Kommunala utjämningssystemet

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
SCB Kommunalekonomisk utjämning för storstäder i Sverige. Utfall per invånare 2005-2019 - tabeller från SCB. Värden över noll betyder att kommuninvånaren sätter in pengar i systemet och vice versa.[1]

Systemet för kommunalekonomisk utjämning eller kommunala utjämningssystemet fördelar i Sverige pengar till kommuner och regioner för att de ska kunna tillhandahålla likvärdig service oberoende av förhållanden som är svåra för kommunen att påverka. Systemet finansieras huvudsakligen genom statliga anslag. En del av pengarna tas ut som en avgift från kommuner med hög skattekraft och systemet kallas därför ibland för Robin Hood-skatten. Systemet har ersatt tidigare riktade statliga bidrag till kommunerna.

Följande kommuner bidrog mest till utjämningssystemet 2019[2]

Kommun Kr/inv
Danderyd -15 959
Solna -9 713
Lidingö -6 342
Täby -4 859
Stockholm -4 175
Sundbyberg -2 761

Största mottagarna av bidrag från utjämningssystemet:

Kommun Folkmängd Total Kr/inv
Malmö 344 166 5 921 376 030 17 205
Göteborg 579 281 3 633 829 713 6 273
Norrköping 143 171 2 029 592 096 14 176
Eskilstuna 106 859 1 920 683 666 17 974
Södertälje 98 979 1 863 180 696 18 824
Botkyrka 94 606 1 650 780 094 17 449

Kommunala utjämningssystemet[redigera | redigera wikitext]

Det kommunala utjämningssystemet grundar sig i rätten för samtliga svenska kommuner att ha möjligheten att tillhandahålla en likvärdig service för sina kommunmedborgare, oavsett förutsättningar. Det finns också för att kompensera kommuner vars investeringar för ökad produktion av kommunens näringsliv ger skatteintäkter som främst kommer andra ur boendesynpunkt mer attraktiva grannkommuner till godo.[3]

Systemet finansieras huvudsakligen av Stockholm och till en liten del direkt av kommunerna. Av totalt knappt 66 miljarder i bidrag till kommunerna under 2015 finansieras cirka 3,2 miljarder av kommunerna och cirka 63,7 miljarder av staten. Malmö är den kommun som får i särklass mest i det kommunala utjämningssystemet, cirka 4,4 miljarder (cirka 14 000 kr/inv) 2015, där ca 25 procent av kommunens samlade intäkter utgörs av kommunala utjämningsbidrag. Malmö är dock inte den kommun som tilldelas mest per invånare. De kommuner som tilldelas mest per invånare 2015 är Bjurholm (cirka 27 000 kr/inv), Dorotea (27 000 kr/inv), Vilhelmina (cirka 26 000 kr/inv), Åsele (cirka 26 000 kr/inv), och Sorsele (cirka 25 000 kr/inv). I genomsnitt utbetalas cirka 6 400 kr/inv i Sverige.

Kommuner tilldelas resurser beroende på tre olika grunder. Dessa är inkomstutjämning (störst del, och föreslås[vem?] att i framtiden ersätta fler statliga bidrag), kostnadsutjämning och strukturbidrag (minst del, och föreslås minska ytterligare).[3][4] Modellen har kritiserats för att vara komplex.

2017 betalade 9 kommuner till utjämningssystemet, dessa var Danderyd, Solna, Lidingö, Täby, Stockholm, Vellinge, Nacka, Lomma och Vaxholm.[2]

Inkomstutjämning[redigera | redigera wikitext]

Inkomstutjämning baseras på en kommuns skattekraft, dvs beskattningsbar inkomst per invånare. Kommuner med låg skattekraft får bidrag upp till 95 procent av målet om 115 procent av medelskattekraften i riket. Kommuner med mer än 115 procent relativ skattekraft betalar upp till 80 procent av överskottet. Sammanlagt 15 kommuner betalar ut till staten på grund sin höga skattekraft.

Huvuddelen av inkomstutjämningen utgörs av statliga bidrag. Totalt är utbetalningarna i detta system ca 65 miljarder kronor 2015 varav cirka 4,2 miljarder finansieras direkt av kommunerna. Observera dock att vissa kommuner som beräkningsmässigt betalar till inkomstutjämningen, totalt i hela utjämningssystemet tilldelas bidrag då bidraget i kostnadsutjämningen är större än kommunens kostnad i inkomstutjämningen.

Kritiker[vem?] mot det kommunala utjämningssystemet hävdar att inkomstutjämningen bryter mot svensk grundlag då man i praktiken tar ut skatt för annan kommuns verksamhet. Vissa[vem?] anser också att inkomstutjämningen är hämmande för den ekonomiska tillväxten, genom minskade incitament, då "rika" kommuner inte får behålla hela den ökning av skatteintäkter som tillkommer i samband med ekonomisk tillväxt.

Fördelning 2015[redigera | redigera wikitext]

De fem kommuner som tar emot mest respektive bidrar mest under 2015, kronor per invånare.[5]

Kommun Kr/inv 2015
Årjäng 16 611
Eda 16 101
Bjurholm 15 625
Högsby 15 037
Dals-Ed 14 727
Lomma -3 569
Nacka -3 875
Täby -7 558
Lidingö -11 144
Danderyd -20 345

Kostnadsutjämning[redigera | redigera wikitext]

Kostnadsutjämningen syftar till att kompensera för opåverkbara strukturella kostnadsskillnader som kan bero på demografi, geografi eller socioekonomiska förutsättningar. Kostnadsutjämningen finansieras enbart genom omfördelning mellan kommuner, och är därför statsfinansiellt neutral. Exempelvis kompenseras kommuner som på grund av åldersstrukturen är skyldiga att erbjuda äldreomsorg och barnomsorg till många personer eller orter.

Fördelning 2015[redigera | redigera wikitext]

De fem kommuner som tar emot mest respektive bidrar mest under 2015, kronor per invånare relaterat till befolkningsdemografi.[5]

Kommun Kr/inv 2015
Dorotea 11 370
Åsele 11 177
Bjurholm 10 718
Sorsele 10 201
Vilhelmina 9 527
Skövde -3 327
Luleå - 3 370
Solna -4 626
Lund -4 918
Umeå -4 987

Strukturbidrag[redigera | redigera wikitext]

Strukturbidraget syftar till att stärka kommuner och regioner med en liten befolkning och/eller problem på arbetsmarknaden. Strukturbidraget finansieras av staten. Glesbygdskommuner, främst i norr, är större mottagare av strukturutjämningsbidrag.

Sammantaget är ur statsfinansiell synvinkel strukturbidraget begränsat. Totalt är kostnaden 2015 för detta bidrag, tillsammans med införandebidraget och regleringsbidraget, cirka 2,3 miljarder kronor.[källa behövs]

Fördelning 2015[redigera | redigera wikitext]

De fem kommuner som tar emot mest bidrag under 2015.[5]

Kommun Kr/inv. 2015
Gällivare 5 046
Kiruna 4 789
Övertorneå 4 783
Pajala 4 555
Jokkmokk 4 468

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Kommunalekonomisk utjämning efter region, År 2005 - 2019”. Statistikdatabasen. http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__OE__OE0115/KomEkUtj/. Läst 16 juni 2019. 
  2. ^ [a b] ”Nyckeltal för alla regioner – Ekonomifakta”. Ekonomifakta. https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Regional-statistik/Din-kommun-i-siffror/Nyckeltal-for-regioner/?var=17876. Läst 31 juli 2018. 
  3. ^ [a b] Det kommunalekonomiska utjämningssystemet – Effekter för Västerbotten, Norrland och Sveriges funktionella arbetsmarknader Arkiverad 20 juni 2015 hämtat från the Wayback Machine., CERUM Report Nr 23/2010, Centrum för regionalvetenskap (Cerum), Umeå universitet.
  4. ^ ”Kommunalekonomisk utjämning”. Statistiska Centralbyrån. http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/offentlig-ekonomi/finanser-for-den-kommunala-sektorn/kommunalekonomisk-utjamning-och-utjamning-av-lss-kostnader/produktrelaterat/Fordjupad-information/kommunalekonomisk-utjamning/. Läst 8 juli 2020. 
  5. ^ [a b c] ”Kommunalekonomisk utjämning och utjämning av LSS-kostnader”. Arkiverad från originalet den 21 januari 2015. https://web.archive.org/web/20150121235846/http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Offentlig-ekonomi/Finanser-for-den-kommunala-sektorn/Kommunalekonomisk-utjamning-och-utjamning-av-LSS-kostnader/. Läst 21 januari 2015.