Häxprocess

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Häxjakt)
Hoppa till: navigering, sök
Häxor bränns i Europa.

Häxprocess, häxeriprocess, trolldomsprocess eller häxjakt, kallas de händelser framförallt under 1400- till 1600-talet, runt om i den kristna världen, där människor, i de flesta områden framförallt kvinnor - häxor - anklagades för samröre med Satan. Minst 30 000 personer avrättades. Betydligt högre siffror än så har nämnts, men dessa påståenden saknar vetenskaplig grund. [1]

I överförd betydelse används båda termerna om tillstånd av upphetsning i samhället, en organisation eller ett samfund, då en energisk aktivitet utbryter för att utrota eller oskadliggöra motståndare av någon typ. Orden används ofta med negativ laddning för att påskina att jakten på något sätt saknar relevans eller legitimitet.

De första häxprocesserna[redigera | redigera wikitext]

Irländska botgöringshandböcker från 600-talet och kyrkomötet i Paderborn 785 visar att föreställningen att det skulle kunna existera häxor avvisades av den kristna kyrkan under tidig medeltid. Om någon anklagades för häxeri, försvarade kyrkoledare de anklagade och ålade anklagarna botgöring. Om någon mördade någon i tron att denna var en häxa, dömdes mördaren till döden.

En kraftig omvälvning inträffade genom påven Gregorius IX som 1233 förklarade att det var gudi behagligt att söka upp och ålägga häxor botgöring. De första belagda häxprocesserna inom den kristna världen hölls på 1230-talet (i Trier), vid en tidpunkt då botgöringshandböcker brukade föreskriva en mild botgöring. Gregorius IX var också skyldig till att tillåta avrättning av heretiker och grundandet av inkvisitionen.

I äldre litteratur förekommer skildringar av häxprocesser i Toulouse 1275, men Norman Kohn och Richard Kieckhefer kunde på 1970-talet visa att dessa berättelser grundar sig på en roman utan historisk bakgrund författad av Etienne Leon deLamothe-Langon 1829.

De första avrättningarna av häxeridömda inträffade efter domar i världsliga domstolar i Schweiz och Kroatien på 1360-talet.

På många håll lades häxprocesserna under inkvisitionen, vilket dock var bättre än den folkliga lynchjustisen. Häxerianklagelser blev ett bekvämt sätt att göra sig av med motståndare. Nya påvliga bullor utfärdades i ämnet 1317 och 1327. Jeanne d'Arc dömdes för häxeri i en engelsk domstol 1431.

Häxhammaren[redigera | redigera wikitext]

Under påven Innocentius VIII ökade häxförföljelserna genom en rad bullor, främst Summis desiderantes (1484)[2]. Samma år som denna gav sin välsignelse till brännandet av häxor, 1487, utkom också Malleus maleficarum, mer känd som Häxhammaren, författad av Heinrich Institoris (Kramer) och Jakob Sprenger. Boken avsågs som en vägledning vid sökandet, avslöjandet och oskadliggörandet av häxor. Den är ett synnerligen kvinnofientligt verk och är i modern juridisk mening fullkomligt förkastlig - bland annat förordas förfalskning av rättegångsprotokoll för att få till stånd fällande domar.

Med Häxhammaren som stöd skred särskilda kättardomare till verket. Balthasar Voss dömde på detta sätt på 19 år omkring 700 häxor (även manliga). Remigius var en häxdomare under senare delen av 1500-talet som lyckades få 900 häxor brända inom loppet av 16 år, bara för att slutligen själv dömas och brännas. Det ansågs önskvärt att uppvisa nit i sitt sökande efter häxor, vilket fick stiften att söka döma så många som möjligt. Würzburgs stift ska ha bränt mer än 200 häxor 1627-1629 under Häxprocessen i Würzburg, Strassburg 1615-1635 inte mindre än 5000. Andra områden som nitiskt bedrev häxjakt var Schweiz, England, Skottland och Frankrike.

Inkvisitorn Ludvig av Paramo hävdade 1590 att 30 000 häxor bränts under de närmast föregående 150 åren.[2]

Häxjakterna avslutas[redigera | redigera wikitext]

Reformationen innebar ingen omedelbar förbättring, då Luther själv i fråga om djävulstron stod 1400-talets katolska kyrka nära. Bland de första som sökte påvisa att häxjakterna var tvivelaktiga var Johann Weier, som i sin De præstigiis dæmonum (1565) försökte visa att häxorna var mer eller mindre oskyldiga offer för djävulsbesättelse och att mycket av det som tolkats som trolldom var bedrägeri eller synvillor. Han fick stort inflytande men möttes även av en rad motskrifter, bland annat Dæmonologie (1603) av Jakob I av England.[2]

Anton Praetorius publicerade 1602 boken Gründlicher Bericht von Zauberey und Zauberern (”Grundlig redogörelse om trolleri och häxmästare”) som var riktad mot häxjakt och tortyr. Senare skulle den reformerte prästen Balthasar Bekker i Amsterdam 1691 angripa vidskepligheten i De betoverde wereld. Hans verk fick en framgångsrik efterföljare 1707 i Christian Thomasius verk Theses de crimine magiæ. Preussen var bland de första att förbjuda häxprocesser (1721). 1734 års svenska lag föreskrev halshuggning, stegel och bål för häxeribrott.

Under 1700-talet förekom ett antal ströfall i Europa. Bland de sista avrättningarna för häxeri kan räknas processerna 1749 nära Würzburg, där Maria Renata Saenger von Mossau avrättades, och Anna Göldis avrättning 1782 i Glarus, Schweiz. Anna Göldis avrättning brukar traditionellt sett anses vara den sista. År 1783 utspelade sig dock Häxprocessen i Doruchow, följt av en process i Poznan 1793, båda i Polen. Barbara Zdunk avrättades så sent som 1811 i Preussen i nuvarande Polen.

Avrättningsmetoder[redigera | redigera wikitext]

Personer som dömts till döden för häxeri och trolldom avrättades med olika metoder i olika länder. Nedan följer en förteckning över de vanligaste metoderna i respektive länder.

  • Danmark: Bränning på bål.
  • England: Hängning. Bränning på bål förekom dock i enstaka fall. Detta gällde även nuvarande USA, som då var en engelsk koloni.
  • Frankrike: Bränning på bål eller halshuggning. Bränning på bål förekom som regel för dem som ansågs ha störst skuld i brottet.
  • Island: Bränning på bål för män och dränkning för kvinnor.
  • Nederländerna: Bränning på bål.
  • Norge: Bränning på bål.
  • Polen: Bränning på bål.
  • Portugal: Bränning på bål. Det förekom också att den dömde garotterades (stryptes) före bränning.
  • Saudiarabien: Halshuggning.
  • Schweiz: Bränning på bål. Det förekom även att den dömde halshöggs före bränningen.
  • Skottland: Hängning. Bränning på bål förekom i vissa fall.
  • Spanien: Bränning på bål. Det förekom även att den dömde garotterades före bränning. Detta gällde även i det då spanska Belgien och Latinamerika.
  • Sverige: Halshuggning. Liket brändes sedan på bål. Bränning på bål förekom dock i enstaka fall före 1668 och två fall därefter.
  • Tjeckien: Bränning på bål.
  • Tyskland: Bränning på bål. Det förekom även att den dömde halshöggs före bränningen.
  • Ungern: Bränning på bål.
  • Österrike: Bränning på bål. Det förekom även att den dömde halshöggs före bränningen.

Bränning på bål var den normala avrättningsmetoden för häxeri i de flesta länder. Det förekom dock att de som ansågs ha minst skuld i brottet och samarbetat med myndigheterna fick bli avrättade genom en annan metod innan kroppen brändes.

Häxprocesser i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Häxprocesser i Sverige

Sverige var ett land med få häxprocesser i jämförelse med andra länder i Europa. De begränsar sig dessutom till en kort men intensiv period; de åtta åren mellan 1668 och 1676, då den häxhysteri, som kallas "Det stora Oväsendet" bröt ut och orsakade många häxprocesser i landet. Det är också denna häxjakt som är mest utforskad och som brukar beskrivas i historieböckerna.

Anklagelser - och i vissa fall även domar - om häxeri förekom alltjämt då och då, även senare. Sammanlagt avrättades omkring 300 personer i de svenska häxprocesserna,[3] vilket är betydligt färre än antalet män som under samma tid avrättades för tidelag [källa behövs]. Den 15 juni 1704 halshöggs i Stockholm Anna Eriksdotter, den sista i Sverige som avrättats för häxeri. Den sista gången någon blev dömd för häxeri i Sverige var dock 1724. Dessa domar var inte dödsdomar utan spöstraff. Sveriges sista häxprocess utspelade sig 1757; 18 personer blev då förklarade oskyldiga efter att ha utsatts för tortyr. 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom.

Häxjakt i modern tid[redigera | redigera wikitext]

I Saudiarabien kan man dömas till döden för att ha utfört trolldom.[4] Kepari Leniata dödades efter ha anklagats för att vara en häxa, händelsen inträffade på Papua Nya Guinea 2013.[5] Två rättsprocesser inleddes under 2013 i Borås där två olika föräldrapar åtalades för att de plågat och misshandlat sina döttrar under vanföreställningen att de drev ut onda andar ur häxor,[6][7] det ena paret under inflytande av kongolesisk vidskepelse.[8]

Häxjakt som metafor[redigera | redigera wikitext]

I vår tid förekommer ibland att rättsväsen, massmedia och allmänheten beslutar att bekämpa ett oönskat fenomen, till exempel pedofili, rasism eller terrorism. Den som tycker kampen får överdrivna proportioner och slår mot oskyldiga människor talar ibland om en "häxjakt". Sålunda säger till exempel den bedrägerimisstänkte VD:n Tomo Razmilovic i en intervju från DI den 13 mars 2006 att "Jag är offer för en amerikansk häxjakt på företagsledare".

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Sången Häxprocess av Kjell Höglund handlar om häxprocesser i överförd betydelse. Även sången "I Lågornas Sken" av Nordman handlar om en kvinna, angiven av några unga grannpojkar och dömd för häxeri.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Birgitta Lagerlöf-Génetay (1990). De Svenska häxprocessernas utborttskede 1668-1671. Stockholm: Akademitryck AB. ISBN 91-22-01382-2 
  • Bengt Ankarloo: Satans raseri
  • Alf Åberg: Häxorna. De stora häxprocesserna i Sverige 1668-1676

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bengt Ankarloo: Satans raseri (Stockholm 2007), s.119f
  2. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 13. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 753 
  3. ^ ”Det stora oväsendet”. http://www.murberget.se/se-och-goera/inomhus/fasta-utstaellningar/syn-foer-saegen/barnarmar.  Länsmuseet Västernorrland
  4. ^ Trollkarl halshöggs i Saudiarabien.
  5. ^ Richard Shears, Mother, 20, accused of being a 'witch' and 'killing a boy with sorcery' tortured and burned alive on pile of tyres, Daily Mail, den 7 Februari 2013, Läst den 13 Februari 2013.
  6. ^ ”Ännu en flicka stämplad som häxa, tvingades dricka sin egen urin”. Nyheter P4 Sjuhärad. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5413548. Läst 13 maj 2013. 
  7. ^ Andrén, Simon. ”Nu åtalas par som ville driva ut ande ur "häxa"”. Ekot. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5531725. Läst 13 maj 2013. 
  8. ^ ”Åtal i Borås för andeutdrivning”. Nyheter - Sverige. SVT. http://www.svt.se/nyheter/sverige/atal-i-boras-for-andeutdrivning. Läst 13 maj 2013.