fiskolja ger positiva effekter på vissa barn som lider av ADHD. För lättare ADHD-fall är effekten som störst.[55]

Kunskapsläget idag talar enligt SBU[12] för att diagnostik, behandling och uppföljning av ADHD tillsvidare bör ligga kvar inom den specialiserade vården. Det behövs studier av hur vårdens och samhällets insatser bäst bör organiseras och samordnas för personer med ADHD. De diagnostiska instrument som används för att ställa diagnosen ADHD behöver undersökas bättre. Det är också viktigt att läkemedelsbehandling följs upp för att ha kontroll på effekter och biverkningar, samt för att minimera risken för spridning av läkemedlen utanför patientgruppen. Sammantaget gör detta att diagnostik, behandling och uppföljning av ADHD tillsvidare bör ligga kvar inom den specialiserade vården.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Socialstyrelsen, Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem: Systematisk förteckning: Svensk version 2011 (ICD-10-SE) gällande från och med den 1 januari 2015.
  2. ^ [a b] ”Correspondence mellan DSM-III-R och DSM-IV Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder” (på engelska). HighBeam Business. http://business.highbeam.com/5884/article-1G1-20383058/correspondence-between-dsmiiir-and-dsmiv-attentiondeficithyperactivity. Läst 25 december 2013. 
  3. ^ Historien om ADHD” (på engelska). ADHD 2 (4): sid. 241-55. 2010. doi:10.1007/s12402-010-0045-8. 
  4. ^ [a b] ”Adhd - Diagnos som väcker känslor”. Karolinska institutet. http://ki.se/forskning/adhd-diagnos-som-vacker-kanslor. Läst 28 april 2016. 
  5. ^ [a b c] Kort om ADHD hos barn och vuxna - En sammanfattning av Socialstyrelsens kunskapsöversikt, Socialstyrelsen april 2004
  6. ^ Elisabet Wentz, ADHD hos vuxna, Avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri, Göteborgs universitet, s.3
  7. ^ Lane, Brittany Ann (2003). The differential neuropsychological/cognitive profiles of ADHD subtypes: A meta-analysis. University of Northern Colorado. OCLC 56479200. 
  8. ^ Fischer-Brehm, K. (2004). Die reaktionen hochbegabter Kinder auf Passungsdefizite in der Schule. In T. Fitzner & W. Stark (Hrsg.). Genial, gestört, gelangweilt? ADHS, Schule und Hochbegabung. Beltz. Sid. 206-218
  9. ^ Stapf, A. (2004). Aufmerksamkeitsstörung und intellektuelle Hochbegabung In T. Fitzner & W. Stark (Hrsg.). Genial, gestört, gelangweilt? ADHS, Schule und Hochbegabung. Beltz. Sid. 148-172
  10. ^ Webb, J. T., Amend, E. R., Webb, N. E., Goerss, J., Beljan, P., & Olenchak, F. R. (2005). Misdiagnosis and dual diagnosis of gifted children and adults. ADHD, Bipolar, OCD, Asperger's, Depression, and other disorders.. Great Potential Press, Inc
  11. ^ Psykologguiden: ADHD, Natur & Kulturs Psykologilexikon, läst 3 mars 2015.
  12. ^ [a b c d] ”ADHD - diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet - SBU”. http://www.sbu.se/adhd_2013. Läst 30 januari 2015. 
  13. ^ ”ICD-10 Version:2010”. http://apps.who.int/classifications/icd10/browse/2010/en#/F90. Läst 30 januari 2015. 
  14. ^ F90 i ICD-10-SE
  15. ^ Thomas, R., Sanders, S., Doust, J., Beller, E., and Glasziou, P. (2015). ”Prevalence of Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder: A Systematic Review and Meta-analysis”. Pediatrics: Official Journal of the American Academy of Pediatrics 135 (4): sid. e994-e1001. http://pediatrics.aappublications.org/content/135/4/e994.abstract. 
  16. ^ Almer, Sneum (2012). ADHD hos barn och vuxna. Studentlitteratur AB, Lund. Sid. 31. ISBN 978-91-44-06848-0 
  17. ^ ADHD hos barn och vuxna. Socialstyrelsen. 2002. sid. 43-48, 201-202. http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/BC6CA16E-AB56-4B7E-A872-8F19E6482441/1187/200211017.pdf. 
  18. ^ ”A Neurological Basis for ADHD”. http://www.technologyreview.com/read_article.aspx?id=19197. Läst 7 augusti 2015. 
  19. ^ [a b] Egger, H. L., Kondo, D., & Angold, A. (2006). ”The epidemiology and diagnostic issues in preschool attention-deficit/hyperactivity disorder: A review.”. Infants & Young Children (19(2)): sid. 109-122. 
  20. ^ Posner, K., Melvin, G. A., Murray, D. W., Gugga, S. S., Fisher, P. et al. (2007). ”Clinical presentation of attention-deficit/hyperactivity disorder in preschool children: The Preschoolers with Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder Treatment Study (PATS).”. Journal of Child and Adolescent Psychopharmacology (17(5)): sid. 547-562. 
  21. ^ [a b] Galéra, C., Cote, S. M., Bouvard, M. P., Pingault, J. B., Melchior, M. et al. (2011). ”Early risk factors for hyperactivity-impulsivity and inattention trajectories from age 17 months to 8 years.”. Archives of General Psychiatry (68(12)): sid. 1267-1275. 
  22. ^ Lahey, B. B., Pelham, W. E., Loney, J., Lee, S. S., & Willcutt, E (2005). ”Instability of the DSM-IV Subtypes of ADHD from preschool through elementary school”. Archives of General Psychiatry (62(8)): sid. 896-902. 
  23. ^ Barkley, Russel (2006). Attention Deficit Hyperactivity Disorder: A Handbook for Diagnosis and Treatment (tredje). Guilford press 
  24. ^ Shaw, D. S., Lacourse, E., & Nagin, D. S. (2005). ”[doi:10.1111/j.1469-7610.2004.00390.x Developmental trajectories of conduct problems and hyperactivity from ages 2 to 10]”. Journal Of Child Psychology & Psychiatry 46 (9): sid. 931-942. doi:10.1111/j.1469-7610.2004.00390.x. 
  25. ^ Ohlman, Sven. Psykologutredning i skolan. Socialstyrelsen. ISBN 978-91-7555-084-8 
  26. ^ ”The New York Times”. 6 januari 2003. ISSN 0362-4331. http://www.nytimes.com/2003/01/06/health/06RITA.html. Läst 2 september 2015. 
  27. ^ ”Erowid Experience Vaults: Methylphenidate (Ritalin) - Comparison to Cocaine - 61853”. www.erowid.org. https://www.erowid.org/experiences/exp.php?ID=61853. Läst 2 september 2015. 
  28. ^ Volkow, N. D.; Ding, Y. S.; Fowler, J. S.. ”Is methylphenidate like cocaine? Studies on their pharmacokinetics and distribution in the human brain”. Archives of General Psychiatry 52 (6): sid. 456-463. ISSN 0003-990X. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/7771915. Läst 2 september 2015. 
  29. ^ Gorelick, Dr David A.; Gardner, Eliot L.; Xi, Zheng-Xiong. ”Agents in Development for the Management of Cocaine Abuse” (på en). Drugs 64 (14): sid. 1547-1573. doi:10.2165/00003495-200464140-00004. ISSN 0012-6667. http://link.springer.com/article/10.2165/00003495-200464140-00004. Läst 2 september 2015. 
  30. ^ [a b] Eric Konofal, et al, Iron Deficiency in Children With Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder, Archives of Pediatrics & Adolescent Medicine, mars 2004. Refererad i Hjärnberikning kan hjälpa barn som drabbats av ADHD, Ny medicin 2004-12-07.
  31. ^ Järnbrist kan orsaka adhd Dagens Nyheter 10 december 2012
  32. ^ J Child Psychol Psychiatry. 2013 Jan;54(1):3-16 Thapar A, Cooper M, Eyre O, Langley K.
  33. ^ Williams et. al, Rare chromosomal deletions and duplications in attention-deficit hyperactivity disorder: a genome-wide analysis, The Lancet, 2010 (early online publication) [1]
  34. ^ Larsson H, Lichtenstein P, Larsson JO. (2006). ”Genetic contributions to the development of ADHD subtypes from childhood to adolescence”. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry (45): sid. 973-81. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16865040. 
  35. ^ ”FDA Drug Safety Communication: Safety Review Update of Medications used to treat Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder (ADHD) in adults”. http://www.fda.gov/Drugs/DrugSafety/ucm279858.htm. Läst 18 maj 2016. 
  36. ^ Fredriksen M, Halmøy A, Faraone SV, Haavik J. (2013). ”Long-term efficacy and safety of treatment with stimulants and atomoxetine in adult ADHD: A review of controlled and naturalistic studies”. European Neuropsychopharmacology 23 (6): sid. 508-27. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22917983. 
  37. ^ Cortese S, Holtmann M, Banaschewski T, Buitelaar J, Danckaerts M, Coghill D. (2013). ”Practitioner Review: Current best practice in the management of adverse events during treatment with ADHD medications in children and adolescents”. Journal of Child Psychology and Psychiatry 54 (3): sid. 227–46. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/22917983. 
  38. ^ Suominen S. (2006). ”Polariseringen kring begreppet ADHD – från konflikt till en gemensam förståelse?”. Sosiaalilääketieteellinen aikakauslehti (43): sid. 295-308. http://koti.welho.com/sausuomi/pdf/artikel_adhd_svensk_09.pdf. 
  39. ^ Psykiatri (1. uppl.). Lund: Studentlitteratur. Libris 11369004. ISBN 9789144040264 
  40. ^ Kazdin, Alan E.. Parent management training: treatment for oppositional, aggressive, and antisocial behavior in children and adolescents. Oxford University Press 
  41. ^ ”Hur fysisk aktivitet påverkar ADHD”. http://anpassadtraning.com/2015/08/31/hur-fysisk-aktivitet-paverkar-adhd/. Läst 26 januari 2016. 
  42. ^ Silva, Alessandro P.; Prado, Sueli O. S.; Scardovelli, Terigi A.. ”Measurement of the Effect of Physical Exercise on the Concentration of Individuals with ADHD”. PLoS ONE 10 (3). doi:10.1371/journal.pone.0122119. ISSN 1932-6203. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4372555/. Läst 26 januari 2016. 
  43. ^ ”Erowid Experience Vaults: Methylphenidate (Ritalin) - Comparison to Cocaine - 61853”. www.erowid.org. https://www.erowid.org/experiences/exp.php?ID=61853. Läst 5 november 2015. 
  44. ^ ”The New York Times”. 6 januari 2003. ISSN 0362-4331. http://www.nytimes.com/2003/01/06/health/06RITA.html. Läst 5 november 2015. 
  45. ^ Volkow, N. D.; Ding, Y. S.; Fowler, J. S.. ”Is methylphenidate like cocaine? Studies on their pharmacokinetics and distribution in the human brain”. Archives of General Psychiatry 52 (6): sid. 456-463. ISSN 0003-990X. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/7771915. Läst 5 november 2015. 
  46. ^ Gorelick, Dr David A.; Gardner, Eliot L.; Xi, Zheng-Xiong. ”Agents in Development for the Management of Cocaine Abuse” (på en). Drugs 64 (14): sid. 1547-1573. doi:10.2165/00003495-200464140-00004. ISSN 0012-6667. http://link.springer.com/article/10.2165/00003495-200464140-00004. Läst 5 november 2015. 
  47. ^ - Fass - Intuniv - Farmakodynamik 2016-02-25
  48. ^ Klingberg, T., Fernell, E., Olesen, P.J., Johnson, M., Gustafsson, P., Dahlstrom, K. Computerized training of working memory in children with ADHD--A randomized, controlled trial. Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, 2005, 44(2), 177–186.
  49. ^ Hirvikoski T, Waaler E, Alfredsson J, Pihlgren C, Holmström A, Johnson A, Rück J, Wiwe C, Bothén P, Nordström AL. Behaviour Research and Therapy. 2011 Mar;49(3):175-85.
  50. ^ Moëll B, Kollberg L, Nasri B, Lindefors N, Kaldo V (2015). ”Living SMART—A randomized controlled trial of a guided online course teaching adults with ADHD or sub-clinical ADHD to use smartphones to structure their everyday life.”. Internet Interventions 2 (1): sid. 24-31. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2214782914000347. 
  51. ^ Birger Moëll, Living SMART, an Internet course for adults with ADHD, Masteruppsats hösten 2012, Stockholms universitet
  52. ^ Serrano-Troncoso E, Guidi M, Alda-Díez JA. (2013). ”Is psychological treatment efficacious for attention deficit hyperactivity disorder (ADHD)? Review of nonpharmacological treatments in children and adolescents with ADHD.”. Actas Esp Psiquiatr. 41 (1): sid. 44-51. 
  53. ^ Am J Psychiatry. 2013 Mar 1;170(3):275-89 Barke EJ, Brandeis D, Cortese S, Daley D, Ferrin M, Holtmann M, Stevenson J, Danckaerts M, van der Oord S, Döpfner M, Dittmann RW, Simonoff E, Zuddas A, Banaschewski T, Buitelaar J, Coghill D, Hollis C, Konofal E, Lecendreux M, Wong IC, Sergeant J
  54. ^ ”Accuracy of Self-Evaluation in Adults with ADHD” (på engelska). Journal of Attention Disorder. 2005. http://jad.sagepub.com/content/8/4/221.abstract. 
  55. ^ Johnson M, Ostlund S, Fransson G, Kadesjö B, Gillberg C. (2009 Mar, vol. 12 sid. 394-401). ”Omega-3/omega-6 fatty acids for attention deficit hyperactivity disorder: a randomized placebo-controlled trial in children and adolescents.”. Journal of Attention Disorders. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]