Psykoanalys

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Psykoanalys är en grupp psykologiska teorier och metoder som har det gemensamt att de förutsätter att människans psyke har en omedveten del, på det unika sätt som det kom att definieras i den österrikiske läkaren Sigmund Freuds författarskap. Termen skapades av Freud och förekommer i hans korrespondens för första gången 1896. Begreppen konflikt och konfliktlösning är centrala inom psykoanalys.[1]

Psykoanalys kan syfta på:

Teorin[redigera | redigera wikitext]

Psykoanalytiska teorier, som har utvecklats under mer än hundra år, är mycket omfattande och ibland motsägelsefulla. Den klassiska psykoanalysen har sin grund i Sigmund Freuds författarskap. Objektrelationsteorin utvecklades i Storbritannien under 1940 och -50-talen. Jagpsykologin är en amerikansk skolbildning. Lacaniansk psykoanalys är en riktning som utvecklats i Frankrike under 1900-talets andra hälft. De psykoanalytiska riktningar som utvecklats efter Freud kallas ibland psykodynamiska och har det gemensamt att de lägger mindre vikt än den klassiska psykoanalysen vid drifter och sexualitet.

Den klassiska psykoanalysen[redigera | redigera wikitext]

Psyket kan enligt Freud förstås utifrån tre modeller, Den Topografiska, Den Dynamiska, som också kallas "den andra topiken", samt den ekonomiska.

Den topografiska modellen, som också kallas "den första topiken", innebär en uppdelning av psyket i systemen Det medvetna, Det förmedvetna och Det omedvetna. I systemet det medvetna finns det som vi för tillfället riktar uppmärksamheten mot; tankar, perceptioner och fantasier. Systemet det förmedvetna innehåller alla de minnen, kunskaper och tankar som när som helst kan göras medvetna. Systemet det omedvetna innehåller minnen och tankar som inte kan göras medvetna utan vidare. Anledningen till att omedvetna element inte kan bli medvetna är att de orsakar psykiskt obehag, det vill säga ångest.[1] I Orientering i psykoanalys använder Freud en spatial metafor för att beskriva hur dessa tre system förhåller sig till varandra. Det omedvetna kan liknas vid en stor balsal, där många personer håller till. Det förmedvetna kan liknas vid ett mindre rum i anslutning till salen. Det medvetna är det av det förmedvetna rummets innehåll som för tillfället är föremål för uppmärksamheten.

I den dynamiska modellen, som också kallas "den andra topiken", beskrivs psyket med hjälp av begreppen detet, jaget och överjaget. Dessa tre bör inte förstås som homunculi eller hjärncentra, utan som strukturer och teoretiska konstruktioner. Detet utgörs av neurala representationer av grundläggande biologiska behov, som hunger, törst, överlevnadsdriften och fortplantningsdriften. Alla organismer har vissa grundläggande behov – föda, sex, undvika smärta och skador, etc – som behöver uppfyllas och detet är den del av psyket som översätter dessa behov till s.k. drifter. Detet är den psykiska instans som utvecklas först. Detet fungerar enligt lustprincipen, det söker behovstillfredsställelse och söker undvika olust.

Den del av psyket som genom sinnena har kontakt med den yttre världen utvecklas så småningom till jaget. Jaget söker genom sinnen efter objekt som kan tillfredsställa de behov som detet skapat. Eftersom jaget till skillnad från detet måste ta hänsyn till verklighetens begränsningar sägs det fungera enligt realitetsprincipen.

Under sökandet efter tillfredsställande av de drifter och instinkter som detet skapat kommer jaget att stöta på hinder och hjälpmedel, beteenden och strategier som bestraffas eller belönas, samt objekt som kan hjälpa eller stjälpa sökandet. Det behövs någonting som kan bevara och kontrollera dessa aspekter; denna instans kallas överjaget. Den tilltagande komplexiteten i organismens värld bidrar nu dessutom till att nya, mer komplexa behov av social snarare än biologisk natur tillkommer. Så medan detet bidrar med de biologiska behoven och drifterna är det överjaget som bidrar med de sociala.

Något förenklat skulle man kunna säga att jaget är centrum för verkligheten, överjaget representerar den sociala verkligheten, medan den biologiska verkligheten representeras av detet.

Freud ansåg alltså att allt mänskligt beteende motiveras genom omedvetna drifter och instinkter - som i sin tur är neurologiska representationer av fysiska behov - vilka den medvetna delen är underställd och i grund och botten har ganska lite kontroll över. Han definierade en mängd olika drifter, som alla lydde i en slags hierarkisk ordning efter hur betydelsefulla de är för beteendet. Han refererade till de mest grundläggande och kraftfulla instinkter som livsinstinkterna, nödvändiga både för den enskilde organismens – behovet av bland annat föda och vatten - samt artens överlevnad – behovet av fortplantning. Livsinstinkterna kallades från början libido, men eftersom Freud mer än någon annan, då eller senare, har framhållit de sexuella drifterna som de allra starkaste och mest inflytelserika så har ordet libido senare kommit att förknippas med just de sexuella drivkrafterna.

Objektrelationsteori[redigera | redigera wikitext]

Objektrelationsteorin utvecklades i början av 1900-talet av psykologen Margaret Mahler och vidareutvecklades därefter av Ronald Fairbairn, D.W. Winnicott och Harry Guntrip. Den österrikisk-brittiska psykologen Melanie Klein (1882-1960) spelade också en stor roll, liksom Daniel Stern. Objektrelationsteori lägger stor vikt vid barnets tidiga relationer och hur representationer av tidiga relationer påverkar den vuxna individen.

Jagpsykologin[redigera | redigera wikitext]

Den jagpsykologiska inriktningen inom psykoanalysen utvecklades av den österrikisk-amerikanske psykologen Heinz Hartmann (1894-1970). Hartmann ansåg att det inom jaget fanns en kärna som kunde fungera utan att påverkas av emotionella konflikter från det omedvetna. Psykoterapiformer influerade av jagpsykologin syftar till att utvidga den del av jaget som fungerar konfliktfritt. Andra betydande namn inom jagpsykologin är Anna Freud och Erik H. Erikson.

Lacaniansk psykoanalys[redigera | redigera wikitext]

Den franske läkaren och psykoanalytikern Jacques Lacan (1901-1981) kopplade samman psykoanalysen med andra ämnen, framförallt filosofi, strukturalistisk lingvistik och socialantropologi. En central tanke i lacaniansk psykoanalys är att människans psyke struktureras genom språket. Lacan menade att Freuds stora upptäckt inte var existensen av det omedvetna, utan det faktum att det omedvetna har struktur, nämligen en språklig sådan.

Psykoanalysens behandlingsmål[redigera | redigera wikitext]

Målet med den psykoanalytiska behandlingen är, förutom symtomreduktion, att patienten genom en ökad förståelse för sig själv och tar ansvar för sitt eget liv - den bärande principen är att patienten skall tala om och till sig själv på största allvar, dvs tala sanning. Härvid faller mål och medel samman, eller närmar sig varandra (asymptotiskt).

Psykoanalys versus psykodynamisk terapi[redigera | redigera wikitext]

Psykoanalys och psykodynamiska psykoterapiformer har mycket gemensamt; de senare är sprungna ur de förra. Psykoterapi brukar ibland kallas psykoanalytisk när terapeuten och patienten träffas mycket ofta, tre till fem gånger i veckan, och när relationen som utvecklas mellan terapeut och patient ägnas stor uppmärksamhet. Viktiga begrepp här är bland annat patientens överföring, terapeutens motöverföring och patientens och terapeutens motstånd. Att patienten ligger ner under samtalen har också kunnat användas som argument för att det är psykoanalys och inte psykodynamisk terapi som bedrivs.

Från de psykoanalytiska institutionerna har man tidvis betonat de formella aspekterna av terapin när man sökt bestämma dess status som "psykoanalytisk eller ej": Terapeuten måste själv vara psykoanalytiker, ha gått i egen analys, sessionerna ska ha viss längd och frekvens, samt patienten skall ligga under samtalen och analytikern sitta bakom hans eller hennes huvud.

I många andra sammanhang är många psykoanalytiker snabba att betona att det är något annat som gör terapin "psykoanalytisk" [2], ett slags förhållningssätt och iakttagande av vissa ur psykoanalysen sprungna insikter och tekniker, t ex nyssnämnda överföring och erkännandet av och lyssnandet efter det omedvetnas former för realisering och konkretisering.

Särskiljandet av psykoanalys och psykodynamisk terapi har kritiserats för att vare sig vara möjligt eller meningsfullt. Man har i detta sagt att det går utmärkt att låta klienten ligga ner också i en psykodynamisk terapi en till tre gånger i veckan, och påmint om att psykoanalysens fader Sigmund Freud kom att kalla sitt livsprojekt Psykoanalytisk terapi.[1]

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Under 1900-talet har kritik framförts som framförallt går ut på att psykoanalysens metoder är pseudovetenskapliga. Bland andra Karl Popper har beskrivit psykoanalysen som icke-falsifierbar, medan Adolf Grünbaum hävdar att den är falsifierbar och falsk. Ett flertal av Freuds observationer har visat sig vara påhittade (se Sigmund Freud#Kritik). Under 1990- och 2000-talen har dock bland andra Mark Solms kopplat samman modern neurobiologi och psykoanalys, och därvid hävdat att psykoanalysen i många avseenden håller streck trots att Freuds förklaringsmodeller i många fall inte gör det.[3] Genom en sådan sammankoppling skulle psykoanalysen bli åtminstone indirekt falsifierbar, och då skulle Poppers kritik till viss del falla. Popper själv förklarade senare att han ville kritisera en viss sorts teoretiserande och att han därvid förhastat tog psykoanalysen som exempel; han drog efter studier i ämnet tillbaka kritiken från psykoanalysen (främst Freud), men kvarhöll den i vissa delar mot Marx.[källa behövs] (Ännu senare beskrev han dessa frågor som inte längre aktuella, obsoleta, och inte längre tillhörande den vetenskapliga diskussionen).[källa behövs] Solms har i sin tur fått kritik för att han tillskriver Freud "upptäckter" som var psykologiskt allmängods för samtiden, till exempel existensen av det omedvetna och dess påverkan på det mänskliga själslivet.[4]

Jacques Lacan har kritiserats för sina analogier med matematik då det visat sig att hans exempel och kopplingar mellan psykoanalys och matematisk logik i allt väsentligt saknar matematisk substans och mening.[5]

Kritiken har riktat in sig mot i stort sett allt i psykoanalysen: dess vetenskapliga undersökningsmetod; det kliniska och vetenskapliga värdet hos de gjorda fynden (generaliserbarhet m.m.), det etiskt försvarbara i att låta patienten tala med någon över så lång tid, o.s.v. Kritiken har heller aldrig mattats utan förefaller ligga på en jämn, relativt hög nivå. Somliga har påpekat att många kritiker inte tagit sig för att själva försöka förstå teorin.[6] Allt som allt har det kritiska samtalet kring teorin varit berikande för psykoanalysen.[källa behövs]

Det psykoanalytiska konceptet penisavund som Freud själv ansåg vara bland sina största upptäckter har blivit kritiserat som kvinnofientligt.[7]

Intern kritik/debatt[redigera | redigera wikitext]

Också inom den psykoanalytiska rörelsen och mer specifikt inom och mellan olika föreningar och deras företrädare, har debatten - den ömsesidiga kritiken - stundtals varit hård.

Många har diskuterat psykoanalysens vetenskapliga status och en vanlig slutsats är att psykoanalysen är en disciplin i sig (och kan inte reduceras till någon annan), en som därtill kan relativisera sin egen status och sin strukturella position i förhållande till diskurser som Makt och Universitet, och man har flitigt diskuterat Analysens sanningsanspråk också i förhållande till de diskurserna. Numera pågår en helt öppen debatt om de vetenskapliga anspråken. [8]På flera universitet meddelas undervisning i psykoanalys och internationellt finns professurer med mer eller mindre renodlad psykoanalytisk inriktning.

Några menar att psykoanalysen hitintills lagt för stor tonvikt på det omedvetna, och därmed kommit att förbise adresserandet av medveten och förmedveten problematik. I detta har det framhållits att merparten av dagens patienter inte söker med neurotisk, det vill säga omedveten problematik, utan med gränsproblematik. Psykoanalytikern Claes Davidson:

"Freud ville slå vakt om och vidareutveckla den djuppsykologi han skapat och det ledde till att psykoanalysen befäste sin onödigt inskränkta identitet som neurosterapi, medan dess förhållande till de tidiga störningarna och deras ytligare liggande problematik lämnades öppet."[1]

Vidare har i dessa sammanhang sagts att Vilja och Ansvar är något som psykoanalysen i stort haft svårigheter med, även om det alltsedan 1980-talet finns genomtänkta teorier inom området och psykoanalytiker som arbetar efter dessa.[1]

"Psykoanalysen har alltid haft svårt att hantera konflikter kring vilja och ansvar. Problemet är att dessa konflikter är (för-)medvetna: och Freud har ju slagit fast att psykoanalysen sysslar med omedvetna konflikter. Därför finns det helt enkelt ingen plats för dem så länge vi osjälvständigt lutar oss mot Freud och vägrar tänka själva."[9]

Den amerikanske psykoanalytikern Robert Langs har gjort en genomträngande analys av Sigmund Freuds som han uppfattar omedvetna motiv att 1897 överge sin ursprungliga förförelseteori. Langs menar också att skälen till att Freuds sekundära teori kommit att bli så accepterad handlar om en allmänmänsklig frestelse att vilja se sig som havande bättre kontroll över sitt öde än hon har. Langs påtalar att Oidipusmyten inte håller streck för det som Freud avsåg, och att även Sigmund Freuds val av just den myten som klargörande av något universellt mänskligt bland alla världshistoriens myter, och den innebörd han lade i Oidipusmyten, drivits av psykoanalysens faders personliga omedvetna skäl; vilka har likheter med Kung Oidipus öde.[10]

"Facing up to the discovery that classical psychoanalysis is a basic defense against suicide and murder calls for courage to face this truth and asks us to come up with better ways to cope with the death-related traumas that inevitably come our way. Freud did not move in that direction, his genius was humbled by reality."

Inom den psykoanalytiska rörelsen återkommer en kritik som säger att någon gör små teoretiska utvecklingar som dessvärre gör att man tappar kontakten med de mest centrala tankarna och fynden i psykoanalysen och hos Freuds upptäckter. Verksamma forskare och kliniker brukar dock kunna enas om att man trots stora skillnader i teoretiska formuleringar och i ramverket kring sin kliniska praktik, likväl kan finna något genuint psykoanalytiskt i sitt lyssnande, sitt tänkande och i sitt förhållande till patienten, som är gemensamt för flera skolbildningar inom rörelsen och som inte finns i annan kliniks praktik.[2] Det hindrar inte att man också kan identifiera tankar som avviker från detta, tankar som Serge Leclaire kallat för "psykoanalysen i dess mest perversa form - psykoanalytisk psykofilosofi". [11] Man har också teoretiserat över just detta fenom i sig - över en påstådd allmän strävan att förenkla teorin till oigenkännlighet och helt ur fas med Freuds ursprungliga tanke, och därtill också sökt göra generella utsagor om en sådan psykologisk tendens hos människan. Dvs att reducera en teori så till den grad att den blir till något annat, ofta mer politiskt korrekt och common sense-artat, eller, analogt, mindre politiskt korrekt och sålunda lättkritiserad. [12]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Davidson, C. Psykoanalytisk Terapi. Altum. Stockholm 1989. ISBN 91-970608-3-6
  2. ^ [a b] Green, André (ed.): Resonance of Suffering: Countertransference in non-neurotic structures: Contributors: André Green, William I. Grossman , Otto F. Kernberg, Gregorio Kohon, Jaime M. Lutenberg, Jean-Claude Rolland, Elizabeth Bott Spillius, Fernando Urribarri. IPA Books: 2007 ISBN 978-1-905888-01-6
  3. ^ Solms, Mark, Turnbull, Oliver Hjärnan och den inre världen - En introduktion till psykoanalysens neurovetenskapliga grunder. Bokförlaget Natur och Kultur: 2005. ISBN 978-91-27-10764-9
  4. ^ http://skeptically.org/minther/id5.html
  5. ^ Sokal, A. & Bricmont, J. (1998). Fashionable Nonsense. Postmodern Intellectuals' Abuse of Science. Picador. ISBN 0-312-20407-8 
  6. ^ se t. ex. Per Magnus Johansson, fackgranskning och förord (s. 9-40) i: Robinson, Paul: Freud och hans kritiker. Göteborg: Daidalos, 1997
  7. ^ Freud & Women: Freud's Perspective on Women. http://psychology.about.com/od/sigmundfreud/p/freud_women.htm
  8. ^ Sandler, Joseph et al. Clinical and Observational Psychoanalytic Research : Roots of a Controversy - Andre Green & Daniel Stern. Karnac Books: 2000. ISBN 978-1-85575-229-0 / ISBN 1-85575-229-8
  9. ^ Davidson, C. Terapi med Ramar
  10. ^ Langs. R. J. Freud on a Precipice: How Freud's Fate Pushed Psychoanalysis Over the Edge. Jason Aronson. Plymouth 2010. ISBN 978-0-7657-0600-3
  11. ^ Leclaire, Serge: A child is being killed: On Primary Narcissism and the Death Drive. (1975) Stanford Universit press: 1998.
  12. ^ Reeder, Jurgen: Tala/lyssna : en essä om den specifika skillnaden i Jacques Lacans psykoanalys. Brutus Östlings bokförlag Symposion: 1992. ISBN 91-7139-090-1

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]