Svenska sagokungar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Alrik och Erik dödar varandra
Ingjald förenar Sverige genom förräderi

Sagokungar är en beteckning som ges till de kungar som främst omnämns i verk som tillkommit långt efter att de skall ha regerat – ofta verk i den fornnordiska sagalitteraturen. Ofta är dessa källor dessutom fyllda med mytologiskt material som gör sanningshalten än mer svårbedömd. Sådana tveksamma källor är nästintill allt som finns för Sveriges historia före ungefär år 900, varför kungarna i folklig tradition, islänningasagorna, Beowulf, Historia Norvegiæ och Gesta Danorum brukar betraktas som legendariska. Den första kungen som man vet något bestämt om är Erik Segersäll.[1]

Här tas även de kungar som nämns i Vita Anskarii upp, mest för att de skall ha regerat under den tid som de flesta sagokungar placeras i.

Arkeologen Birger Nerman argumenterade i "Om Sveriges rikes uppkomst" från 1925 för att flera av sagokungarna existerat.[2] Utan dugliga bekräftande källor går det dock inte att varken verifiera eller vederlägga existensen hos personer i sagalitteraturen, och Nermans idéer om den äldsta svenska historien har inte vunnit stöd i forskarvärlden.

Observera att under forntiden nämns i olika perioder flera olika folk och grupperingar i dagens Sverige, bland dem inte minst heruler, geater, svear, västgötar, östgötar och gutar, och det är inte klart exakt vilka grupper en sveakung var kung för, om några fler än svear, vid en viss tidpunkt.

Beteckningen ”sagokung” kan missförstås av nutida svenskar. Ordet betyder inte nödvändigtvis att de som författade de bevarade texterna om en sålunda benämnd person medvetet skrev fiktion, ej heller att historiker med säkerhet betraktar personen som ohistorisk. ”Saga” betydde ursprungligen en (allvarligt menad) ”utsaga”, men den nutida betydelsen av ordet är en (ej av någon trodd) ”hopdiktad … berättelse”.[3] ”Sagokung” är alltså en värderingsmässigt neutral beteckning, som syftar på att de enda uppgifterna om en person finns i en eller flera medeltida författares (relativt sena) utsagor; inga andra kvarlevor som mynt, inskriptioner, diplom, krönikor eller annaler stödjer ett antagande om personens historicitet.

Ynglingatal[redigera | redigera wikitext]

Ynglingaätten har fått sitt namn efter sin stamfader Yngve-Frej. Ynglingaätten och deras förfäder räknas upp i dikten Ynglingatal som sannolikt skrevs på 900-talet men som är mest känd från Snorre Sturlassons Ynglingasagan från 1230-talet. Enligt Snorre levde Yngve-Frej runt tiden för kristi födelse.

Den norske historikern C. Krag har påpekat att fyra av de första kungarnas dödsfall representerar de fyra elementen (jord, eld, luft och vatten) i elementläran, och att de första generationerna präglas av euhemerism – gudar förklaras som myter baserade på verkliga personer. Det har också uppmärksammats att, med undantag av Oden och Frös andra namn Yngve, så börjar samtliga de första kunganamnen med konsonant, i motsats till de flesta senare.[4]

Nedan följer en sammanfattning om svearnas ledare – markerade med fet stil – så som de beskrivs i Ynglingatals berättelse.[5] [a] Om inget annat anges gäller att varje ledare anges som son till den föregående, från Njärd och framåt.

  • Gylfe
  • Oden (det finns också andra kungahus i Europa där olika äldre källor uppger Oden som ättens stamfader).
  • Njärd från Noatuna (Njärd den rike), son till Oden, envåldshärskare över svearna som drott, uppehöll bloten. Svearna gav honom skattgåvor. Under Njärd rådde god frid och ymnig årsväxt. Före sin död märkte han sig åt Oden. Han dog sotdöden och begravdes genom bränning.
  • Frö, som också hade namnet Yngve, tog över riket som drott efter sin far och tog skattegåvor. Hans fru hette Gerd, dotter till Gyme (i andra källor gudinna och jättinna, respektive jätte). Frö förlägger huvudstaden till ett stort hov som han bygger i Uppsala. Där påbörjar han också Uppsala öd. (Enligt Snorres Edda ska Frö ha regerat under kejsar Augustus styre. Augustus var ensam härskare 27 f.Kr–14 e.Kr.)
Frö beskrivs som "vänsäll och årsäll" som sin far. Frodefriden rådde: det var "goda år i alla land", folket var rikare än förr på frid och årsväxt, och Frö dyrkades, även efter sin död. Efter honom sägs Yngve ha använts som ett hedersnamn i hans ätt, vars medlemmar kallas "ynglingar". Efter sin död ska Frö ha blivit satt i en hög.
  • Fjölne rådde sedan över svearna och Uppsala öd, och beskrivs som "mäktig, årsäll och fridsäll". Han ska ha omkommit genom att berusad mitt i natten från ett loft falla i ett kar med mjöd hos vännen Frode, "Frid-Frode", i Lider på Själland.
  • Svegde sökte efter Gudhem och Oden den gamle, och kom under sina resor både "ut i Tyrkland och det stora Svitjod". I Vanahem fann han Vana som blev hans hustru. De hade sonen Vanlande. Svegde ska ha försvunnit när han lurades in i en stor sten av en dvärg, i orten Sten.
  • Vanlande beskrivs som en stor härman som for vida kring. Snö den gamles dotter Driva i Finland, som Vanlande lovat att återvända till vilket han inte infriar på 10 år, använder trolldom för att få honom att återvända till henne, eller annars dö. Han drabbas först av ett stort begär att åka till Finland, men då han övertalas att låta bli så somnar han och blir dödad av en mara. Svearna ska ha bränt hans lik och rest hans bötastenar vid Skuta-ån.

Kungliga ättartal[redigera | redigera wikitext]

”Kungliga ättartal” är ett senare tillägg inskrivet i en avskrift av Hervararsagan, som ger en lista över forntida svenska kungar som går in i historisk tid vid Erik segersäll och hans son Olof Skötkonung. Sanningshalten är i övrigt kraftigt ifrågasatt, och uppgifterna är svåra att kombinera med källorna Vita Anskarii och Adam av Bremen. Mellan Björn på Högen och Erik segersäll har Ättartal bara två generationer: om Björn skulle vara identisk med Ansgars Bern så regerade han 830, och den verklige Erik blev kung runt år 970.[6] Regentlängden bryter in i kronologin i Ynglingatal vid Ingjald illråde.

Ättartal finns tidigast belagt i en handskrift från 1600-talet, och räknar i slutet upp historiskt belagda kungar, från sent 900-tal fram till tidigt 1100-tal. Kungarna i Ättartal har av andra delats in i ätterna skjöldungar, som efterträder Ynglingaätten, efterföljda av Ragnar Lodbroks ätt, som i sin tur följs av Björn järnsidas ätt, med början med just Björn järnsida.

Nedan sammanfattas innehållet i Ättartal.[6] [b] Kungar över områden eller folk huvudsakligen i dagens Sverige anges med fet stil. Notera att Sigurd ring i ättartal anges som dansk kung och Harald Hildetand svensk; i andra sagor är förhållandet omvänt.

I Reidgotaland sägs en kung Angantyr ha efterträtts av sin son Heidrek ulvhamn. Heidreks dotter Hild var i sin tur mor till en Halvdan raske. Halvdans son Ivar vidfamne ska ha brutit in med sin här i Sveaväldet (Svíaveldi), och tagit makten från Ingjald illråde, som av fruktan för Ivar ska ha bränt inne sig själv. Vid Ynglingasagans Ingjald illråde tar alltså Hervararsagan vid i dessa sagors regentlängder.

  • Ivar vidfamne lade enligt sagan under sig hela Sveaväldet och därtill Danaväldet, Kurland, Saxland, Estland och "alla östländer ända till Gårdarike". Vidare härskade han över saxarnas land i väster och erövrade Northumberland i England. Han gjorde Valdar till kung i Danmark och gifte bort sin dotter Alfhild med honom.
  • Harald Hildetand och Randve var söner till Alfhild och Valdar. Vid Valdars död ska Randve ha övertagit Danariket, han gifter sig med Åsa, dotter till en kung Harald rödskägg i Norge, och de får sonen Sigurd ring. Vid Randves plötsliga död blir Sigurd kung över Danmark. Harald blir först kung i Götaland, och ska sedan ha erövrat alla Ivars gamla områden. I ett slag mellan Sigurd och Harald på Bråvalla hed i Östergötland ska Harald ha dött. I andra källor är Sigurd istället kung över svearna, och Harald dansk kung.
  • Östen illråde efterträder sin far Harald som kung i Sveariket (Svíaríki).
  • Ragnar Lodbrok uppges vara son till Sigurd och ha efterträtt Sigurd som kung i Danariket. Ragnar Lodbroks söner ska ha fällt Östen (här hänvisar ättartalet till Ragnar Lodbroks saga), och lägger under sig Sveaväldet. Implicit verkar alltså sagan säga att Ragnar genom sönernas erövringar ha blivit kung över Sveaväldet.
  • Ragnars son Björn järnsida tar över makten i Sveaväldet efter Ragnars död, och bröderna Sigurd blir kung över Danariket, Vitsärk över östländerna och Ivar Benlös över England. Björns söner söner heter Erik och Refil, och han har gett namn åt den huvudsakligen obekräftade Björn järnsidas ätt som han inleder.
  • Erik Björnsson ska ha blivit kung i Sveariket efter sin far. Brodern Refil "var härkonung och sjökonung" och hade sonen Erik. Kung Erik Björnsson dör efter en kort tid.
  • Refils son Erik Refilsson övertar sveariket efter farbrodern. Ättartal beskriver honom som en stor härförare och mäktig kung.
  • Anund från Uppsala och Björn av Högen är söner till Erik Refilsson och tar över makten efter denne. Björn ska ha byggt en plats som kallas Högen, och hos honom tjänar skalden Brage (som är den första skalden som nämns vid namn).
  • Erik var son till Anund och efterträdde sin far som kung. Han beskrivs som mäktig och sägs vara samtida med norske kung Harald hårfager (cirka 850–ca 933).
  • Björn var enligt sagan Eriks son ”i Uppsala”, efterträdde sin far, och ska ha haft lång regeringstid.

Erik segersäll är den första svenska kungen som anses historievetenskapligt säkerställd, och därefter fortsätter Ättartal med Olof Skötkonung och andra svenska kungar fram till Filip. Se vidare Sveriges regenter.

Vita Anskarii[redigera | redigera wikitext]

I Vita Anskarii från 865–876 skildrar Rimbert, ärkebiskop i Hamburg-Bremen, sin företrädare Ansgars liv och resor till Norden. Texten är i stort sett samtida med de händelser den skildrar, och ses därför som en någorlunda säker källa.[7] I verket nämns följande tre sveakungar:

  • Anoundus (Anund), ska ha försökt återta kungamakten omkring 844
  • Bern (Björn), först belagd som kung vid Ansgars besök i Birka omkring 830, ännu vid makten 832
  • Olef (Olof), kung vid Ansgars andra besök omkring 852

Adam av Bremen[redigera | redigera wikitext]

Adam av Bremen inleder med samma tre kungar som i Vita Anskarii – Anoundus, Bern och Olof – och fortsätter med:

  • Ring (belagd vid makten vid 930-talets mitt), ska ha samregerat med sina båda söner Erik och Emund
  • Emund Eriksson[6] (andra halvan av 900-talet), sägs ha varit son till Rings son Erik, och allierad med danske kung Harald Blåtand (som regerade från slutet av 950-talet till mitten på 980-talet), och ska ha efterträtts av Erik segersäll (som tillträdde omkring 970)

Övriga sagokungar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Namnen följer formerna i översättningen som Fotevikens museum har på sin hemsida.
  2. ^ Namnens skrivsätt med stor och liten bokstav följer översättningen i källan; Svíaveldi och Svíaríki är här konsekvent istället översatt som ”Sveaväldet” respektive ”Sveariket”.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Thomas Lindkvist (2003). ”Kings and provinces in Sweden”. The Cambridge History of Scandinavia. sid. 223. ISBN 0521472997 
  2. ^ Birger Nerman (1925). Det svenska rikets uppkomst. Stockholm: Generalstabens Litografiska Anstalt  Libris 28110; citerad på Wikiquote.
  3. ^ Svenska Akademiens ordbok, artikeln ”Saga”, 1963.
  4. ^ Tacitus.nu: Sagokungar (notera att här står att samtliga senare namn börjar på vokal, vilket kanske stämmer i ursprungstexten). Läst 30 maj 2017.
  5. ^ Snorres YnglingasagaFotevikens museums webbplats. Läst maj 2017.
  6. ^ [a b c] Tacitus.nu: Hervararsagans svenska kungalängd, i Lars Lönnroths översättning. Läst 25 maj 2017.
  7. ^ Harrison, Dick (2009). Sveriges historia: 600–1350. Stockholm: Norstedts. sid. 120. ISBN 978-91-1-302377-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]