Ett beslut är en typ av bindande unionsakt som kan antas av Europeiska unionens institutioner. I likhet med förordningar är beslut till alla delar bindande, men behöver däremot inte nödvändigtvis ha allmän giltighet.[1] Ett beslut kan istället vara riktat till en eller flera specifika fysiska eller juridiska personer.[2]
Beslut utfärdas bland annat när en befattning inom unionen tillsätts, till exempel när Europeiska rådets ordförande eller ledamöterna av Europeiska kommissionen utses, eller för att anta beslut om bland annat unionens intressen och strategiska mål samt åtgärder som unionen ska vidta på internationell nivå.[3] Alla beslut måste ha en rättslig grund i unionens fördrag. Beslut som antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör lagstiftningsakter.[4]
Beslut följer, i likhet med övriga unionsakter, de bestämmelser om utformning som har antagits av Europeiska unionens publikationsbyrå. Unionsakten består av tre delar: ingressen, artikeldelen och eventuella bilagor.[5] Artikeldelen utgör den normativa delen av unionsakten och är uppdelad i artiklar.[6] Ett beslut kan innehålla en avslutande artikel som fastställer till vem eller vilka det riktar sig. Denna avslutande artikel kan ha någon av följande formuleringar:[6]
”
Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.
„
”
Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.
„
”
Detta beslut riktar sig till [medlemsstatens officiella namn].
„
”
Detta beslut riktar sig till [fullständigt namn och adress].
„
Den andra formuleringen används när beslutet inte är riktat till alla medlemsstater, till exempel om det är en unionsakt som endast berör euroområdet eller Schengenområdet. Den tredje formuleringen används när beslutet riktas till en eller flera specifika medlemsstater. Den fjärde formuleringen används när beslutet riktas till någon fysisk eller juridisk person.[6]
Ett beslut är till alla delar bindande. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar sig, är det bindande endast för dessa.
„
– Fjärde stycket i artikel 288 i EUF-fördraget efter Lissabonfördragets ikraftträdande
Beslut kan således ha allmän giltighet, men behöver inte nödvändigtvis ha det. Beslut som antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör lagstiftningsakter.[4] Därutöver kan beslut även antas i form av delegerade beslut och genomförandebeslut. Delegerade beslut antas av Europeiska kommissionen för att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt.[7] Genomförandebeslut antas av kommissionen eller, i vissa fall, Europeiska unionens råd för att fastställa enhetliga villkor för genomförandet av lagstiftningsakterna.[8] Beslut kan även i vissa andra fall antas av Europaparlamentet, Europeiska rådet och Europeiska centralbanken, samt av rådet och kommissionen när det grundar sig direkt på fördragen.[9]
Ett beslut träder i kraft tjugo dagar efter att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, om inget annat föreskrivs i beslutet.[10] Ett beslut är till alla delar bindande, men endast bindande för den eller dem som det är riktat till. Om beslutet saknar adressat har det allmän giltighet.[3] Ett beslut kräver inga genomförandeåtgärder för att få rättslig effekt.
