Erik Heinrichs

Erik Heinrichs
	Erik Heinrichs
	Erik Heinrichs, 1945.
Född	21 juli 1890; Helsingfors
Död	16 november 1965 (75 år); Helsingfors
Begravd	Brändö begravningsplats
Medborgare i	Finland, Storfurstendömet Finland och Kejsardömet Ryssland
Utbildad vid	Helsingfors universitet; École supérieure de guerre; Nya svenska samskolan
Sysselsättning	Officer, författare
Föräldrar	Axel Heinrichs; Hanna Heinrichs
Släktingar	Bertil Heinrichs (syskon)
Utmärkelser
	Kommendör av Svärdsorden (1925); Kommendör av Tre Stjärnors orden (1926); Officer av Hederslegionen (1927); 2:a graden av Örnkorsets orden (1935); Kommendörstecknet av I klass av Finlands Vita Ros’ orden (1939); Frihetskorsets storkors (1940); Järnkorset av 1:a klass (1941); Frihetskorsets Mannerheimkors av 2. klass (1942); Tyska korset i guld (1943); Riddarkorset av Järnkorset (1944); Frihetskorsets Mannerheimkors av 1. klass (1944); Karl Emil Tollanders pris (1960); Järnkorset av 2:a klassen; Finlands Reservofficersförbunds förtjänstmedalj i guld; Järnkorset av 2:a klassen; Storkors med helig krona av Kungariket Ungerns förtjänstorden; Andra klassen av tilläggsspännet till Järnkorset; Storkorset av Rumänska Stjärnans orden; Mikael den tappres orden; Minnesmedalj för deltagande i 1941-1945 års krig; Frihetskrigets minnesmedalj; Kommendör med stjärna av Polonia Restituta; Kommendör med stora korset av Svärdsorden; Vinterkrigets minnesmedalj; Kommendörs storkors av Storfurst Gediminas orden; Kommendörstecknet av Finlands Vita Ros’ orden; Ingermanlands vita mur´s kors; Frihetskorsets 3. klass; Ärekorset
	Redigera Wikidata

Axel Erik Heinrichs, född 21 juli 1890 i Helsingfors, död 16 november 1965 i Helsingfors, var finländsk militär. Han befordrades till major 1918, överstelöjtnant 1919, överste 1928, generalmajor 1933, generallöjtnant 1940 och general av infanteriet 1941. Förutom Mannerheim är han den enda person som har tilldelats Frihetskorsets Mannerheimkors av 1:a klass. Han var bror till Bertil Heinrichs.^[12]^[13]^[14]

Biografi

Familj, utbildning och tidig karriär

Erik Heinrichs farfar, brukspatronen Anders Heinrichs, var av rikssvensk härkomst och bar ursprungligen namnet Henriksson. Släkten kom till Finland 1849. Heinrichs föräldrar var Axel Ossian Andreas Heinrichs och Johanna (Hanna) Matilda Rönnholm. Heinrichs far insjuknade när Heinrichs var liten och hans mor blev tvungen att ensam försörja familjen, som massör, barnmorska och sedan som innehavare av en pappersaffär. Han avlade studentexamen 1908 vid Nya svenska samskolan.^[12]^[14]

Han började därefter studera vid historisk-filologiska sektionen vid Helsingfors universitet och sedan vid Polytekniska högskolan. Han avslutade sina studier våren 1913 efter att ha avlagt examen i allmän fysik vid arkitektursektionen vid Polytekniska högskolan. Han började därefter arbeta inom tidningsbranschen, först som redaktör och redaktionssekreterare vid Dagens Tidning och sedan på Dagens Press.^[12]

Heinrichs gifte sig 1921 med Maria Emma Augusta Paulig, dotter till Gustav Paulig.

Militär utbildning och karriär

Heinrichs fick sin militära utbildning vid finska jägarbataljonen i Tyskland, vilket hans brödrar också gjorde, 1915–1918. Under denna tid blev han befordrad till chef (Oberzugführer) för 2:a kompaniet av den 27:e kungliga preussiska jägarbataljonen och till medlem av jägarnas ledningsgrupp.^[12]

Heinrichs återvände till Finland 25 februari 1918 tillsammans med jägarnas huvudtrupp. Under finska inbördeskriget 1918 var Heinrichs bataljonskommendör. Heinrichs beskrevs som diplomatiskt begåvad och det var detta som ledde till att han stannade längre i militären än först planerat, då han var mer kompromissvillig än många andra jägarkolleger då det gällde samarbete med officerare som hade fått sin utbildning i den ryska kejserliga armén. Han utnämndes 1924 till tf. chef för generalstaben då Oskar Enckell tvingades avgå. Han fortsatte senare sin utbildning vid Franska militärhögskolan 1925–1928.^[13]^[12]

Det var hans diplomatiska förmågor som också ledde till att han var landshövding i Vasa län 1930.

Heinrichs deltog inte i frändefolkskrigen och ställde sig negativt till Lapporörelsen. Han arbetade som chef för Krigshögskolan 1929–1931, chef för 1. Divisionen 1931 och inspektör av infanteriet 1938.^[12]

Heinrichs var generalstabschef 1940–1941 och under fortsättningskriget 1942–1944. Han var överbefälhavarens representant i Tyskland januari–februari och maj–juni 1941, och förde befäl över Karelska armén 1941–1942, när Östkarelen erövrades. Oktober 1941 befordrades han till general. Han fungerade som rådgivare till Gustaf Mannerheim 1941–1945, Kommendör för försvarsmakten under 1945 och expert vid VSB-förhandlingarna 1948. I slutet av 1945 tilldelades Heinrichs Frihetskorsets Mannerheimkors av 1:a klass, en utmärkelse som utöver Henrichs endast Mannerheim har fått.^[12]

Efterkrigstiden

Efter fortsättningskriget var han avdelningschef vid Föreningsbanken i Finland 1949–1952.^[14]

Heinrichs författarbana fick en fortsättning efter andra världskriget, med verk som Kléber i Egypten (1947) och Vid franska Atlantkusten i de hundra dagarnas spår (1957). Det mest omfångsrika verket i hans produktion är ändå Mannerheimgestalten I–II (1957–1959). Heinrichs kallades till hedersdoktor vid Helsingfors universitet 1957.^[12]^[13]