Dvärgsovarpungmus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dvärgsovarpungmus
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Dvärgsovarpungmus (här med det vetenskapliga namnet Dromicia glirifomis, som används synonymt), teckning av John Gould, 1863
Dvärgsovarpungmus (här med det vetenskapliga namnet Dromicia glirifomis, som används synonymt), teckning av John Gould, 1863
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Fåframtandade pungdjur
Diprotodontia
Familj Dvärgpungsovare
Burramyidae
Släkte Sovarpungmöss
Cercartetus
Art Dvärgsovarpungmus
C. nanus
Vetenskapligt namn
§ Cercartetus nanus
Auktor Desmarest, 1818
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Dvärgsovarpungmus i Brisbane Water nationalpark.
Dvärgsovarpungmus i Brisbane Water nationalpark.
Hitta fler artiklar om djur med

Dvärgsovarpungmus (Cercartetus nanus) är ett däggdjur i familjen dvärgpungsovare som förekommer i sydöstra Australien och på Tasmanien. Arten livnär sig av pollen och nektar samt av frukter och insekter. Liksom andra medlemmar av samma familj går den i ide vid kalla årstider. Djuret är inte hotad i beståndet men vissa individer dödas av skogsbränder. Dvärgsovarpungmusen hittades 1802 av en fransk expedition till Söderhavet och beskrevs 1818 vetenskaplig av Anselme Gaëtan Desmarest. Först antogs att djuret tillhör familjen rovpungdjur (Dasyuridae) eller familjen pungråttor (Didelphidae) men senare blev det klart att den tillhör en annan familj som vid artens upptäckt var okänd.

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Utbredningsområdet utgörs av en bred landremsa längs den australiska kustlinjen från södra Queensland till östra South Australia. Arten förekommer även på hela Tasmanien och på mindre öar i samma region. Habitatet varierar mellan regnskogar, tempererade skogar, regioner med glest fördelade träd och hedar.[1]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Som namnet antyder är dvärgsovarpungmusen ett litet däggdjur. Den når en vikt mellan 15 och 43 gram, samt en kroppslängd mellan 75 och 100 millimeter. Därtill kommer en nästan lika lång gripsvans som bär några glest fördelade hår. Pälsen är på ovansidan ljusbrun till grå och på buken vitaktig. Djuret har stora framåtriktade öron och mörka ögon.[2]

Dvärgsovarpungmusen är främst aktiv på natten och rör sig flitigt i träden. Tungan har en penselformig spets för att slicka pollen och nektar, främst av blommor från banksiasläktet, eukalyptussläktet och lampborstsläktet.[2] Den äter även insekter och frukter när tillgången till blommor är begränsad. Vuxna individer lever för det mesta ensamma. De vilar i håligheter i träd eller i övergivna fågelbon. Ibland bygger de egna bon av bark.[3] Kalla årstider tillbringar djuret ofta i ett stelt tillstånd (torpor) eller i vinterdvala. Fettreserver för perioden då djuret ligger i ide ansamlas i svansen.[2] Djur i fångenskap har observerats tillbringa över ett år (367 dygn) i ide.[4]

Liksom hos andra arter av släktet sovarpungmöss har honan hela livet en väl utvecklad pung (Marsupium). Vanligen förekommer sex spenar i pungen men två av dessa saknar funktion.[3] Honor föder vanligen fyra, och ibland fem, ungar per kull. Ungarna lever cirka 6 veckor i pungen.[2]

Upptäcktshistoria[redigera | redigera wikitext]

Den första individen av dvärgsovarpungmus som blev känd för européerna samlades av den franska naturforskaren François Péron som var medlem av Nicolas Baudins expedition till Söderhavet.[5] Under fartygets vistelse mellan 19 och 27 februari 1802 vid Maria Island öster om Tasmanien handlade Péron med inhemska Aboriginer och fick ett litet pungdjur. Péron skrev (hämtad från en engelskspråkig översättning): 'Av klassen däggdjur såg jag bara en individ av pungmårdar (Dasyurus) som knappast var av musens storlek. I utbyte till några bagateller erhöll jag en levande individ av en vilde som höll på att döda och äta djuret'.[6] I ett annat opublicerat manuskript som idag förvaras i Le Havre Museum i Frankrike skrev Péron dessutom att djuret 'blev överlämnad till mig av ursprungsbefolkningen; den var fortfarande levande; jag antog att det är en ny art och jag beskrev det som Didelphis muroides (alltså som en pungråtta) på grund av likheter till Linnaeus Didelphis mus'.[7] Den individ som samlades av Péron (en ung hanne) flyttades till Frankrike och förvaras idag i Muséum National d’Historie Naturelle i Paris som artens holotyp.[8]

Taxonomi och nomenklatur[redigera | redigera wikitext]

Dvärgsovarpungmusen är typarten för släktet sovarpungmöss som i sin tur tillhör familjen dvärgpungsovare. Arten fick i början det vetenskapliga namnet Phalangista nana, där epitet "nana" kommer från det latinska ordet för dvärg. Allmänt anges som auktor Anselme Gaëtan Desmarest och som år 1818, däremot påpekas ibland att djuret var med i en tidigare redogörelse av Desmarest från 1917.[5]

Kända synonym av Cercartetus nanus är Phalangista glirifomis (Bell, 1828) och Dromicia britta (Wood Jones, 1925). De är identiska med underarterna C. n. nanus (Desmarest, 1818) (på Tasmanien) och C. n. unicolor (Krefft, 1863) (på det australiska fastlandet).[9]

På engelska fick dvärgsovarpungmusen omkring 18 olika namn.[5] Ett kommitté tillhörande Australian Mammal Society ska fastlägga det slutgiltiga engelska namnet för arten.[10]

Hot[redigera | redigera wikitext]

Arten hotas i viss mån av habitatförlust, ibland genom skogsbränder. Allmänt betraktas populationen som stabil och därför listas dvärgsovarpungmusen av IUCN som livskraftig (least concern).[1] Situationen varierar lite mellan de olika delstaterna. I New South Wales listades arten 1995 enligt Threatened Species Conservation Act som sårbar,[11] i South Australia klassades arten likaså sårbar enligt lista 8 av delstatens National Parks and Wildlife Act 1972. I Victoria förtecknas arten inte i Flora and Fauna Guarantee Act 1988 som listar hotade arter. I Queensland är dvärgsovarpungmusen sällsynt men den listas trots allt som frekvent förekommande i delstatens Nature Conservation (Wildlife) Regulation 1994. Även i Tasmaniens Nature Conservation Act 2002 betraktas arten som vanlig och trygg.

Fossil[redigera | redigera wikitext]

Fossila ben eller andra nästan förstenade kvarlevor av dvärgsovarpungmusen är kända från senare pleistocen till nutid, främst från grottor i sydöstra Australien. Dvärgsovarpungmusen och andra små pungdjur faller ofta offer för ugglor eller pungmårdar som lämnar sina spybollar eller sin avföring i grottor. Där hölls lämningarna i särskilt gott skick. För dvärgsovarpungmusen är omkring 50 olika fyndplatser kända.[12][13][14]

Naturliga fiender och parasiter[redigera | redigera wikitext]

Pungdjuret jagas av flera olika predatorer som tornuggla (Tyto alba), Tyto novaehollandiae, Tyto tenebricosa, Ninox connivens, en pungspetsekorre (Antechinus stuartii), en pungmård (Dasyurus maculatus), tasmansk djävul (Sarcophilus harrisii), dingo (Canis lupus dingo), hund (Canis lupus familiaris), rödräv (Vulpes vulpes) och katt (Felis catus). Den dödas även av ormar som Hoplocephalus stephensii och Tropidechis carinatus.[12][13][15][16]

Dvärgsovarpungmusen plågas även av ett flertal parasiter. Till dessa räknas loppor som Acanthopsylla rothschildi, A. scintilla, Choristopsylla thomasi, och Ch. ochi; kvalster som Guntheria newmani, G. shieldsi, Ornithonyssus bacoti (vanligen en parasit av tamråttan), och Stomatodex cercarteti (artens holotyp hittades på en dvärgsovarpungmus); två rundmaskar Tetrabothriostrongylus mackerrasae och Paraustrostrongylus gymnobelideus; och den vanligaste pungdjursfästing Ixodes tasmani. Det registrerades även en plattmask Geoplana sp., men det var kanske en oavsiktlig infektion.[17]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 16 december 2010.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Cercartetus nanusIUCN:s rödlista, auktor: Dickman, C., Lunney, D. & Menkhorst, P. 2008, läst 19 januari 2010.
  2. ^ [a b c d] Sides, C. 2003 Cercartetus nanus på Animal Diversity Web (engelska), besökt 19 januari 2011.
  3. ^ [a b] Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0801857899 sid. 129/30 delvis online
  4. ^ Tidning Naturwissenschaften: Yearlong hibernation in a marsupial mammal, november 2007 (engelska)
  5. ^ [a b c] Harris, J.M. (2006). ”The discovery and early natural history of the eastern pygmy-possum, Cercartetus nanus (Geoffroy and Desmarest, 1817)”. Proceedings of the Linnean Society of New South Wales 127: ss. 107–124. 
  6. ^ Péron, M.F. (1975). A voyage of discovery to the southern hemisphere, performed by order of the Emperor Napoleon during the years 1801, 1802, 1803 and 1804. Melbourne: Marsh Walsh Publishing. sid. 233 
  7. ^ Observations zoologiques by François Péron, on Maria Island, unpublished manuscript # 18043:31.
  8. ^ Julien-Laferriere, D (1994). Catalogue des types de mammiferes du Museum National d’Histoire Naturelle. Order des Marsupiaux. Extrait de Mammalia. Tome 58 
  9. ^ Groves, C. (2005). Wilson, D. E., & Reeder, D. M (red). Mammal Species of the World (3 upplaga). Baltimore: Johns Hopkins University Press. ss. 45. ISBN 0-801-88221-4. OCLC 62265494 Cercartetus nanus
  10. ^ Strahan, R. (1981). A number of Australian mammal names: Pronunciation, derivation, and significance of the names, with bibliographical notes. Sydney: Angus and Robertson 
  11. ^ Vulnerable Species Listing under the NSW Threatened Species Act
  12. ^ [a b] Harris, J. M., and Goldingay, R.L. (2005). ”The distribution of fossil and sub-fossil records of the eastern pygmy-possum Cercartetus nanus in Victoria”. The Victorian Naturalist 122: ss. 160–170. 
  13. ^ [a b] Harris, J. M. and Garvey, J.M. (2006). ”Papers and Proceedings of the Royal Society of Tasmania”. '140'. ss. 1–10. 
  14. ^ Harris, J.M. (2006). ”Fossil occurrences of Cercartetus nanus (Marsupialia: Burrmayidae) in South Australia”. Transactions of the Royal Society of South Australia 130: ss. 239–244. 
  15. ^ Bladon, R. V., Dickman, C.R. and Hume, I.D. (2002). ”Effects of habitat fragmentation on the demography, movements and social organisation of the eastern pygmy possum (Cercartetus nanus) in northern New South Wales”. Wildlife Research 29: ss. 105–116. doi:10.1071/WR01024. 
  16. ^ Fitzgerald, M., Shine, R. and Lemckert, F. (2004). ”Life history attributes of the threatened Australian snake (Stephen’s banded snake Hoplocephalus stephensii, Elapidae)”. Biological Conservation 119: ss. 121–128. doi:10.1016/j.biocon.2003.10.026. 
  17. ^ Harris, J. M., and Vilcins, I. (2007). ”Some parasites of the eastern pygmy-possum, Cercartetus nanus (Marsupialia: Burramyidae)”. Australian Mammalogy 29: ss. 107–110. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]