Halländska

Halländska är de dialekter inom svenska som talas i landskapet Halland. Södra Halland anses tillhöra det skånska språkområdet, och är sålunda historiskt sett en östdansk, alternativt sydskandinavisk dialekt.^[1] Halländskan närmar sig i dialektområdets nordliga delar västgötska och göteborgska.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

I likhet med andra östdanska/sydsvenska dialekter har konsonanterna p, t, k efter lång vokal i nästan hela landskapet övergått till b, d, g (sv. kaka → kaga).^[2] Typiskt för sydhalländsk dialekt är att bokstaven r vokaliseras, alltså att den ersätts av en vokalglidning (diftong), gurkburk → guekbuek. Detta är inte lika tydligt i nordhalländsk dialekt, som mer liknar götalandsdialekterna i detta avseende. Liksom i skånemålen diftongeras flera vokaler, men vilka vokaler som diftongeras och hur detta sker varierar. Ett tydligt särdrag är diftongeringen av långt å-ljud i söder, antingen till åo eller ao^[3] (sv. gång → gaong i t.ex. morpekanska). Tungrotsuttalet av r som kännetecknar skånska och danska dialekter har spridit sig söderifrån upp till en linje mellan Falkenberg och landskapsgränsen mellan Västergötland och Småland. Norr om linjen förekommer tungrots-r i början av ord, på ett liknande sätt som enligt den s.k. götaregeln. En dialektgeografisk gräns i Halland går, ungefär vid Tvååkersgränsen, rakt österut från Varberg inåt landet och bildar gräns mellan Nord- och Sydhallands dialekter i flera viktiga avseenden, t.ex. diftongering av långt å, endast tunt l i söder och tjockt l i norr (i ord som blek och folk), och bortfall av -n i femininumformer av ord som min, din och sin (mi ko i norr jämfört med min ko i söder).^[2]

På flera ställen i Halland förekommer numerus- och personböjning av verb, t.ex. ändelsen -st i andra person singularis, särskilt vid omvänd ordföljd: "Spannstu all ulla?" (Spann du all ullen?).^[2]