Kvalificerad majoritet inom Europeiska unionen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kvalificerad majoritet inom Europeiska unionen tillämpas vid de flesta omröstningar inom Europeiska unionens råd och vid vissa omröstningar inom Europeiska rådet. Bestämmelserna kring kvalificerad majoritet är fastställda i unionens fördrag och kräver att minst 55 procent av rådsmedlemmarna (dock minst 15 rådsmedlemmar), vilka ska företräda medlemsstater som tillsammans omfattar minst 65 procent av unionens befolkning, stöder ett förslag för att det ska kunna antas. Till skillnad från enhällighet kräver kvalificerad majoritet alltså inte att alla rådsmedlemmar måste stödja ett förslag för att det ska antas.

Tillämpandet av kvalificerad majoritet inom rådet utgör ett karaktäristiskt drag för unionsmetoden, det vill säga den överstatliga beslutsprocess som gör Europeiska unionen unik i jämförelse med andra internationella organisationer. Rådet strävar dock alltid efter att nå enhällighet och i praktiken är det därför sällan att ett beslut fattas mot en eller flera regeringars vilja.[1]

Tillämpningsområde[redigera | redigera wikitext]

Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 fattar Europeiska unionens råd alla sina beslut med kvalificerad majoritet, om inte annat föreskrivs i unionens fördrag. När det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpas fattar rådet sina beslut med kvalificerad majoritet, medan enhällighet krävs när rådet fattar beslut i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande. När rådet beslutar på förslag av kommissionen krävs dock alltid enhällighet för att rådet ska kunna ändra förslaget, utom när en förlikningskommitté har sammankallats.[2]

Enligt fördraget om Europeiska unionen ska Europeiska rådet besluta med konsensus, utom i vissa fall som specificeras i fördragen.[3][4] Dessa specialfall innefattar fastställandet av rådskonstellationerna och rotationen av ordförandeskapet i Europeiska unionens råd,[5] samt utnämningsförfarandena för Europeiska rådets ordförande,[6] Europeiska kommissionens ordförande och Europeiska kommissionen i sin helhet,[7] den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik[8] och Europeiska centralbankens direktion.[9]

Definition[redigera | redigera wikitext]

Definitionen av kvalificerad majoritet har varierat sedan det europeiska samarbetet bildades under 1950-talet. Stora förändringar skedde under 2000-talet. Genom Nicefördraget, som trädde i kraft den 1 februari 2003, infördes en definition med tröskelvärden som för första gången baserade sig på procentsatser och antalet medborgare i de olika medlemsstaterna. Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, övergavs systemet med röster helt och hållet för att istället ersättas med ett system baserat på ”dubbel majoritet”. På grund av övergångsbestämmelser togs detta nya röstsystem med dubbla majoriteter inte i bruk förrän den 1 november 2014. Det gamla systemet kan åberopas av en rådsmedlem fram till och med den 31 mars 2017.[10]

Dubbel majoritet[redigera | redigera wikitext]

Kvalificerad majoritet definieras sedan den 1 november 2014 som minst 55 procent av rådsmedlemmarna (dock minst 15 rådsmedlemmar), vilka ska företräda medlemsstater som tillsammans omfattar minst 65 procent av unionens befolkning, det vill säga en typ av ”dubbel majoritet”.[11] Om ett förslag inte har lagts fram av kommissionen eller den höga representanten krävs minst 72 procent av rådsmedlemmarna istället för 55 procent.[12] En blockerande minoritet måste bestå av minst fyra rådsmedlemmar.[11] Om inte alla rådsmedlemmar deltar i en omröstning på grund av att vissa medlemsstater står utanför ett samarbete (till exempel eurosamarbetet) gäller samma procentsatser fast endast bland de deltagande rådsmedlemmarna. En blockerande minoritet måste då bestå av minst det antal rådsmedlemmar som företräder mer än 35 procent av befolkningen i de deltagande medlemsstaterna plus en medlem.[13]

Tidigare bestämmelser[redigera | redigera wikitext]

Antalet röster per medlemsstat enligt de tidigare bestämmelserna.

Fram till och med den 31 mars 2017 är det möjligt för en rådsmedlem att begära att de gamla bestämmelserna om kvalificerad majoritet tillämpas.[14] Kvalificerad majoritet definieras då som minst 260 röster av totalt 352 röster som fördelas mellan medlemsstaterna efter deras folkmängd. Antalet röster följer principen om degressiv proportionalitet, det vill säga stora medlemsstater är underrepresenterade medan små medlemsstater är överrepresenterade. Det exakta antalet röster är fastslaget i protokollet om övergångsbestämmelser och är ett resultat av förhandlingar under regeringskonferensen som föregick antagandet av Lissabonfördraget.

Utöver 260 röster krävs även att dessa röster kommer från en majoritet av rådsmedlemmarna eller, om förslaget till beslut inte är initierat av kommissionen, minst två tredjedelar av rådsmedlemmarna. En rådsmedlem kan dessutom kräva att en kontroll genomförs av att denna majoritet motsvarar minst 62 procent av unionens totala befolkning.[15]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Ministerrådet lagstiftar och samordnar”. EU-upplysningen. 2010-12-21. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-institutioner/Ministerradet/Ministerradet-lagstiftar-och-samordnar/. Läst 2012-05-29. 
  2. ^ ”Artikel 293.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  3. ^ ”Artikel 15.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 23. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  4. ^ ”Artikel 6.1 i Europeiska rådets arbetsordning”. EUT L 315, 2.12.2009, s. 54. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32009D0882. 
  5. ^ ”Artikel 236 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 153. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  6. ^ ”Artikel 15.5 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 23. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  7. ^ ”Artikel 17.7 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  8. ^ ”Artikel 18.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  9. ^ ”Artikel 283.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 168. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  10. ^ ”Artikel 16.5 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 24. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  11. ^ [a b] ”Artikel 16.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 24. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  12. ^ ”Artikel 238.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 153-154. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  13. ^ ”Artikel 238.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 154. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  14. ^ ”Artikel 3.2 i protokoll 36 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 322. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  15. ^ ”Artikel 3.3 i protokoll 36 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 323. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.