Da Costa-fallet

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Styckmordsrättegången)
Hoppa till: navigering, sök

Da Costa-fallet, eller styckmordsrättegången, styckmordsmålet eller styckmålet, är namnet på en rättsprocess (en rad rättegångar) som pågick i Stockholm mellan 1984 och 2012 sedan delar av en styckad kropp hittats. Processerna har fått mycket publicitet; flera böcker har skrivits och fallet har behandlats i både TV- och radioprogram.

Catrine da Costa[redigera | redigera wikitext]

Den 27-åriga Catrine da Costa försörjde sig som prostituerad i Stockholms innerstad våren 1984. Hon var drogmissbrukare och bakom sig hade hon ett äktenskap med en man från Portugal, där hon även bott periodvis. Hennes två barn hade omhändertagits av de sociala myndigheterna, och som närmast anhöriga fanns mor och syster i Solna. Under våren bodde hon i perioder hos olika män. På pingstdagen söndagen den 10 juni 1984 försvann hon. Enligt uppgift sågs hon sista gången av en äldre man på Östermalm.

Den 18 juli 1984 hittades ett par plastsäckar med delar av Catrine da Costas styckade kropp vid Talludden under Essingeleden. Därefter hittades den 7 augusti ytterligare några säckar med delar av hennes kropp en kilometer därifrån – vid Eugeniavägen vid Karolinska institutet.[1] Dock fattades huvudet, genitalier, de inre organen och det ena bröstet.

"Obducenten" och "allmänläkaren"[redigera | redigera wikitext]

En rättsläkare vid rättsläkarstationen i Solna misstänktes kort därefter av polisen. Han anhölls den 3 december 1984 men släpptes fem dagar senare. Han hade varit kund hos prostituerade på Malmskillnadsgatan vid flera tillfällen, och hans arbetsplats låg mellan de båda platserna där delar av kroppen återfunnits. Rättsläkaren och en allmänläkare åtalades i januari 1988 för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna. De åtalade kom i massmedia att kallas "obducenten" och "allmänläkaren".

Brottmålet i de allmänna domstolarna[redigera | redigera wikitext]

Läkarna häktades hösten 1987 och åtalades för mord vid Stockholms tingsrätt i januari 1988. Den 8 mars samma år dömdes obducenten och allmänläkaren av en oenig tingsrätt. Tingsrättens majoritet (ordföranden och en nämndeman var skiljaktiga) fann att det förelåg övertygande bevisning för att de tilltalade begått mordet och beslutade att de skulle sitta i häkte medan de genomgick en rättspsykiatrisk undersökning (RPU).

Rättegången vid Stockholms tingsrätt fick dock tas om. Nämndemännen hade låtit sig intervjuas av journalisten Richard Aschberg om vad som sagts under överläggningen. Uppgifterna publicerades i tidningen Aftonbladet den 9 mars 1988. De tilltalades försvarare yrkade i Svea hovrätt att hovrätten skulle undanröja beslutet om RPU och försätta dem på fri fot, bland annat med hänvisning till att rättegångsfel begåtts eftersom nämndemännen berättat om konfidentiella överläggningar samt då rättens ordförande Birgitta Karlholm inte närvarat vid rättens sista överläggning. Hovrätten fann att ett rättegångsfel begåtts samt gjorde en egen bevisvärdering för att kunna bedöma häktningsfrågan. En summarisk genomgång gav vid handen att "flera för de tilltalade besvärande omständigheter som kan tyda på att Catrine da Costas kropp under pingsthelgen 1984 har styckats på rättsläkarstationen i Solna" förelåg, men det saknades utredning i väsentliga avseenden – bl.a. i fråga om hur da Costa bragts om livet. Några nämndemän hade "för pressen framhållit att de varit tveksamma till om åklagarens bevisning var tillräcklig", angav hovrätten, som vid en samlad bedömning fann att "det föreligger en beaktansvärd möjlighet att mordåtalet vid en slutlig prövning inte kommer att bifallas", och att tillräckliga skäl för häktning därför inte fanns. De tilltalade skulle därför försättas på fri fot och rättegången göras om.[2] Målet togs om i sin helhet med helt nya ledamöter i rätten.

Den 30 maj 1988 inleddes en ny rättegång i Stockholms tingsrätt, ovanlig bl.a. eftersom de åtalade inte var häktade, vilket annars är obligatoriskt vid mord. Tingsrätten bad Socialstyrelsens vetenskapliga råd i rättsmedicin att studera fallet, och rådet kom fram till att då vitala organ saknades kunde inte dödsorsak fastställas. Därmed kunde man inte utesluta att hon dött en naturlig död och därefter styckats.[3] Domen meddelades den 8 juli och innebar att rätten ogillade samtliga åtal mot de bägge männen (som även var åtalade för grov otukt med barn respektive misshandel) ogillades. Tingsrätten uttalade dock i sina domskäl att det var "ställt utom allt rimligt tvivel" att läkarna hade styckat den mördades kropp, men att brottet mot griftefriden var preskriberat, då preskriptionstiden för nämnda brott var två år. (Sedan 1993 är preskriptionstiden fem år.) Läkarna hade inte åtalats för brottet och därför inte givits chansen att försvara sig mot den anklagelsen.

De frikända läkarna försökte överklaga domskälen, men detta gick inte, då man endast kan överklaga domslut och inte domskäl, och en frikänd kan inte överklaga ett helt friande domslut. Den 30 september 1988 avvisade hovrätten läkarnas överklagan, med motiveringen att de de facto hade frikänts i tingsrätten. I början av år 1989 nekades läkarna prövningstillstånd av Högsta domstolen.

Justitiekanslerns granskning av rättsprocessen ledde i mars 1989 till delvis upprättelse för tingsrätten i den första rättegången. Såväl den lagman som ersatte Birgitta Karlholm (Carl-Anton Spak) som hovrättens intervention i ärendet kritiserades och nämndemännens uttalanden i medierna kunde enligt JK inte anses vara ett grovt rättegångsfel som skulle leda till ny rättegång.

I samband med rättegångarna 1988 förekom också anklagelser om att obducenten var skyldig även till andra brott, och det sätt han levde sitt liv ifrågasattes. Hans dåvarande frus självmord den 6 januari 1982 angavs i pressen som misstänkt mord. De polisutredningar som gjordes styrkte dock inte påståendet om mord.

Återkallelse av läkarlegitimationer[redigera | redigera wikitext]

Socialstyrelsen ansökte hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) om att läkarlegitimationerna för obducenten och allmänläkaren skulle dras in, med stöd av tingsrättens skrivning att läkarna styckat da Costas kropp. Ansökan beviljades den 23 maj 1989, men de bägge juristerna i nämnden var skiljaktiga.

Frågan har prövats två gånger i kammarrätten. Första gången, den 6 oktober 1989, upphävde kammarrätten HSAN:s beslut. Högsta förvaltningsdomstolen ålade därefter kammarrätten att ompröva ärendet i hela dess vidd, inkluderat bevisprövningen i den allmänna domstolen. Domstolen fann att det inte fanns skäl att ställa lägre krav än som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för styckningen (se RÅ 1990 ref. 64).

Den 31 maj 1991 beslutade kammarrätten att återkallelsen av läkarnas legitimationer skulle bestå. Kammarrätten fann att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de bägge läkarna styckat kroppen. Vid senare överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen, resningsansökningar (och klagande över domvilla) till Svea hovrätt och Högsta domstolen samt tre resningsansökningar (beslut 2001, 2004 och 2011) till Högsta förvaltningsdomstolen har läkarna ej vunnit framgång.[4] Europadomstolen har nekat att ta upp frågan om de indragna läkarlegitimationerna.

Talan mot staten om skadestånd[redigera | redigera wikitext]

De två läkarna har genom rättsprocess försökt att återfå sina legitimationer och även få skadestånd för lidandet de åsamkats genom sitt ombud, professor emeritus i civilrätt Anders Agell. De rättegångarna har rört Socialstyrelsens bedömning av rätten till fortsatt innehav av läkarlegitimation.

Staten (genom Justitiekanslern) har invänt att dessa skadeståndsanspråk är preskriberade då alltför lång tid förflutit. Attunda tingsrätt beslutade genom domaren Nils Hedström i en mellandom i april 2008 att någon preskription inte har inträtt. Domaren Nils Hedström undgick inte kritik för sitt beslut att ogilla statens predskriptionsinvändning.

I slutet av november 2009 steg de båda läkarna än en gång in i rättsalen och fordrade svenska staten på 40 miljoner kronor i skadestånd eftersom de båda männen hävdar att de fått sina liv förstörda.[5] Läkarnas käromål ogillades i domen den 18 februari 2010.[6] Hovrätten beviljade inte prövningstillstånd, och Högsta domstolen, som (till skillnad från tingsrätten) fann att de flesta anspråk var preskriberade och resten grundlösa, beviljade i juli 2012 inte prövningstillstånd i hovrätten. Tingsrättens dom stod därför fast.[7]

Debatt[redigera | redigera wikitext]

Fallet har stått i fokus för flera debatter om feminism och rättvisa i Sverige och om rättssäkerheten i Sverige. Det har diskuterats vilken trovärdighet man ska sätta till missbrukares uppgifter, hur trovärdigt ett litet barns uppgifter är och vilken roll expertvittnen ska spela i domstolarna.

Forskaren och journalisten Hanna Olsson som bevakade fallet för Dagens Nyheter engagerade sig tidigt i debatten och hävdar också att de två åtalade är skyldiga. Olsson avslöjade att förhörsprotokollen innehöll bevis för att obducenten hade ett exceptionellt intresse för prostitution och våld. På frågan om varför detta material uteslöts svarade chefsåklagare Anders Helin att han "inte ville smutskasta männen" och att han inte kallade prostituerade som vittnen därför att han "inte ville ha några fladdriga vittnen i rätten."[8] Å andra sidan anser journalisten Per Lindeberg att de två är oskyldiga och hävdar dessutom att de har utsatts för ett av Sveriges största justitiemord i modern tid. Lindeberg menar att rättegången blev politiserad[9] och att det finns flera svagheter i åtalet: vid vittneskonfrontationerna tubbades vittnen att peka ut de åtalade, brottsutredningen var inte förutsättningslös, och försvarsadvokaterna skötte inte sin uppgift. Jovan Rajs, professor emeritus i rättsmedicin och obducentens mentor, hävdar i sin delvis självbiografiska bok att obducenten mycket väl kan vara skyldig till såväl mordet som styckningen av kvinnan. Rajs anser även, att rättsrötan i samband med styckmordsutredningen var uppenbar.[källa behövs]

I en serie reportage 2002 i Uppdrag granskningSveriges television granskade Lars Borgnäs obducentens förehavanden i samband med att hans första fru hittades hängd i en snara runt sänggaveln på trettondagen 1982. Borgnäs sökte leda i bevis, bland annat med hjälp av den tyske rättsläkaren Bernd Brinkmann, att obducenten skulle ha mördat sin fru och kamouflerat brottet till att se ut som självmord. Borgnäs menar även i sin bok Sanningen är en sällsynt gäst (2003) att frågetecknen kring fruns självmord är många och att obducentens beteende i samband med utredningen var märkligt (han anges ha uppträtt likgiltigt inför fruns död). Polisen har utrett detta vid fyra tillfällen, bland annat i samband med Borgnäs reportage, och inte kunnat komma fram till något annat än att det rört sig om ett självmord.[1] I boken Döden är en man[specificera källa] hävdar Per Lindeberg att ytterdörren var reglad från insidan när obducenten och hans väninna kom till lägenheten och hittade kroppen. De kunde då endast med stora besvär komma in i lägenheten, och Lindeberg anser det därmed vara bevisat att han inte kunnat utföra något brott inne i lägenheten.

Andra misstänkta[redigera | redigera wikitext]

Förutom läkarna har flera personer utretts genom åren.[10] I utredningar från 1999 och framåt har polisens fokus riktats mot till exempel Solna-mannen, som kände Catrine da Costa och var anhållen 1999 skäligen misstänkt för mord, men sedan släpptes. Polisen har fått kritik från de egna leden för att de inte DNA-testade en person som tidigare dömts för styckmord.[11] Läkarnas ombud försökte förmå åklagaren att DNA-testa en person som fanns i da Costas adressbok men det var ej möjligt att genomföra då lagen inte tillåter att vårdsekretessen bryts annat än om någon är misstänkt för brott som kan leda till minst ett års fängelse. Biologiska prov som lämnats av en individ i ett syfte inom vård och medicinsk forskning får inte användas för andra syften. Det krävs också att en rättsprocess ska följa på en kriminalteknisk undersökning. Den person, som läkarnas ombud önskade få sparade prover i vårdens arkiv framtagna och DNA-testade, avled under 1980-talet och någon rättslig prövning skulle inte kunna följa.[12] Ett tips rörde en sexualförbrytare som polisen valde att inte DNA-testa.[källa behövs]

Framsteg i kriminalteknik och nya analysmetoder har gjort att analyser av teknisk bevisning kan göras idag som inte var möjliga då fynden gjordes. Med ny DNA-teknik har man nu fastställt att hårstrån som hittades på en handduk som återfanns intill Catrines kropp inte kommer från vare sig allmänläkaren eller obducenten.[13] De fingeravtryck som påträffades på plastpåsarna likdelarna låg i var alldeles för otydliga för att någon skulle kunna fastslås eller uteslutas som fingeravtryckslämnare.[14] 2011 överlämnade före detta polisen Olle Torge en utredning till Cold case-gruppen. Torge gör gällande att polisen missat att Catrine da Costa skulle träffa en man som släppts från kriminalvården vid tiden för mordet.[källa behövs]

Dokumentärer och reportage[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”P3 dokumentär om Catrine da Costa”. http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/1642122.mp3. Läst 13 maj 2011. 
  2. ^ Svea hovrätts beslut nr. 9:SÖ 15, meddelat 1988-03-22 i mål nr. Ö 703/88:39.
  3. ^ Svea hovrätts beslut nr. 9:SÖ 15, meddelat 1988-03-22 i mål nr. Ö 703/88:39, s. 12f.
  4. ^ Högsta förvaltningsdomstolens beslut 2011-02-04 i mål nr. 5654-10 och 5656-10.
  5. ^ Lisinski, Stefan (22 april 2008). ”Stor framgång för styckmordsläkarna”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=763326. Läst 22 april 2008. 
  6. ^ TT (18 februari 2010). ”Inget skadestånd för läkare”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/sverige/inget-skadestand-for-lakare-1.1047651. Läst 18 februari 2010. 
  7. ^ Högsta domstolens beslut 2012-07-09 i mål nr. Ö 5193-10.
  8. ^ Intervju med Hanna Olsson i Socialisten.[trovärdig källa?]
  9. ^ "Det finns en politisk kampanj kring hela det här målet som kom igång ungefär samtidigt som tingsrättsförhandlingarna gick [...] Framförallt är det här en extremfeministisk opinion och en vänsteropinion som såg det här som en fråga om klass och kön och just den här politiska klangbotten som fallet fick har gjort att det har blivit en väldigt infekterad debatt som inte handlar om brottmålet så mycket som om andra värderingar i samhället.", Per Lindeberg i Debatt, SVT.[specificera källa]
  10. ^ ”www.dn.se”. http://www.dn.se/nyheter/sverige/fler-har-misstankts-for-catrine-mordet-1.806373. 
  11. ^ ”nyheter24.se”. http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/242445-fallet-dacosta-det-har-arslaktaren. 
  12. ^ http://www.crimenews.se/content/view/132870/1/
  13. ^ TV3: DNA kan avslöja Catrine da Costa:s mördare, besökt 2012-07-18.
  14. ^ Se Polismyndigheten i Stockholms läns skrivelse 2007-09-03 i mål nr. AA-187-51014-2007.

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Agell, Anders, Anatomin av en häxprocess: om styckmordsfallet och Regeringsrättens beslut den 1 juli 2004. Stockholm: Jure 2004. ISBN 91-975455-0-3.
  • Borgnäs, Lars, Sanningen är en sällsynt gäst: sökandet efter Catrine da Costas mördare. Stockholm: Norstedt 2003. ISBN 91-1-301176-6.
  • Holgerson, Astrid & Hellbom, Birgit, Fact or Fiction as Evidence in Court. Stockholm: AWI, 1998. ISBN 91-22-01777-1.
  • Larsson, Kim, Fallet Catrine da Costa – ett sorgligt stycke urban gotik. Stockholm: BOD 2013. ISBN 978-91-7463-189-0.
  • Lindeberg, Per, Döden är en man – historien om Obducenten och Allmänläkaren. Stockholm: Fischer & Co 1999. ISBN 91-7054-888-9.
  • Lindeberg, Per, Döden är en man – Styckmordet, myterna, efterspelet. Stockholm: Fischer & Co 2008. ISBN 91-85183-29-6.
  • Olsson, Hanna, Catrine och rättvisan. Stockholm: Carlsson 1990. ISBN 91-7798-351-3.
  • Rajs, Jovan & Hjertén, Kristina, Ombud för de tystade. Stockholm: Norstedt 2001. ISBN 91-1-300909-5.
  • Scharnberg, Max (1996): Textual Analysis: A Scientific Approach for Assessing Cases of Sexual Abuse. I-II. Uppsala: Uppsala Studies in Education no. 64-65. ISBN 91-554-3679-X.
  • Styrlin, Lena och Nyberg, Eva, Styckmordsmålet (examensuppsats i processrätt vid Juridicum, Stockholms universitet), höstterminen 1999.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]