Olof Lundström Orloff

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Olof Uno Ingemar Orloff, ursprungligen Lundström, född 20 januari 1938 i Stockholm, är en svensk skådespelare. Namnet Orloff använde han som artistnamn vid sin första konstutställning 1982 men numera är det hans efternamn.

Han började sin teaterkarriär vid unga år när han spelade med en barnteatergrupp på Medborgarhuset i Stockholm. Han studerade ett år vid Konstfack innan han 1961 blev antagen till Dramatens elevskola. En av hans första uppgifter var som lövhög i Shakespeares En midsommarnattsdröm som gavs på Skansen i Stockholm. I mitten 1960-talet var han engagerad vid Dramaten där han bl.a. medverkade i Hasse och Tages revy Å, vilken härlig fred!. En av sina största framgångar upplevde han när han blott 29 år gammal gestaltade den gamle perukmakaren Ström i Markurells i WadköpingHelsingborgs stadsteater. Under några år tillhörde han Riksteaterns Västeråsensemble. Under 1970-talet var han engagerad vid Stockholms privatteatrar bl.a. Scalateatern, Maximteatern, Folkan och Intiman. Han återkom till Dramaten på 1980-talet och spelade bl.a. Vickberg i Hans nåds testamente och betjänten Osvald i Ingmar Bergmans uppsättning av Kung Lear.

Olof Lundström Orloff är mest känd för sina komiska roller hos Nils PoppeFredriksdalsteatern där han medverkade i 12 olika uppsättningar, bl.a. Fars lille påg 1975, Hjälten från Öresund 1978, Mimmi från Möllevången 1980, Ta mej! Jag är din! 1987, Min syster och jag 1989 och Spanska flugan 1992.

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller (urval)[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi Teater
1964 Medverkande Å vilket härligt krig
Charles Chilton
Jackie Söderman Dramaten
1965 En hovherre Yvonne, prinsessa av Bourgogne
Witold Gombrowicz
Alf Sjöberg Dramaten
1968 Oberon
Teseus
En midsommarnattsdröm
William Shakespeare
Hans Bergström Riksteatern[1]
1970 Csardasfurstinnan
Emmerich Kálmán, Leo Stein och Béla Jenbach
Isa Quensel Oscarsteatern[2]
1971 Medverkande Vad är det för fel på 1933 års modell?, revy
Carl Zetterström
Lars Amble Scalateatern[3]
1972 Medverkande Sånt folk!, revy
Carl Zetterström
Lars Amble Maximteatern[4]
1974 Medverkande Paviljongen, revy
Carl Zetterström
Hans Bergström Scalateatern[5]
1975 Billy Early No, No, Nanette
Vincent Youmans, Otto Harbach, Frank Mandel och Irving Caesar
Isa Quensel Oscarsteatern[6]
1976 Anselme
Kommissarien
Den girige
Molière
Yves Bureau Stockholms stadsteater
1976 Julius Duun, fabrikör Oskulden från Mölle
Franz Arnold och Ernst Bach
Hans Bergström Fredriksdalsteatern
1977 Daniel Savary Fantastiska pappa
Eugène Labiche
Hans Bergström Fredriksdalsteatern
1978 Mille Möghel, bokhandlare Hjälten från Öresund
Franz Arnold och Ernst Bach
Hans Bergström Fredriksdalsteatern
1980 Joakim von Pankh, bankdirektör Mimmi från Möllevången
Ralph Benatzky, Alexander Engel och Julius Horst
Hans Bergström Fredriksdalsteatern
1985 Professor Waldemar Palm Fars lille påg
Franz Arnold och Ernst Bach
Hans Bergström Fredriksdalsteatern
1988 Fabrikör Julius Duun AB Dun och Bolster!
Franz Arnold och Ernst Bach
Hans Bergström Fredriksdalsteatern
1989 Hur andra älskar
Alan Ayckbourn
Olof Thunberg Intiman[7]
1996 Rakt ner i fickan
Michael Cooney
Lars Amble Maximteatern[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Barbro Hähnel (21 september 1968). ”Riksteaterns 'Midsommarnattsdröm': Shakespeare som hippie”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1968-09-21/257/12. Läst 31 augusti 2015. 
  2. ^ Barbro Hähnel (3 oktober 1970). ”Man måste vara barnslig när man går på Oscars”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1970-10-03/268/14. Läst 22 augusti 2015. 
  3. ^ Leif Zern (4 september 1971). ”Carl Zetterströms revy: Befriande och löftesrikt”. Dagens Nyheter: s. 11. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1971-09-04/239/11. Läst 22 januari 2016. 
  4. ^ Leif Zern (9 september 1972). ”Carl Z på Maxim: Revy med toppar och svackor”. Dagens Nyheter: s. 15. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1972-09-09/245/15. Läst 23 januari 2016. 
  5. ^ Leif Zern (20 januari 1974). ”Carl Z i rävsaxen, men Birgitta är fin”. Dagens Nyheter: s. 16. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1974-01-20/19/16. Läst 23 januari 2016. 
  6. ^ ”No No Nanette”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF24802&pos=109. Läst 15 juni 2015. 
  7. ^ Bengt Jahnsson (1 oktober 1989). ”'Hur andra älskar' på Intima teatern: Komedifars utan temperament”. Dagens Nyheter: s. 25. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1989-10-01/266/25. Läst 23 augusti 2015. 
  8. ^ Ingegärd Waaranperä (4 oktober 1996). ”Bidragsfusk som lönar sig. Björn Gustafsson räddar farsen på Maxim”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/arkiv/teater/bidragsfusk-som-lonar-sig-bjorn-gustafsson-raddar-farsen-pa-maxim/. Läst 29 oktober 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]