Stormen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stormen
Faksimil av första sidan i The Tempest från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i The Tempest från First Folio, publicerad 1623
Författare William Shakespeare
Originaltitel The Tempest
Originalspråk Engelska
Översättare Carl August Hagberg, Per Hallström, Åke Ohlmarks, Hjalmar Gullberg & Ivar Harrie, Allan Bergstrand, Magnus Bergquist, Bengt Anderberg, Britt G. Hallqvist & Claes Schaar
Utgivningsår 1623
Utgiven på
svenska
1851
Svensk
premiär
1900
The Tempest
Miranda,
John William Waterhouse, 1875
För andra betydelser, se Stormen (olika betydelser).

Stormen (originaltitel The Tempest) är en komedi eller sagospel av William Shakespeare och en av hans sista pjäser.

I den romantiska traditionen sågs Stormen ofta som Shakespeares medvetna avsked som pjäsförfattare. Speciellt episoden där figuren Prospero begraver sin trollstav sågs som symbolisk. Moderna Shakespearetolkningar har övergett detta biografiska synsätt.

Rollfigurerna Caliban, Miranda och Prospero har gett namn åt varsin av Uranus månar.

Datering[redigera | redigera wikitext]

Den tidigaste dokumenterade föreställningen ägde rum 1 november 1611 och tros vara skriven något år innan dess. Pjäsen tros bygga på källor som var tillgängliga från 1610.[1]

Pjäsens källor[redigera | redigera wikitext]

Intrigen i Stormen är helt och hållet Shakespeares verk, men det finns andra verk som behandlar liknande ämnen. I commedia dell'arte-pjäsen Li Tre Satiri är trollkarlens betjänter andar i form av vildmän. Några skeppsbrutna åtrår oskulden Phillis och Zanni flyr från en klippa där han hållits fången av en annan trollkarl eftersom han vägrat lyda, på samma vis som Ariel låtit bli att lyda häxan Sycorax. Också i en annan commedia dell'arte-pjäs, Arcadia Incantata, frammanar en vit magiker en storm och de skeppsbrutna hindras från att äta av andar. I spanjoren Antonio de Eslavas Noches de Invierno från 1609 leds en usurpators förskjutna son av en detroniserad trollkarl till dennes palats under havet för att bli brudgum åt trollkarlens dotter. En magiskt frammanad storm krossar usurpatorns favoritson som sitter på tronen. I tredje delen av Diego Ortuñez de Calahorras Espejo de Principes y Cavalleros som översattes till The Mirror of Knighthood 1578 finns andra likheter. Riddaren av Solen landsätts på en ö som styrs av en häxa, vars son avlats av djävulen.[2]

29 juli 1609 led fartyget Sea Venture som var på väg till Virginia-kolonin skeppsbrott på Bermuda efter en storm, vilket tros ha inspirerat Shakespeare.[1][3][4] Händelsen skildras i William Stracheys brev The True Reportary of the Wracke and Redemption of Sir Thomas Gates daterat 15 juli 1610. Strachey var en av passagerarna på skeppet men brevet publicerades dock inte förrän 1625, men tros ha spridits redan efter 1610.[1][5] Bermuda hade rykte om sig att vara vindpinat och hemsökt av andeväsen och trolldom.[1] Öarna hade skildrats i flera skrifter: Richard Edens History of the Travayle in the West and East Indies (1577),[1] Sylvester Jourdans A Discovery of the Bermudas 1610 och Virginia Companys A True Declaration of the Colonie i Virginia också från 1610.[1][5]

Namnet till Caliban liksom andra mindre lån kan Shakespeare ha fått från Michel de Montaignes essä Des cannibals i John Florios översättning 1603.[1][3][6] Det finns även ekon från Vergilius Aeneiden och talet när Prospero tar farväl av trolldomen är slående likt Medeas tal i Ovidius Metamorfoser.[1][7]

Tryckningar och text[redigera | redigera wikitext]

Stormen trycktes första gången i samlingsverket av Shakespeares pjäser, First Folio 1623, som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard. Texten tros vara nedskriven av den professionelle skrivaren Ralph Crane med en sufflörs exemplar som förlaga. De ovanligt utförliga scenanvisningarna tros vara Cranes verk med en läsande publik i åtanke. Pjäsen innehåller ett ovanligt stort antal sånger.[1]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Stycket har en invecklad handling, men det är den enda pjäs där Shakespeare tillämpar tidens enhet. Händelserna utspelar sig under samma tidsrymd som pjäsen tar att spela, cirka fyra timmar om den är oavkortad.

Prospero har blivit avsatt som hertig av Milano av sin bror Antonio med stöd av Alonso, kung av Neapel. Prospero sattes tillsammans med sin då treåriga dotter Miranda på en flotte som flöt iland på ön där handlingen utspelar sig. Prospero har magiska krafter och befriar luftanden Ariel från fångenskap hos häxan Sycorax som därefter förvisas från ön. Kvar där är hennes son Caliban, ett missfoster som är dum och elak. Caliban har lärt Prospero hur man överlever på ön och Prospero har i gengäld lärt honom religion och språk. Men Caliban har försökt att våldta Miranda, varför Prospero straffat honom med att göra honom till sin slav. Detta är situationen då handlingen tar sin början, då har tolv år förflutit sedan Prospero och Miranda kom till ön.

Prospero får reda på att Antonio och Alonso passerar ön med ett skepp. Prospero skapar en storm som får fartyget att förlisa vid ön. Förutom av Antonio och Alonso består de skeppsbrutna av Alonsos bror Sebastian, son Ferdinand och rådgivare Gonzalo. Dessutom finns två suputer, Stefano och Trinculo. Prospero ser till att de skeppsbrutna skiljs åt i olika grupper. Alonso tror att hans son Ferdinand är död och vice versa. Härefter följer handlingen tre parallella intriger. Caliban slår sig i slang med Stefano och Trinculo och de företar sig att försöka mörda Prospero, vilket misslyckas. Antonio och Sebastian konspirerar om att mörda Alonso och Gonzalo vilket Prospero avstyr med Ariels hjälp. Ferdinand träffar Miranda och de blir kära.

Prospero styr så att de skeppsbrutna närmar sig hans boning där de till slut strålar samman. Därpå uppstår en stor försoning. Prospero återinsätts som hertig och förlåter Antonio och Alonso. Ferdinand och Miranda skall få gifta sig när sällskapet anländer till Milano. Ariel befrias slutligen och löses upp i luften. Alla avseglar tillsammans med Alonsos flotta och Prospero avsvär sig sina trolldomskunskaper. Hur det går för Caliban får man inte veta.

Översättningar till svenska[redigera | redigera wikitext]

Stormen finns i åtta tryckta översättningar. Först kom Carl August Hagbergs översättning 1851 som ingick i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 11. Därpå kom Per Hallströms översättning som första gången gavs ut i serien Världslitteraturen: de stora mästerverken 1926. Sedan dröjde det till 1962 innan Åke Ohlmarks översättning gavs ut i samlingsvolymen Komedier. Hjalmar Gullbergs och Ivar Harries översättning gjordes ursprungligen för Radioteatern 1951 och gavs ut 1968 i bearbetning av Donya Feuer och Herbert Grevenius. Allan Bergstrands översättning gavs ut 1982. 1996 gavs Magnus Bergquists översättning ut, den gjordes ursprungligen för hans uppsättning på Sommarteatern i Södertälje 1983. Bengt Anderbergs översättning gavs första gången ut 2002 i bearbetning av Tomas Melander, 2004 gavs den ut i original. När Unga Klara spelade denna översättning 1990 blev den omdiskuterad då Anderberg ändrat such stuff / As dreams are made on från Hagbergs det stoft som drömmar vävas av till det stoff som drömmar vävs av. 2010 gavs postumt Britt G. Hallqvists och Claes Schaars översättning ut.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen uppfördes för första gången av the King's Men 1 november 1611 på Whitehall Palace i London.[1][8] Nästa dokumenterade föreställning ägde rum 1613 under prinsessan Elisabets bröllopsfestligheter.[9]

Stormen spelas någorlunda ofta. Efter Shakespeares levnad spelades pjäsen bara i olika bearbetningar. 1838 återupptäcktes och återuppväcktes Shakespeares original med en uppsättning signerad William Macready i London. Under återstoden av romantiken var det en av de populäraste Shakespearepjäserna. Pjäsen spelades av Charles Kean 1857 och Samuel Phelps 1871. När Herbert Beerbohm Tree satte upp Stormen 1904 fokuserade han på Caliban som han själv spelade.

När pjäsen spelades på Deutsches Theater i Berlin 1938, i regi av Brecht-medarbetarna Erich Engel och Caspar Neher, vågade man utföra en försiktig politisk protest på scenen. Prospero hade ritat en magisk cirkel utanför sin boning. Den som gick in där stelnade genast. Så också skurken Sebastian som stelnade med armen lyft liksom till en Hitlerhälsning.

1934 spelade Charles Laughton Prospero på Old Vic i London. Första gången John Gielgud medverkade i pjäsen 1926 spelade han Ferdinand. Sedan blev Prospero en av hans favoritroller. Han spelade rollen ett antal gånger, bland annat i Peter Brooks uppsättning i Stratford-upon-Avon. Sista gången han spelade rollen på scen var i Peter Halls uppsättning på Royal National Theatre 1973, och därefter i Peter Greenaways film Prospero's Books 1991. 1968 gjorde Peter Brook en ny uppsättning på teater Round House, där störrre delen av dialogen var ersatt av mim. 1982 regisserades pjäsen av Ron Daniel på Royal Shakespeare Company, där Caliban och Ariel framställdes som två motsatser i Prosperos psyke. 1983 var Derek Jacobi en ovanligt ung Prospero. 1988 spelades Prospero av Max von Sydow i en uppsättning på Old Vic i regi av Jonathan Miller. 1990 regisserade Peter Brook pjäsen på nytt på Théâtre des Bouffes du Nord i Paris. År 2000 spelades Prospero av Vanessa Redgrave på the Globe Theatre i London. 2011 sattes Stormen upp av Declan Donellan på Théâtre des Gémeaux i Sceaux i Île-de-France.

Uppsättningar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar (urval)[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen har filmatiserats oerhört många gånger.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, The Tempest, 25 juni 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, The Tempest, 24 augusti 2015.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] The Oxford Companion to Shakespeare sid 470f
  2. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 279
  3. ^ [a b] Erik Frykman: Shakespeare sid 297
  4. ^ Gustaf Fredén: Shakespeare i Litteraturens världshistoria del 3 sid 436f
  5. ^ [a b] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 280
  6. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 281
  7. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 282f
  8. ^ Erik Frykman: Shakespeare sid 302
  9. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 473