Stockholmska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Stockholmska är ett samlingsnamn för de olika dialekter och sociolekter som talas i Stockholm. Det är svårt att definiera stockholmska eftersom en av dess egenskaper är att den lätt tar upp olika influenser och ofta ändrar sig helt mellan generationerna. Sedan sprider sig uttal och ordvändningar från stockholmskan vidare ut i landet för att till slut ses som rikssvenska. Ett exempel är det tunna l-ljudet som först kom till stockholmskan från tyskar bosatta där och sedan spred sig över nästan hela Sverige.

Uttal[redigera | redigera wikitext]

Uttalet av "ä" som "e" (där "räv" blir "rev" etc) har historiskt varit typiskt för stockholmskan även om det försvinner alltmer. Ett annat uttal som är vanligt i den nutida stockholmskan är att kort "ö" blir "u", till exempel "börsen" blir "bursen".

Vissa ändelser på förkortade ord är också typiska i stockholmskan. Väderkvarnar kallades förut för kvinnonamn och fick då namn som slutade på -an, till exempel Holländskan eller Johanssonskan. Bruket spred sig sedan till att användas för andra platser som till exempel "Kungsan" (Kungsträdgården) och även för generella platsbenämningar som till exempel "bibblan" (biblioteket), och föremål till exempel "ryggan" (ryggsäcken). En annan platsändelse är -is från latinet med exempel som "Medis" (Medborgarplatsen), "Rålis" (Rålambshovsparken), "Gullis" (Gullmarsplan), "Saltis" (Saltsjöbaden), "Hökis" (Hökarängen), "Gubbis" (Gubbängen) och "Fiskis" (Fisksätra). Även is-ändelsen användes på generella platser som till exempel "dagis" (daghem) och "fritis" (fritidsgård).

Historisk utveckling[redigera | redigera wikitext]

Stockholmskan är en av de dialekter som förändrats mest i svenskan genom starkt inflytande av inflyttning. Den tidiga stockholmskan tros ha haft stora likheter med den dåtida uppländskan. Det ovannämnda typiska Stockholms-e:et som i "rev" i stället för "räv" tros ha kommit genom stark inflyttning från söder och är inspirerat av götamål; "kaker" uttalades tidigare "kakor" där den senare formen fick fäste i svenska skriftspråket och sedermera återkom i talspråk under 1900-talet.

En av de som tidigast dokumenterade stockholmskan i slutet av 1800-talet var Albert Engström. I sin skämttidning Strix presenterade han speciellt olika original från Södermalm och deras talspråk för hela svenska folket. Den renodlade stockholmska dialekten som den talats av de lägre samhällsklasserna har aldrig bildat normen för rikssvenska, men på grund av Stockholms betydelse som huvudstad är det dialekterna i Mälardalsområdet och sveamålen mer generellt som har spelat den mest dominerande rollen i rikssvenskans utveckling efter medeltiden.[1]

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Ekensnack[redigera | redigera wikitext]

Se även: Eken (Stockholm)

Ekensnack eller söderslang är en sociolekt eller slang känd från bl.a. Anderssonskans Kalle och Biffen och Bananen. Sociolekten uppstod vid industrialiseringen då många personer från hela Sverige flyttade in till Stockholm. Exempel på denna sociolekt kan man lyssna till i Smulans Sagor där Gunnar Elmborn på ekensnack läser barnsagor som sändes på Radio Stockholm i början av åttiotalet.

Östermalmsdialekt[redigera | redigera wikitext]

I Stockholmsområdets rikare områden, som i delar av Östermalm, Bromma, Lidingö och Danderyd finns olika sociolektala drag som surrande i-ljud (Viby-i) och sje-ljud som liknar tje-ljud.

Miljonsvenskan[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Förortssvenska

Miljonsvenskan talas i miljonprogrammets förorter.

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Pettersson, Gertrud (1996), Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande, Lund: Studentlitteratur. S.179

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]