Erik Heinrichs
| Erik Heinrichs | |
.jpg) Erik Heinrichs, 1945. | |
| Född | 21 juli 1890[1] Helsingfors |
|---|---|
| Död | 16 november 1965[2] (75 år) Helsingfors |
| Begravd | Brändö begravningsplats |
| Medborgare i | Finland |
| Utbildad vid | Helsingfors universitet École supérieure de guerre Nya svenska samskolan  |
| Sysselsättning | Officer, skribent |
| Föräldrar | Axel Heinrichs |
| Släktingar | Bertil Heinrichs (syskon) |
| Utmärkelser | |
| Frihetskorsets storkors (1940)[3] Frihetskorsets Mannerheimkorsav 2. klass (1942)[1][4] Tyska korset i guld (1943) Frihetskorsets Mannerheimkorsav 1. klass (1944)[4] Tollanderska priset (1960) Kungliga Svärdsorden Tyska korset Officer av Hederslegionen Örnkorsets orden Ärekorset Finlands Vita Ros’ orden Tre Stjärnors orden Polonia Restituta Mikael den tappres orden Storfurst Gediminas orden Riddarkorset av Järnkorset | |
| Redigera Wikidata | |
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2015-11) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Axel Erik Heinrichs, född 21 juli 1890 i Helsingfors, död 16 november 1965 i Helsingfors, var finländsk militär. Major 1918, överstelöjtnant 1919, överste 1928, generalmajor 1933, generallöjtnant 1940, general av infanteriet 1941.[5][6]
Erik Heinrichs farfar var ursprungligen rikssvensk och hette Henriksson. Erik Heinrichs avlade studentexamen 1908.[5]
Heinrichs fick sin militära utbildning vid finska jägarbataljonen i Tyskland 1915–1918 och Franska militärhögskolan 1925–1928.[5][6]
Under finska inbördeskriget 1918 var Heinrichs bataljonskommendör.[6]
Heinrichs var generalstabschef under vinterkriget 1940–1941 och fortsättningskriget 1942–1944. Han var överbefälhavarens representant i Tyskland januari-februari och maj-juni 1941, och förde befäl över Karelska armén 1941–1942, när Östkarelen erövrades. Han fungerade som rådgivare till Mannerheim 1941–1945, och expert vid VSB-förhandlingarna 1948. [5]
Heinrichs författarbana fick en fortsättning efter andra världskriget, med verk som Kléber i Egypten (1946) och Vid franska Atlantkusten i de hundra dagarnas spår (1957). Det obestridliga huvudarbetet i hans produktion är ändå Mannerheimgestalten I–II (1957–1959). Heinrichs kallades till hedersdoktor vid Helsingfors universitet 1957.[5][6]
Privat var han gift med 1921 Maria (dotter till Gustav Paulig), död 1985. Han var bror till Bertil Heinrichs.[5]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Erik Heinrichs, Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, Biografiskt Lexikon för Finland ID (urn.fi): 4412-1416928957018, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ SNAC, SNAC Ark-ID: w6ds8xmr, omnämnd som: Erik Heinrichs, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Kaius Niemi (red.), Helsingin Sanomat, Sanoma Media Finland, 6 december 1997, s. E16.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] läs online, www.mannerheim-ristinritarit.fi.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e f] ”Heinrichs, Erik”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4412-1416928957018
- ^ [a b c d] Heinrichs, Erik i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Erik Heinrichs.- Axel Erik och Maria Heinrichs familjearkiv vid Svenska litteratursällskapet i Finland
Wikimedia Commons har media som rör
|