Ordinarie lagstiftningsförfarande

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet, tidigare medbeslutandeförfarandet, är ett förfarande för att anta lagar inom Europeiska unionen. Det består i att unionens två lagstiftande institutioner – Europaparlamentet och Europeiska unionens råd – lagstiftar gemensamt, normalt på förslag av Europeiska kommissionen. För att antas behöver ett lagförslag i regel godkännas av parlamentet med enkel majoritet och av rådet med kvalificerad majoritet. Både parlamentet och rådet kan göra ändringar i lagförslaget under processens gång. De rättsakter som antas utgör lagstiftningsakter och kan bestå av förordningar, direktiv eller beslut.

Det ursprungliga medbeslutandeförfarandet infördes för vissa specifika lagstiftningsområden den 1 november 1993 genom Maastrichtfördraget. Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, ändrades namnet på förfarandet till det nuvarande och användningsområdet utökades till större delen av unionens lagstiftningsområden. Inom vissa lagstiftningsområden, till exempel frågor som rör skatter eller unionens egna medel, används dock särskilda lagstiftningsförfaranden, där Europaparlamentets inflytande vanligtvis är starkt begränsat till förmån för rådet.

Översikt

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet består i att Europaparlamentet och Europeiska unionens råd lagstiftar gemensamt, normalt på förslag av Europeiska kommissionen. Förfarandet innefattar en iterativ process där parlamentet och rådet turvis i upp till tre omgångar behandlar lagförslaget till dess att det antingen antas av båda de lagstiftande institutionerna eller förkastas. Både parlamentet och rådet har möjlighet att göra ändringar i lagförslaget under processens gång. För att antas behöver ett lagförslag i regel godkännas av parlamentet med enkel majoritet och av rådet med kvalificerad majoritet. Till skillnad från särskilda lagstiftningsförfaranden, där rådet vanligtvis lagstiftar ensamt, har parlamentet och rådet likvärdiga roller i det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Enskilda medlemsstater saknar också möjlighet att blockera lagstiftningsprocessen eftersom enhällighet inte krävs för att godkänna lagförslagen i rådet.

Lagförslag som antas genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet utgör lagstiftningsakter och kan bestå av förordningar, direktiv eller beslut. Innan en lagstiftningsakt kan träda i kraft måste den offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Beroende på typen av rättsakt kan lagstiftningsakten antingen bli direkt tillämplig inom hela unionen vid dess ikraftträdande eller innehålla bindande bestämmelser som unionens medlemsstater är förpliktade att införliva i den nationella lagstiftningen inom en bestämd tid.

Parlamentets ståndpunkt antas som lagstiftningsakt

Rådets ståndpunkt antas som lagstiftningsakt

Rådets ståndpunkt med parlamentets ändringar antas som lagstiftningsakt

Det gemensamma utkastet antas som lagstiftningsakt

Europeiska kommissionen Utarbetar lagförslag

Europaparlamentet Första behandlingen

Europeiska unionens råd Första behandlingen

Europaparlamentet Andra behandlingen

Europeiska unionens råd Andra behandlingen

Förlikningskommitté Förlikningsprocess

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd Tredje behandlingen

Lagförslaget förkastas i sin helhet; inget lagförslag antas

Inget gemensamt utkast; inget lagförslag antas

Det gemensamma utkastet förkastas; inget lagförslag antas

Användning

Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 tillämpas det ordinarie lagstiftningsförfarandet på större delen av all lagstiftning som antas av Europeiska unionen inom dess befogenhetsområden. Lagstiftningsförfarandet tillämpas dock inte på antagandet av den årliga budgeten, som antas i enlighet med ett särskilt budgetförfarande. Budgetförfarandet liknar dock i stor utsträckning det ordinarie lagstiftningsförfarandet, bland annat eftersom godkännande krävs av både parlamentet och rådet för att anta ett budgetförslag.

Inom vissa politiskt känsliga lagstiftningsområden tillämpas istället särskilda lagstiftningsförfaranden, där Europaparlamentets inflytande vanligtvis är starkt begränsat till förmån för rådet. Det krävs då normalt enhällighet i rådet för att ett lagförslag ska kunna antas. I följande fall tillämpas särskilda lagstiftningsförfaranden med rådet som ensam lagstiftare:

• Vissa rättigheter kopplade till unionsmedborgarskapet, däribland rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet, samt åtgärder för att bekämpa diskriminering på andra grunder än nationalitet
• Åtgärder om pass, identitetskort, uppehållstillstånd m.m för att underlätta den fria rörligheten för personer
• Åtgärder om social trygghet eller socialt skydd, samt viss socialpolitik
• Familjerätt som har gränsöverskridande följder
• Vissa frågor som rör minimiregler för brottsrekvisit och andra påföljder, inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten, samt vissa åtgärder som rör operativt polissamarbete
• Vissa frågor som rör immateriella rättigheter, däribland språkbestämmelser
• Ersättande av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott, ändring av Europeiska investeringsbankens stadga och tilldelande av tillsynsuppgifter till Europeiska centralbanken
• Vissa frågor av skattekaraktär, inklusive inom energi- och miljöområdet, samt systemet för unionens egna medel och den fleråriga budgetramen
• Försvårande av kapitalrörelser till eller från tredjeland
• Särskilda program på området forskning och teknisk utveckling samt rymden
• Vissa frågor som rör territorier associerade med Europeiska unionen
• Användande av den allmänna rättsliga grunden för att uppnå fördragens mål

Genom särskilda övergångsklausuler kan ett särskilt lagstiftningsförfarande med rådet som ensam lagstiftare inom ett visst politikområde i de flesta fall ersättas med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, utan en fördragsändring.

I följande fall tillämpas särskilda lagstiftningsförfaranden med Europaparlamentet som ensam lagstiftare:

• Regler och allmänna villkor för Europaparlamentariker, inklusive deras beskattning
• Undersökningsrätten
• Europeiska ombudsmannens ämbetsutövning

Utarbetande av lagförslag

Berlaymontbyggnaden i Bryssel, Belgien, där Europeiska kommissionen har sitt säte. Kommissionen har i regel ensamrätt att lägga fram lagförslag.

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet inleds normalt med att Europeiska kommissionen lägger fram ett lagförslag för Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Processen med att ta fram ett lagförslag är vanligtvis omfattande och tar lång tid. Den inleds i vissa fall med en grönbok, ett samrådsdokument som syftar till att väcka debatt inom ett specifikt politikområde. Grönboken ligger till grund för en vidare diskussion mellan kommissionen och olika parter som berörs. Det är mot bakgrund av denna diskussion som kommissionen sedan utarbetar en handlingsplan och eventuella lagförslag. Grönboken följs vanligen av en vitbok, som innehåller förslag på åtgärder som unionen bör vidta inom ett visst politikområde. Lagförslag får bara läggas fram om det finns en rättslig grund för förslaget i unionens fördrag och om förslaget respekterar subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Kommissionen antar årligen ett arbetsprogram som innehåller de lagförslag av betydande vikt som den avser att lägga fram under det kommande året. De årliga arbetsprogrammen grundar sig i sin tur på de politiska riktlinjer som kommissionsordföranden utarbetar för en hel mandatperiod. Även om de flesta lagförslag läggs fram på eget initiativ, kan kommissionen i vissa fall även utarbeta lagförslag på begäran av en annan aktör, till exempel på anmodan av parlamentet eller rådet eller på uppmaning av minst en miljon unionsmedborgare genom ett europeiskt medborgarinitiativ. Kommissionen är dock aldrig bunden att lägga fram ett visst lagförslag, men väljer den att inte lägga fram något förslag ska den underrätta den begärande parten om skälen till detta. Genom just sin initiativrätt besitter kommissionen stor makt över vilken lagstiftning som kan genomdrivas på europeisk nivå.

Endast i undantagsfall kan ett lagförslag läggas fram av en annan institution än kommissionen eller av medlemsstaterna. Detta gäller i vissa specifika fall då det finns en rättslig grund i unionens fördrag för en annan institution eller medlemsstaterna att utarbeta ett lagförslag. Till exempel kan lagstiftningsakter inom polissamarbete och straffrättsligt samarbete antas på initiativ av en fjärdedel av medlemsstaterna, vilket är en kvarleva från den mellanstatliga pelaren polissamarbete och straffrättsligt samarbete som existerade innan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009.

Lagstiftningsbehandling

Efter att ett lagförslag har lagts fram översänds det till Europaparlamentet och Europeiska unionens råd, samt till de nationella parlamenten för bland annat eventuell subsidiaritetsprövning. I de fall då unionens fördrag kräver samråd med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Europeiska regionkommittén översänds lagförslaget även till dessa kommittéer. Lagförslaget behandlas av de lagstiftande institutionerna genom en iterativ metod, bestående av minst en och högst tre behandlingar, där båda institutionerna är involverade på likvärdiga villkor. När rådet beslutar på förslag av kommissionen krävs enhällighet för att rådet ska kunna ändra förslaget, utom när en förlikningskommitté har sammankallats. Så länge rådet inte har fattat något beslut har kommissionen möjlighet att ändra sitt förslag.

Första behandlingen

Den första behandlingen består av att Europaparlamentet antar sin ståndpunkt, som rådet därefter tar ställning till. Om rådet godkänner parlamentets ståndpunkt är den antagen som lagstiftningsakt; i annat fall måste rådet anta en egen ståndpunkt och lagstiftningsförfarandet går vidare med en andra behandling. Det finns ingen uppsatt tidsfrist för den första behandlingen.

Parlamentets första behandling

Parlamentets säte i Bryssel, Belgien. Den första behandlingen inleds i parlamentet.

I parlamentet inleds den första behandlingen med att lagförslaget hänvisas till det ansvariga utskottet av talmannen. Utskottet utser en föredragande, även kallad rapportör, som ansvarar för behandlingen av lagförslaget. I samarbete med utskott för rättsliga frågor, utskottet för konstitutionella frågor och budgetutskottet granskar det ansvariga utskottet först bland annat lagförslagets rättsliga grund, dess förenlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, respektive vilka ekonomiska konsekvenser lagförslaget väntas få för unionens budget och om det är förenligt med den fleråriga budgetramen.

Det ansvariga utskottet utarbetar ett betänkande, som innefattar eventuella ändringsförslag till lagförslaget och ett förslag till lagstiftningsresolution. Efter att betänkandet har utarbetats röstar det ansvariga utskottet om det. Om inte betänkandet antas med enhällighet, måste även minoriteternas uppfattning framgå i det. Utskottet kan inhämta kommissionens ståndpunkt kring eventuella ändringsförslag. Utskottet kan dock besluta, på initiativ av utskottsordföranden, att tillämpa ett förenklat förfarande som innebär att utskottet godkänner lagförslaget utan ändringsförslag. Förutsatt att inte minst en tiondel av utskottets ledamöter motsätter sig det, kan utskottsordföranden själv lägga fram ett betänkande för parlamentet om godkännande av lagförslaget. Utskottsordföranden kan också föreslå utskottet att ordföranden eller föredragande utarbetar ändringsförslag. Dessa ändringsförslag antas om inte minst en tiondel av ledamöterna motsätter sig det. Det är möjligt för det ansvariga utskottet att inhämta utskottsyttranden från andra, rådgivande utskott när detta anses nödvändigt. Det är också möjligt att tillämpa ett förfarande med assisterande utskott, vilket innebär att flera utskott deltar i utarbetandet av betänkandet.

Efter att utskottet har utarbetat sitt betänkande behandlas lagförslaget i kammaren. Kammaren röstar först om eventuella ändringsförslag som ligger till grund för utskottets betänkande. Parlamentet beslutar med enkel majoritet, det vill säga med en majoritet av de avgivna rösterna. Efter det tar kammaren ställning till det eventuellt ändrade lagförslaget. Därefter tar kammaren ställning till ändringsförslag till förslaget till lagstiftningsresolution och slutligen till förslaget till lagstiftningsresolution i sin helhet. Lagstiftningsresolutionen innehåller endast ett tillkännagivande av huruvida parlamentet godkänner, ändrar eller förkastar lagförslaget. Om parlamentet förkastar lagförslaget kan det återförvisas till det ansvariga utskottet, såvida inte parlamentet beslutar sig för att uppmana kommissionen eller den institution som har lagt fram lagförslaget att dra tillbaka det. Om parlamentet godkänner eller ändrar lagförslaget är parlamentets första behandling avklarad och det godkända förslaget översänds av talmannen till rådet och kommissionen som parlamentets ståndpunkt vid den första behandlingen. Det ansvariga utskottets ordförande och föredragande har till uppgift att fortsätta följa behandlingen av lagförslaget till dess att rådet har antagit eller förkastat det, främst för att säkerställa att rådet och kommissionen fullföljer sina förpliktelser gentemot parlamentet.

Rådets första behandling

En lokal där de ständiga representanterna sammanträder.

I rådet påbörjas den första behandlingen vanligtvis redan innan parlamentet har översänt sin ståndpunkt. För att påskynda lagstiftningsprocessen och öka möjligheterna till att nå en kompromiss med parlamentet utarbetar rådet normalt en allmän riktlinje, som innehåller medlemsstaternas syn på lagförslaget. På så sätt kan parlamentet få en fingervisning om rådets ståndpunkt redan inför den första behandlingen.

Efter att parlamentet har översänt sin ståndpunkt till rådet inleds behandlingen av ståndpunkten i någon av rådets arbetsgrupper, bestående av företrädare för medlemsstaternas regeringar. Dessa arbetsgrupper förhandlar om de tekniska detaljerna kring olika politiska förslag. Lagförslaget kommer slutligen upp i antingen Anticigruppen eller Mertensgruppen, beroende på vilket politikområde det berör. Dessa två grupper bereder lagförslaget innan det översänds till Ständiga representanternas kommitté (Coreper). I Coreper sker överläggningar mellan de ständiga representanterna, det vill säga EU-ambassadörerna från medlemsstaterna. Ärendena delas in i A- och B-punkter beroende på hur förhandlingarna i Coreper utfaller. En A-punkt är ett ärende som företrädarna i Coreper har uppnått enighet kring och som därför inte kräver vidare förhandlingar i rådet. Sådana punkter kan antas av rådet utan ytterligare diskussion och av vilken rådskonstellation som helst oavsett politikområde. En B-punkt är ett ärende som företrädarna i Coreper inte har kunnat uppnå enighet kring och som därför kräver ytterligare förhandlingar i rådet. En sådan fråga förhandlas vidare i den rådskonstellation som ansvarar för ärendet och en överenskommelse kan då eventuellt nås. I annat fall fattar rådet beslut genom omröstning med kvalificerad majoritet eller, om kommissionen avstyrker en ändring, med enhällighet.

Om rådet godkänner parlamentets ståndpunkt är den antagen som lagstiftningsakt. I annat fall måste rådet anta en egen ståndpunkt och översända denna till parlamentet. Rådet måste i så fall också lämna en fullständig redogörelse till parlamentet om varför rådet antog sin ståndpunkt. Även Europeiska kommissionen måste lämna en fullständig redogörelse till parlamentet om sin ståndpunkt.

Trilogmöten

För att öka möjligheterna att nå en kompromiss mellan parlamentet och rådet i ett så tidigt skede som möjligt pågår normalt förhandlingar parallellt med det formella lagstiftningsförfarandet. Dessa inkluderar även kommissionen genom så kallade trilogmöten. För parlamentets del kan förhandlingar inledas på initiativ av det ansvariga utskottet och på grundval av dess lagstiftningsbetänkande redan inför den första behandlingen. Efter att parlamentet har avslutat sin första behandling utgör dess antagna ståndpunkt mandat för förhandlingar med andra institutioner. Förhandlingar kan efter denna tidpunkt inledas när som helst av det ansvariga utskottet genom ett beslut med en majoritet av dess ledamöter. Förhandlingar kan även inledas inför den andra behandlingen efter att rådets ståndpunkt efter den första behandlingen har överlämnats till det ansvariga utskottet i parlamentet.

Parlamentets förhandlingsgrupp leds av den föredragande med det ansvariga utskottets ordförande eller en av dess vice ordförande som ordförande för gruppen. Förhandlingsgruppen innefattar även skuggföredragande från övriga partigrupper som vill delta i förhandlingarna.

Användandet av trilogmöten har ökat kraftigt över tiden, särskilt efter Lissabonfördragets ikraftträdande, och sedan 2014 antas cirka 99 procent av alla lagförslag i den första behandlingen eller i ett tidigt skede av den andra behandlingen. På så sätt kan de lagstiftande institutionerna undvika det mer komplicerade förfarandet med förlikningskommittéer och en tredje behandling. De berörda institutionerna kan i samförstånd sluta bindande interinstitutionella avtal för att reglera formerna för sitt samarbete.

Andra behandlingen

Om rådet inte godkänner Europaparlamentets ståndpunkt i den första behandlingen inleds en andra behandling. Under denna behandling tar parlamentet först ställning till rådets ståndpunkt vid den första behandlingen. Parlamentet kan välja att godkänna, ändra eller förkasta rådets ståndpunkt. Om parlamentet godkänner rådets ståndpunkt är den antagen som lagstiftningsakt, medan om parlamentet förkastar ståndpunkten så faller lagförslaget. Om parlamentet istället väljer att göra ändringar i rådets ståndpunkt skickas dessa över för godkännande av rådet. Om rådet inte godkänner ändringarna inleds ett förlikningsförfarande och en tredje behandling. Både parlamentet och rådet har tre månader på sig att slutföra den andra behandlingen; dessa tidsfrister kan dock förlängas med en månad på initiativ av någon av de båda institutionerna.

Parlamentets andra behandling

Under den andra behandlingen kan parlamentet godkänna, ändra eller förkasta rådets ståndpunkt.

Parlamentets andra behandling inleds med att talmannen tillkännager i kammaren att rådet har översänt sin ståndpunkt. Genom tillkännagivandet anses rådets ståndpunkt automatiskt ha blivit hänvisad till det ansvariga utskottet i parlamentet. Utskottet behandlar rådets ståndpunkt med samma föredragande som i den första behandlingen, såvida inte utskottet beslutar att utse en ny föredragande. Under den andra behandlingen har endast ledamöter och suppleanter i det ansvariga utskottet rätt att lägga fram ändringsförslag eller förslag om avvisning. Utskottet avger en andrabehandlingsrekommendation med en kort motivering där det föreslås att rådets ståndpunkt godkänns, ändras eller avvisas. Rådets ståndpunkter och utskottets andrabehandlingsrekommendation läggs därefter fram för omröstning i kammaren.

Förslag om avvisning kan endast föreslås av det ansvariga utskottet, en partigrupp eller minst 40 ledamöter. Kammaren ska i så fall ta ställning till ett sådant förslag innan det tar ställning till ändringsförslag till rådets ståndpunkt. Om rådets ståndpunkt förkastas, förklarar talmannen lagstiftningsförfarandet avslutat. Om förslaget om avvisning inte godkänns, kan ytterligare en omröstning om avvisning hållas efter att omröstning om eventuella ändringsförslag har ägt rum. Även ändringsförslag kan endast föreslås av det ansvariga utskottet, en partigrupp eller minst 40 ledamöter. Ändringsförslag får dock enbart läggas fram under vissa omständigheter, till exempel om det innebär att hela eller delar av parlamentets ursprungliga ståndpunkt återinförs eller om det syftar till att nå en kompromiss mellan parlamentet och rådet. Ändringsförslagen antas med absolut majoritet i kammaren.

Parlamentet kan ta ställning till rådets ståndpunkt på tre olika sätt. Det första sättet är att parlamentet godkänner rådets ståndpunkt eller avstår från att fatta något beslut inom tidsfristen; i så fall är lagförslaget antaget. Det andra sättet är att parlamentet förkastar rådets ståndpunkt och lagförslaget faller. Det tredje sättet är att parlamentet föreslår ändringar i rådets ståndpunkt vid den första behandlingen. I så fall ska den ändrade texten översändas till rådet och kommissionen. Kommissionen måste yttra sig över parlamentets ståndpunkt innan rådet inleder sin andra behandling. Om parlamentet väljer att ändra eller förkasta rådets ståndpunkt krävs en absolut majoritet, istället för enkel majoritet som i första behandlingen.

Rådets andra behandling

I rådet sker andra behandlingen först i kommittéer och arbetsgrupper, därefter i Anticigruppen eller Mertensgruppen och slutligen i Ständiga representanternas kommitté i likhet med förfarandet vid första behandlingen. Rådet kan godkänna parlamentets alla ändringar och parlamentets ståndpunkt vid andra behandlingen är i så fall antagen som lagstiftningsakt. Rådet måste alltid besluta med enhällighet om ändringar som kommissionen har avstyrkt. Om rådet godkänner parlamentets ändringar är lagförslaget antaget som lagstiftningsakt; i annat fall inleds ett förlikningsförfarande och en tredje behandling.

Förlikningskommitté

Om rådet inte godkänner Europaparlamentets samtliga ändringar i den andra behandlingen måste rådets ordförande i samförstånd med talmannen sammankalla en förlikningskommitté inom sex veckor. Dess uppgift är att, på grundval av parlamentets och rådets ståndpunkter i den andra behandlingen, uppnå enighet om ett gemensamt utkast som kan godkännas av båda de lagstiftande institutionerna. Förlikningskommittén har sex veckor på sig att uppnå enighet om ett sådant utkast; i annat fall faller lagförslaget. Denna tidsfrist kan dock förlängas med två veckor på initiativ av någon av de båda institutionerna.

En förlikningskommitté består av rådsmedlemmarna, eller företrädare för dessa, och lika många företrädare för parlamentet. Förlikningskommittén fattar sina beslut med kvalificerad majoritet bland rådsmedlemmarna, eller deras företrädare, och enkel majoritet bland företrädarna för parlamentet. Europeiska kommissionen deltar i kommitténs arbete i syfte att ta initiativ för att närma parlamentets och rådets ståndpunkter till varandra.

I parlamentets delegation ingår alltid det ansvariga utskottets ordförande och den föredragande för lagförslaget vid den andra behandlingen. Delegationens politiska sammansättning ska avspegla parlamentets sammansättning. I regel utses ledamöter från det ansvariga utskottet, med undantag för tre ledamöter som väljs bland de vice talmännen av partigrupperna och som måste komma från minst två olika partigrupper. Delegationen leds av en av dessa tre ledamöter eller talmannen själv. Delegationens överläggningar är inte offentliga, men partigrupper och grupplösa som inte finns representerade i delegationen har rätt att närvara med var sin företrädare vid dess interna förberedande sammanträden.

Tredje behandlingen

Om förlikningskommittén uppnår enighet om ett gemensamt utkast inleds en tredje och sista behandling. Varken Europaparlamentet eller Europeiska unionens råd får göra några ändringar i det gemensamma utkastet under denna behandling. I parlamentet åtföljs det gemensamma utkastet av ett betänkande samt ett uttalande från ordföranden eller någon annan utsedd medlem i parlamentets delegation till förlikningskommittén. Parlamentet tar ställning till det gemensamma utkastet i en enda omröstning, utan att någon återförvisning till det ansvariga utskottet sker. I omröstningen krävs enkel majoritet för godkännande.

På motsvarande sätt underställs det gemensamma utkastet godkännande i en enda omröstning i rådet, där det krävs kvalificerad majoritet för godkännande. Om både parlamentet och rådet godkänner det gemensamma utkastet är det antaget som lagstiftningsakt; i annat fall ska den föreslagna akten anses som icke antagen. Både parlamentet och rådet har sex veckor på sig att slutföra den tredje behandlingen; denna tidsfrist kan dock förlängas med två veckor på initiativ av någon av de båda institutionerna.

Undertecknande, offentliggörande och ikraftträdande av en lagstiftningsakt

Lagförslag förklaras antagna i kammaren av talmannen.

Efter att ett lagförslag har godkänts av både Europaparlamentet och Europeiska unionens råd tillkännager talmannen att lagstiftningsakten är antagen. Rättsakten genomgår sedan en juridisk och språklig slutgranskning innan den undertecknas av talmannen och rådets ordförande samt deras respektive generalsekreterare.

Generalsekreterarna ansvarar därefter för att offentliggöra rättsakten i Europeiska unionens officiella tidning, varigenom lagstiftningsförfarandet avslutas. En lagstiftningsakt träder i kraft antingen tjugo dagar efter offentliggörandet eller på den dag som anges i akten, om sådana bestämmelser existerar. Genom offentliggörandet anses alla unionsmedborgare och andra fysiska och juridiska personer, inklusive unionens institutioner, organ och byråer, ha fått vetskap om den. Från offentliggörandets tidpunkt har berörda fysiska eller juridiska personer två månader på sig att väcka talan om ogiltigförklaring vid EU-domstolen.

Beroende på typen av rättsakt kan lagstiftningsakten antingen bli direkt tillämplig inom hela unionen vid dess ikraftträdande eller innehålla bindande bestämmelser som unionens medlemsstater är förpliktade att införliva i den nationella lagstiftningen inom en bestämd tid.

Antal antagna lagstiftningsakter per år

Nedan anges antal lagstiftningsakter som antagits genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet per år sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999.

Antal lagstiftningsakter antagna genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet per år   Antagna i första behandlingen   Antagna i andra behandlingen   Antagna i tredje behandlingen

Se även

• Europeiska unionens lagstiftningsförfarande
• Förlikningskommitté
• Lagstiftning
• Unionsmetoden

Referenser

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.