Carl Michael Bellman

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Carl Mikael Bellman)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Uppslagsordet ”Bellman” leder hit. För andra betydelser, se Bellman (olika betydelser).
Carl Michael Bellman
Carl Michael Bellman, porträtterad av Per Krafft 1779.
Carl Michael Bellman, porträtterad av Per Krafft 1779.
FöddCarl Michael Bellman
4 februari 1740
Stockholm, Sverige
Död11 februari 1795 (55 år)
Stockholm, Sverige
NationalitetSverige Svensk
Yrke/uppdragSkald, trubadur
Noterbara verkFredmans epistlar
Fredmans sånger
MakaLovisa Grönlund
(g. 1777–1795)
BarnGustav, Elis, Carl, Adolf
FöräldrarJohan Arendt Bellman
Catharina Hermonia
NamnteckningCarl Michael Bellmans namnteckning.

Carl Michael Bellman, född 4 februari 1740 (g.s.) i Stockholm, död 11 februari 1795 i Stockholm, var en svensk skald. Hans mest kända verk är diktcyklerna Fredmans epistlar och Fredmans sånger.

Bellman brukar betraktas som en av Sveriges nationalskalder, och har kallats "Nordens Anakreon", syftande på backanaliska aspekter av hans verk. Hans diktning har varit mycket viktig för senare svensk litteratur, och hans betydelse för denna har jämförts med William Shakespeares för den engelskspråkiga.[1]

Bellmans produktion var synnerligen riklig och omväxlande; den omfattade bland annat dikter, visor, ordensparodier, skådespel, översättningar och religiös diktning. Bland figurerna i hans sånger märks urmakaren Fredman, musikern Movitz, korpral Mollberg och den prostituerade[2] Ulla Winblad, men även gestalter hämtade från den bibliska, grekiska, romerska och fornnordiska mytologin. Han arbetade ofta med kontrasterande stilnivåer och genreblandning i ett och samma verk, så att vad som till en början verkade som pastoral kunde övergå i supfest och samlag.

Melodierna i hans sånger lånade han liksom andra sångförfattare ofta från melodier som var populära i hans samtid. De kom från opera och operett, dansmusik, folkvisor med mera, och arbetade om dem så de passade hans syfte. I vissa fall, såsom Träd fram du nattens gud, kan man inte hitta någon källmelodi. Huruvida Bellman då själv skrivit melodin eller om källmelodin fallit i glömska är en fråga som inte går att besvara, men eftersom även hans lånade melodier är kraftigt bearbetade förefaller det inte otroligt att han själv skrivit den.[3]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Stora Daurerska huset, Bellmans födelsehus, trästick från 1861.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Carl Michael Bellman var son till lagmannen och sekreteraren i slottskansliet Johan Arendt Bellman den yngre (1707–1765) och Catharina Hermonia (1717-1765), som var dotter till kyrkoherden i Maria församling, Michael Hermonius och dennes hustru Kristina Arosell. Han var sonson till latinprofessorn Johan Arendt Bellman den äldre (1664–1709) och dennes adliga hustru Catharina Elisabet Daurer (1688-1709), dotter till sekreteraren i guvernementet över drottning Christinas underhållsländer Jakob Daurer (1649-1713) och dennes hustru Catharina von Santen (1665-1743), Bellmans farmors mor, i vars förmögna hushåll Bellmans föräldrar bodde vid tiden för hans födelse.

Huru mina föräldrar krånglade blef jag som sagt, född den 4 feb 1740 – min mor wacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla meniskor, delicat i omgänge – hade En förträffelig röst ock hade wänt sig att ligga i 21 Barnsängar – honij qvi mal y pense, men detta lekwärcket gjorde husets Ruin.
– Ur Carl Michael Bellmans Levernesbeskrivning.

Bellman föddes i Stora Daurerska huset, en ansenlig malmgård med tillhörande barockträdgård och ett stort orangeri, vid Hornsgatan i Stockholm, men i samband med arvskiftet efter hans farmors mors död flyttade familjen 1744 till det närbelägna Lilla Daurerska husetBellmansgatan (dåvarande Björngårdsbrunnsgränd). Bellman var äldst av fjorton barn (varav endast sju överlevde).

Sin utbildning fick Bellman i hemmet av privatlärare; den förste var densamma som hans far haft. Under en svår sjukdom, möjligen malaria, lär Bellman enligt egen uppgift i Levernebeskrivningen, en problematisk källa som skrevs mer för effekt än sanningsenlighet,[4] ha feberyrat på vers och sjungit till sina föräldrars stora förundran, varför honom waldes till Informator Ett genie wid namn Clas Ludvig Ennes; hwilken genom mig befordrades hos Salig Kungen och han lärde Bellman att hantera en cister, ett instrument i lutfamiljen. Under Ennes överinseende översatte Bellman religiösa och uppbyggliga texter, bland annat ur den pietistiskt färgade Neues geistreiches Gesangbuch.[5]

Debut som diktare[redigera | redigera wikitext]

1758 inskrevs Bellman som student vid Uppsala universitet, men behöll sig där endast en kort tid, och uttogs därefter som extraordinarie tjänsteman i riksbanken. Till följd av åsamkade skulder och oklara affärsförbindelser tvingades Bellman fly till Norge 1763. Han återkom dock snart till Sverige och erhöll efter ansökan avsked från befattningen i banken och anställdes i stället vid manufakturkontoret och sedan det 1770 indragits i generaltulldirektionen, där han avancerade till kanslist. Då verket upphörde 1772 kom han på indragningsstat med bibehållen lön.[6]

År 1757 debuterade Bellman som religiös diktare med Evangeliska dödstankar, en bearbetning av ett tyskt arbete på prosa med inströdda verser tillägnat sin mor. Samma år utgav han en översättning från franskan, Undervisning lämnad af en fader åt sin son som företar sig en lång resa.. Detta arbete, tillägnat en farbror som var konsul i Cádiz. Samtidigt skrev han satiriska dikter, bland vilka Tankar om flickors ostadighet (1758) gav upphov till ett litterärt verskrig med olika svaromål och repliker under två år. 1761 övergav han de religiösa och moraliserande ämnena för en mer uppsluppen stil. Bellman var nu en ung ämbetsman och med sociala talanger. Han spelade cittra och klaver, och var eftertraktad som sällskapsmänniska. Särskilt efter föräldrarnas död 1765 övergick han alltmer till dryckesvisor[7] som Supa klockan öfver tolv och sedan även bibelparodier som Gubben Noak, Joakim uti Babylon (om Susanna i badet) samt Ahasverus var så mäktig.

Från denna tid agerade han även enmansunderhållning vid privata tillställningar. Det finns flera vittnesmål om Bellmans förmåga att trollbinda sin publik. Han beskrivs i dessa vittnesmål som en lysande estradör, som inte bara sjöng och spelade utan också framförde sina visor som små teaterföreställningar där han ibland agerade flera personer samtidigt. Det har också talats om hans skicklighet i att härma olika röster och musikinstrument, och hans skickliga konferencierteknik.[8] Han parodierade även de vid denna tid vanliga ordenssällskapen med sin Bacchi orden, som endast var öppen för dem som vid minst två tillfällen blivit åsedda liggande i rännstenen. Liksom i hans senare verk uppstod humorn genom att ett högtidligt spektakel rollbesattes av personer som normalt aldrig skulle komma i åtanke i sådana sammanhang. Han diktade genom åren flera verk i anknytning till denna orden, som dock inte förmått bibehålla sin popularitet när minnet av de personer och företeelser som parodieras gått förlorat.[9]

Under våren 1770 började Bellman även på arbetet med vad som senare skulle bli Fredmans epistlar genom att låta den då sedan tre år avlidne urmakaren och suputen Jean Fredman stå som författare till en "epistel" i aposteln Paulus stil, riktad till dennes dryckesbröder på en populär dansmelodi, vilken senare skulle stå som Epistel nummer 5. Han fortsatte att snabbt dikta ytterligare sexton visor i samma stil, såsom "Gutår båd natt och dag" (Epistel nummer 1), där omkringtexten parodierade språket i Karl XII:s bibel, samt ytterligare åtta verk utan bibelmotiv, som "Ach du min moder" (nummer 23), och avslutade i september samma år samlingen med "Blåsen nu alla!" (nummer 25), i vilken han för första gången parodierade den vid denna tid vanliga herdedikten.[10]

De följande två åren skrev han ytterligare 25 epistlar i den obibliska stilen, med ett tydligare persongalleri där Fader Movitz, Korpral Mollberg och Ulla Winblad dominerar. Epistlarna spreds redan nu, men den planerade bokutgivningen dröjde. Bellman skickade vackert handskrivna exemplar till Eric von Stockenström och Johan Diedrich Duwall, vilka visar på hur författaren tänkt att det slutliga verket skulle se ut.[11]

Hovskald[redigera | redigera wikitext]

1772 genomförde Gustav III en statskupp, och Bellman tog monarkens parti. Hans Gustafs skål blev kampsång för kuppmakarna.[10] Kungen stödde Bellman med åtskilliga ynnestbevis. Sedan 1775 hade Bellman en pension på 100 daler, tagen ur kungens handkassa.[12] Den 3 januari 1776 fick han tjänst som sekreterare på Nummerlotteriet, med en årslön på 1 000 daler silvermynt och samma år fick han titeln hovsekreterare.[12][13] Bellman kom under kungens beskydd. Han levererade politisk propaganda till stöd för kungen och stod för poetisk och musikalisk underhållning vid hovet. Han blev en återkommande högtidstalare vid Augusti Orden, ett ordenssällskap som stiftats till åminnelse av Gustav III:s statskupp 1772. Samtidigt tvingades Bellman anpassa sin diktning till de fina salongernas krav, vilket medförde att grovheter rensades ut och den poetiska stilen, åtminstone tidvis, blev mer förfinat fransk-klassisk och rokoko-betonad. Rollen som kungagunstling innebar en förändring på både gott och ont för Bellman. Hans popularitet och litterära berömmelse i vida kretsar ökade, men den bohemiske Bellman blev aldrig någon riktigt framgångsrik hovman. Han förstod sig inte på politik och hade ibland svårt att uppfylla kungens önskemål, som inte alltid passade hans talang. Bellman fick därför efter hand finna sig i att hamna ganska långt ner på kungens rangskala, en bra bit nedanför yngre skaldekolleger som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf af Leopold. Det var till exempel aldrig tal om att Bellman skulle få en plats i den av kungen 1786 instiftade Svenska Akademien.[14]

Efter att han erhållit kungens stöd fick Bellman bättre ordning på sin ständigt ansträngda ekonomi, och kunde bilda familj. Den 19 december 1777 gifte sig Bellman med Lovisa Fredrica Grönlund (1757–1847). Giftermålet ägde rum i "Grönlunds hus" nummer 44 vid Drottninggatan.[15] Per Daniel Amadeus Atterbom lärde känna henne på hennes ålders höst, och han sade att hon starkt ogillade de föreställningar som fanns om hennes man som en rumlare och drickare.[16]

Bellmans anseende i de fina kretsarna skadades dock allvarligt 1778 då Johan Henric Kellgren i dikten Mina löjen gick till rasande angrepp mot "Sveriges Anakreon". Kellgrens attack baserades inte så mycket på innehållet som stilblandningen och den språkliga grovheten; det kunde gå för sig att sjunga dryckenskapens och kärlekens lov, men då skulle det vara i mer högstämda toner, i enlighet med den ursprunglige Anakreon.[17]

Försök i olika genrer[redigera | redigera wikitext]

Bellman är i huvudsak känd för sin visdiktning, men han försökte sig också flera gånger på andra genrer, med blandat resultat.

Från år 1773, då han kommit i kungens gunst, arbetade han på den stort anlagda operan Fiskarena i tre akter. Den refuserades dock av hovet, och texten har sedermera förkommit. Kvar finns några mycket kritiska omdömen, samt tre arior, från vilka handlingen i viss mån kan rekonstrueras.[18] Efter detta skapade Bellman inga rena scenskådespel förrän 1787, då han började åstadkomma smärre divertissemang med enkel handling för hovet, av vilka ett, Världshuset (1787) spelades upp även på Bollhuset som efterpjäs.[19]

I slutet av 1770-talet tillkom sällskapet Par Bricole på initiativ av Olof Kexél, i samarbete med Bellman och Carl Israel Hallman, som en sorts arvtagare till Bacchi orden. Detta ledde troligen till att Bellman åter började skapa ordensparodier, efter att arbetet med sådana haft uppehåll under nästan hela decenniet. I maj 1779 dog Fredrik Mowitz, förebilden till Bellmans figur. Bellman påbörjade arbetet med en parentation över denne, som han tidigt försökte få tryckt. Texten kom att flera gånger omarbetas och utökas, men utkom först 1783 i form av Bacchi tempel.[20]

Under 1781 gav han i samband med Kexél ut skämttidningen Hwad Behagas?, som dock inte blev någon större succé och endast utkom i ett par veckor och totalt åtta nummer. Med ett par undantag framstår också innehållet inte som av bästa klass, möjligen på grund av bristande förmåga av Kexél att bidra.[21]

Bellman försökte sig även på att översätta Christian Fürchtegott Gellert fabler, vilka utkom 1793. En av översättningarna hade ursprungligen gjorts av Carl Gustaf af Leopold, och Bellman försökte förgäves få honom att skriva ett förord. Leopolds översättning framstår som den mest lyckade, då Bellman överarbetar texten så att den visserligen blir mer livfull, men också ofta nästan helt förlorar poängen.[22]

I början av 1770-talet hade Bellman åter försökt sig på religiös diktning, och under vintern 1770-1771 fått en serie om åtta betraktelser över julens evangelietexter anonymt publicerade i Dagligt Allehanda. År 1778 trycktes en motsvarande serie över påskens texter i samma tidning. År 1780 gavs den första serien ut i ett häfte under hans namn. Nio år senare satte han samman en samling om totalt 25 betraktelsedikter som han fick undergå teologisk censur av Konsistorium. Bellman hade försökt få Kanslikollegium att tvinga landets alla kyrkor att inköpa pliktexemplar av dessa dikter, men misslyckades, men de gavs nu istället ut under titeln Zions högtid.[23]

Fredmans Epistlar och Sånger[redigera | redigera wikitext]

Bellman tecknad av Sergel, 1792.

Under 1780-talet gjorde flera av Bellmans vänner, bland annat Olof Åhlström och Carl Jacob Lundström, att de i vissa fall närmare tjugo år gamla Fredmans epistlar till slut började insamlas – Bellman hade inte kvar manuskript till alla – för att kunna gå i tryck. Kellgren hade vd det här ändrat sin syn på författaren, och fick i uppdrag att vara granskare och skriva förordet.[24]

Redaktionen bestämde ordningen på epistlarna, men följde i stort den plan som Bellman anlagt i det exemplar han skickat till Johan Diedrich Duwall i början av 1770-talet. Eftersom de använde flera olika handskrifter varierade kvaliteten på underlaget. Partier ströks i flera verk. Åhlström stod för arrangemang och notskrift. Bellmans insats var ganska blygsam. Han lade också till ytterligare epistlar till de femtio som ingått i de tidigare renskrivna exemplaren. Han fick inte mer än 50 riksdaler för arbetet. Kellgren lyckades dock utverka ytterligare 50 riksdaler till författaren av Svenska Akademien medel.[25]

1791 kom Fredmans sånger ut. Titeln valdes troligen av marknadsföringsskäl, då innehållet i huvudsak inte hade med Fredman att göra, utan bestod av lite varjehanda: tidiga bibelparodier och sånger ur ordenskapitlen, dryckesvisor och pastoraler, samt rojalistiska hyllningar som "Fjäriln vingad syns på Haga". Däremot saknas helt religiösa texter, verssatirer och scenstycken. Bellman tycks ha varit än mindre inblandad i omarbetning av dessa texter, men har å andra sidan denna gång markerat att han även stått för en del av musiken.[26]

Slutet[redigera | redigera wikitext]

Trots att han var både känd och uppskattad av sin samtid var Bellmans ekonomi dock aldrig särskilt stark, eftersom den nya publik som uppkommit visserligen kunde göra honom känd, men knappt livnära honom. Den äldre modellen med mecenatskap och sinekurer gällde ännu, och de som främst efterfrågade Bellman hade knappast råd med sådant.[27] På grund av sina ekonomiska bekymmer tvingades Bellman och hans familj ofta att flytta, och då hela tiden till sämre bostäder. År 1792 låg hans adress på Kungsholmsbrogatan, där han var närmsta granne med den före detta kaptenen Jacob Johan Anckarström, Gustav III:s mördare.[28] I och med kungens död hamnade Bellman åter på obestånd. 1793, den 11 december, invaldes han dock som ledamot nr 138 av Kungliga Musikaliska Akademien.[29]

År 1794 sattes han i arrest för en obetald fordran, så kallad bysättning, i högvaktsflygeln på Stockholms slott. Där författade han en rad texter och visor och påbörjade även sin ofullbordade självbiografi Levernesbeskrivning. Efter en tid löste några av hans vänner ut honom, men de svåra förhållandena under tiden i häktet hade dramatiskt försämrat hans redan dåliga hälsotillstånd. Han avled kort därefter, en vecka efter sin 55-årsdag av tuberkulos. Han begravdes på S:ta Klaras kyrkogård utan gravsten. Graven grävdes upp på 1840-talet och kvarlevorna flyttades till Norra kyrkogården.[ifrågasatt uppgift] År 1851 lät Svenska Akademien resa en sten till Bellmans minne på Klara kyrkogård.[30]

Elfviks Michael[redigera | redigera wikitext]

Under åren mellan 1774 och 1790 gästade Bellman ofta sin ordensbroder Peter Widman (1735–1790) som ägde Elfviks gårdLidingö, där han skrev en rad dikter med anknytning till den gästfria familjen Widman och det rofyllda livet på Elfvik ute på landet i kontrast till storstadslivet. Den mest kända Elfviksdikten är "På Elfvik den 6 juli 1788", som inleds med raden Glada bygd så täckt belägen.... Dikten sjungs ibland på melodin Fjäriln vingad syns på Haga och kallas då Lidingösången. Totalt skrev Bellman ett 30-tal dikter med anknytning till Elfvik men även andra platser på Lidingö som Skärsätra och Mölna[31].

Diktning[redigera | redigera wikitext]

Venus Triumf, förebild för "Blåsen nu alla"

Den för Bellman speciella konstformen, ett slags sångspel med dramatiska scener som ständigt växlar mellan högt och lågt, har sin bakgrund i flera genrer. För det första den bacchanaliska sällskapsvisan med sina traditionella krogscener och hänvändelser till antika gudomligheter som Bacchus och Venus. För det andra 1700-talets opéra comique med dess inslag av parodi på den tragiska operakonsten. För det tredje den religiösa meditationsdikten, där vanligen en dramatisk scen ur Bibeln görs till föremål för en betraktelse om det höga och låga i människolivet. För det fjärde den samhällsskildrande satiren, en genre med anor i antiken som på 1700-talet utövades av diktare som Jonathan Swift, Alexander Pope, Ludvig Holberg och Olof von Dalin. Bellman sysslade tidigt med alla dessa genrer, men han var den förste som kombinerade dem med varandra till något helt nytt och halsbrytande originellt.[32] Ä

Även om Bellman idag inte uppfattas så, framstod han för sin samtid som en stor humorist. Tekniken bakom detta var dubbelexponering, där vad som vid en flyktig påsyn ser ut som högstämd bibelstil eller fin herdedikt i själva verket befolkas av fyllerister och horor, och berättar om krogliv och utflykter runt Stockholm som slutar i samlag. I till exempel "Blåsen nu alla!" färdas till en början Venus fram över vattnet, liksom i François Bouchers Venus Triumf, men när hon stiger iland förvandlas hon snabbt till en kåt Ulla Winblad. På liknande sätt kontrasteras den sirliga menuettmelodin i "Ach du min Moder" mot texten, som handlar om hur Fredman likt den bibliske Job ligger bakfull i rännstenen utanför en krog och beklagar sig.[33] ven om hans verk ofta benämns parodier på t.ex. herdediktning eller Bibeln stämmer detta inte riktigt; man skrattar inte på bekostnad av de "höga" ämnena, och endast sällan åt de låga. När Fredman tar på sig rollen av apostel i Paulus spår är det inte Paulus som förlöjligas, möjligen Fredman. Snarast får dock Fredman en viss resning genom liknelsen.[34] Denna mångstämmighet i Bellmans texter, som ger publiken en möjlighet att själv välja synpunkt och olika tolkningsmöjligheter, anses vara en viktig förutsättning för Bellmans bevarade attraktionskraft.[35]

Att det komiska i Bellmans verk inte längre framgår kan bero på att han lyckats för väl: genom att föra in krogvärdar, fyllon och prostituerade i kulturens finrum synliggjorde han dem även, och med tiden blev dessa så accepterade där att de numer inte längre sticker ut. På samma sätt synliggjorde han Stockholm, den svenska naturen, som förutom hos Carl von Linné tidigare knappt uppmärksammats, och även människan: tidigare hade egenskaper som fysionomi och klädedräkt förekommit mycket sparsamt.[36]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Lavering av Pehr Hilleström, baserad på Epistel 55, Rörande Mollbergs Kägelspel hos Faggens vid Hammarby-Tull en sommar afton 1770.

Bellmans diktning som blandar konstmusikaliska och populärkulturella former på ett sätt som överskrider alla genrer och samtidigt parodierar föregångarna gjorde honom svårplacerad i samtiden. Han var för grov för att accepteras fullt ut i de fina salongerna och samtidigt för subtil för att riktigt passa som folklig underhållare på krogen.[37] Diktaren Carl Gustaf Leopold och tidningsmannen Carl Christoffer Gjörwell hörde till dem som hade svårt att få bilden av Bellman som en stor diktare att gå ihop med hans rykte som försupen krogpoet.[38]

För romantikerna gick dock samma rykte väl ihop med föreställningen om det självförbrännande romantiska geniet, liksom att blandningen av högt och lågt och synen på diktaren som en gudomligt inspirerad naturskald var väl förenlig med romantikens estetik. Ur romantisk synvinkel var det däremot svårare att acceptera annat hos Bellman, som hans sexuella grovheter, hans masker och rollspel, det sociala kryperiet och hans medvetna anpassning i sin hovdiktning, och man bortsåg därför helst från delar av hans diktning. Endast Fredmans sånger och Fredmans epistlar utropades till odödliga mästerverk, medan det mesta av det övriga i författarskapet hamnade i skymundan. Trots att synen på Bellmans konst har förändrats flera gånger sedan dess har tendensen att bortse från det mesta i hans diktning utom epistlarna och sångerna stått sig. Efter romantiken var det Bellmans realism som beundrades och man strävade efter att finna en biografisk sanning bakom verket. Sedan den senare delen av 1900-talet har forskarnas intresse för Bellmans biografi, realism och stadsmiljöer gradvis ersatts av ett ökande intresse för hans intrikata bildspråk och berättarteknik, hans användning av klassisk mytologi, hans musikaliska paroditeknik och annat som belyser hans poetiskt-musikaliska framställningskonst.[39]

Bellmans inflytande på svensk litteratur har varit stort inom både lyrik och romanprosa. Han anses också som grundaren av den svenska visgenren, med efterföljare som Gunnar Wennerberg, Birger Sjöberg, Evert Taube, Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk.[40]

Bellman har fått gator uppkallade efter sig i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Vid den gata i Stockholm som 1871 bytte namn till Bellmansgatan låg hans födelsehus.

Uttolkare[redigera | redigera wikitext]

Bellman började tolkas redan i samtiden, bland annat i sällskapet Par Bricole, inom vilket Bacchi Tempel-diktningen haft en starkare ställning än eljest. Den främste tidige tolkaren var Lars Hjortsberg, som känt och upplevt Bellman och troligen förde hans främsställningssätt vidare. Under 1800-talet var det dock vanligt att Bellman framfördes av manskör, vilket omöjliggjorde den blandform av musik och skådespeleri som han själv odlat. Vid slutet av århundradet började verken återigen framföras av en ensam person med instrument som Sven Scholander, men då hade likfullt den ursprungliga traditionen i mycket förlorats. Under 1960-talet blev Bellmantolkningar åter populära, tack vare bland annat Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk, som också betonade teatrala aspekter. Senare har även Mikael Samuelsson och Martin Bagge fortsatt på detta spår.[41]

Bellman i översättning[redigera | redigera wikitext]

Bellman finns översatt till mer än 20 olika språk och Bellmanssällskap finns förutom i Sverige även i Danmark, Finland och Ryssland. Exakt hur Bellman ursprungligen spreds österut vet man inte men moderna ryska översättningar har gått ut i stora upplagor.[42] I Danmark blev Bellmans visor liksom i Sverige spridda som skillingtryck under 1870-talet, och visorna blev så allmänt kända att melodierna ofta användes med andra texter i vaudeville.[42][43]

De första översättningarna till danska av Jens Kragh Høst kom redan under Bellmans levnad[42] och det finns även en god tradition av dansk forskning på Bellman.[43].

Det största nutida intresset för Bellman utanför Sverige finns i Tyskland, där Felix Niedner under tidigt 1900-tal gav ut både en biografi över Bellman och en översättning av samtliga epistlar. På tyska har hittills ett femtontal olika personer var för sig översatt hela eller stora delar av Bellmans epistlar och sånger. [42]

I Norge sjungs Bellman huvudsakligen på svenska och i Finland och i baltstaterna är Bellmansvisor inte ovanliga som körstycken. På engelska finns ingen levande Bellmankultur, men Paul Britten Austin skrev både en Bellmanbiografi och en serie noggranna och känsliga översättningar som spelats in på skiva både av svenskar och av engelsmannen Martin Best.[42]

Bellmans musikinstrument[redigera | redigera wikitext]

Lite slarvigt brukar man ange att Bellman spelade luta; förra sekelskiftets Bellmanvåg ledd av Sven Scholander kretsade kring lutsång, framförd på en luta specialombyggd för vissång som kom att bli modellen för den moderna svenska lutan.[44] Bellman själv ägde tre instrument: en mandolin samt en cister och en citrinchen[45] varav de sista två instrumenten är besläktade med lutan. Bellmans cister, identifierad genom instrumentmakarens numrering och listor över försålda instrument, förvaras och visas i Bellmanhuset på Södermalm i Stockholm[46] medan hans citrinchen finns i Historiska museets samlingar.[47]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Carl Michael Bellmans dödsmask.

Originalupplagor[redigera | redigera wikitext]

Redaktörskap[redigera | redigera wikitext]

Översättningar[redigera | redigera wikitext]

Samlade verk[redigera | redigera wikitext]

Hela standardupplagan, såväl texter som kommentarer, finns tillgängliga digitalt för läsning online eller för nedladdning på Bellmanssällskapets webbplats.[49]

Enskilda sånger[redigera | redigera wikitext]

efter år då de författades.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hägg (1996), sidan 149.
  2. ^ Hassler (1989), sidan 268.
  3. ^ "Verken", bellman.net
  4. ^ Lönnroth (2005) 355-361
  5. ^ Lönnroth (2005) sid. 29-37
  6. ^ Carlquist, Gunnar, red (1939 (nyutgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 3. Malmö: Svensk uppslagsboks förlag AB. sid. 498-499 
  7. ^ Carlquist, Gunnar, red (1939 (nyutgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 3. Malmö: Svensk uppslagsboks förlag AB. sid. 499-500 
  8. ^ Lönnroth (2015) sid. 15
  9. ^ Hägg (1996), s. 150-152
  10. ^ [a b] Hägg (1996), s. 152
  11. ^ Lönnroth (2005), sid. 188
  12. ^ [a b] Andersson et al. (1979), s.136
  13. ^ Beth Hennings, Gustav III: En biografi (1957), Norstedts 1990, sid. 216
  14. ^ Lönnroth (2015), sid. 217-218
  15. ^ Andersson et al. (1979), s.139
  16. ^ Matz (2004)
  17. ^ Lönnroth (2015) sid. 86-87
  18. ^ Lönnroth (2005), sid. 118-120
  19. ^ Lönnroth (2005), sid. 290-291
  20. ^ Lönnroth (2005), sid. 242-246
  21. ^ Lönnroth (2005), sid 265-266, 272
  22. ^ Lönnroth (2005) sid. 284-286
  23. ^ Lönnroth (2005) sid. 277-279
  24. ^ Lönnroth (2005), sid. 297-298
  25. ^ Lönnroth (2005), sid. 298-299
  26. ^ Lönnroth (2005), sid. 337-339
  27. ^ Hägg (1996), s. 154
  28. ^ Henrikson (1986), sidan 218
  29. ^ Nyström, Pia; Kyhlberg-Boström Anna, Elmquist Anne-Marie (1996). Kungl. Musikaliska akademien: matrikel 1771-1995. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, 0347-5158 ; 84 (2., rev. och utök. uppl.). Stockholm: Musikaliska akad. Libris 7749167. ISBN 91-85428-99-X (inb.) 
  30. ^ Dagens Nyheter 25 okt 2005, Martin Stugarts frågespalt om Stockholmiana. Länk till artikeln på DN.se
  31. ^ Jan Malmstedt, Elfviks Michael-om Bellman på Lidingö, 1990. ISBN 91-87742-02-0.
  32. ^ Lönnroth (2005), sid. 19-20
  33. ^ Hägg (1996), s. 156-157
  34. ^ Lönnroth (2005), sid. 26
  35. ^ Lönnroth (2005), sid. 27
  36. ^ Hägg (1996), s. 159-160
  37. ^ Lönnroth (2005), sid. 24-25
  38. ^ Lönnroth (2005), sid. 363-364
  39. ^ Lönnroth (2005), sid. 364-366
  40. ^ Hägg (1996), s. 162
  41. ^ Lönnroth (2005), sid. 367
  42. ^ [a b c d e] "Bellman utomlands" av Hans Nilsson, bellman.net
  43. ^ [a b] "Det var Bellman och dansken", Lars Lönnroth receserar samlingsvolymen Bellman og Danmark i SvD
  44. ^ "Den svenska lutans konstruktion", Sällskapet svenska lutan
  45. ^ Om Bellmans instrument på bellman.net
  46. ^ Visning på Bellmanhuset, uppgifter från guiden som berättade om det utställda instrumentet.
  47. ^ "Carl Michael Bellmans lilla cittra", Stockholmskällan
  48. ^ Lönnroth (2005) sid. 223
  49. ^ Bellmanssällskapet: Carl Michael Bellmans samlade verk

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]