Europeiska ombudsmannen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Europeiska ombudsmannen
Emily O’Reilly Senate of Poland.JPG
Nuvarande
   Emily O'Reilly
sedan 1 oktober 2013
Säte Strasbourg, Frankrike
Nomineras av Minst 40 ledamöter av parlamentet som kommer från minst två medlemsstater
Utses av Europaparlamentet
Mandatperiod Fem år, som kan förnyas
Förste innehavare
Inrättat 1 november 1993

Europeiska ombudsmannen är en ombudsman inom Europeiska unionen med uppdrag att undersöka klagomål från allmänheten om administrativa missförhållanden bland unionens institutioner, organ och byråer. Ombudsmannen utses av Europaparlamentet för en period av fem år i taget. Denna period kan förnyas. Europaparlamentet fastställer också regler och allmänna villkor för ombudsmannen i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, vilket är ett av få tillfällen då parlamentet är ensam lagstiftare.[1]

Alla unionsmedborgare samt alla fysiska eller juridiska personer som är bosatta eller har sitt säte inom unionen kan vända sig till ombudsmannen för att klaga om missförhållanden inom unionen.[1] Ombudsmannen inleder vanligtvis undersökningar till följd av klagomål, men kan också inleda undersökningar på eget initiativ. Utöver ombudsmannen finns det andra tillvägagångssätt för att driva klagomål inom unionen, däribland att göra en framställning till Europaparlamentet eller Europeiska kommissionen, att lägga fram ett medborgarinitiativ eller att vända sig till Europeiska datatillsynsmannen.[2]

Ombudsmannen som organ inrättades genom fördraget om Europeiska unionen, som trädde i kraft den 1 november 1993. Den första ombudsmannen Jacob Söderman utsågs den 12 juli 1995 efter ett utdraget utnämningsförfarande.[3] Han ersattes genom ett beslut den 15 januari 2003 av Nikiforos Diamandouros.[4] Diamandouros meddelade sin avgång i början av 2013,[5] och Europaparlamentet valde den 3 juli 2013 Emily O'Reilly till ny ombudsman med verkan från och med den 1 oktober 2013.[6]>[7]

Europeiska ombudsmannen har sitt säte i anslutning till parlamentets säte i Strasbourg, Frankrike.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Genom fördraget om Europeiska unionen, som trädde i kraft den 1 november 1993, inrättades en europeisk ombudsman med syfte att ta emot klagomål från allmänheten. Denna ombudsman skulle utses av Europaparlamentet, men parlamentet lyckades inte att fullfölja utnämningsförfarandet förrän 1995. Enligt parlamentets arbetsordning kunde ombudsmannen nomineras av minst 29 ledamöter som kom från minst två medlemsstater. Parlamentet lyckades till slut att fatta ett beslut den 12 juli 1995 om att utse Jacob Söderman till ombudsman.[3]

I enlighet med fördraget skulle parlamentet utse en ny ombudsman efter valet 1999. Den 27 oktober 1999 beslutade parlamentet att utse Söderman på nytt.[8] Söderman lämnade dock sitt uppdrag under 2003 och efterträddes av Nikiforos Diamandouros den 1 april 2003.[4] Diamandouros omvaldes som ombudsman efter valet 2004 och valet 2009. Han meddelade emellertid sin avgång den 14 mars 2013. Emily O'Reilly valdes till ny ombudsman för tiden fram till valet 2014 vid parlamentets sammanträde i juli 2013.[6][7][9][10] Den 16 december 2014 omvalde Europaparlamentet O'Reilly som ombudsman för tiden fram till 2019.[11][12]

Utnämningsförfarande[redigera | redigera wikitext]

Europeiska ombudsmannen utses av Europaparlamentet med enkel majoritet vid början av parlamentets valperiod eller i övriga fall när befattningen är vakant. Endast unionsmedborgare får väljas till ombudsmän. Nomineringar måste ha stöd av minst 40 ledamöter som kommer från minst två medlemsstater. En ledamot kan endast stödja en av kandidaterna. Innan frågan tas upp till omröstning i kammaren behandlas alla kandidaturer i parlamentets ansvariga utskott. Därefter äger en sluten omröstning rum i kammaren förutsatt att minst hälften av parlamentets ledamöter närvarar. Om ingen kandidat erhåller en majoritet av de avgivna rösterna hålls en andra valomgång. Om inte någon kandidat erhåller en majoritet av de avgivna rösterna i den andra valomgången heller, avgörs valet i en tredje valomgång mellan de två kandidater som erhöll flest röster i den andra valomgången. Om båda dessa kandidater får lika många röster väljs den äldsta av dem. Efter att ha blivit vald måste ombudsmannen avlägga en ed inför Europeiska unionens domstol.[13]

Ombudsmannen kan avsättas av domstolen på begäran av Europaparlamentet om han eller hon har gjort sig skyldig till allvarlig försummelse eller inte längre uppfyller kraven för att få vara ombudsman.[1]

Funktioner och befogenheter[redigera | redigera wikitext]

Emily O'Reilly är ombudsman sedan 2013.

Europeiska ombudsmannen undersöker klagomål från allmänheten om administrativa missförhållanden bland unionens institutioner, organ och byråer, med undantag för Europeiska unionens domstol när den utövar sin domstolsfunktion. Alla unionsmedborgare samt alla fysiska eller juridiska personer som är bosatta eller har sitt säte inom unionen kan vända sig till ombudsmannen för att klaga. Ytterligare bestämmelser om ombudsmannen antas av Europaparlamentet i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande efter samråd med Europeiska kommissionen och efter godkännande av Europeiska unionens råd. Ombudsmannen inleder vanligtvis undersökningar till följd av klagomål, men kan också inleda undersökningar på eget initiativ eller på initiativ av en ledamot av Europaparlamentet. Han eller hon kan dock inte genomföra undersökningar om klagomål som är eller har varit föremål för domstolsprövning.[1]

Ombudsmannen vänder sig till den institution, det organ eller den byrå som är berörd om han eller hon finner att missförhållanden råder. Institutionen, organet eller byrån har tre månader på sig att ge sina synpunkter. Ombudsmannen lämnar därefter en rapport till Europaparlamentet samt övriga berörda parter. Varje år presenterar ombudsmannen en rapport för Europaparlamentet om resultatet av alla klagomål.[1]

Klagomålens karaktär[redigera | redigera wikitext]

Trots att både fysiska och juridiska personer kan överlämna klagomål till ombudsmannen bestod den största delen av alla klagomål under 2012 av klagomål från unionsmedborgare. Totalt 2 442 klagomål, 1 211 frågor och 19 281 råd hanterades av ombudsmannen under detta år. Den största delen av alla klagomål (1 720 av 2 442) låg dock utanför ombudsmannens befogenheter. Av de klagomål som utreddes avklarades utredningen inom ett år i 69 procent av fallen. Av de klagomål som avslutades under 2012 berörde 85,3 procent enskilda medborgare och 14,7 procent företag, organisationer eller andra juridiska personer. I 21 procent av fallen löste sig problemen genom samarbete med den berörda institutionen. I 51 procent av fallen krävdes ingen ytterligare utredning, medan i 19 procent av fallen ansågs inga missförhållanden föreligga. I 14 procent av fallen ansågs dock missförhållanden föreligga. Mer än hälften av alla klagomål som togs upp för utredning berörde Europeiska kommissionen.[14]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] ”Artikel 228 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 150-151. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  2. ^ ”Problem med EU? Vem kan hjälpa dig?”. Europeiska ombudsmannen. http://www.ombudsman.europa.eu/atyourservice/whocanhelpyou.faces#/page/1. Läst 26 juni 2013. 
  3. ^ [a b] ”Europaparlamentets beslut av den 12 juli 1995 avseende utnämningen av Europeiska unionens ombudsman (95/376/EG, Euratom, EKSG)”. EGT L 225, 22.9.1995, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31995D0376. 
  4. ^ [a b] ”Europaparlamentets beslut av den 15 januari 2003 om utnämning av europeisk ombudsman (2003/158/EG, Euratom)”. EUT L 65, 8.3.2003, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32003D0158. 
  5. ^ ”Begäran om nomineringar inför valet av Europeiska ombudsmannen (2013/C 96/07)”. EUT C 96, 4.4.2013, s. 24-25. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:C2013/096/07. 
  6. ^ [a b] ”New EU ombudsman elected” (på engelska). EUobserver. 3 juli 2013. http://euobserver.com/tickers/120739. Läst 3 juli 2013. 
  7. ^ [a b] ”Europaparlamentets beslut av den 3 juli 2013 om val av Europeisk ombudsman (2013/377/EU, Euratom)”. EUT L 193, 16.7.2013, s. 17. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32013D0377(01). 
  8. ^ ”Europaparlamentets beslut av den 27 oktober 1999 om utnämning av Europeiska unionens ombudsman (1999/780/EG, EKSG, Euratom)”. EGT L 306, 1.12.1999, s. 32. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31999D0780. 
  9. ^ ”Valet av Europeiska ombudsmannen 2013”. Europaparlamentet. http://www.ombu.europarl.europa.eu/ombudsmanelection/cms/lang/sv/home. Läst 26 juni 2013. 
  10. ^ ”Den nya europeiska ombudsmannen börjar arbeta”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/news/sv/news-room/20130930IFG21107/Den-nya-europeiska-ombudsmannen-b%C3%B6rjar-arbeta. Läst 1 oktober 2013. 
  11. ^ ”O'Reilly re-elected as ombudsman” (på engelska). EUobserver. http://euobserver.com/tickers/126941. Läst 16 december 2014. 
  12. ^ ”Europaparlamentets beslut av den 16 december 2014 om val av Europeisk ombudsman (2014/949/EU, Euratom)”. EUT L 369, 24.12.2014, s. 70. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32014D0949. 
  13. ^ ”Artikel 204 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 73. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  14. ^ ”European Ombudsman Overview 2012”. Europeiska ombudsmannen. http://www.ombudsman.europa.eu/showResource?resourceId=1369317604489_overview_2012_sv.pdf&type=pdf&download=true&lang=sv. Läst 26 juni 2013. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.