Oremål
| oremål | |
| Talas i |  Sverige |
|---|---|
| Region | Ore socken |
| Antal talare | c:a 30 (2020)[1] |
| Status | hotat |
| Språkfamilj | indoeuropeiska |
| latinska alfabetet, historiskt även dalrunor | |
| Officiell status | |
| Språkmyndighet | Dalmålsakademin Till Dalmålsakademin |
| Språkkoder | |
| ISO 639‐3 | – |
Oremålets utbredning bland målen i Ovansiljan. | |
Oremål är ett inofficiellt språk, ibland ansett som en dialekt, inom de egentliga dalmålen som talas i Ore socken i Dalarna.
Ores hembygdsförening har 2025 fått kulturarvsbidrag för att bevara den språkliga varianten som har talats.[2] Endast ett fåtal talar dialekten i dag.[3] Samtliga talare av oremålet är över 70 år.[4]
Utveckling
[redigera | redigera wikitext]Oremålets utveckling ligger enligt Johannes Boëthius mycket nära moramålet men i visst avseende även nära rättviksmålet.[5]
Vokaler
[redigera | redigera wikitext]Likt de andra ovansiljanmålen har de äldre långa vokalerna í, ú och ý diftongerats, varav í har blivit ei medan både ú och ý har blivit öi. Diftongeringen kan ses i eis (is), höis (hus) och knöita (knyta), som i Mora heter äis, öys och knöyta men däremot is, us och knita i Rättvik.[6]
Den långa vokalen é som på svenska har blivit till ä har i oremålet blivit till i; kni (knä), titt (tät) och litt (lätt).[7]
Vid det mesta har jú och jó blivit till jo som i ljos (ljus) och djop (djup) men i de fall där svenskan har fått y har oremålet fått o som i brota (bryta) och floga (flyga).[7] Däremot heter det njosa (nysa).
Likheter med orsamålet är att a blir ö framför ld, ll och lt, detta kan ses i sölt (salt), köld (kall), wöll (vall), öllt (allt).[7] Olikt orsamålet är dock att au i vissa ord har blivit till o; rod (röd), oga.[8] De andra fornnordiska diftongerna, ei och ey, har blivit till ä (av ey) och e (av ei); gläma (glömma), dräma (drömma), djet (get) och sten (sten).[6]
Konsonanter
[redigera | redigera wikitext]En säregenhet för många av de egentliga dalmålen är att det urgermanska w-ljudet har bevarats i ord som wöll (vall), wid (ved), kwänn (kvarn) osv. och att s och t blir "tonlöst" l framför l.[9] Kombinationerna dj, lj och sj har uttal med ljud för ljud vilket ger orden djop [d̪juːp] (djup), ljos [ɽjuːs] (ljus) och sju [sjʉː] (sjö).[10] I ordet ljos kan det även ses att kakuminalt l står i uddljud som är speciellt för många egentliga dalmål.[9]
En så kallad "förmjukning" sker av g och k som står framför äldre främre vokal som i djet [d͡ʒeːt] (get) och tjil [t͡ʃiːɽ] (kil).[6] Förmjukning sker även inuti ord och vid böjning, t.ex.: ändjä (äng), fisji (fisken) och wedji (vägen).
Bortfall av l framför g, k, m, p och v sker inte i oremålet och orden fölk (folk), sjölv (själv), kalv (kalv), stölpe (stolpe) behåller därmed sitt l.[9] Likaväl behålls g-, d- och b-ljuden fortfarande i ngg, ld och mb förbindelserna som i kamb (kam), kälda (källa), köld (kall), löngg (lång) och dimba (ryka).[7]
Grammatik
[redigera | redigera wikitext]Oremålet påminner mer om tyskan grammatiskt än svenskan. Oremålets grammatik innehåller tre genus (maskulinum, femininum och neutrum), tre kasus (nominativ, ackusativ, dativ) och två species (indefinit och definit form). I verben tillkommer även personböjningar men endast för pluralpersonerna, som idag är arkaistiskt.
Substantiv
[redigera | redigera wikitext]Substantiven deklineras följande:
| Maskulinum | ||||
|---|---|---|---|---|
| Singular | Plural | |||
| Indefinit form | Definit form | Indefinit form | Definit form | |
| Nominativ | häst | hästn | hästär | hästär |
| Ackusativ | häst | hästn | hästa | hästa |
| Dativ | hästä | hästem | hästum | hästum |
Verb
[redigera | redigera wikitext]Inom verbens är personböjningarna -är för alla personer men -om kan tillkomma för första person plural.
| åtra (ändra)[11] | gåpå (gapa)[12] | |||
|---|---|---|---|---|
| Presens indikativ | Preteritum indikativ | Presens indikativ | Preteritum indikativ | |
| första person singular | åträr | åtred | gäpär | gäpäd |
| andra person singular | åträr | åtred | gäpär | gäpäd |
| tredje person singular | åträr | åtred | gäpär | gäpäd |
| första person plural | åträr / åtrom | åtred / åtredom | gäpär / gapom | gäpädom / gapadom |
| andra person plural | åträr | åtred | gäpär | gäpäd |
| tredje person plural | åträr | åtred | gäpär | gäpäd |
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Ringmar & Olander 2020, s. 234.
- ↑ Ida Nilsson (20 juni 2025). ”Språklig variant i Ore riskerar att dö ut – då går staten in”. P4 Dalarna. Sveriges Radio. https://www.sverigesradio.se/artikel/forening-ska-radda-utdoende-dialekten-far-320-000-i-stod. Läst 23 juni 2025.
- ↑ OREMÅL -en dialekt från Dalarna
- ↑ Språklig variant i Ore riskerar att dö ut – då går staten in, Sveriges Radio
- ↑ Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201034123/http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf.
- 1 2 3 Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv: sid. 66. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201034123/http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf.
- 1 2 3 4 Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv: sid. 67. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201034123/http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf.
- ↑ Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv: sid. 71. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201034123/http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf.
- 1 2 3 Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv: sid. 68. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201034123/http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf.
- ↑ Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv: sid. 66-67. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201034123/http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf.
- ↑ Piotr Garbacz (2012), Morphology and syntax in the Scandinavian vernacular of Ovansiljan, sid 9.
- ↑ Johannes Boëthius (1907). ”Oremålets ställning inom dalmålet”. Svenska landsmål och svenskt folkliv: sid. 69. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201034123/http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.5850f85e15732ead0b332a/1474043755073/Svenska+landsm%C3%A5l+och+Svenskt+folkliv_1907__h1.pdf.
Källförteckning
[redigera | redigera wikitext]- Ringmar, Martin; Olander, Eva (2020), ”Friskt liv i ackusativ? En rapport från ackusativens sista fastlandsfäste: Våmhus/Orsa/Ore”, i Sävborg, Daniel; Asu-Garcia, Eva Liina; Laanemets, Anu, Studier i svensk språkhistoria 15: Språkmöte och språkhistoria, Nordistica Tartuensia, "21", Tartu: University of Tartu Press, s. 228–241, ISBN 9789949032648, https://library.oapen.org/handle/20.500.12657/41805
| |||||||||||||||||||||||||||||
