Europeiska unionens officiella språk

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
En skylt utanför Europaparlamentet 2007 på unionens alla dåvarande 23 språk.

Europeiska unionens officiella språk omfattar 24 språk med erkänd status inom Europeiska unionen: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska. Vart och ett av dessa språk är även officiellt på nationell nivå i minst en medlemsstat.

All unionslagstiftning översätts till de officiella språken och varje unionsmedborgare har rätt att vända sig till unionens institutioner och organ på något av dessa språk och få svar på samma språk,[1][2] en grundläggande rättighet enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Officiell status[redigera | redigera wikitext]

Språk Språk
(original)
Förkortning Officiellt sedan
bulgariska български bg 2007-01-01
danska dansk da 1973-01-01
engelska English en 1973-01-01
estniska eesti keel et 2004-05-01
finska suomi fi 1995-01-01
franska français fr 1958-01-01
grekiska ελληνικά el 1981-01-01
iriska Gaeilge ga 2007-01-01
italienska italiano it 1958-01-01
kroatiska hrvatski hr 2013-07-01
lettiska latviešu valoda lv 2004-05-01
litauiska lietuvių kalba lt 2004-05-01
maltesiska Malti mt 2004-05-01
nederländska Nederlands nl 1958-01-01
polska polski pl 2004-05-01
portugisiska português pt 1986-01-01
rumänska română ro 2007-01-01
slovakiska slovenčina sk 2004-05-01
slovenska slovenščina sl 2004-05-01
spanska español es 1986-01-01
svenska svenska sv 1995-01-01
tjeckiska čeština cs 1995-01-01
tyska Deutsch de 1958-01-01
ungerska magyar hu 2004-05-01

De officiella språken finns fastställda dels i unionens fördrag, dels i en förordning som utfärdats av Europeiska unionens råd. Enligt fördragen ska varje unionsmedborgare ha rätt att vända sig till unionens institutioner och organ på något av de språk som fördragen har upprättats på – de så kallade fördragsspråken – och få svar på samma språk.[1][2] Detta är även en grundläggande rättighet enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna.[3] Därutöver är det enligt fördragen upp till rådet att med enhällighet fastställa vilka arbetsspråk som ska användas vid unionens institutioner.[4] Sedan den 1 januari 2007 omfattar fördragsspråken och arbetsspråken samma språk; dessförinnan hade iriska status som fördragsspråk men inte som arbetsspråk.

Ursprungligen omfattade de officiella språken endast franska, italienska, nederländska och tyska. Detta var språken som Romfördraget avfattades på i samband med bildandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen den 1 januari 1958. Sedan dess har antalet språk utökats i takt med att nya medlemsstater har tillkommit.[5] I regel har varje ny medlemsstat fått möjlighet att välja ett av sina egna officiella språk som officiellt språk på unionsnivå. Sedan den 1 juli 2013, då Kroatien anslöt sig till unionen, är följande 24 språk officiella: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.[6]

På nationell nivå är dock flera av språken officiella i mer än en medlemsstat. Till exempel är engelska officiellt språk i Irland och Malta, franska i Belgien, Frankrike och Luxemburg, grekiska i Cypern och Grekland, nederländska i Belgien och Nederländerna, svenska i Finland och Sverige och tyska i Belgien, den italienska provinsen Bolzano, Luxemburg, Tyskland och Österrike. Dessutom är slovenska officiellt språk i den östra delen av den italienska regionen Friuli-Venezia Giulia, utöver Slovenien.

De enda två språken som är officiella på nationell nivå i medlemsstaterna men inte på unionsnivå är luxemburgiska (som sedan 1984 är ett officiellt språk i Luxemburg jämte franska och tyska) och turkiska (som är ett officiellt språk i Cypern jämte grekiska).

Språkanvändning vid unionens institutioner[redigera | redigera wikitext]

Enligt fördragen ska Europeiska unionens råd med enhällighet fastställa bestämmelserna om språkanvändning vid unionens institutioner genom en förordning.[4] En sådan förordning antogs ursprungligen den 15 april 1958 och trädde i kraft den 26 oktober 1958.[7] Den har sedan dess ändrats varje gång nya officiella språk har tillkommit på grund av upptagandet av nya medlemsstater.

Rådets förordning fastställer arbetsspråken för unionens institutioner. Alla förordningar och annan unionsrätt med allmän räckvidd måste enligt förordningen översättas till alla officiella språk. Varje dag offentliggörs ny lagstiftning i Europeiska unionens officiella tidning på samtliga officiella språk.[8] Beslut som endast rör en specifik fysisk eller juridisk person översätts dock vanligtvis enbart till det språk som mottagaren talar. Skriftliga handlingar som institutionerna översänder till en medlemsstat får till exempel avfattas enbart på det eller de språk som används i den mottagande medlemsstaten. Därutöver får institutionerna i sina egna arbetsordningar eller, för Europeiska unionens domstol, i rättegångsreglerna föreskriva närmare bestämmelser om språkanvändningen i deras dagliga arbete.

Europaparlamentet[redigera | redigera wikitext]

Ett av båsen i Europaparlamentet där simultantolkar översätter i realtid.

Av institutionerna är det endast Europaparlamentet som använder samtliga officiella språk i sitt löpande interna arbete. Varje Europaparlamentariker har rätt att hålla sina anföranden på något av dessa språk, och simultantolkning sker mellan språken vid samtliga officiella sammanträden.[9] Vid utskotts- och delegationssammanträden sker översättning endast från och till de språk som används av de närvarande ledamöterna eller som någon ledamot begär.[10]

Den omfattande språkanvändningen gör Europaparlamentet till det flerspråkigaste parlamentet i världen,[11] och med sina 350 fast anställda tolkar och 400 frilanstolkar är parlamentet också världens största arbetsgivare av tolkar.[12]

Övriga institutioner[redigera | redigera wikitext]

Övriga institutioner, däribland Europeiska kommissionen, har istället valt att begränsa sina arbetsspråk till engelska, franska och/eller tyska, utom vid kontakt med allmänheten. Många officiella handlingar översätts till samtliga officiella språk, men huvuddelen av de interna handlingarna översätts inte alls. Engelskans ställning inom kommissionen har, liksom i unionen i sin helhet, stärkts sedan unionens utvidgning 1995 och framåt, framför allt på grund av den svaga ställningen som franska och tyska har i de norra och östra delarna av unionen.

Totalt har unionen cirka 4 300 översättare och 800 tolkar i fast tjänst. Kostnaden för översättning och tolkning uppgår till drygt en miljard euro per år, vilket motsvarar runt 1 procent av alla utgifter i unionens årliga budget, eller 2,3 euro per invånare och år.[13]

Språkspecifika bestämmelser[redigera | redigera wikitext]

Flera av de officiella språken omfattas eller har omfattats av särskilda bestämmelser, till exempel övergångsbestämmelser i samband med att de erhöll status som officiellt språk på grund av bristen på tolkar och översättare.

Iriska och maltesiska[redigera | redigera wikitext]

Iriska är det enda officiella språk som inte är det mest talade språket i någon av medlemsstaterna. Iriska erhöll status som fördragsspråk när Irland anslöt sig till det europeiska samarbetet den 1 januari 1973. Det innebar att fördragen översattes till iriska och fick samma rättsliga status som fördragens övriga språkversioner. Däremot erhöll iriska inte status som arbetsspråk, vilket innebar att lagstiftning och andra officiella handlingar inte översattes till iriska. På begäran av den irländska regeringen beslutade dock Europeiska unionens råd i juni 2005 att iriska från och med den 1 januari 2007 skulle bli ett fullvärdigt officiellt språk inom unionen. Under en övergångsperiod som sträckte sig till den 1 januari 2012 skulle dock endast förordningar antagna gemensamt av Europaparlamentet och rådet omfattas av kravet om att översättas till iriska.[14] I december 2010 förlängdes detta undantag av rådet till den 1 januari 2017.[15] I december 2015 förlängdes undantaget ännu en gång, denna gång till den 1 januari 2022. Undantaget kommer dock att gradvis fasas ut fram till dess.[16]

Maltesiska är det minst talade av unionens officiella språk. Dessutom är antalet talare koncentrerat till Malta. När Malta anslöt sig till unionen den 1 maj 2004 fanns det därför vissa svårigheter för unionens institutioner att anpassa sig till att använda det nya språket, framför allt på grund av bristen på översättare och tolkar som behärskade maltesiska. Därför inrättade Europeiska unionens råd en övergångsperiod på tre år från anslutningsdagen, under vilken institutionerna inte var tvungna att översätta unionslagstiftning till maltesiska. Undantaget gällde dock inte förordningar antagna gemensamt av Europaparlamentet och rådet.[17] Det fanns ursprungligen en möjlighet att förlänga övergångsperioden ytterligare ett år, men rådet beslutade i november 2006 att övergångsbestämmelserna skulle upphöra den 30 april 2007.[18]

Engelska[redigera | redigera wikitext]

I samband med Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen den 1 februari 2020 väcktes frågan om engelskans status som officiellt språk. Ordföranden för Europaparlamentets konstitutionsutskott Danuta Hübner menade att utträdet innebar att engelska skulle upphöra som officiellt språk eftersom det var Storbritannien som ursprungligen hade begärt att engelska skulle bli ett officiellt språk.[19] Detta tillbakavisades dock av Europeiska kommissionen, som menade att de officiella språken inte skulle påverkas av utträdet, såvida inte rådet aktivt beslutade att ändra förordningen om de officiella språken.[20] Efter utträdet har engelska förblivit det mest dominerande arbetsspråket inom institutionerna, inte minst eftersom franska och tyska har en svag ställning i de norra och östra delarna av unionen.

Turkiska[redigera | redigera wikitext]

Turkiska är, tillsammans med luxemburgiska, ett av endast två språk som är officiellt på nationell nivå i en medlemsstat (i detta fall Cypern), men inte på unionsnivå. Detta beror på att Cypern inte begärde att få turkiska som ett officiellt språk i samband med sin anslutning till unionen. Sedan Cypernkrisen 1974 används turkiska i praktiken inte alls av den cypriotiska regeringen, även om turkiska formellt sett fortfarande utgör ett officiellt språk jämte grekiska. Den 17 februari 2016 begärde dock den cypriotiska regeringen att unionens institutioner förbereder sig på att göra turkiska till ett officiellt språk i händelse av att Cypern återförenas med den turkcypriotiska utbrytarrepubliken Nordcypern.[21][22] Sedan dess har emellertid förhandlingarna om en återförening strandat och turkiska har därför fortfarande inte status som officiellt språk inom unionen.

Språkkunskaper[redigera | redigera wikitext]

Språkkunskaperna inom unionen varierar stort mellan medlemsstaterna. Tyska är det mest talade modersmålet, medan engelska är det språk som förstås av flest medborgare. Engelska är också det språk som lärs ut överlägset mest i utbildningsväsendet. I genomsnitt 94 procent av alla gymnasieelever inom unionen läser engelska under sin utbildning, vilket kan jämföras med 23 procent för franska.[23] I grundskolan är motsvarande siffror 97,3 procent respektive 33,8 procent.[24] Franska är däremot det enda språk som dominerar i samtliga av unionens tre politiska centrum, Bryssel, Strasbourg och Luxemburg. Katalanska, galiciska och ryska är de tre mest talade språken inom unionen som ännu saknar status som officiellt språk på unionsnivå.

I genomsnitt 54 procent av alla invånare anser sig kunna hålla en konversation på ett annat språk än sitt modersmål. 38 procent av alla invånare anser sig kunna hålla en konversation på engelska. Andelen invånare som har kunskaper i ett eller flera främmande språk är som lägst i Ungern, Italien, Portugal och Irland. Bäst språkkunskaper har invånarna i Luxemburg, där 99 procent, 84 procent respektive 61 procent av invånarna uppger sig kunna ett, två respektive tre språk utöver sitt modersmål.[25]

Genomsnittlig andel som uppger sig kunna föra en konversation på språket

Special Eurobarometer 386, juni 2012[25]

Språkkunskaper efter medlemsstat[redigera | redigera wikitext]

Knowledge of English EU map (Swedish).svg Knowledge of French EU map.svg Knowledge of German EU map.svg Knowledge of Spanish EU map.svg Knowledge of Russian EU map.svg Knowledge of Italian EU map.svg
Kunskaper i engelska. Kunskaper i franska. Kunskaper i tyska. Kunskaper i spanska. Kunskaper i ryska. Kunskaper i italienska.

Lingvistisk klassificering och släktskap[redigera | redigera wikitext]

Eurosedlarna pryds av eurons namn med latinska, grekiska och kyrilliska bokstäver.

Nästan alla officiella språk är indoeuropeiska språk, utom estniska, finska och ungerska, som är uraliska språk, och maltesiska, som är ett semitiskt språk. De flesta använder sig av det latinska alfabetet, utom bulgariska, som använder det kyrilliska alfabetet, och grekiska, som använder det grekiska alfabetet.[26]

Bland de indoeuropeiska språken finns det tre stora undergrupper: de germanska språken, de romanska språken och de slaviska språken. De germanska språken talas främst i de centrala och norra delarna av unionen och inkluderar danska, engelska, nederländska, svenska och tyska. De romanska språken är vanligare i de västra och södra delarna av unionen och inkluderar franska, italienska, portugisiska, rumänska och spanska. De slaviska språken talas främst i de östra delarna av unionen och inkluderar bulgariska, kroatiska, polska, slovakiska, slovenska och tjeckiska.

Endast fyra av de officiella indoeuropeiska språken tillhör inte någon av dessa tre grupper, nämligen grekiska (som utgör en egen grupp), iriska (som är ett keltiskt språk) samt lettiska och litauiska (som är baltiska språk).

Regionala språk, minoritetsspråk och andra språk[redigera | redigera wikitext]

Utöver de 24 officiella språken finns det över 60 regionala språk och minoritetsspråk som talas regelbundet av ungefär 40 miljoner människor inom unionen.[5] Av dessa språk har de spanska regionala språken katalanska, baskiska och galiciska en särstatus eftersom de kan användas vid kontakt med Europaparlamentet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Europeiska regionkommittén och Europeiska ombudsmannen. Medlemsstaterna beslutar själva om sin språkpolitik, även om det finns vissa program på unionsnivå för att stödja och skydda de regionala språken.

Förutom de många regionala språken finns det en bred variation av språk som talas av invandrare. Turkiska, maghrebarabiska, ryska, urdu, bengali, hindi, tamil, ukrainska och Balkanspråken pratas i stora delar av unionen. Ryska är inte ett officiellt språk i någon av medlemsstaterna, men talas i stor utsträckning av människor i Östeuropa, framför allt i Baltikum.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Artikel 20 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 56–57. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  2. ^ [a b] ”Artikel 24 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 58. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  3. ^ ”Artikel 41.4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 402. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  4. ^ [a b] ”Artikel 342 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 193. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  5. ^ [a b] ”EU-språk”. Europeiska kommissionen. 12 februari 2020. https://europa.eu/european-union/about-eu/eu-languages_sv. Läst 25 april 2020. 
  6. ^ ”Konsoliderad version av rådets förordning nr 1 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen”. EGT 17, 6.10.1958 (konsoliderad version: 1958R0001, 01.07.2013, s. 1–3). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:01958R0001-20130701. 
  7. ^ ”Rådets förordning nr 1 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen”. EGT 17, 6.10.1958, s. 59. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31958R0001. 
  8. ^ ”Artikel 5 i konsoliderad version av rådets förordning nr 1 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen”. EGT 17, 6.10.1958 (konsoliderad version: 1958R0001, 01.07.2013, s. 2). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:01958R0001-20130701. 
  9. ^ ”Artikel 167.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  10. ^ ”Artikel 167.3 i Europaparlamentets arbetsordning”. Europaparlamentets arbetsordning. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getLastRules.do?language=SV&reference=TOC. 
  11. ^ ”Irish language arrives in European Parliament / Tagann an Ghaeilge go Parlaimint na hEorpa”. Europaparlamentet. 29 januari 2007. https://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?language=en&type=IM-PRESS&reference=20070116IPR02088. Läst 25 april 2020. 
  12. ^ ”Europaparlamentets tolkar”. Europaparlamentet. 30 november 2007. https://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+IM-PRESS+20060403FCS06935+0+DOC+XML+V0//SV. Läst 25 april 2020. 
  13. ^ ”EU:s förvaltning - personal, språk och verksamhetsorter”. Europa (webbportal). 6 maj 2019. https://europa.eu/european-union/about-eu/figures/administration_sv. Läst 25 april 2020. 
  14. ^ ”Rådets förordning (EG) nr 920/2005 av den 13 juni 2005 om ändring av förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen och förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska atomenergigemenskapen och om införande av tillfälliga bestämmelser om undantag från de förordningarna”. EUT L 156, 18.6.2005, s. 3–4. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32005R0920. 
  15. ^ ”Rådets förordning (EU) nr 1257/2010 av den 20 december 2010 om förlängning av giltighetstiden för de tillfälliga bestämmelser om undantag från förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen och förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska atomenergigemenskapen som införts genom förordning (EG) nr 920/2005”. EUT L 343, 29.12.2010, s. 5. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32010R1257. 
  16. ^ ”Rådets förordning (EU, Euratom) 2015/2264 av den 3 december 2015 om förlängning av giltighetstiden för och utfasning av de tillfälliga bestämmelser om undantag från förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen och förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska atomenergigemenskapen som införts genom förordning (EG) nr 920/2005”. EUT L 322, 8.12.2015, s. 1–3. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32015R2264. 
  17. ^ ”Rådets förordning (EG) nr 930/2004 av den 1 maj 2004 om tillfälliga undantagsbestämmelser vad gäller avfattande på maltesiska av rättsakter från Europeiska unionens institutioner”. EUT L 169, 1.5.2004, s. 1–2. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32004R0930. 
  18. ^ ”Rådets förordning (EG) nr 1738/2006 av den 23 november 2006 om ändring av förordning (EG) nr 930/2004 om tillfälliga undantagsbestämmelser vad gäller avfattande på maltesiska av rättsakter från Europeiska unionens institutioner”. EUT L 329, 25.11.2006, s. 1–2. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32006R1738. 
  19. ^ ”English will not be an official EU language after Brexit, says senior MEP” (på engelska). Politico. 27 juni 2016. https://www.politico.eu/article/english-will-not-be-an-official-eu-language-after-brexit-senior-mep/. Läst 25 april 2020. 
  20. ^ ”English language will NOT be banned from EU after Brexit, despite claims” (på engelska). Irish Independent. 28 juni 2016. https://www.independent.ie/irish-news/english-language-will-not-be-banned-from-eu-after-brexit-despite-claims-34840768.html. Läst 25 april 2020. 
  21. ^ ”Cyprus examines possibility of asking EU to include Turkish” (på engelska). Cyprus News Agency. 20 januari 2016. http://www.cna.org.cy/webnews-en.aspx?a=384f951ae33542c5bc858248a90c0474. Läst 25 april 2020. 
  22. ^ ”Cyprus asks to make Turkish an EU language” (på engelska). EUobserver. 26 februari 2016. https://euobserver.com/institutional/132476. Läst 26 februari 2016. 
  23. ^ ”Two-thirds of working age adults in the EU28 in 2011 state they know a foreign language” (på engelska). Eurostat. 26 september 2013. https://ec.europa.eu/eurostat/documents/2995521/5162658/3-26092013-AP-EN.PDF/139b205d-01bd-4bda-8bb9-c562e8d0dfac. Läst 25 april 2020. 
  24. ^ ”60% of lower secondary level pupils studied more than one foreign language in 2015” (på engelska). Eurostat. 23 februari 2017. https://ec.europa.eu/eurostat/documents/2995521/7879483/3-23022017-AP-EN.pdf/80715559-72ba-4c19-b341-7ddb42dd61a6. Läst 25 april 2020. 
  25. ^ [a b] ”Special Eurobarometer 386” (på engelska). Europeiska kommissionen. https://ec.europa.eu/commfrontoffice/publicopinion/archives/ebs/ebs_386_en.pdf. Läst 25 april 2020. 
  26. ^ ”Många språk, en familj: Språken i Europeiska unionen”. Europeiska kommissionen. 1 november 2004. https://op.europa.eu/en/publication-detail/-/publication/40fe66da-d886-403b-94b7-e0facfa03161/language-sv. Läst 25 april 2020. 
Europeiska flaggan EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.