Stadsgården

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Stadsgården (olika betydelser).
Stadsgården och Stockholms inlopp år 1978 (vänster) och från samma plats år 2007. Stadsgården och Stockholms inlopp år 1978 (vänster) och från samma plats år 2007.
Stadsgården och Stockholms inlopp år 1978 (vänster) och från samma plats år 2007.

Stadsgården syftar traditionellt på de av Stockholms Hamnars kajanläggningar mot Östersjön, som sträcker sig på Södermalms nordsida mellan Slussen i väster och Masthamnen i öster. Namnet "gård" syftar på "skeppsgård", vilket är den äldre svenska benämningen på område för hamn- och varvsverksamhet.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Stadsgården (Stadens skeppsgård) omfattade ursprungligen bara den västra, bredare delen av strandlinjen, innan berget stupade brant ner från Fjällgatan. Namnet kan beläggas till 1448 och det omtalas i en upplåtelse av ”en tompt vppa sudra malm belegna vidh Stadz garden”. Sedan åtminstone 1300-talets början låg de så kallade tranbodarna eller sälbodarna på pålar ute i vattnet längs området. I bodarna kokades sälspäck från skärgården och Bottenhavet, och det färdiga tranet från denna illaluktande verksamhet packades i tunnor och såldes vidare. Bodarna fanns kvar fram till omkring 1600.[1]

Stadsgården år 1896

En viss bebyggelse, med bland annat stall, förekom i området. I Stockholms stads privilegiebrev från 1594 förekommer dock uppmaningar att riva denna för att ge plats åt skeppsbyggeri:

"Så skall och stadzgården på Södre malmen lydhe och liggie under stadhen, såsom af ålder varidt hafwer, och aldelis blifve fri och opbygd, på thet rum måtte vare att brådhe och byggie skipp ther sammestädz. The bygninger, som ther nu opsatte äre emoth stadzens och borgerskapetz vilie, måghe bortrifves."[1]

Stadsgårdsleden västerut med Stora Tullhuset och Gamla stan i bakgrunden, december 2010.
Stadsgårdens västra del med Slussen i bakgrunden, juni 2013.

Skeppsbyggandet på platsen pågick troligen till 1687 då Stora stadsvarvet i Tegelviken grundades. På "Karta öfver S:ta Catharina församling" från 1674 syns en lång rad smala tomter ner mot Saltsjön, men ingen sammanhängande vägförbindelse. Tegelviken är på denna karta fortfarande en vik med beteckningen Skjeps-hwarfwet. På 1600- och 1700-talet förekommer även beteckningen Skeppsbron, eller Nya Skeppsbron, lätt att förväxla med Skeppsbron i Gamla stan.

I ett försök av stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg att i slutet av 1730-talet förbättra Stadsgårdshamnen anlades en lång träkaj. Från kajen lossades hö, ved, trävaror och kol. På vintern fungerade den som kajplats för de många vinterliggarna.

Utfyllnadsarbetena för att ersätta kajen med en stenkonstruktion gick mycket långsamt till följd av de stora vattendjupen. 1875-1882 uppfördes istället en ny träkaj, vilande på tre pål rader och 528 meter lång. Järnvägsspår drogs fram på kajen och samman bands med sammanbindningsbanan och spåren på Skeppsbro kajen. Ett magasin uppfördes 1883, och mellan 1888-1889 restes Lilla Tullhuset. Vid namnrevisionen 1885 fastställdes namnet Stadsgården för delen mellan Slussen och Tegelviksplan efter att tidigare (1849) kallats Stadsgårdshamnen.[1]

Längs Stadsgården byggdes i slutet av 1800-talet en järnvägslinje, Saltsjöbanan som invigdes den 1 juli 1893. Stationen Stadsgården var i bruk mellan 23 december 1893 och 21 december 1936 då den flyttade till nya stationen Slussen. Stationshuset från 1914 såldes därefter till Stockholms kyrkliga sjömansvård, och byggnaden blev känd som Sjömansinstitutets hus.

Bebyggelseskalan förändrades, inte helt utan debatt, i och med framdragande av den nya Katarinavägen. Den tio våningar höga Drottsgården, som av pressen kallades för en skyskrapare restes 1909 och kom att följas av Gustaf Wickmans höga byggnader som senare byggdes om till KF-huset.[2] Utfyllningarna av kajen mellan 1911 och 1915 kom att ersätta den gamla träkajen med en kaj av granitklädd betong, som låg 12 meter utanför den gamla. Området utanför kajliven muddrades samtidigt.[1]

Stadsgårdsleden och Stadsgårdshamnen[redigera | redigera wikitext]

Trafikleden "Stadsgårdsleden" fick sitt namn 1986 och ersatte då en stor del av en äldre trafikled. Leden är cirka 1 300 meter lång och på vägen från Söder Mälarstrand passerar den Södra Järngraven, Saltsjörampen, Franska bukten, Stadsgårdshamnen med sina hamnanläggningar, Katarinaberget och Tegelviksslingan. Det stora blickfånget i väster är Katarinahissen och i öster kullen med Fåfängan på toppen. Halvvägs mellan Slussen och Tegelviksplan finns Stadsgårdshissen och där börjar den 638 meter långa Stadsgårdstunneln som trafikeras av Saltsjöbanan. "Stadsgården" är idag den cirka 300 meter lång gatstump som förbinder Östra Slussgatan med Stadsgårdsleden. Längs "Stadsgårdshamnen" finns Stockholms Hamnars kajanläggningar med terminaler för kryssningsfartyg och Finlandsfärjorna , bland annat Vikingterminalen.

Stadsgårdshamnen en sommardag 2007[redigera | redigera wikitext]

Stadsgårdshamnen under "The Tall Ships' Races" den 28 juli 2007 kan ge ett intryck av hur det såg ut här på 1700-talet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Kerstin Söderlund & Marcus Hjulhammar
  2. ^ Eriksson, Eva (2001). Den moderna staden tar form: arkitektur och debatt 1910–1935. Stockholm: Ordfront. Libris 8373844. ISBN 91-7324-768-5 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]