Oremål

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
oremål
Talas iSverige Sverige
RegionOre socken
Statushotat
Språkfamiljindoeuropeiska
latinska alfabetet,
historiskt även dalrunor
Officiell status
SpråkmyndighetDalmålsakademin
Till Dalmålsakademin
Språkkoder
ISO 639-3
Målområden i Ovansiljan.svg
Oremålets utbredning bland målen i Ovansiljan.

Oremål är ett inofficiellt språk, ibland ansett som en dialekt, inom de egentliga dalmålen som talas i Ore socken i Dalarna.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Oremålets utveckling ligger enligt Johannes Boëthius mycket nära moramålet men i visst avseende även nära rättviksmålet.[1]

Vokaler[redigera | redigera wikitext]

Likt de andra ovansiljanmålen har de äldre långa vokalerna í, ú och ý diftongerats, varav í har blivit ei medan både ú och ý har blivit öi. Diftongeringen kan ses i eis (is), höis (hus) och knöita (knyta), som i Mora heter äis, öys och knöyta men däremot is, us och knita i Rättvik.[2]

Den långa vokalen é som på svenska har blivit till ä har i oremålet blivit till i; kni (knä), titt (tät) och litt (lätt).[3]

Vid det mesta har och blivit till jo som i ljos (ljus) och djop (djup) men i de fall där svenskan har fått y har oremålet fått o som i brota (bryta) och floga (flyga).[3] Däremot heter det njosa (nysa).

Likheter med orsamålet är att a blir ö framför ld, ll och lt, detta kan ses i sölt (salt), köld (kall), wöll (vall), öllt (allt).[3] Olikt orsamålet är dock att au i vissa ord har blivit till o; rod (röd), oga.[4] De andra fornnordiska diftongerna, ei och ey, har blivit till ä (av ey) och e (av ei); gläma (glömma), dräma (drömma), djet (get) och sten (sten).[2]

Konsonanter[redigera | redigera wikitext]

En säregenhet för många av de egentliga dalmålen är att det urgermanska w-ljudet har bevarats i ord som wöll (vall), wid (ved), kwänn (kvarn) osv. och att s och t blir "tonlöst" l framför l.[5] Kombinationerna dj, lj och sj har uttal med ljud för ljud vilket ger orden djop [d̪juːp] (djup), ljos [ɽjuːs] (ljus) och sju [sjʉː] (sjö).[6] I ordet ljos kan det även ses att kakuminalt l står i uddljud som är speciellt för många egentliga dalmål.[5]

En så kallad "förmjukning" sker av g och k som står framför äldre främre vokal som i djet [d͡ʒeːt] (get) och tjil [t͡ʃiːɽ] (kil).[2] Förmjukning sker även inuti ord och vid böjning, t.ex.: ändjä (äng), fisji (fisken) och wedji (vägen).

Bortfall av l framför g, k, m, p och v sker inte i oremålet och orden fölk (folk), sjölv (själv), kalv (kalv), stölpe (stolpe) behåller därmed sitt l.[5] Likaväl behålls g-, d- och b-ljuden fortfarande i ngg, ld och mb förbindelserna som i kamb (kam), kälda (källa), köld (kall), löngg (lång) och dimba (ryka).[3]

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Oremålets grammatik innehåller tre genus (maskulinum, femininum och neutrum), tre kasus (nominativ, ackusativ, dativ) och två species (indefinit och definit form). I verben tillkommer även personböjningar men endast för pluralpersonerna, som idag är arkaistiskt.

Substantiv[redigera | redigera wikitext]

Substantiven deklineras följande:

Maskulinum
Singular Plural
Indefinit form Definit form Indefinit form Definit form
Nominativ häst hästn hästär hästär
Ackusativ häst hästn hästa hästa
Dativ hästä hästem hästum hästum

Verb[redigera | redigera wikitext]

Inom verbens är personböjningarna -är för alla personer men -om kan tillkomma för första person plural.

åtra (ändra)[7] gåpå (gapa)[8]
Presens indikativ Preteritum indikativ Presens indikativ Preteritum indikativ
första person singular åträr åtred gäpär gäpäd
andra person singular åträr åtred gäpär gäpäd
tredje person singular åträr åtred gäpär gäpäd
första person plural åträr / åtrom åtred / åtredom gäpär / gapom gäpädom / gapadom
andra person plural åträr åtred gäpär gäpäd
tredje person plural åträr åtred gäpär gäpäd

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv. http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf. 
  2. ^ [a b c] Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv: sid. 66. http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf. 
  3. ^ [a b c d] Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv: sid. 67. http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf. 
  4. ^ Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv: sid. 71. http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf. 
  5. ^ [a b c] Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv: sid. 68. http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf. 
  6. ^ Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv: sid. 66-67. http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf. 
  7. ^ Piotr Garbacz (2012), Morphology and syntax in the Scandinavian vernacular of Ovansiljan, sid 9.
  8. ^ Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv: sid. 69. http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf.