Jörn Donner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Donner.
Jörn Donner
Jörn Donner 2015
Jörn Donner 2015
Född Jörn Johan Donner
5 februari 1933 (83 år)
Helsingfors, Finland
Yrke Författare, filmregissör, filmproducent, journalist, kritiker, politiker
Nationalitet Finländsk
Maka Inga-Britt Wik
(1954–1962)
Jeanette Bonnier
(1974–1988)
Bitte Westerlund
(1995– )
Influerade Alex Schulman
Sigge Eklund

Jörn Johan Donner, född 5 februari 1933 i Helsingfors i Finland, är en svenskspråkig finländsk författare, filmregissör, filmproducent, journalist, kritiker, politiker (SFP och SDP och DFFF) samt filosofie magister.

Donner har sedan 1950-talets genombrott som skribent etablerat sig som kulturpersonlighet i Finland och Sverige. Under 1960-talet verkade Donner som filmskapare för att under 1970-talet vara verksam inom Svenska filminstitutet där han var VD 1978–1982. Han är till dags dato den enda finländare som mottagit en Oscar genom sin roll som producent för Fanny och Alexander.

Efter återkomsten till Finland på 1980-talet har Donner varit riksdagsledamot och inom kulturen främst verkat som författare, även om han fortsatt verkat inom filmen. Donner har ofta setts som en provokatör genom sina filmer, böcker och uttalanden.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Donners släkt är från Tyskland, hans förfäder kom från Lübeck där de var hantverkare.[1] Han är yngste son till filologen och etnografen Kai Donner och Margareta (Greta) von Bonsdorff och bror till Joakim Donner. Donners morfar var friherren Hjalmar Gabriel von Bonsdorff och hans morbror var Per von Bonsdorff. Familjen Bonsdorff kom från Tyskland och en gren adlades 1868. Jörn Donner föddes på Boijes privatsjukhus vid Bulevarden i Helsingfors.[2] Hans amma och barnsköterska var Signe Sjöblom. Han bodde även med makarna Sjöblom ute i Bromarv när ingen ur den egna familjen fanns på plats. Birger Sjöblom lärde honom fiska och Donner har sedan barndomen ett stort intresse för fiske.[3]

Donner växte upp i ett svenskspråkigt hem som ett av fem syskon. Hans far avled när han var två år och modern när han var i 20-årsåldern efter att ha varit sjuk under flera år. Barndomen var tvåspråkig där svenska talades i hemmet och skolan. Finska talade han återkommande i vardagen, på familjens gård talade tjänstfolket finska med Donner. Inom familjen växlade man problemfritt mellan språken.[4] Donners modersmål är svenska, men i princip är han fullt tvåspråkig (svenska och finska). Donner har berättat att han ser sig som en svenskspråkig finne, inte en finlandssvensk.

Donner växte upp i Donnerska huset på Norra kajen 12 i Helsingfors.

Donner växte upp i familjens hus på Norra kajen 12 i stadsdelen Kronohagen i Helsingfors och periodvis i familjens sommarhus Framnäs i Bromarv och familjegården Ahdenkallio.[1] Familjens stenhus i nyrenässansstil på Norra kajen hade hans farfar professorn Otto Donner låtit uppföra 1899.[5] Han gick på Tyska skolan på Malmbrinken i Helsingfors innan han antogs till Svenska normallyceum. Han hotades med relegering vid ett tillfälle.[6] Han hoppade av sina studier och klädde sig "demonstrativt dåligt" i sena tonåren.[7] Donner tävlade framgångsrikt i bordtennis i tonåren, och intresserade sig även för löpning. Han har som vuxen spelat squash och badminton.[8] Han besökte Sverige för första gången 1949.[9]

Han tog senare en magisterexamen i allmän statslära och nordisk litteratur på Helsingfors universitet.[10] Under 1950-talet hörde Atos Wirtanen, Raoul Palmgren, Hagar Olsson, Elmer Diktonius, Gunnar Björnberg, Arvo Turtiainen och Elvi Sinervo till hans goda vänner.[11] Han gjorde inte militärtjänst utan civiltjänstgöring i Björneborg 1958–1959.[12] Han gjorde under 1950-talet karriär som litteratur- och filmkritiker samt kolumnist i bland annat Dagens Nyheter. Han anställdes av Olof Lagercrantz.[13]

Han var gift med Inga-Britt Wik 1954–1962, levde med Harriet Andersson under en stor del av 1960-talet, var gift med Jeanette Bonnier 1974–1988, och är sedan 1995 gift med journalisten Bitte Westerlund.[14] Donner har sex barn varav två söner med Wik, den ena är Johan Donner, och två söner med Bitte Westerlund.[15]

Författaren[redigera | redigera wikitext]

Jörn Donner på Bonniers förlag 1962.

Donner har beskrivit hur han som ett mycket ensamt barn började skriva som åttaåring och som femtonåring skrev sin första roman.[16] Sommaren 1951 arbetade han som redaktör på Borgåbladet. Under 1950-talet inleddes hans författar- och skribentbana med prosa och filmrecensioner. Han arbetade också med kulturtidskriften Arena tillsammans med bland andra Christer Kihlman. I slutet av 1950-talet firade han framgångar inom reportagelitteraturen med Rapport från Berlin (1958) och Rapport från Donau (1962). Rapport från Berlin har getts ut på nytt ett flertal gånger.[17] 1962 utgavs hans bok om Ingmar Bergman Djävulens ansikte.[18] Donner skrev 1967 Nya boken om vårt land och ännu en uppföljare 1992: Nyaste boken om vårt land där han skrivit antiteser till Zacharias Topelius Boken om vårt land. 1968 utkom Världsboken.[19] 1973 utkom hans skildring av Sverige, Sverigeboken.[20]

"Jörn Donner är en av de stora para­doxerna inom finländsk kultur och politik: han är en kritiker som har gisslat drag i sin släktbakgrund och i finlandssvenska traditioner samtidigt som han har skrivit alla sina verk på svenska och njuter av att hålla tal på svenska" – Kalevi Kalemaa[18]

Donner har även skrivit en lång svit på 14 delar om en finlandssvensk industrisläkt 1955–2001. Den inleddes med Jag, Erik Anders och avslutades med Hjärtat är en svekfull vän och i sviten ingår bland andra Angelas krig (1975) och Gabriels dag (1982). 1985 belönades han med Finlandiapriset för romanen "Far och son" som även den ingår i sviten.[19] Donner har under sin senare karriär skrivit verk om Finlands historia och den egna släktbakgrunden. Han har skrivit om fadern Kai Donner i I min fars fotspår (2006) och farmodern Minette Munck. Han har även ägnat tid åt sin förebild Elmer Diktonius som han skrev en bok om 2007.[19] 2011 gav han ut en bok om Gustaf Mannerheim, Anteckningar om Mannerheim, och gjorde även ett porträtt av Mannerheim för TV. 2013 kom hans självbiografi Mammuten ut, vilken är en blandning av fiktion och Jörn Donners liv.[21] 2015 följde Sverige – resor i ett främmande land, en uppföljare till Sverigeboken från 1973.[22] Donner har även skrivit böcker på uppdrag för Stockmann och Fazer. 2002 mottog han Svenska litteratursällskapet i Finlands största pris Tollanderska priset:

"För en lika omfattande som omväxlande kulturgärning, präglad av orädd integritet och sällsynt vitt perspektiv, av en revoltanda kombinerad med påfallande känsla för traditionen. Jörn Donner har alltsedan 1950-talet varit en outtröttlig rapportör från världen utanför. Den med Hjärtat är en svekfull vän nu avslutade romanserien ... är ett betydande prov på episk berättarkonst, som kastar ljus över den ekonomiska och sociopolitiska utvecklingen i det efterkrigstida Finland."[23]

Böcker av Donner har översatts till danska, engelska, franska, italienska och estniska.[23]

Filmskaparen[redigera | redigera wikitext]

Donner var med och grundade Finlands filmarkiv (nuvarande Nationella audiovisuella institutet) 1957.[24] Under 1960- och 1970-talet verkade han som regissör och producent, där han bland annat regisserade Sixtynine och Kvinnobilder. Dessa två filmer har nått betydande publiksiffror, medan hans andra filmer på grund av sitt provokativa innehåll har uppmärksammats och lett till debatt. Han fick pris för bästa debutfilm på Venedigfestivalen 1963.[18] Donner har växlat mellan Sverige och Finland i sin filmproduktion och övriga karriär. Under flera år pendlade han varje vecka mellan Stockholm och Helsingfors.[25]

1963 regisserade han kortfilmen Vittnesbörd om henne med Monica Zetterlund i huvudrollen.[26] I filmen medverkar även Vilgot Sjöman.[27] Filmen gjordes som ett experiment för att testa Donners kvalitéer som regissör. Det var Ingmar Bergman sin tog initiativet till att göra filmen.[28] Samma år skrev och regisserade Donner En söndag i september som mottog Opera Prima-priset för bästa regidebut 1963.[23] Filmen tilldelades även Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag. I rollerna ses bland andra Harriet Andersson, Thommy Berggren och Barbro Kollberg.[29] Donners dramafilm Att älska (1964) fick motta flera priser. "Att älska" fick ett varmt mottagande vid Filmfestivalen i Venedig[30] Vid Filmfestivalen i Venedig fick Harriet Andersson Volpipokalen för bästa kvinnliga skådespelare. Filmen fick också ett hedersdiplom vid Venedigs filmfestival samt mottog Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag.[31] Filmen såldes utomlands för 700 000 kronor.[30]

Donners Tvärbalk bygger på boken med samma namn av Sivar Arnér. När boken kom ut 1963 recenserades den av bland andra Donner. I sin recension skrev han bland annat att det i romanen finns personer som är "oerhört typiska för svenska attityder, inte bara de intellektuellas". Han fortsatte: "De har samvete. De undrar vad som borde göras i Afrika eller Asien. De ängslas över om de vågar äta sin mat eller inte. Men för dem är inte världen som sådan ett samvetsproblem. Deras eget samvete är samvetsproblemet. De framstår som engagemangets fariséer." Filmen kom att bli ett ekonomiskt bakslag och fick ingen kvalitetspremie från Svenska Filminstitutet.[32] Svart på vitt (1968) skapade mycket uppmärksamhet bland annat för sina sexscener, som var de mest vågade som dittills förekommit i en finsk film. Filmhistorikern Peter von Bagh säger att "konfliktarenan här, liksom i Donners senare filmer, är sängen, var den än må vara. Utgångspunkten är ett familjeporträtt: en idealbild av lycka, en miniatyr av det välmående Finland. Huvudpersonen gränsar till utbrändhet, och kameran följer dramat av de andra sönderfallande karaktärerna och relationerna som om i ett laborationsexperiment."[33]

Kvinnobilder med manus av Donner som även klippte filmen är en självironisk satir över Donners egen väg till berömmelse i slutet av 1960-talet. Den producerades av hans eget bolag Jörn Donner Productions Oy. Filmen ansågs för vågad och riskerade totalförbund men kom istället att beläggas med en straffskatt och krav på att den skulle klippas om.[34] I Sverige regisserade Donner den romantiska komedi- och dramafilmen Baksmälla där han själv spelade huvudrollen.[31] Donner hade tidigare gjort en finländsk version av Baksmälla med titeln Ömhet.

Donner var vän med Armi Ratia och satt i Marimekkos styrelse 1967–1974.[35] Under 1970-talet var han även engagerad i flera byggprojekt.[21] Projekten blev ekonomiska misslyckanden: Donner sålde mark som tillhörde familjen och investerande i ett hotellprojekt i Hyvinge och fritidsanläggningar i Gustavs och Siilinjärvi. Donner fick stora ekonomiska bekymmer som han sedan kunde ta sig ur.

Svenska Filminstitutet[redigera | redigera wikitext]

Svenska Filminstitutet.

Donner sökte nu en fast anställning och i samband med "Sverigeboken" knöt Harry Schein Donner till Svenska Filminstitutet.[22] Donner fick ansvar för Cinemateket och internationella aktiviteter. 16 oktober 1972 började han tjänsten på Filminstitutet.[36] Donner filmade den uppmärksammade Män kan inte våldtas 1977 efter Märta Tikkanens roman där han skrev manuset, regisserade och producerade.[37] Samma år var han värd för talkshowen Sommarkväll i SVT.[38] Programmet direktsändes från Göteborg och Donner fick kritik för programmet, då rökning och spritförtäring ständigt förekom.[39]

Donner var 1978–1982 verkställande direktör för Svenska Filminstitutet. Donner skrev sin ansökan under en vistelse i Zürich och i sin ansökan uttryckte han skepsis inför möjligheterna att få jobbet. Bland annat såg han problem i sin åsikt att regissörerna inte bör få större utan mindre frihet för att gagna svensk film. Donner nämnde också faktumet att utnämningen skulle ske i samråd med personalen som ett hinder, då Donner inte bedrivit "popularitetsintriger". Donner såg ett behov av reformer på Svenska Filminstitutet.[24] Personalen på Filminstitutet var positiva till Donner som ny VD och hade tidigare motsatt sig ett utnämnande av statssekreteraren Bert Levin.[40][41]

1979 var Donner juryordförande vid Filmfestivalen i Berlin.[24] I december 1980 rapporterades om konflikter i Filmhuset där Donner anklagades för vanstyre. Donner mötte anklagelserna och tog upp att bland annat Widerbergs och Sjömans produktioner hade stora problem. Donner fick agera medlare mellan Widerberg och hans tyska producent. I Vilgot Sjömans fall hade skådespelarna vid inspelningen av Sjömans film bett Donner agera då Sjöman och skådespelarna hade olika uppfattningar vad det var för film de spelade in.[42] Enligt Per Ahlmark, styrelseordförande i Svenska Filminstitutet under den tid som Donner var vd, avskedades Donner på grund av att han vid upprepade tillfällen uttalat sig kränkande och nedvärderande om flera ledande svenska filmare, däribland Bo Widerberg, Vilgot Sjöman och Roy Andersson.[43] Samtidigt när Donner hjälpte Bo Widerberg med filmen "Victoria" blev han efteråt utskälld av Widerberg i media.[44] Donner har skrivit om hur Widerberg vägrade färdigställa filmen.[24] Filmvetaren Hynek Pallas menar att "Donner trodde på filmen som konstnärligt uttryck och gav fria filmare nya möjligheter".[45] Donner kommenterade sin och Harry Scheins relationer till svenska filmregissörer i sin biografi 2013:

"Han [Harry Schein] är hatad och avskydd av ett antal svenska filmregissörer, med vilka jag har bitvis goda relationer, tills jag kommer underfund med att jag tycker lika illa om dem som Harry, lika djupt föraktar deras pretentiösa smörja som han. Ingenting gör dem mer förbannade än ett avslöjande att de är nakna, obegåvade och lata."[46]

Den 15 januari 1981 skrev Donner ett brev där han klargjorde att han inte kunde fortsätta som VD för Filminstitutet och hänvisade till att han utnämnts till styrelseordförande i Finlands filmstiftelse. En diskussion följde om det var att anse som en avskedsansökan eller inte. Per Ahlmark ansåg att det var det men fackets Yngve Bengtsson ansåg det inte var det. Facket ansåg att det var en konflikt mellan Ahlmark och Donner som hanterats illa.[47] När Donner slutade på Filminstitutet 1982 flyttade han tillbaka till Finland. Han var producent till Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander från 1982, som vann fyra Oscars 1984. Jörn Donner mottog tillsammans med Ingmar Bergmans fru Ingrid Bergman priset för bästa utländska film.[48] Dirty Story innebar Jörn Donners comeback till det aktiva filmarbetet efter att ha varit VD för Svenska Filminstitutet. Filmen var Donners första sedan Män kan inte våldtas.

Riksdagsman och kommunalpolitiker[redigera | redigera wikitext]

Donner har som politiker representerat Svenska folkpartiet, Finlands socialdemokratiska parti och Demokratiska Förbundet för Finlands Folk.[18] 1968 valdes han in i Helsingfors stadsfullmäktige för Demokratiska Förbundet för Finlands Folk men blev sedan politisk vilde fram till 1973.[19][49] 1984 gick han med i Svenska folkpartiet och ställde upp som kandidat i kommunalvalet i Helsingfors.[50] Donner tog sedan en plats i kommunfullmäktige.[49] Han var riksdagsman för Svenska folkpartiet 1987–1995. 1994 stödde han Martti Ahtisaari i presidentvalet varpå han var Finlands generalkonsul i Los Angeles 1995–1996.[51] Han var medlem av Europaparlamentet för Finlands socialdemokratiska parti 1996–1999.

"/../Utmärkande för D. är de ständiga uppbrotten från trygga positioner, ett ifrågasättande som finns inbyggt i hans personlighet /../ Kontroversen är D:s livsluft, i finländsk samhälls- och kulturdebatt har hans insats få motsvarigheter."[19]

Han satt på nytt i riksdagen 2007 då han ersatte Eva Biaudet.[52] Han förlorade i ett personalval till riksdagen mot Astrid Thors 2011 men kom att ersätta henne som riksdagsledamot 2013.[53] Han satt i riksdagen till 2014 då han valde att inte kandidera i nästa riksdagsval. Donner ansåg sig inte ha tid för politik.[54] I Ekenäs satt han i stadsfullmäktige som obunden 2001–2003.[55] Han var 2005–2008 ordförande för Helsingfors Kultur- och biblioteksnämnd.[23]

Bilden av Donner[redigera | redigera wikitext]

Jörn Donner i Åbo 2012.

När han var på väg att slå igenom som ung beskrevs Donner som "Finlands argaste unga man" av Bo Strömstedt i Expressen.[56] Under 1960-talet blev han känd som radikal filmskapare. Donner har blivit känd som provokatör och har beskrivits som en finlandssvensk outsider i den svenska kulturvärlden. Samtidigt beskrivs han som en av Nordens största kulturpersonligheter.[57] Donner har beskrivits som en spännande och egensinnig kulturpersonlighet.[58] och benämnts "yrkesprovokatör". En allmän bild av Donner har varit som den rökande, drickande, svärande och arrogante finlandssvensken.[59][60] Samtidigt har han beskrivits som en man med "knivskarpt intellekt".[61] Donner – med sitt rykte som bohem – är också mycket produktiv med 60 böcker och 20-talet filmproduktioner.[62] Han är en av Svenskfinlands mest produktiva författare.[23]

"Genom att kombinera suverän överklassfinlandssvenskhet med oborstad macho-finskhet har han oförskräckt chockerat Sverige och erövrat det finska Finland. Hans persona erbjuder kompensation för en lång rad nationella mindervärdeskomplex [...] han är jetplanens, ordbehandlarnas, filmens, tv:ns och reklamens man. Han är mannen som kan få kvällstidningarnas upplagor att stiga, han är i sant postmodernistisk mening sitt eget budskap."Merete Mazzarella om Donner[63]

Kalevi Kalemaa beskriver i Biografiskt lexikon för Finland Donner som en offentlighetens gunstling även om hans provokationer mött ogillande liksom hans bohemiska framtoning: nonchalant klädsel och uppförande.[64] Kalemaa menar att hans stil reducerat hans möjligheter att nå fram med sina avsikter och budskap.[18]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • 1951 – Välsignade liv
  • 1952 – Slå dig inte till ro
  • 1954 – Brev
  • 1955 – Jag, Erik Anders
  • 1957 – Bordet
  • 1958 – Rapport från Berlin
  • 1960 – På ett sjukhus
  • 1961 – Helsingfors, Finlands ansikte
  • 1962 – Djävulens ansikte – Ingmar
    Bergmans filmer
  • 1962 – Rapport från Donau
  • 1967 – Nya boken om vårt land
  • 1968 – Världsboken
  • 1968 – Musta Valkoisella
  • 1971 – Sommar av kärlek och sorg
  • 1972 – Marina Maria
  • 1973 – Sverigeboken
  • 1974 – Nu måste du
  • 1976 – Angelas krig
  • 1976 – Sagt och gjort
  • 1978 – Jakob och friheten
  • 1980 – Jag, Jörn Johan Donner född den 5 februari 1933 i Helsingfors
  • 1981 – Angela och kärleken
  • 1982 – Gabriels dag
  • 1982 – Dagbok från filminstitutet
  • 1984 – Far och son
  • 1985 – Hemåt i höstregn
  • 1985 – Viettelysten aika
  • 1986 – Motströms
  • 1986 – Presidenten
  • 1989 – Frihetens fångar
  • 1990 – Rapport från Europa
  • 1991 – Fazer 100
  • 1992 – Huset där jag bor
  • 1993 – Tillfälligheters spel
  • 1993 – Husrum
  • 1994 – En kärleks historia
  • 1998 – Varför finns jag till?
  • 2001 – Hjärtat är en svekfull vän
  • 2002 – Kärlekens ingenmansland
  • 2004 – Livsbilder
  • 2004 – Fåglars skugga
  • 2005 – Himo, Rakkaus ja Raivo (med
    Stefan Lindfors)
  • 2006 – Dödsbilder
  • 2006 – I min fars fotspår – Resor i Sibirien
    förr och nu
  • 2007 – Diktonius: ett liv
  • 2009 – Bergman: PM
  • 2013 – Mammuten
  • 2014 – Son och far
  • 2015 – Lilla mammuten
  • 2015 – Sverige: resor i ett främmande land

Filmregissör, urval[redigera | redigera wikitext]

Filmproducent, urval[redigera | redigera wikitext]

Skådespelare, urval[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Mammuten efterlämnade handlingar, Jörn Donner, Albert Bonniers förlag, 2013
  • Oborstad äldre herre tar emot en intervju med Jörn Donner, prisbelönt författare, filmskapare och politiker, Claes Britton, 2014
  • Jörn Donner, Esa Saarinen, 1987
  • Livsbilder, Jörn Donner, 2004

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Mammuten, s. 114
  2. ^ Livsbilder, s. 17
  3. ^ Livsbilder, Jörn Donner, Söderströms, 2004
  4. ^ Mammuten, s. 238
  5. ^ Otto Donnier på Biografiskt lexikon för Finland
  6. ^ Mammuten, s. 120f
  7. ^ Livsbilder, s. 49
  8. ^ Livsbilder, s. 28
  9. ^ Sverigeboken, Jörn Donner, W&W, 1973
  10. ^ http://375humanistia.helsinki.fi/sv/humanisterna/jorn-donner
  11. ^ Livsbilder, s. 54
  12. ^ Livsbilder, Donner
  13. ^ http://www.expressen.se/nyheter/ingen-javel-vet-vem-jag-ar-har/
  14. ^ Books and Writers: Jörn Donner
  15. ^ Mammuten
  16. ^ Aftonbladet, 14 juli 1979
  17. ^ Rapport från Berlin, Schildts & Söderströms
  18. ^ [a b c d e] Finskt biografiskt lexikon: Jörn Donner
  19. ^ [a b c d e] Uppslagsverket Finland: Jörn Donner, utgivare: Svenska folkskolans vänner, uppdaterad 10.05.2011 av Johan Lindberg
  20. ^ Jörn Donner återvänder med ny Sverigebok full av sisu
  21. ^ [a b] http://www.dn.se/dnbok/uppgorelse-med-ett-kringelkrokigt-liv/
  22. ^ [a b] http://www.dn.se/kultur-noje/jorn-donner-atervander-med-ny-sverigebok-full-av-sisu/
  23. ^ [a b c d e] Schildts & Söderströms: Jörn Donner
  24. ^ [a b c d] Jörn Donner, Dagbok från filminstitutet 1978–1982, Chaplin, nr 1/1982
  25. ^ Livsbilder, s. 124
  26. ^ http://www.svd.se/minnet-av-en-svartad-ogonfrans/om/kultur
  27. ^ http://smdb.kb.se/catalog/id/002619753
  28. ^ http://www.malarstedt.se/?p=291
  29. ^ En söndag i september. Svensk Filmdatabas. http://sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4670&type=MOVIE&iv=Basic&ref=/templates/SwedishFilmSearchResult.aspx?id%3d1225%26epslanguage%3dsv%26searchword%3den+s%C3%B6ndag+i+september%26type%3dMovieTitle%26match%3dBegin%26page%3d1%26prom%3dFalse. Läst 2 april 2013. 
  30. ^ [a b] Expressen, 31 augusti 1964
  31. ^ [a b] Baksmälla. Svensk Filmdatabas. http://sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4913&type=MOVIE&iv=Basic&ref=/templates/SwedishFilmSearchResult.aspx?id%3d1225%26epslanguage%3dsv%26searchword%3dbaksm%C3%A4lla%26type%3dMovieTitle%26match%3dBegin%26page%3d1%26prom%3dFalse. Läst 29 april 2013. 
  32. ^ Tvärbalk. Svensk Filmdatabas. http://sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=4759&type=MOVIE&iv=Basic&ref=/templates/SwedishFilmSearchResult.aspx?id%3d1225%26epslanguage%3dsv%26searchword%3dtv%C3%A4rbalk%26type%3dMovieTitle%26match%3dBegin%26page%3d1%26prom%3dFalse. Läst 11 juni 2014. 
  33. ^ von Bagh, Peter (2000). Drifting Shadows: A Guide to the Finnish Cinema. Otava. Sid. 74. ISBN 9789511163015. ”The arena of conflict here, as in Donner's subsequent films, is the bed, wheresoever it might be. The point of departure is a family portrait: an ideal image of happiness, a miniature of affluent Finland. The protagonist borders on burnout, and the camera follows the drama of the other disintegrating characters and relationships as if in a laboratory experiment.” 
  34. ^ Jörn Donner om filmen Kvinnobilder
  35. ^ http://hbl.fi/kultur/2012-11-05/donner-gor-film-om-ratia
  36. ^ Mammuten, s. 440
  37. ^ http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=5018&type=MOVIE&iv=PdfGen
  38. ^ ”Donnerwetter”. http://www.svd.se/donnerwetter. Läst 2 december 2015. 
  39. ^ ”Jörn Donner om sig själv och Ingmar Bergman”. https://www.youtube.com/watch?v=kzVMLFseLZs. Läst 2 december 2015. 
  40. ^ Expressen, 12 juni 1978
  41. ^ SvD, 13 juni 1978
  42. ^ Stormen kring Filmhuset, SvD, 7 december 1980
  43. ^ Ahlmark, Per (2011), Gör inga dumheter medan jag är död! : memoarer, Stockholm: Atlantis, s. 343-345, ISBN 978-91-7353-470-3 
  44. ^ Dramatiken var hela hans liv
  45. ^ Jörn Donner har alltid en fot i dörren, Hynek Pallas, SvD
  46. ^ "Att göra PR för sin sak har aldrig hört till Js talanger", DN, 2013-02-05
  47. ^ Brevet som startade filmbråket, Expressen, 29 januari 1981
  48. ^ Fanny & Alexander Wins Foreign Language Film: 1984 Oscars
  49. ^ [a b] Expressen, 23 oktober 1984
  50. ^ Expressen, 3 september 1984
  51. ^ Jörn Donner – politiker, författare och självutnämnd bråkstake, Svenska YLE
  52. ^ Astrid Thors blir minoritetsombud
  53. ^ Donner intar riksdagen bland sina andra projekt
  54. ^ Jörn Donner ställer inte upp i riksdagsvalet
  55. ^ http://vastranyland.fi/kultur/recension/2013-02-04/pa-spaning-efter-jorn-donners-tid
  56. ^ Mammuten, s. 294
  57. ^ http://www.sets.fi/bok/mammuten/
  58. ^ http://www.svd.se/priset-for-att-vara-jag/om/kultur
  59. ^ Jörn Donner – en provokatör fyller 80, Sveriges radio
  60. ^ http://www.svt.se/sverige/sverige-moter-mattias-alkberg/
  61. ^ Kvartssamtal med Jörn Donner i Människor och tro, Sveriges radio 16/11 2002
  62. ^ Jörn Donner | Sverige. Resor i ett främmande land
  63. ^ Dinosauriens tid, Therese Eriksson, Fokus, 21 december 2012, nr 50
  64. ^ Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011)
  65. ^ ”Suomen Leijonan Pro Finlandia -mitalin saajat 1945-2015”. Ritarikuntien kanslia. http://www.ritarikunnat.fi/index.php/fi/ritarikunnat/rekisterit/173-suomen-leijonan-pro-finlandia-mitalin-saajat-1945-2015. Läst 19 maj 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]