Finlands försvarsmakt

	Försvarsmakten; Puolustusvoimat
	Försvarsmaktens symbol
Information
Nation	Finland
Grundad	1918
Organisationer	Armén; Flygvapnet; Marinen
Högkvarter	Huvudstaben, Helsingfors
Högste befälhavare	President Alexander Stubb
Statsråd	Försvarsminister Antti Häkkänen
Kommendören för försvarsmakten	General Janne Jaakkola
Vapenför ålder	18–60 (värnplikt 18–29/30)
Militärtjänst	Ja, för män från 18 års ålder
Stående styrkor	ca 34 700 (inkl. ca 12 000 anställda och ca 22 000 värnpliktiga)[källa behövs]
Reservstyrkor	ca 900 000 total reserv; ca 280 000 krigstida styrka (målsättning)
Aktiva styrkor	Internationella insatser, bl.a. Libanon (UNIFIL), Kosovo (KFOR), Irak, Somalia, NATO:s krishanteringsstyrkor och framskjutna närvaro (eFP)[källa behövs]
Ekonomi
Budget	6,5 miljarder euro (2025)
Övrigt
Historia	Finska inbördeskriget, Vinterkriget, Fortsättningskriget, Lapplandskriget

Försvarsmakten (finska: Puolustusvoimat) är Finlands militära försvar. Dess huvuduppgift är att försvara Finlands territorium, dess medborgare och samhällets funktioner. Försvarsmakten är underställd Försvarsministeriet och leds av kommendören för försvarsmakten. Republikens president är överbefälhavare. Finland är medlem i försvarsalliansen NATO sedan april 2023.

Gränsbevakningsväsendet, som är underställt Inrikesministeriet, är en separat myndighet men kan vid behov underställas Försvarsmakten för militära uppgifter.

Försvarsmakten bygger på allmän värnplikt för män och frivillig militärtjänst för kvinnor, samt en stor reserv. Endast en del av personalen är fast anställd militär och civil personal (kader), medan huvuddelen av den krigstida styrkan består av utbildade reservister. Den operativa krigstida styrkan har en målsättning på cirka 280 000 soldater.^[1] Denna storlek har justerats över tid baserat på säkerhetsläget och teknologisk utveckling.

Historia

1700–1800-talet

Se även: Savolaxbrigaden (Finland)

Autonomitiden 1809–1917

Under Finlands tid som storfurstendöme inom det ryska imperiet fanns en finländsk armé under flera perioder:

Den värvade finska militären (1812–1831 och 1846–1860), bland annat representerad av Finska grenadjärskarpskyttebataljonen
Den indelta finska militären (1855–1868)
Den värnpliktiga finska militären (1881–1902)

Finska gardet var först ett värvat och senare ett värnpliktigt gardesförband. Det tillhörde den ryska gardeskåren men var förlagt i Helsingfors. Den finska militären deltog i försvaret av Finland under Krimkriget, då landet utsattes för angrepp från Frankrike och Storbritannien.

Under den ryska tiden tjänstgjorde över 3 000 finländare som officerare i den kejserliga ryska armén. Runt mitten av 1800-talet var omkring var femte vuxen finländsk adelsman officer. Totalt blev över 300 finländare generaler eller amiraler. År 1877 fanns det cirka 42 finländska generaler i rysk tjänst. Även meniga soldater rekryterades: mellan 1830 och 1833 anmälde sig omkring 3 500 finländare som frivilliga.^[3]

Man skilde mellan den finska militären (ryska: Finskij, Финский), som uppsattes och finansierades av Senaten för Finland, och den finländska militären (ryska: Finljandskij, Финляндский), vilket var benämningen på ryska trupper förlagda i Finland.

Självständighet och inbördeskrig

11. jägarbataljonen urlastar vid järnvägsstationen i Pieksämäki.

Ryska revolutionen 1917 fick återverkningar i Finland. Ryska trupper i landet gjorde myteri och vägrade ta order från tsarregimen. Samtidigt saknades organiserad ordningsmakt, vilket ledde till att frivilliga skyddsstyrkor bildades. Den borgerliga sidan organiserade så kallade vita skyddskårer, medan socialisterna skapade röda garden. De röda sympatiserade med bolsjevikerna, medan de vita strävade efter självständighet.

Samtidigt hade finländska jägare i hemlighet fått militär utbildning i Lockstedt, i den preussiska provinsen Schleswig-Holstein, och deltagit på Tysklands sida i första världskriget. Dessa jägare återvände till Finland och utgjorde grunden för den nya arméns officerskår. En stor del av jägarna var finlandssvenskar.

Inbördeskriget utkämpades i början av 1918. Efter flera slag, däribland slaget om Tammerfors, och sedan en tysk expeditionskår intagit Helsingfors, bröt de vita det röda försvaret. De återstående röda kapitulerade eller flydde till Ryssland. Under ledning av general Carl Gustaf Mannerheim stod de vita som segrare. Den bolsjevikiska regeringen under Lenin erkände Finlands självständighet den 4 januari 1918.^[4]

Expeditioner och grannkrig

Efter inbördeskriget stod Finland under tyskt inflytande fram till hösten 1918. Då Tyskland slöt fred med den bolsjevikiska regeringen hölls relationerna till Ryssland formellt fredliga, trots att krigstillstånd tekniskt sett bestod. Efter Tysklands nederlag vände Finland utrikespolitiskt mot ententemakterna.

Finska nationalister organiserade därefter en expedition till Fjärrkarelen, för att stödja karelsktalande grupper i uppror mot bolsjevikerna. Cirka 3 000 frivilliga deltog, men expeditionen utföll utan framgång. Endast socknarna Repola och Porajärvi kunde hållas, och byttes 1921 mot Petsamo i freden i Dorpat.

Under 1919 deltog även frivilliga från Finland i Estlands frihetskrig.

Andra världskriget

Se även: Vinterkriget, Fortsättningskriget och Lapplandskriget

Vinterkriget 1939–1940

Den 30 november 1939 inledde Sovjetunionen ett anfall mot Finland efter en iscensatt provokation kallad Skotten vid Mainila. Sovjetiska styrkor mötte motstånd vid bland annat Tolvajärvi, Suomussalmi och längs Mannerheimlinjen. Trots framgångar tvingades Finland till fred 1940 efter att linjen brutits. Villkoren var hårda men landets självständighet bevarades. Sovjetunionen upprättade samtidigt en marionettregering, den så kallade Terijokiregeringen, under ledning av Otto Ville Kuusinen.

Fortsättningskriget 1941–1944

När Tyskland inledde Operation Barbarossa sommaren 1941 räknade båda sidor med finländskt deltagande. Den finländska armén bistod bland annat genom att minera Finska viken och genomföra underrättelsepatruller på sovjetiskt territorium. Kort därefter gick Finland in i kriget och avancerade snabbt i Fjärrkarelen. Marskalk Carl Gustaf Mannerheim beordrade dock halt vid floden Svir och framför Leningrad, delvis för att inte provocera USA och Storbritannien.

Därefter följde ett ställningskrig från slutet av 1941 till sommaren 1944. Den 9 juni 1944 inledde Sovjetunionen en massiv offensiv över Karelska näset. Efter hårda strider, bland annat vid Tali och Ihantala, lyckades Finland hejda offensiven tillräckligt för att öppna för vapenstillestånd. President Risto Ryti avgick och förhandlingar inleddes.

Lapplandskriget 1944–1945

Lapplandskriget utkämpades mellan Finland och Nazityskland från hösten 1944 till våren 1945. Det var en följd av vapenstilleståndet med Sovjetunionen och ledde till omfattande förstörelse i norra Finland. Tyska förband tillämpade den brända jordens taktik och städer som Rovaniemi förstördes. Den 27 april 1945 hade de sista tyska trupperna lämnat Finland.

Kalla kriget 1945–1990

Efter kriget stod den finländska armén inför stora utmaningar. Krigsskadestånden till Sovjetunionen band resurser och mycket gammal materiel behölls. Den så kallade vapengömmoaffären väckte sovjetiska protester och flera officerare dömdes. Fredsavtalet förbjöd Finland vissa vapensystem, men genom diplomatiska undantag kunde landet ändå införskaffa bland annat pansarvärnsrobotar. Trots begränsade resurser förblev försvarsviljan stark.

Efter Sovjetunionens fall 1990–idag

Vid Sovjetunionens upplösning 1991 förklarade sig Finland befriat från fredsavtalet 1947 och började köpa in modern utrustning från väst. F/A-18 Hornet tillfördes under 1990-talet och stärkte luftförsvaret.

Den tidigare mycket stora krigsorganisationen har bantats men Finland kan fortfarande mobilisera cirka 350 000 man. Tre brigader är helt moderna, varav pansarbrigaden är utrustad med Leopard 2-stridsvagnar och Stridsfordon 90 mekaniserade infanterivagnar. Artilleriet omfattar över 1 000 pjäser.

Organisation

Kommendören för försvarsmakten leder organisationen genom Huvudstaben, som är det centrala organet för planering och styrning. Huvudstaben ligger i Helsingfors. Under kommendören finns försvarsgrenarnas staber samt flera ämbetsverk och stödfunktioner.^[5]

Finska namn anges i kursiv stil vid första förekomst.*

Efter reformerna 2008 och 2015 består Försvarsmakten av:

Huvudstaben (Pääesikunta) – inkluderar Försvarsmaktens underrättelsetjänst (Puolustusvoimien tiedustelulaitos)
Armén (Maavoimat)
Marinen (Merivoimat)
Flygvapnet (Ilmavoimat)
Försvarshögskolan (Maanpuolustuskorkeakoulu)
Försvarsmaktens logistikverk (Puolustusvoimien logistiikkalaitos) – ansvarar för materiel, transporter, sjukvård och underhåll
Försvarsmaktens ledningssystemcenter (Puolustusvoimien johtamisjärjestelmäkeskus) – ansvarar för IT- och ledningssystem
Försvarsmaktens servicecenter (Puolustusvoimien palvelukeskus) – sköter ekonomi- och personalförvaltning

Armén

Armén leds av Arméstaben (Maavoimien esikunta) i S:t Michel. De viktigaste förbanden är:^[5]

Pansarbrigaden (Panssariprikaati), Parola
Björneborgs brigad (Porin prikaati), Säkylä och Kankaanpää (Niinisalo)
Gardesjägarregementet (Kaartin jääkärirykmentti), Helsingfors (Santahamina)
Jägarbrigaden (Jääkäriprikaati), Sodankylä och Rovaniemi
Kajanalands brigad (Kainuun prikaati), Kajana
Karelska brigaden (Karjalan prikaati), Vekaranjärvi (Kouvola)
Uttis jägarregemente (Utin jääkärirykmentti), Uttis (Kouvola) – specialförband och helikoptrar
Markstridsskolan (Maasotakoulu), Villmanstrand och Fredrikshamn – inkluderar Reservofficersskolan

Marinen

Marinen leds från Marinstaben (Merivoimien esikunta) i Åbo. De huvudsakliga enheterna är:^[5]

Kustflottan (Rannikkolaivasto), Pansio (Åbo)
Kustbrigaden (Rannikkoprikaati), Obbnäs (Kyrkslätt)
Nylands brigad (Uudenmaan prikaati), Dragsvik (Raseborg) – svenskspråkigt förband med bland annat kustjägare
Sjökrigsskolan (Merisotakoulu), Sveaborg (Helsingfors)

Flygvapnet

Flygvapnet leds av Flygstaben (Ilmavoimien esikunta) i Jyväskylä (Tikkakoski). De viktigaste förbanden är:^[5]

Karelens flygflottilj (Karjalan lennosto), Rissala (Kuopio)
Lapplands flygflottilj (Lapin lennosto), Rovaniemi
Satakunta flygflottilj (Satakunnan lennosto), Birkala (Tammerfors)
Luftkrigsskolan (Ilmasotakoulu), Tikkakoski (Jyväskylä) – utbildar reservofficerare och teknisk personal

Personal

Den finländska försvarsmakten har omkring 16 500 anställda. Av dessa är cirka 7 800 civilanställda, varav ungefär hälften är kvinnor. Den militära personalen uppgår till cirka 8 700 personer.

Anställd militär personal

Det finns även militärpräster och militärtjänstemän i organisationen.

Värnplikt

Finlands försvarsmakt utbildar årligen cirka 24 000 värnpliktiga. Omkring 75 procent av alla finska män genomför sin värnpliktstjänstgöring.

Utrustning

De finska soldaternas huvudvapen är 7,62 stormgevär.

Referenser

^ [a b] ^{[källa behövs]}
^ ”Försvarsbudget”. Försvarsministeriet. https://www.defmin.fi/sv/ministeriet/verksamhet_och_ekonomi/forsvarsbudget. Läst 30 oktober 2025.
^ Max Engman (2000). Lejonet och dubbelörnen: Finlands imperiella decennier 1830–1890. Svenska humanistiska förbundets skriftserie. Atlantis. sid. 26. ISBN 978-91-7486-621-6. Läst 9 april 2025
^ (svenska) Bernces förlag, Efter 1809: en krönika i ord och bild om finlandssvenskarna, ISBN 91-500-0408-5
^ [a b c d] ”Joukko-osastot” (på finska). Försvarsmakten. https://puolustusvoimat.fi/joukko-osastot. Läst 22 april 2025.

Externa länkar

Försvarsmaktens officiella webbplats

[styrka280k-1] [a b] ^{[källa behövs]}

[2] ”Försvarsbudget”. Försvarsministeriet. https://www.defmin.fi/sv/ministeriet/verksamhet_och_ekonomi/forsvarsbudget. Läst 30 oktober 2025.

[3] Max Engman (2000). Lejonet och dubbelörnen: Finlands imperiella decennier 1830–1890. Svenska humanistiska förbundets skriftserie. Atlantis. sid. 26. ISBN 978-91-7486-621-6. Läst 9 april 2025

[4] (svenska) Bernces förlag, Efter 1809: en krönika i ord och bild om finlandssvenskarna, ISBN 91-500-0408-5

[FDF_Units-5] [a b c d] ”Joukko-osastot” (på finska). Försvarsmakten. https://puolustusvoimat.fi/joukko-osastot. Läst 22 april 2025.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]