Götaregeln

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Götaregeln eller götamålsregeln är en regel för hur r uttalas i vissa dialekter: med främre tungspets-r eller med bakre tungrots-r, beroende på var i ordet r-ljudet förekommer. På svenska förekommer fenomenet i götamålen. Uttalet av r anses karakteristiskt för dessa mål[1] och brukar kallas götamåls-r.[2] Principen kan återfinnas i många språk världen över, till exempel i portugisiska, varianter av spanska i Colombia och på Puerto Rico.[3]

Regeln innebär att tungrots-r ([ʁ]) används i början av ord och i början av betonade stavelser, samt där ljudet är långt (rr). Det innebär att ord som räv, stearin och rr alla har tungrots-r.[4] I övriga positioner används tungspets-r ([r]). Ett ord som räkröra har alltså båda r-ljuden, först två tungrots-r och sedan ett tungspets-r.

Traditionellt sett har områdena med götamåls-r omfattat norra Halland, Västergötland (utom längst i väster[4]), Östergötland (utom norra delen), nordöstra Småland och sydöstra Värmland, men även angränsade delar av Västmanland, Närke och Dalarna.[2][4] I nordöstra Småland och i delar av Östergötland uttalas tungrots-r som [w] som i engelska will eller helt vokaliserat, så att räv uttalas mer som oäv.[5] Denna östgötska utveckling tog troligtvis sin början i städer i slutet av 1800-talet och beror förmodligen på den uttalslättnad det innebär att runda läpparna i stället för att höja tungryggen och skorra.[6]

Alla dialekter inom områdena ovan följer inte samtliga regler utan gör vissa undantag. I Bergsjö socken och Hassela socken i Hälsingland har man haft tungrots-r endast i början av ord, vilket är en oberoende novation.[2] I Västergötland förekommer också att talare har tungrots-r i början av ord men inte när konsonanten är lång. Detta kan bero på att när man gick över till att börja uttala tungspets-r som tungrots-r skedde denna förändring först i början av ord, och övergången vid långa konsonanter är den övergång som är minst genomförd.[4]

Uppkomst[redigera | redigera wikitext]

Tungrots-r[redigera | redigera wikitext]

I dag förekommer tungrots-r i nästan hela Sydsverige, men har inte alltid gjort det. Det är osäkert när ljudet kom till Sverige, men Lundaforskaren Gösta Sjöstedt räknar i en undersökning från 1936 med att det bakre r-ljudet kom till Skåne från Västeuropa under 1700-talet och skriver att tungspets-r dominerade i norra Skåne, sydöstra Småland och Blekinge under 1800-talet.[7] Från att ha anlänt i Skåne spreds sedan tungrots-r uppåt genom Sverige. I Göinge fanns dock tungspets-r kvar länge och i Nordisk familjebok från 1917 står att ”S. k. skorrande r är visserligen det allmänt brukade r-ljudet; dock höres tungspets-r i ö. Göinge, delvis i Villand, V. Göinge och N. Åsbo.”[8] Liksom i Västeuropa finns öar med tungspets-r i södra Sverige, som till exempel västra Blekinge och Emådalen i Småland samt Göteborg och Göta älvdal. I dessa fall beror det på ett vattendrag som förhindrat spridningen av tungrots-r.[7]

Götamåls-r[redigera | redigera wikitext]

Götaregeln är inte ett geografiskt övergångsstadium mellan tungrots-r och tungspets-r utan har troligtvis uppkommit på egen hand i Västergötland och spridits sig i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet från mellersta Västergötland och mellersta och västra Östergötland.[2] Från mellersta Västergötland spreds det över landskapet till Halland och Värmland och från mellersta och västra Östergötland norrut i landskapet och söderut mot Småland.[2] Götamåls-r avancerade alltså söderut medan tungrots-r avancerade norrut och de möttes till slut i östra Småland. I mitten av 1900-talet fanns där ännu ett område med endast tungspets-r.[2]

Dialektforskaren Sven Hof nämner inget om olika uttal av r i en beskrivning av västgötska från 1772.[9] Däremot låter Carl Jonas Love Almqvist, i Det går an från 1839, sin figur Sara Widebäck från Lidköping tala med en ”västgötabrytning av det vackrare slaget och en liten skorrning på r”.[9] Götamåls-r torde alltså ha uppstått där vid 1700-talets slut.[2] Troligtvis var Vättern en stor kommunikationslänk i och med tillkomsten av Göta kanal och götamåls-r kan ha spridits till Östergötland samtidigt som det spreds till Värmland, och med hjälp av Göta kanal spridits till Linköpingsområdet, förmodligen före mitten av 1800-talet.[10] Troligtvis började spridandet även före öppnandet av kanalen. Från tätorterna i Östergötland spreds det sig sedan ut på landsbygden med hjälp av järnvägen.[11] Enligt en rapport av Anders Teodor Ålander från 1932 gick gränsen vid Motala ström.[11] Dock kan undantag förekomma söder om strömmen, i synnerhet bland äldre där deras barn har götamåls-r medan de själva har tungspets-r. I sydöstra Värmland verkar övergången ha ägt rum efter 1825 och Gottfrid Kallstenius skriver i sin avhandling om bergslagsmål från 1902 att personer i 80-årsåldern endast har tungspets-r.[6]

När Sjöstedt skrev sin avhandling 1936 var tungrots-r fortfarande på frammarsch norrut och vissa områden i norra Småland som haft götamåls-r fick tungsrots-r. I Västra Ryd märkte han att 30 % av barnen i folkskolan bytt r-ljud.[6] I samrealskolan i Huskvarna kunde man iaktta bytet av r-ljud från årsklass till årsklass.[12]

Götaregeln i dag[redigera | redigera wikitext]

I Östergötland är götamåls-r i dag på tillbakagång[5], men är starkare i Västergötland även om det är på tillbakagång även där. I en undersökning av Margareta Svahn om ungdomars dialekt i Skaraborg från 2006 är det nästan bara pojkar som har götamåls-r, ungefär en tredjedel av de intervjuade. Det är i synnerhet pojkar på yrkesförberedande linjer i Lidköping och Skara med tungrots-r, och det är nästan bara i början av ord.[13] I en annan undersökning 2007 på orterna Borås, Kinna, Sollebrunn och Vara intervjuades 40 ungdomar i åldrarna 16-19 där fyra i Kinna har genomgående götamåls-r. Därtill fanns några med tungrots-r ibland.[14] I samma undersökning undersöktes inspelningar på Swedia-projektet där den äldre generationen hade konsekvent götamåls-r där det kunde inträffa. Tendenserna bland västgötar verkade vara att tungrots-r i initial position inte är alltför ovanligt och förekommer även bland unga, medan det är ovanligare med tungrots-r i andra leden i sammansatta ord. Tungrots-r för ett långt r påträffades bara en gång under undersökningens gång.[15] Bland inspelningarna på Swedia-projektet fanns ingen skillnad mellan kön, men i undersökningen bland gymnasieungdomar i Skaraborg var det främst pojkar med tungrots-r, även om det på många håll fanns flickor med skorrande r.[15]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Strid 2011, s. 30
  2. ^ [a b c d e f g] Dahl & Edlund 2010, s. 66
  3. ^ Engstrand, Olle (2012). Hur låter svenskan, ejengklien? (1. uppl.). Stockholm: Norstedt. sid. 91. ISBN 978-91-1-304092-9 /
  4. ^ [a b c d] Svahn 2007, s. 212
  5. ^ [a b] Strid 2011, s. 27
  6. ^ [a b c] Strid 2011, s. 43
  7. ^ [a b] Strid 2010, s. 24
  8. ^ Skåne i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)
  9. ^ [a b] Svahn 2007, s. 213
  10. ^ Strid 2011, s. 42
  11. ^ [a b] Strid 2010, s. 28
  12. ^ Strid 2010, s. 27
  13. ^ Svahn 2007, s. 215
  14. ^ Svahn 2007, s. 216
  15. ^ [a b] Svahn 2007, s. 217

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]