Hoppa till innehållet

Jan-Magnus Jansson

Från Wikipedia
Jan-Magnus Jansson
Jan-Magnus Jansson, 1960.
Född24 januari 1922[1]
Helsingfors
Död29 november 2003[2] (81 år)
Helsingfors
BegravdSandudds begravningsplats[3]
Medborgare iFinland
Utbildad vidSvenska normallyceum
SysselsättningPolitiker[4], professor, journalist[5], statsvetare[5]
ArbetsgivareHelsingfors universitet
Politiskt parti
Svenska folkpartiet i Finland
Utmärkelser
Statsrådet Mauritz Hallbergs pris (1953)
Kommendörstecknet av Finlands Lejons orden (1962)[6]
Kommendörstecknet av Finlands Vita Ros’ orden (1978)[6]
Storkorset av Finlands Lejons orden (1985)[6]
Svenska Akademiens Finlandspris (1993)
Karl Emil Tollanders pris (1993)
Frihetskorsets 2. klass[6]
Officer av Hederslegionen[6]
Militärens förtjänstmedalj[6]
Kommendör av 1. klass av Nordstjärneorden[6]
Redigera Wikidata

Jan-Magnus Jansson, född 24 januari 1922 i Helsingfors, död där 29 november 2003, var en finlandssvensk statsvetare, politiker (SFP) och publicist. Han var professor i allmän statslära vid Helsingfors universitet, ordförande för Svenska folkpartiet 1966–1973 och chefredaktör för Hufvudstadsbladet 1974–1987. Jansson var en central gestalt i Finlands efterkrigstida utrikespolitik och en ledande förespråkare för den s.k. Paasikivi-Kekkonen-linjen. Han var SFP:s presidentkandidat 1982 och tilldelades bl.a. Tollanderska priset och Svenska Akademiens Finlandspris 1993.[7]

Uppväxt, utbildning och akademisk karriär

[redigera | redigera wikitext]

Hans föräldrar var professor Gösta Jansson och Anna Elisabeth Kuhlefelt.[8]

Jansson avlade studentexamen 1939 vid Svenska normallyceum i Helsingfors, blev filosofie kandidat 1946 och doktor i statsvetenskap 1951. Jansson utnämndes till docent 1952 och två år senare till professor i allmän statslära vid Helsingfors universitet, där han arbetade 1954–1974. Han jobbade även som kansler för Åbo Akademi 1985–1991.

Jansson utnämndes till juris hedersdoktor vid Helsingfors universitet 1990 och till politices hedersdoktor vid Åbo Akademi 1993.[7]

Journalistisk verksamhet

[redigera | redigera wikitext]

Jansson var chefredaktör för Hufvudstadsbladet 1974–1987. Han var även redaktör för tidskriften Nya Argus 1947–1974, och dess huvudredaktör 1959–1966. Han tilldelades Suomen Kuvalehtis journalistpris 1984.[7]

Förenings- och stiftelseverksamhet

[redigera | redigera wikitext]

Jansson var ordförande för Paasikivi-samfundet 1964–1966 och 1975–1985. Han var även styrelsemedlem i Samfundet Folkhälsan från 1982 samt dess viceordförande från 1996 och en medlem i Stiftelsen för utrikespolitisk forskning 1959–1985. Inom vetenskapliga områden verkade Jansson som preses i Finska Vetenskaps-Societeten 1979 och som medlem i Internationella kommittén för dokumentation av socialvetenskaperna. [7]

Författarskap

[redigera | redigera wikitext]

Jansson skrev också flera böcker, bland annat om Finlands grundlag. Han publicerade sammanlagt omkring 2 500 publikationer, bland dem böcker, antologibidrag, artiklar, dikter och noveller. Från 1952 var han styrelseledamot i Svenska litteratursällskapet i Finland.[8][7]

Politisk verksamhet

[redigera | redigera wikitext]

Partiledare, minister och presidentkandidat

[redigera | redigera wikitext]

Jansson var medlem av Nyliberala studentförbundet 1954–1957 och verksam inom Statsvetenskapliga föreningen, först som medlem och vice ordförande, därefter som ordförande 1956.[7]

Han var vice ordförande för Svenska folkpartiet (SFP) 1964–1966 och därefter partiordförande 1966–1973. I Kalevi Sorsas första regering var han handels- och industriminister 1 januari 197330 september 1974. Jansson var elektor vid presidentvalet 1962 och sitt partis kandidat i presidentvalet 1982 där han fick 11 elektorsröster.[8]

Kommittéuppdrag

[redigera | redigera wikitext]

Jansson erhöll även flera uppdrag som ordförande i många parlamentariska kommittéer. Han blev medlem i Statens freds- och konfliktsforskningskommission 1966, Finlands Unesco-kommission 1969, Nordiska kommissionen för internationell politik 1973, kommittén för utvandrarsamarbete 1977, Statens skärgårdsdelegation 1975, revisionskommittén för statsförfattningen 1982 och Ålandskommittén 1981.[7]

Politisk inriktning

[redigera | redigera wikitext]

Som politiker gav Jansson sitt fulla stöd till den så kallade Paasikivi-Kekkonen-linjen, en linje som han redan under studietiden stödde. Jansson etablerade sig som en expert i försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Som partiordförande arbetade Jansson för ett aktivt samarbete med centern och liberalerna.[7]

Jansson var gift tre gånger: 1948–1970 med Kerstin Edgren, 1970–1975 med Marita Brandt (född Hausen) och från 1976 med Siv Dahlin.[8]

Han är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.[9]

  • 1944Morgon och uppbrott: diktsamling, utgiven i Helsingfors
  • 1950Hans Kelsens statsteori mot bakgrunden av hans rättsfilosofiska åskådning (akademisk avhandling, utgiven i Helsingfors av Helsingfors universitet)[8]
  • 1952Frihet och jämlikhet: En studie över den politiska demokratin, utgiven i Lovisa av Söderström & Co som del 14 i skriftserien Skrifter utgivna av Nyliberala studentförbundet[8]
  • 1952Enskild: diktsamling, utgiven i Helsingfors
  • 1961Aktuella problem inom statsvetenskapen
  • 1970Politiikan teoria (finsk översättning av Politikens teori, översatt av Esa Adrian, Aira Kalela och Iikka Ryömä), utgiven i Helsingfors av Tammi i serien Forum-kirjasto
  • 1972Idé och verklighet i politiken
  • 1989Svenskfinland i förändring
  • 1992Från splittring till samverkan
  • 1996Tidiga möten
  • 2000Från regeringsformen till grundlagen

Priser och utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

[Redigera Wikidata]

  1. Jan-Magnus Jansson, Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, Biografiskt Lexikon för Finland ID (urn.fi): 4895-1416928957501.[källa från Wikidata]
  2. Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, id-nummer i Frankrikes nationalbiblioteks katalog: 12549956d, läst: 10 oktober 2015.[källa från Wikidata]
  3. läs online, www.helsinginseurakunnat.fi .[källa från Wikidata]
  4. Ministerdatasystemet, finländsk minister-ID (arkiverad): 170, läst: 23 april 2022.[källa från Wikidata]
  5. 1 2 Gemeinsame Normdatei, Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 1188949867749153-1, läst: 20 april 2026.[källa från Wikidata]
  6. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet, Finlands nationalbiografi-ID: 4002.[källa från Wikidata]
  7. 1 2 3 4 5 6 7 8 ”Jan-Magnus Jansson”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4895-1416928957501 Hämtat 14 februari 2026.
  8. 1 2 3 4 5 6 7 8 ”Jansson, Jan-Magnus”. Finlands författare 1917–1944. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura och Svenska litteratursällskapet i Finland. 1981. sid. 146. ISBN 951-717-238-9
  9. ”Hietaniemen hautausmaa – merkittäviä vainajia” (på finska). Helsingfors kyrkliga samfällighet. https://www.helsinginseurakunnat.fi/material/attachments/hautausmaat/hietaniemi/w8GZkM0y7/Hietaniemen_merkittavia_vainajia.pdf. Läst 12 juli 2016.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]