Barnmorska
 |
Denna artikel anses inte vara skriven ur ett globalt perspektiv. Motivering: Endast situationen i Sverige beskrivs. Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2017-02) |
Barnmorska (äldre termer: jordemor och ackuschörska) är ett yrke inriktat på vårdområdet sexuell och reproduktiv hälsa. Här ingår bland annat förlossningsvård, mödrahälsovård (jämför mödravårdscentral), gynekologisk omvårdnad, samt sexual-, preventivmedels- och abortrådgivning till personer i olika åldrar. Mest känt är barnmorskans arbete inom förlossningsvården, där barnmorskan bistår och övervakar den födande och barnet.
Etymologi
I de olika svenskspråkiga kungliga reglementen kring barnmorskans verksamhet har hon kallats Jordgumma, Barne-Morska, Jorde-Gumma och från 1819 års reglemente Barnmorska. Andra äldre namn har varit närkvinna, ljusmor och hjälphustru.[1]
Jordemor
Förr kallades i Sverige den som bistod vid förlossningar oftast jordemor eller jordegumma. På danska och norska är ordet för barnmorska fortfarande jordemoder respektive jordmor. På tyska är benämningen hebamme, vilket betyder 'den som lyfter' barnet från jorden.
Ordet jordemor kan höra samman med det fornnordiska jod, som betyder barn, avkomma. Det kan även härstamma från sedvänjan att det var hon som lyfte barnet "från jorden" för att överlämna det till fadern.[2]
Obstretrik
Det grekiska ordet 'obstetrix', använt också för barnmorskegrodan, har samma betydelse. Sokrates mor Fainarete, var barnmorska, har namngett ämnesområdet obstetrik för barnmorskorna och de läkare som under 1800-talet också började verka inom förlossningskonsten.
Historik
En jordemor hade ingen formell medicinsk utbildning, endast erfarenhet av livet, och födande. Hon var ofta en äldre kvinna, gift eller änka, som själv fött barn. Hon var en "klok gumma" med magiska krafter och ovanlig kunskap som ofta gick i arv från mor till dotter. Hon hade stor kännedom om örter och deras användning som läkemedel. Jordegumman var alltså en speciell kvinna med "konstförståndiga kvinnohänder", kunskap om det fördolda och om naturen.[3]
Det fanns inga läroböcker i förlossningsmedicin före 1600-talet, jordemodern lärde sig av naturen, erfarenheter och gamla muntligt förmedlade kunskaper. 1609 utkom Diverse observationer rörande sterilitet, missfall, fertilitet, förlossning och kvinnors och barns sjukdomar av fransyskan Louyse Bourgeois (1563–1636) som var Maria de Medicis barnmorska. Bourgeois var lärjunge till den kände fältskären Ambroise Paré och tog, efter fem års praktik, examen hos läkarkåren i Paris.[4]
Den tyska hovbarnmorskan Justine Siegemundin (1670–1750) gav 1690 ut boken Den Kur-Brandenburska Hofbarnmorskan – en högst nödig undervisning om svåra förlossningar och oriktigt liggande foster, framställda uti ett samtal[5]
Sverige
Jordegummor
Det första kända reglementet för "jordgummor" i Sverige var från 1557.[1] De första böckerna i ämnet skrivna av kvinnor kom först på 1600-talet och var inte kända av de svenska jordemödrarna på landsbygden.
Sveriges mest kända jordemor, tyskan Catarina Wentin, förlöste drottning Ulrika Eleonora när Karl XII föddes 1682. Hon hade stora kunskaper i medicin och var respekterad av den svenska läkarkåren.[6] Catarina skrev ingen bok men ledamoten i Collegium Medicum , Johan von Hoorn, refererar till henne i sin bok Den svenska wäl-öfwande Jord-gumman, som gavs ut 1697.[7]
Det är vid denna tid mannen, läkaren, och vetenskapen börjar sitt intåg i denna kvinnliga sfär. Genom bildandet av Collegium Medicum 1663 börjar läkarna utöva ett förmyndarskap över barnmorskorna. Nya reglementen införs, bland annat förbjuds jordemodern att använda instrument som till exempel förlossningstänger. I en förordning från 1711 står det skrivet: "Ingen av dem skall understå sig att bruka instrumenter och Järnvärcktyg; utan kan förlossning utan dem ei förrättas, skal hon sådande personer der til hämta, som der uti öfvade äro".[8] Det vill säga - om barnmorskan behöver använda tång så måste hon tillkalla en läkare, som alltid var en man. Kvinnor kunde inte utbilda sig till läkare, inte bli medlemmar i Collegium Medicum, och var följaktligen utestängda från de kretsar som formulerade reglementen för yrket. Först 1870 tilläts kvinnor i Sverige studera medicin.[9]
Läkaren Johan von Hoorn kallade jordegummorna "fyllekärringar" och skrev att man oftare fann dem "med Fingren uti Fatet och med Näsan uti Kannan, än hielpa en uti Döds-Ångset swäfande Hustru uti des swåra Barn-Fänge", men hans bok Den svenska wäl-öfwande Jord-gumman är i många stycken förvånansvärt modern.[10] Han anses vara obstetrikens fader i Sverige, och den som grundlade ett ordnat förlossningsväsende.
Jordemödrarna i Stockholm hade ett skrå. Vilket år det grundades vet man inte, men skrået fungerade fram till 1819. Deras utbildning bestod i att gå i lära hos en jordemor i fyra år och att klara en svår förlossning ansågs som lärlingens gesällprov. Enligt skråets förordning skulle de också en gång per år närvara vid en obduktion av en kvinnokropp för att få kunskap om kvinnans anatomi. En skråmedlem skulle avlägga ed inför Collegium Medicum .[11]
Från 1700-talet började utbildade barnmorskor att ersätta jordemödrar utan formell examen och 1819 års reglemente innebar slutligen att jordemorskrået upphörde.[12]
Utbildning och lärlingstvång
I Sverige formaliserades barnmorskeutbildningen under 1700-talet. En särskild barnmorskeutbildning startades i Stockholm år 1708 av läkaren Johan von Hoorn.
På initiativ av collegium medicum 1750 skulle en kvinna från varje stad sändas till Stockholm för att erhålla barnmorskeundervisning, och exempelvis Härnösand fick därmed sin första utbildade barnmorska 1751.[13] Utbildning förlades i slutet av 1700-talet även till Lund och Göteborg.
Stockholmsreglementet 1711 gällde skyldigheter för barnmorskor i Stockholmsområdet; hon skulle gå minst två år som lärling, anmäla sig hos en läkare och av honom bedömas om hon befanns "tienlig och skickelig", efter lärlingstiden examinerades hon av Collegium Medicum. 1777 kom ett riksreglemente för hela landet med liknande regler.[14] Licenstvånget för landsbygdens barnmorskor avskaffades dock på begäran av bondeståndet redan tre år senare eftersom landsbygdens socknar inte ville bekosta en resa till Stockholm för sina barnmorskor.[15]
Den examinerade barnmorskan Helena Malheim skrev 1756 en barnmorskebok – Barnmorske Lära - som av Collegium Medicum nekades publicering. Man menade att den "inte fyllde något behov", dessutom var en läkare i collegiet just i färd med att ge ut en bok i ämnet.[16] Malheims bok gavs ut först 1995.[17]
De kvinnor som kunde finska och svenska examinerades och legitimerades för tjänstgöring i Finland men även i t.ex. Haparanda alternativt Torneå på dagens finska sida. Professorn i Åbo fick börja examinera och legitimera dessa kvinnor, som då vanligen haft sin praktik hos barnmorskorna på finsk mark eller bland finsk befolkning i Sverige. Från finska kriget 1808 och påföljande delning av landets rikshalvor så gällde den finska utbildningen för lika som utbildningen i Sverige (Stockholm, Lund och Göteborg).
Förlossningsavdelningar
I Stockholm öppnade Serafimerlasarettet 1752, och det hade en särskild förlossningsavdelning där utbildning bedrevs.[15]
Landets första BB, Barnbördshuset Pro Patria, för borgerskapets kvinnor öppnade 1774. Året därpå öppnades Stockholms Allmänna Barnbördshus för fattiga och ogifta kvinnor. Även dessa erbjöd barnmorskeutbildning. I Göteborg öppnades en förlossningsavdelning på Sahlgrenska sjukhuset 1782, och i Lund bedrevs en barnmorskeutbildning 1778-1908.[15]
En barnmorska var emellertid oftast inte knuten till ett sjukhus utan kallades till de hem där en kvinna skulle föda. I 1856 års reglemente stod det: "I stad bosatt barnmorska skall utanför sin boning skylt utsätta. Från sin hemwist må Barnmorska icke aflägsna sig, utan att underrätta de hemmawarande, hwarest hon under tiden är att träffa, eller wid hwad tid hon troligen återkommer. Sådant tillkännagifwande kan äfwen ske genom anslag på dörren."[18]
Under första halvan av 1900-talet blev det vanligt att även landsbygdsbefolkningen födde barn på städernas förlossningsavdelningar.
Vidareutvecklad yrkesroll
Undan för undan har reglerna kring yrket ändrats; ogifta kvinnor fick bli barnmorskor och från 1829 fick de använda förlossningsinstrument.[19] Genom 1856 års "barnmorskereglemente" krävdes att en jordemor/barnmorska även skulle lära sig vården av späda barn. Barnmorskeutbildning fanns nu i Stockholm, Göteborg samt Lund och varade två terminer. Efter godkänt avgångsförhör kunde de gå en kurs i "den instrumentala förlossningskonsten."[20] "Barnmorskereglementet" reglerade även barnmorskornas arbete för att förhindra barnamord, det s.k. barnamordsplakatet.
Vid denna tid kallades ett "examineradt qvinligt förlossningsbiträde" allmänt för barnmorska. Barnmorskeförbundet bildades 1886 och deras tidskrift Jordemodern började ges ut 1888, på initiativ av Johanna Hedén och med en Herr Dr Wretlind som redaktör.[21] Samma år, 1888, utexaminerades Sveriges första kvinnliga läkare - gynekologen Karolina Widerström.[22]
Från att ha varit ett från sjukvården frikopplat yrke har den svenska barnmorskeutbildningen i sin helhet samordnats med hälso- och sjukvården sedan 1960-talet. Då infördes krav på legitimation som sjuksköterska. Då hemförlossningar var vanligt i Sverige tjänstgjorde barnmorskor som distriktsbarnmorskor. De skötte då ofta mödravården genom hembesök under graviditeten och kallades till hemmet när det var dags för kvinnan att föda.
Sverige idag
Utbildningskrav
I Sverige är sedan 1950-talet en barnmorska en legitimerad sjuksköterska (treårig universitets-/högskoleutbildning) med en specialistutbildning till barnmorska inom reproduktiv och perinatal omvårdnad.[23] Behörighet att söka specialistutbildning till barnmorska är den som är legitimerad sjuksköterska med minst 12 månaders yrkeserfarenhet. Specialistutbildningen bedrivs vid universitet och högskolor och är 1,5 år lång.[källa behövs] Den leder till yrkesexamen. För att få utöva barnmorskeyrket krävs också legitimation från Socialstyrelsen.
Barnmorskans verksamhetsfält
Barnmorskorna möter i sitt arbete kvinnor i alla livets skeden, från tonåren till efter klimakteriet. Barnmorskan kontrollerar kvinnors hälsa och övervakar fostret och kvinnan under graviditet och när kvinnan inte önskar bli gravid preventivmedelsbehoven och tar cytologiska prover för att screena för olika cancerformer i livmoderhalsen.
Barnmorskorna som arbetar på ungdomsmottagningar möter både tonåriga flickor och pojkar för preventivmedelsrådgivning. Barnmorskorna deltar också i smittspårningsarbetet för sexuellt överförda sjukdomar, som är vanligare bland unga människor än äldre. Tonåringarna söker sig oftast till ungdomsmottagningarna medan äldre oftast söker eller kallas till venerologimottagningar som finns i alla landsting. Dessa undersökningar och behandlingar är alltid avgiftsfria för patienten, då smittan kan förorsaka svåra konsekvenser, som barnlöshet eller allmäninfektioner i inre organ och leder, hos den drabbade.
Barnmorskorna som arbetar på sjukhusens kvinnokliniker sköter på vårdavdelningar övervakning av oförlösta kvinnor, som antingen själva har någon sjukdom eller där barnets liv på något vis är hotat. På förlossningsavdelningen handlägger barnmorskor alla normala förlossningar liksom den medicinska övervakningen av mor och barn efter födelsen. Om förlossningen har varit komplikationsfri överförs mor och barn till BB-avdelning, där barnmorskor övervakar mödrarnas hälsotillstånd och bistår med råd för amningen av barnet. Då barnet föds med kejsarsnitt är barnmorskan med på operationsavdelningen för att ta hand om barnet.
På gynekologiavdelningarna vid kvinnokliniker tas kvinnor om hand för kirurgisk eller medicinsk behandling för sjukdomar eller barnlöshet. Också avbrytande av graviditeter, missfall eller aborter behandlas på dessa avdelningar. På dessa avdelningar arbetar ofta barnmorskor men ofta också sjuksköterskor med specialistutbildning i omvårdnad inom allmän medicin och kirurgi.
Män i yrket
De allra flesta barnmorskor är kvinnor men antalet män i yrket har börjat öka något. Även de blivande fäderna är med i förlossningsrummet och bistår kvinnan under hennes födande av det gemensamma barnet. Den första manliga sjuksköterskan (förutsättning för möjligheten att arbeta som barnmorska i Sverige) utexaminerades i Sverige 1966; han blev senare även landets första manliga barnmorska.[24]
I Sverige var förlossningsrummet en kvinnlig miljö dit inga män fick tillträde förrän sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Från början var det medicinskt och teologiskt högt utbildade män, som bland annat kunde ta ställning till hur stjärnorna stod i födelseögonblicket – en exklusiv tjänst endast de förmögna männen kunde hålla sina fruar och barn med. På landsbygden och bland städernas allmänhet tillkallade kvinnorna manlig hjälp vid behov av muskelstyrka, om förlossningskatastrofer hotade. Barberare och fältskärer samt smeder var män som då tillkallades. I samband med att lustgasen gjorde sitt inträde inom tandvården prövade den engelska drottning Viktoria denna gas vid barnafödsel och rekommenderade den varmt för alla födande kvinnor. Med detta inträdde allt fler män i förlossningsrummen till kvinnorna.
Se även
- Lärmoder
- Sjukmoder
- Barnmorskorna, TV-dokumentär
- Johan von Hoorn
Referenser
Noter
- ^ [a b] Du Rietz, Anita, Kvinnors entreprenörskap: under 400 år, 1. uppl., Dialogos, Stockholm, 2013
- ^ Höjeberg, 1991, s.36
- ^ Höjeberg, 1991, s.38
- ^ Höjeberg, 1991, s.54-56
- ^ Höjeberg, 1991, s.57
- ^ Höjeberg, 1991, s.97
- ^ Höjeberg, 1991, s.86
- ^ Höjeberg, 1991, s.68-70
- ^ Göteborgs Universitet, KvinnSam, årtal [1]
- ^ Höjeberg, 1991, s. 86-88
- ^ Höjeberg, 1991, s.71-72
- ^ Höjeberg, 1991, s.123,127
- ^ Gösta Bucht (1820), Härnösands historia II, sid 405-406. Citerad i Rolf Näslund (1980), Studier i Härnösands bebyggelsehistoria 1585 till 1800-talets mitt, del I, sid 25.
- ^ Höjeberg, 1991, s.100-102
- ^ [a b c] Pia Höjeberg (2011). Jordemor. Barnmorska och barnaföderska. Barnafödandets historia i Sverige. Stockholm: Carlssons Bokförlag. ISBN 978-91-7331-413-8
- ^ Barnmorskeförbundet, Historia Arkiverad 12 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Helena Malhiems barnmorskelära år 1756, red. Pia Höjeberg, Stockholm, 1995, ISBN 91-972274-1-2
- ^ Höjeberg, 1991, s.109
- ^ Höjeberg, 1991, s.123,127
- ^ Barnmorska i Nordisk familjebok (första upplagan, 1876)
- ^ Barnmorskeförbundet. Arkiverad 12 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Göteborgs Universitet, KvinnSam, biografier
- ^ Nationalencyklopedin, på internet, besökt 6 april 2010, uppslagsord: barnmorska
- ^ "Kärt möte efter 40 år". nsd.se, 2006-06-12. Läst 7 februari 2017.
Källförteckning
- Pia Höjeberg: "Jordemor", Carlssons Bokförlag 1991. ISBN 91 77 98 46 33.
- Nordisk Familjebok 1876.
- Barnmorskeförbundets hemsida (2009-11-30)
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Barnmorska.- Barnmorskeförbundet.
- Vårdförbundet är ett yrkes- och fackförbund som organiserar Barnmorskor, Sjuksköterskor, Biomedicinska analytiker och Röntgensjuksköterskor.
- Förlossningssaxen - krisredskap för barnmorska av Caroline Lagercrantz, Populär Historia nr 8, 2007
| |||||||||||||||||||||||||||||||||
