Orsamål

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Orsamål
Ossmol
Talas i Sverige
Region Orsa socken
Antal talare cirka 500
Status utdöende
Språkfamilj indoeuropeiska
latinska alfabetet,
historiskt även dalrunor
Officiell status
Språkmyndighet Dalmålsakademin
Till Dalmålsakademin
Språkkoder
ISO 639-3
Målområden i Ovansiljan.svg
Orsamålets utbredning bland målen i Ovansiljan.
Målet talas i Orsa kommun Dalarna

Orsamål är ett inofficiellt språk ett språk som tillhör de egentliga dalmålen, ibland ansett som en dialekt inom dalmålen. Orsamålet talas inom Orsa socken i Övre Dalarna.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Dalmål är ett nordiskt språk som troligtvis existerat sedan svenskan skilde sig från norskan. Dalmålet delas i tre språkområden; Västerdalarna, Ovansiljan och Nedansiljan. Ovansiljan i sin tur delas in i sju mål, eller dialekter; älvdalsmål, orsamål, våmhusmål, venjansmål, moramål, Sollerömål och oremål. Till moramålet brukar räknas solmål, venjansmål och våmhusmål, även om det senare i mångt minner om älvdalsmålet. Oremålet ligger närmare mormålet än orsamålet, trots att Ore ligger bortom Orsa, men det beror antagligen på att en del av Ores fäbodsmarker ligger nära morabyars.

Orsamålet talas bara inom Orsa socken och har troligtvis inte talats i finnmarken (som sedan 1860-talet tillhör Gävleborgs län). Den målsplittring som man kan höra i Mora, där en by kan vara delad i flera klara dialektområden vars gränser består i släktled efter släktled, förekommer inte i Orsa.

Från riksradions införande på 1940-talet och framåt har orsamålet försvagats, både till innehåll och utbredning. Numera kan de flesta invånare i Orsa varken tala eller ens förstå språket. Även många som talar det gör ofta grammatiska fel och blandar in svenska lånord. I sin rena form är orsamålet ett melodiskt språk med klart uttal och en stor kraft i sina uttrycksformer.

Dalmålsakademin arbetar idag aktivt med att bevara orsamålet för framtiden.

Språklära[redigera | redigera wikitext]

Orsamålet har ingen utgiven språklära såsom älvdalskan har vilket gör att några regler kan vara ålderdomliga och dylikt.

Fonetik[redigera | redigera wikitext]

Orsamålets utveckling av fonetiken bör utgå från klassisk fornsvenska vilket det gör av Johannes Boëthius i "Orsamålet i Dalarna". Uttalet i orsamålet är:

  • a jämte en nasal konsonant uttalas /ɒ/, delvis som hot i engelskan; gnåg (kält) och stjånnå (stjärna).
  • a och u som i svenskan står i starka verbs supinumform är i orsamålet e som i feri (farit), beri (burit), weri (varit) och skeri (skurit).
  • a som står framför ll, ld och lt har blivit till ö som kan ses i fölla (falla), sölt (salt) osv.[1] Dessutom har a blivit ö i några ord framför kk, ng, nk, dg och gg såsom dögg (dagg), frögga (fradga), lögg (lagg), blökk (black), bökkä (backe), drökk (drack), tökka (tacka), mönkä (manke), sönka (sanka, samla) och tönkä (tanke).[2]
  • ä har blivit e i ord där j:et har fallit; feri (färja), wenå (vänja), sela (sälja), kreva (kräva), wela (välja) och eva (häva).
  • ö i plural som omljud motsvaras också av e som i beker (böcker), bredrer (bröder), feter (fötter) och reter (rötter) men även i många andra ord motsvaras det av e; djeda (göda), gren (grön), set (söt), leda (löda), meta (möta), fera (föra), eta (höta) m.fl.
  • fornnordiska diftongen au har blivit till ö som i svenskan och märks i blöt (blöt), gök (gök), lög (ljög), böd (bjöd) m.fl.[3]
  • fornnordiska o som i svenskan har blivit u har i orsamålet istället blivit ö som i böd (bud), bödå (buda), lödin (luden) och rötin (rutten)[4]
  • orsamålet har även ö för å-ljud i många andra sammanhang när detta går tillbaka på ett o; abbörr (abborre), bört (bort), böttnå (bottna), köss (kors), skrökk (skrock), ölmä (holme) osv.[5]
  • h har i orsamålet försvunnit och gör ord som , ha, höna osv. till e, ava och enå.
  • y saknas i orsamålet och har oftast blivit till i som i bira (börja), stida (stödja), kliva (klövja), fia (följa) och stjila (skölja).
  • motsvaras i många ord av ja/ som i bjalla (bjällra), fjall (fjäll), jånka (jämka), jåmmen (jämn) och spjall (spjäll).
  • g och k framför en mjuk vokal förmjukas och blir till /ʤ/ och /ʧ/, vilket kan märkas i bland annat tjarv (kärv), stjalla (skälla), djall (gäll), djaspa (gäspa) och djånnå (gärna).
  • l försvinner ofta framför g, k, p, s och v som i swag (svalg), fok (folk), jåpa (hjälpa), pössa (pölsa) och kåv (kalv).[6]
  • äldre í, ú och ý har blivit till ai som i aus (hus), ait (ut) och ais (is). Dessa kommer ur hús, út och íss.[7]
  • v framför r har försvunnit och ses i bland annat rekå (vräka), (vrå) och råla (vråla).[8]
  • b är behållet i klustren mb, mbl och mbr som i fåmbla (famla), kåmb (kam), kemba (kamma), åmbra (hamra) osv.[9]

Stavelselängderna[redigera | redigera wikitext]

Boëthius nämner att orsamålet har tre stavelsekvantiteter som är ’’lång stavelse’’, ’’medellång stavelse’’ (som kan växla mellan halvlång och halvkort) och ’’kort stavelse’’.

Accenter[redigera | redigera wikitext]

I orsamålet förekommer som i norskan och svenskan två tonaccenter som gör att ord som ’’tomten’’ och ’’anden’’ (platsen och fågeln) kan skiljas åt ’’tomten’’ och ’’anden’’ (figuren och väsenet). Däremot har orsamålet jämviktsaccent utöver grav- och akutaccent. När ett ord ursprungligt är eller har varit kortstavigt används jämviktsaccent men idag före-kommer den knappt hos några talare.
Accent 1 förekommer i:[10]

  • enstaviga ord (ai´s, bå´t, gö´, ka´ll, sko´, tru´g)
  • definit form nominativ och ackusativ singular av enstaviga maskuliner (a´rmen, e´stn, ri´ddjen, we´jen)
  • definit form nominativ, ackusativ och dativ singular av enstaviga femininer (bo´tje, no´le, se´ndje, no´len, bo´tjen, se´ndjen)
  • pluralformer som på svenska också har accent 1, av maskuliner och femininer (be´ker, be´ndrer, bre´drer, fe´ter, nä´ter, re´ter)
  • pluralfomer på -ner av feminina och maskulina substantiv (klä´ner, sko´ner, tä´ner, tji´ner, ä´ner)
  • defnit form nominativ och ackusativ plural av enstaviga neutrer (bo´rde, kni´ne, lu´tje, ta´tje)
  • komparativer på -er (be´tter, i´ngger, le´ngger, mi´nder, se´mmer, ti´ngger)
  • kardinaltalen från 30 till 90 (trä´ti, fe´mti, se´ksti, sju´tti)
  • några sammansatta ord (lja´sko´, lä´små´nn, ro´sta´kk)

Accent 2 används i:

  • allmänhet hos ord och former där svenskan också har accent 2 (grå`nnä, ku`lla, dai`tje)
  • alla böjningsformer som inte har accent 1 av substantiv, adjektiv, verb och pronomina
  • nästan alla sammansatta ord, vilkas första sammansättningsled utgörs av ett långstavigt ord
  • motsats till svenskan i följande fall

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Substantiv och adjektiv[redigera | redigera wikitext]

Orsamålets substantiv och adjektiv har, liksom fornnordiskans och fornsvenskans, två numerus, tre genus och fyra kasus.

Maskulinum[redigera | redigera wikitext]
Indefinit form Definit form
Deklingering Singular Plural Singular Plural
Nominativ kall kallör kalln kallär
Ackusativ kall kalla kalln kalla
Dativ kalle kallum kallem kallumå
Genitiv kallumår
Femininum[redigera | redigera wikitext]
Indefinit form Definit form
Deklingering Singular Plural Singular Plural
Nominativ kulla kullur kulla kullor
Ackusativ kullu kullur kullo kullor
Dativ kullu kullum kullun kullumå
Genitiv kullur kullunur kullumår

Ovanstående är på ”Ånsjumol” (hansjömål). På Digerberget finner man andra uttalsvarianter, såsom ”gubbuma” eller ”gubbömå” i stället för ”gubbumå”.

Verb[redigera | redigera wikitext]

I följande exempel skils numerus med snedstreck enligt: ental/flertal första person/flertal andra person/flertal tredje person; eller enklare uttryckt: ik-du-ån-o-ed/wi/ni/dem.

Tidsformerna kommer i följande ordning: grundform (infinitiv), nutid (presens), dåtid (imperfektum), förfluten form (supinum), uppmaningsform (imperativ), görandeform (presens particip), gjordform (perfekt particip). I vissa fall tas bara de första formerna med.

Djerå (= att göra), djer/djerum/djere/djerå, djard/djardum/djardä/djardå, gart, djerä/djere, djerund, gard

Fo (= att få), fo/fom/fo, fikk/fingum/fingä/fingå el. fing, fenndji, foä/foe

Tålå (= att tala), tälär/tålum/tålä/tålå, täläd/tälädum/täläd, tålåd, tälä/tale

Syntax[redigera | redigera wikitext]

I vissa fall gör dalskan avsteg från den skandinaviska regeln om omvänd ordföljd. Detta är bland annat skälet till en ”felaktighet” i den svenska folkvisan O tysta ensamhet. Dess fjärde vers, i en uppteckning från Älvdalen, lyder:

Det är den tyngsta sorg / som jorden månde bära / att jag skall mista bort / min allra hjärtans kära / Det är den största sorg / som solen övergår / att jag skall älska den / som jag kan aldrig få.

Ordföljden på slutet är gemensam för älvdals-, mora- och orsamålet.

Flerfaldig negation[redigera | redigera wikitext]

På orsamål kan man lägga ihop flera inten till ett ännu starkare nej:

Du font saj åv assint a ingum, som tolkas ”Du får inte tala om det för någon”, betyder ordagrant: Du får inte säga av (till) alls intet åt ingen.

Ordförråd[redigera | redigera wikitext]

Det riktiga orsamålet, när det inte urvattnas av talare som saknar ordförrådet, har en stor rikedom av uttryck som beskriver praktiska och konkreta ting och vardagsförhållanden i bondesamhället. De flesta ord är på något sätt gemensamma med andra dalmål, även om variationerna är stora. Några ord som skiljer sig från svenskan är:[11]

  • adda (f) = öra på en gryta o.d.
  • alningg (m) = slipsten av 20 verktums diameter
  • ar (m) = stengrund i vatten
  • avi (m) = vik i en ström
  • bari (m) = trollhare
  • basa (f) = trälur
  • batnå = bli bättre, läkas
  • beg = ryggsäck
  • bragla = gå runt för ögonen
  • dasa = gå och lata sig
  • drag (f) = mindre timmerkälke
  • dåmbas = fäkta och gå på
  • flas (n) = skal av frukt eller potatis
  • fnålla = fjälla
  • fulostinn = dräktig (om sto)
  • gadd (m) = spår efter älg eller hare (Sk.)
  • gråmsa = lägga sig i andras angelägenheter
  • gån (f) = röst
  • glappun = som pratar dumheter
  • gnåg (n) = kält
  • grava (f) = hacka
  • jagla = smågräla (Hol.)
  • kara (f) = raka eller skrapa av trä
  • kasungg (m) = skinnpäls
  • katun = svår, besvärlig
  • kavwais = 'kavvis'
  • kwalla = bubbla
  • knåg = liten upphöjning i marken
  • lån (f) = gångjärn [pl. best. länär]
  • måksa = mäkta
  • padra (f) = en slags hemvävd underfilt
  • paraktun = stolt
  • raftä (m) = sparre
  • rappla = prata smörja
  • rat (n) = skräp
  • ravla = tala oanständigt
  • skåmper = snäll
  • starva = tröttna
  • slavra = sladdra
  • tada (f) = gräs på gödslad äng
  • wavla = veckla in
  • åndlad = nyxuxet gräs på slagen äng

Efter gammalt gick en språkgräns runt Ovansiljan, så att så fort man gick över gränsen till Rättvik, Leksand eller Hälsingland, växlade man över till svenska för att göra sig förstådd.
Många av orsamålets ord liknar älvdalskans ord, t.ex.:

  • besvärlig: ors. katun - älv. katun
  • gångjärn: ors. länär (pl.) - älv. lener
  • hacka: ors. grava - älv. gravu
  • ryggsäck: ors. beg - älv. bög
  • snäll: ors. skåmper - älv. skamper
  • stengrund i vatten: ors. ar - älv. ar
  • trälur: ors. basa - älv. basu

Dessutom finns även ord som skiljer språken emot, ex.:

  • bubbla: ors. kwalla - älv. bubbel
  • prata smörja: ors. rappla - älv. pjolla
  • röst: ors. gån - älv. mą̊l
  • skräp: ors. rat - älv. muras
  • sladdra: ors. sladdra - älv. slaver
  • stolt: ors. paraktun - älv. karun
  • tröttna: ors. starva - älv. trätt'n

Det finns ett svenskt ordstäv som ganska träffande beskriver den språkliga situationen före masskulturens genombrott: ”Jag tror du talar engelska”, sade kungen till dalkarlen.

Utbredning idag[redigera | redigera wikitext]

Det finns inga uppgifter om orsamålets utbredning idag, vare sig inom eller utom Orsa. Det har heller ingen officiell status.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Boëthius (1918), sid 104
  2. ^ Boëthius (1918), sid 104-105
  3. ^ Boëthius (1918), sid 101
  4. ^ Boëthius (1918), sid 102
  5. ^ Boëthius (1918), sid 105
  6. ^ Boëthius (1918), sid 128-129
  7. ^ Boëthius (1918), sid 108-110
  8. ^ Boëthius (1918), sid 144
  9. ^ Boëthius (1918), sid 114
  10. ^ Boëthius (1918), sid 19-20
  11. ^ [1], Boëthius (1918).

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • En stor ordbok över orsamålet: Orsaord. En orsamålsordbok. Av Karin Ohlsén och Eva Olander. 484 sidor. Med illustrationer av Ernst Grandell. Utgiven av Orsa-Skattunge Hembygdsförening. (2010) ISBN 978-91-633-6933-9
  • Ernst Grandell, Gosär åv Ensta : Orsamålsdikter (1973), Förlag och tryckeri AB Bröderna Ohlsén, Orsa, 51 sidor.
  • Jemt Hans Jonsson, Bibelwörd o oss-mol : Bibeltexter på orsa-mål (1966), AB Bröderna Ohlséns tryckeri, Orsa, 95 sidor.
  • Per Lindvall (utgivare), Ossfok sö sjungged ö glämäd. Orsabor som sjöng och berättade. Visor och berättelser (1979), Förlag AB Bröderna Ohlséns bokhandel, Orsa, 367 sidor, ISBN 91-7260-245-7.
  • E wa jenn göng. Det var en gång. Berättelser från seklets början (oktober 1980), Ossmolslag, 93 sidor
  • Bitte Nohrin Jernberg, Dö Tomtkalln wart sinnt (2003), Förlag Juts Böcker, Älvdalen, ISBN 91-973811-7-9.
  • Genom åren har ett antal artiklar på och om orsmål publicerats i Orsa skoltidning.
  • Jonsson, Jemt Hans, Måj embigd – Min hembygd. Dikter på Orsamål (u.å.), Ohlséns, Orsa.
  • Linnerborn, Karin. Sönä wart-e. Ossmolsdiktär åv Jensar Kare (1984), Ohlséns, Orsa.
  • Olsson, Rut ”Puck”, Momos Måssä (översättning från älvdalska av Anny Nyberg m.fl.) (1988).
  • Olsson, Rut ”Puck”, Mer um Måssån (översättning från älvdalska av Anna Björkqvist) (1993).
  • Levander, Lars, Dalmålet. Beskrivning och historia. 1–2 (1925–1928) Uppsala.
  • Ordbok över folkmålen i övre Dalarna, hittills utkommet t.o.m. häfte 37 (sticka-styppla) (1961–). (Skrifter utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, num.: Skrifter utg. av Språk- och folkminnesinstitutet genom Dialektavdelningen D:1.) Stockholm, Göteborg & Uppsala, num.: Uppsala.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Boëthius, Johannes, Orsamålet i Dalarna. Ljudlära. 1-66 (1918) (Svenska landsmål och svenskt folkliv 1922 4:4). [2]
  • Boëthius, Johannes, Orsamålet i Dalarna. Ljudlära. 67-146 (1918) (Svenska landsmål och svenskt folkliv 1925 1:4). [3]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]