Sigmund Freud

Redigera länkar
Från Wikipedia
Sigmund Freud
Sigmund Freud (1926).
Sigmund Freud (1926).
Sigmund Freud (1926).
Född6 maj 1856
Freiberg, Mähren, Österrike-Ungern
Död23 september 1939 (83 år)
London, England
Bosatt iÖsterrike, England
NationalitetÖsterrikare
Forskningsområdeneurologi
filosofi
psykiatri
psykologi
psykoterapi
psykoanalys
litteratur
InstitutionerWiens universitet
Alma materWiens universitet
Känd förpsykoanalysen
Influerad avJean-Martin Charcot
Josef Breuer
Har influeratJohn Bowlby
Viktor Frankl
Anna Freud
Ernest Jones
Carl Jung
Melanie Klein
Jacques Lacan
Fritz Perls
Otto Rank
Wilhelm Reich
Tex Avery
Nämnvärda priserGoethepriset

Sigmund Freud (tyskt uttal: [ˈziːkmʊnt ˈfʁɔʏt]), född 6 maj 1856 i Freiberg i Mähren i Österrike-Ungern (nuvarande Příbor i Tjeckien), död 23 september 1939 i London i Storbritannien, var en österrikisk läkare, neurolog och författare som grundade psykoanalysen. Hans mest kända verk är Drömtydning (Die Traumdeutung, 1900), där han argumenterade för att drömmar går att tolka och förstå.

Sigmund Freud har haft en betydelsefull roll i den västerländska kulturen under 1900-talet, den moderna synen på människan och psykoterapi. Och även om mycket av hans teorier övergavs i stor utsträckning under 1900-talets sista decennier[källa behövs], så har hans lära ännu anhängare inom flera akademiska och kulturskapande fält. Dessa kallas freudianer.

Verket Drömtydning brändes under de omfattande bokbålen i Nazityskland 1933, liksom den psykoanalytiska tidskriften Imago.

Biografi

Freud var äldst av åtta syskon. Familjen flyttade till Wien då Freud var tre år och fadern hamnat i ekonomiska svårigheter; fadern var ullhandlare och av judisk tro. l Wien studerade Freud, likt många andra judiska män, medicin. Som underläkare valde han sin medicinska karriär inom neurologi. Från början planerade Freud en rent vetenskaplig bana men valde att specialisera sig inom neurologi för att öppna privat praktik. Under Carl Claus forskade Freud inom zoologi för att sedan under Ernst Wilhelm von Brücke arbeta i Brückes fysiologiska laboratorium. I labbet dominerade Helmholtz teori (att beskriva alla biologiska fenomen med fysikaliska begrepp). Freud blev senare mycket intresserad av kokainets effekter och rekommenderade det som behandling vid ett flertal olika sjukdomstillstånd, bland annat som behandling mot morfinberoende. 1885 tilldelades han titeln "Privatdozent", framför allt för sina skrifter om kokain, men även för en artikel om infärgning av neurologiska preparat. Han fick i slutet av 1800-talet ett stipendium som möjliggjorde en resa till Paris och sinnessjukhuset la Salpêtrière. Där fick den unge Freud följa professor Jean-Martin Charcots demonstrationer av hur hysteriska kvinnor under hypnos kunde förmås att uppvisa pseudoneurologiska symptom som exempelvis epilepsiliknande anfall och svimningar.

I slutet av 1800-talet var hysteri en mycket vanlig diagnos, särskilt bland kvinnor. Hysterikan led av en rad mer eller mindre dramatiska symptom som det inte gick att finna några fysiologiska orsaker till. Hysterin betraktades därför vanligtvis som ett uttryck för ärftliga defekter och degeneration. Upptäckten att dessa symptom kunde suggereras under hypnos fick avgörande betydelse för Freuds fortsatta karriär. Väl hemkommen till Wien övergav han forskningen och öppnade en privatklinik. Huvuddelen av hans patienter var hysterikor och han försökte hjälpa dem med olika metoder. Det visade sig dock ganska snart att patienterna inte ville underkasta sig hypnos.[1] I stället sökte de utlopp genom att vilja tala om sina innersta känslor och tankar.

Freud hade under tiden i Ernst Wilhelm von Brücke laboratorium kommit i kontakt med Josef Breuer och med denne diskuterat fallet Anna O, en ung kvinna som genom sin egen behandlingsmetod chimney sweeping hade lyckats bli i stort sett symptomfri. Att "feja skorstenen" innebar för Anna O att hon i detalj fick tala med sin läkare om den situation där symptomen först uppkom. Hennes lyckosamma försök att själv göra sig frisk intresserade Freud. I boken Studier i hysteri(Studien über hysterie) (1895) beskriver Freud och Breuer en rad intressanta sjukdomsfall. Man börjar nu också använda termer som bortträngning och det omedvetna för att förklara det psykologiska skeendet bakom de hysteriska symptomen. Här beskrivs också hur sexuella faktorer är av betydelse för uppkomst av neuroser.

Freud tvingas konstatera att han inte kommer någonvart med sina hysteriska patienter om han inte lyssnar och i djupare mening försöker förstå vad de har att berätta. Han ger upp hypnosen som behandlingsmetod [2][3] och låter patienten berätta fritt om sitt inre liggande på en soffa. Själv sitter han vid sidan om soffan, bakom patientens huvud, och lyssnar koncentrerat. Metoden kallas fri association och den psykoanalytiska behandlingen är på väg att få sin form. Den fria associationen innebär att terapeuten själv skapar innehåll i det patienten uttrycker.

Under sitt fortsatta teoribygge tänkte sig Freud att minnen och erfarenheter från tidig barndom omedvetet påverkar människans fortsatta psykiska utveckling. Han tyckte sig finna ett orsakssamband mellan tidiga traumatiska (ofta incestuösa) sexuella erfarenheter och hysteriska symptom. Kritiken lät inte vänta på sig - och Freud retirerade. Men som så ofta öppnades i stället en annan, mer möjlig, väg: I sitt fortsatta teoretiserande utgick Freud från den primära betydelsen av omogna och omedvetna fantasier bakom senare symptomutveckling. Nu tillkom teorin om den psykosexuella utvecklingen och dess faser.

Freud brevväxlade med öron-, näs- och halsläkaren Willhelm Fliess, från Berlin. De hade träffats genom Breuer och under denna brevväxling, strax efter Freuds faders död, använde sig Freud av självdiagnos, där han försökte inse sina egna motiv bakom drömmar och inre konflikter. Det var under denna tid Freud utvecklade oidipuskomplexet och övergav i och med detta förförelseteorin (att neuros beror på att vuxen av motsatt kön förfört barnet).

Möjligen var det de praktiska problemen med detta tillvägagångssätt som fick honom att ta en mer idealistisk vändning och mer fokusera på fantasiers och tankars påverkan på människan - oberoende av deras koppling till verkligheten. Här ingår den topografiska modellen för människans medvetande, som skiljer medvetna, förmedvetna och omedvetna tankar och önskningar åt, vilket skapar konflikter i människans psyke som måste lösas.

Vid mitten av 1920-talet kom Freud genom sin strukturella modell betona konflikter mellan våra biologiska drifter (Detet) och samhällets regler som vi internaliserat (Överjaget), som Jaget måste kompromissa mellan. (På svenska finns viktiga skrifter i ämnet samlade i volymen Jaget och detet, Natur & Kultur 1986.) I mitten av 1920-talet växte även den surrealistiska konststilen fram där man tog till Freuds teorier i sina försök att återskapa människans undermedvetna/övermedvetna tankeprocesser i konst, litteratur och film.

Freuds förmåga att övertyga gjorde att han kunde skapa en stor psykoanalytisk skolbildning som spred sig snabbt över världen. Han fick många efterföljare som mer eller mindre ortodoxt utvecklade hans teorier. Bland de mest kända finns Anna Freud, Carl Gustav Jung, Alfred Adler, Erik H. Erikson, Melanie Klein, Wilhelm Reich och Daniel Stern.

Patienter

Freud använde pseudonymer i sina fallbeskrivningar. Ett flertal av de personer som endast omnämndes under pseudonymer spårades tillbaka till sina rätta identiteter av historikern Peter Swales. Några av patienterna kända under sina pseudonymer är Anna O (Bertha Pappenheim, 1859–1936); Cäcilie M. (Anna von Lieben); Dora (Ida Bauer, 1882–1945); Frau Emmy von N. (Fanny Moser); Fräulein Elisabeth von R. (Ilona Weiss);[4] Fräulein Katharina (Aurelia Kronich); Fräulein Lucy R.; Lille Hans (Herbert Graf, 1903–1973); Råttmannen (Ernst Lanzer, 1878–1914); och Vargmannen (Sergej Pankejev, 1887–1979). Andra kända patienter var H.D. (1886–1961); Emma Eckstein (1865–1924); Gustav Mahler (1860–1911), med vilken Freud endast hade en enda, utdragen konsultation; och prinsessan Marie Bonaparte. Kritiker hävdar att bland alla sina patienter var Freud "oförmögen att dokumentera en enda otvetydigt framgångsrik behandling"[5]

Personer som Freud publicerade psykoanalytiska observationer om utan att ha haft som patienter var bland annat Daniel Paul Schreber (1842–1911); Giordano Bruno, Woodrow Wilson (1856–1924), om vilken Freud som medförfattare bidrog till en analys med William Bullitt som huvudförfattare; Michelangelo som Freud analyserade i sin essä "The Moses of Michelangelo"; Leonardo da Vinci analyserad i Freuds bok Leonardo da Vinci and a Memory of His Childhood; Moses i Freuds bok Moses and Monotheism; och Josef Popper-Lynkeus i Freuds uppsats "Josef Popper-Lynkeus and the Theory of Dreams".

Kritik

Huvudartikel: Psykoanalys § Kritik

Medan delar av Freuds arbetssätt - att lyssna koncentrerat och vara lyhörd för associationer - kom att anammas och fortfarande är viktig i den framväxande psykoanalysen och psykoterapin, har hans teorier och brist på strikt vetenskaplig metod mötts av kritik från början som blivit än mer uttalad mot slutet av 1900-talet.

Kritik har också förts fram av, bland andra, Max Scharnberg som hävdar att Sigmund Freud förfalskade mycket av sin forskning för att den skulle passa hans teorier.

Således har det hävdats att Freud publicerade sex längre fallbeskrivningar men att i själva verket blev inget av dessa fall botade. Freud uppgav i en studie gällande hysteri att han botat 18 patienter men det har hävdats de flesta patienter troligen var påhittade och de övriga inte blev botade.[6]

En annan kritik har riktat in sig på Freuds syn på kvinnor. Freud motsatte sig kvinnorörelsen och hans syn på kvinnors psykologi har kritiserats som kvinnofientlig.[7]

Freud missbrukade kokain. Han gav även kokain till sina patienter. Ett exempel var när han gav kokaininjektioner för att bota ett morfinmissbruk hos en patient och sedan genast publicerade resultatet som en framgång. I själva verket utvecklade patienten ett dubbelt missbruk vilket det har hävdats att Freud hela tiden kände till.[6]

Flera av Freuds och hans dotter Annas patienter begick självmord och flera gånger i eller i närheten av Freuds bostad. Självmordsfrekvensen var även hög bland psykoanalytikerna själva.[6]

Bibliografi (utgivet på svenska)

  • Vardagslivets psykopatologi (Zur Psychopathologie des Alltagslebens) (översättning John och Solveig Landquist, Bonnier, 1924)
  • Drömtydning (Die Traumdeutung) (översättning John Landquist, Bonnier, 1927)
  • En illusion och dess framtid (översättning Signe Bratt, Bonnier, 1928)
  • Vi vantrivas i kulturen (Das Unbehagen in der Kultur) (översättning S. J. S. (Sven Stolpe), Bonnier, 1932). Ny utg. med titel Vi vantrivs i kulturen (översättningen reviderad Ingeborg Löfgren, Aldus/Bonnier, 1969)
  • Moses och monoteismen (Der Mann Moses und die monotheistische Religion) (översättning Pehr Henrik Törngren, Bonnier, 1939)
  • Vitsen och dess förhållande till det omedvetna (Der Witz und seine Beziehung zum Unbewussten) (översättning Rolf Palmén, Söderström, 1954). (Ny översättning av Eva Backelin, Daidalos, 1995)
  • Orientering i psykoanalysen (Vorlesung zur Einführung in die Psychoanalyse och Neue Folge der Vorlesung zur Einführung in die Psychoanalyse) (översättning Assar Asker under medverkan av Göran Schedin och Karin Treffenberg, Natur & Kultur, 1955). Även utg. med titeln Orientering i psykoanalys
  • Sexualteori (Drei Abhandlungen zur Sexualtheorie) (översättning Ingeborg Löfgren, Aldus/Bonnier, 1965)
  • Lille Hans: analys av fobi hos en femårig pojke (Analyse der Phobie eines fünfjährigen Knaben) (översättning Ingeborg Löfgren, Aldus/Bonnier, 1970)
  • Vargmannen (översättning Boo Cassel [m.fl.], Prisma, 1974)
  • Psykoanalytisk teknik (urval, översättning och kommentarer avMats Svensson, Prisma, 1977)
  • Jaget och detet och tre andra skrifter om jagpsykologins framväxt (Das Ich und das Es m.fl.) (översättning Ola Andersson, Natur & Kultur, 1986)
  • Självbiografi och andra skrifter som belyser psykoanalysens utveckling (översättning Ola Andersson, Natur & Kultur, 1989)
  • Dora: brottstycke av en hysterianalys (Bruchstück einer Hysterie-analyse) (översättning Gunilla Hallerstedt, Alster, 1990)
  • Råttmannen: ett fall av tvångsneuros (Bemerkungen über einen Fall von Zwangsneurose) (översättning Ingrid Wikén Bonde, Natur & Kultur, 1992)
  • Leonardo da Vinci: ett barndomsminne (Eine Kindheitserinnerung des Leonardo da Vinci) (översättning Håkan Edgren, Daidalos, 1993)
  • Valda skrifter (Natur & Kultur, 1995) [Endast två volymer utgivna]
  • Studier i hysteri (Studien über Hysterie) (tillsammans med Josef Breuer) (översättning Lars W. Freij, Natur & Kultur, 1995)
  • Totem och tabu: några överensstämmelser mellan vildars och neurotikers själsliv (Totem und Tabu) (översättning Eva Backelin, Daidalos, 1995)
  • Samlade skrifter (Natur & Kultur, 1996-2011) [Tolv volymer]
  • Varför krig?: en brevväxling (Warum Krieg?) (brevväxling med Albert Einstein) (översättning Karl G. Fredriksson, Bazar, 2003)

Priser och utmärkelser

Se även

Källor

  1. ^ http://www.blupete.com/Literature/Biographies/Philosophy/Freud.htm läst 2012-10-18
  2. ^ http://www.oocities.org/jeremyandrobin/sigmundfreud.html läst 2012-10-18
  3. ^ http://books.google.se/books?id=A20jYZHI0PEC&pg=PA142&lpg=PA142&dq=freud+gave+up+on+hypnosis&source=bl&ots=amBHBvT5SS&sig=zKU8fkQro97pGuNg4rEmRxh3A7I&hl=sv&sa=X&ei=JXaAUKyAJ4rJtAbqpICIDw&ved=0CF4Q6AEwCA#v=onepage&q=freud%20gave%20up%20on%20hypnosis&f=false läst 2012-10-18
  4. ^ Appignanesi & Forrester (1992). Freud's Women. sid. 108. ISBN 0465025633 
  5. ^ Citat av Frederick Crews, från Unauthorized Freud: Doubters Confront a Legend, 1999.
  6. ^ [a b c] Nils Wiklund (10 november 2003). ”Lögner och svek kantade Freuds karriär”. SvD Kultur. http://www.svd.se/kultur/understrecket/logner-och-svek-kantade-freuds-karriar_117681.svd. Läst 16 februari 2014. 
  7. ^ Freud & Women: Freud's Perspective on Women. http://psychology.about.com/od/sigmundfreud/p/freud_women.htm

Externa länkar

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sigmund_Freud&oldid=41929289”