Kommunala utjämningssystemet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Systemet för kommunalekonomisk utjämning eller kommunala utjämningssystemet fördelar pengar till Sveriges kommuner och Sveriges landsting för att de ska kunna tillhandahålla likvärdig service oberoende av förhållanden som är svåra för kommunen att påverka. Systemet finansieras huvudsakligen genom statliga anslag. En del av pengarna tas ut som en avgift från kommuner med hög skattekraft och systemet kallas därför ibland för Robin Hood-skatten. Det har ersatt tidigare riktade statliga bidrag till kommunerna.

Kommun Folkmängd Total
Malmö 321 970 4 594 442 876
Göteborg 547 558 2 524 124 179
Norrköping 136 863 1 379 823 221
Eskilstuna 101 882 1 370 189 025
Södertälje 93 076 1 304 346 972
Botkyrka 89 374 1 237 095 615

Kommunala utjämningssystemet[redigera | redigera wikitext]

Det kommunala utjämningssystemet grundar sig i rätten för samtliga svenska kommuner att ha möjligheten att tillhandahålla en likvärdig service för sina kommunmedborgare, oavsett förutsättningar. Det finns också för att kompensera kommuner vars investeringar för ökad produktion av kommunens näringsliv ger skatteintäkter som främst kommer andra ur boendesynpunkt mer attraktiva grannkommuner till godo.[1]

Systemet finansieras huvudsakligen av staten och endast till en liten del direkt av kommunerna. Av totalt knappt 66 miljarder i bidrag till kommunerna under 2015 finansieras endast cirka 3,2 miljarder direkt av kommunerna. Resterande cirka 63,7 miljarder finansieras sålunda av staten. Malmö är den kommun som får i särklass mest i det kommunala utjämningssystemet, cirka 4,4 miljarder (cirka 14 000 kr/inv) 2015, där ca 25 procent av kommunens samlade intäkter utgörs av kommunala utjämningsbidrag. Malmö är dock inte den kommun som tilldelas mest per invånare. De kommuner som tilldelas mest per invånare 2015 är Bjurholm (cirka 27 000 kr/inv), Dorotea (27 000 kr/inv), Vilhelmina (cirka 26 000 kr/inv), Åsele (cirka 26 000 kr/inv), och Sorsele (cirka 25 000 kr/inv). I genomsnitt utbetalas cirka 6 400 kr/inv i Sverige.

Kommuner tilldelas resurser beroende på tre olika grunder. Dessa är inkomstutjämning (störst del, och föreslås att i framtiden ersätta fler statliga bidrag), kostnadsutjämning och strukturbidrag (minst del, och föreslås minska ytterligare).[1] Modellen har kritiserats för att vara komplex.

Inkomstutjämning[redigera | redigera wikitext]

Inkomstutjämning baseras på en kommuns skattekraft, dvs beskattningsbar inkomst per invånare. Kommuner med låg skattekraft får bidrag upp till 95 procent av målet om 115 procent av medelskattekraften i riket. Kommuner med mer än 115 procent relativ skattekraft betalar upp till 80 procent av överskottet. Sammanlagt 15 kommuner betalar ut till staten på grund sin höga skattekraft.

Huvuddelen av inkomstutjämningen utgörs av statliga bidrag. Total är utbetalningarna i detta system ca 65 miljarder kronor 2015 varav cirka 4,2 miljarder finansieras direkt av kommunerna. Observera dock att vissa kommuner som beräkningsmässigt betalar till inkomstutjämningen, totalt i hela utjämningssystemet tilldelas bidrag då bidraget i kostnadsutjämningen är större än kommunens kostnad i inkomstutjämningen.

Kritiker mot det kommunala utjämningssystemet hävdar att inkomstutjämningen bryter mot svensk grundlag då man i praktiken tar ut skatt för annan kommuns verksamhet. Dessutom anses inkomstutjämningen vara tillväxthämmande då incitamenten försvinner eftersom "rika" kommuner inte får behålla nya medel som införskaffats genom ekonomisk tillväxt i kommunen.

Fördelning 2015[redigera | redigera wikitext]

De fem kommuner som tar emot mest respektive bidrar mest under 2015, kronor per invånare.[2]

Kommun Kr/inv 2015
Årjäng 16 611
Eda 16 101
Bjurholm 15 625
Högsby 15 037
Dals-Ed 14 727
Lomma -3 569
Nacka -3 875
Täby -7 558
Lidingö -11 144
Danderyd -20 345

Kostnadsutjämning[redigera | redigera wikitext]

Kostnadsutjämningen syftar till att kompensera för opåverkbara strukturella kostnadsskillnader i obligatorisk kommunal verksamhet. Kostnadsutjämningen finansieras enbart genom omfördelning mellan kommuner, och är därför statsfinansiellt neutral. Exempelvis kompenseras kommuner som på grund av åldersstrukturen är skyldiga att erbjuda äldreomsorg och barnomsorg till många personer eller orter.

Fördelning 2015[redigera | redigera wikitext]

De fem kommuner som tar emot mest respektive bidrar mest under 2015, kronor per invånare.[2]

Kommun Kr/inv 2015
Dorotea 11 370
Åsele 11 177
Bjurholm 10 718
Sorsele 10 201
Vilhelmina 9 527
Skövde -3 327
Luleå - 3 370
Solna -4 626
Lund -4 918
Umeå -4 987

Strukturbidrag[redigera | redigera wikitext]

Strukturbidraget, som syftar till att stärka kommuner och landsting med en liten befolkning och/eller problem på arbetsmarknaden. Strukturbidraget finansieras av staten. Glesbygskommuner, främst i norr, är större mottagare av strukturutjämningsbidrag.

Sammantaget är ur statsfinansiell synvinkel endast detta bidrag begränsat. Totalt är kostnaden 2015 för detta bidrag, tillsammans med införandebidraget och regleringsbidraget, cirka 2,3 miljarder kronor.

Fördelning 2015[redigera | redigera wikitext]

De fem kommuner som tar emot mest bidrag under 2015.[2]

Kommun Kr/inv. 2015
Gällivare 5 046
Kiruna 4 789
Övertorneå 4 783
Pajala 4 555
Jokkmokk 4 468

Källor[redigera | redigera wikitext]

Regeringskansliet om utjämningssystemet

  1. ^ [a b] Det kommunalekonomiska utjämningssystemet - Effekter för Västerbotten, Norrland och Sveriges funktionella arbetsmarknader, CERUM Report Nr 23/2010.
  2. ^ [a b c] ”Kommunalekonomisk utjämning och utjämning av LSS-kostnader”. Arkiverad från originalet den 21 januari 2015. https://web.archive.org/web/20150121235846/http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Offentlig-ekonomi/Finanser-for-den-kommunala-sektorn/Kommunalekonomisk-utjamning-och-utjamning-av-LSS-kostnader/. Läst 21 januari 2015.