Paleografi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Paleografi (av grekiskans παλαιός, "gammal", och γράφω, "skriva") är vetenskapen om skriftens utveckling och användning i äldre tid samt läsning och tolkning av handskrifter.

Paleografin står i nära förhållande till, och överlappar delvis, andra historiska hjälpvetenskaper som epigrafik och diplomatik. Paleografin är främst ett stöd för filologin och den historiska forskningen i studiet av medeltida handskrifter. Denna vetenskap tar i betraktande alla de omständigheter som på något sätt medverkat vid tillkomsten av det historiska källmaterialet, såsom skrivmateriel, skrivsätt, bokstavsformer, förkortningar och de slutsatser som från dessa och andra tecken kan dras rörande handskrifternas ålder, deras senare öden, senare gjorda ändringar och rättelser i texten och så vidare. [1]

Paleografins historia[redigera | redigera wikitext]

Den första vetenskapliga framställningen av paleografin var Bernard de Montfaucons Palaeographia graeca från 1708. [1]

Den latinska skriftens utveckling[redigera | redigera wikitext]

  • Romersk kapitälskrift, användes vid inskriptioner i sten och bestod av präntade (fristående bokstäver) majuskler (versaler).[2]
  • Romersk unicialskrift, lik den romerska kapitälskriften men var något mer rundade.[2]
  • Romersk kursivskrift, användes vid dagligt bruk och bokstäverna sammanbands med varandra och bestod av både majuskler och minuskler (gemener).[2]
  • Italienska skrivstilen, uppstod omkring år 600.[2]
  • Merovingiska skrivstilen, uppstod omkring år 600. Användes i det frankiska riket under den merovingiska och den första karolingiska tiden.[2]
  • Västgotiska skrivstilen, uppstod omkring år 600.[2]
  • Iriska- eller insulära skrivstilen, utvecklad ur romerska unicialskriften men även påverkad av den romerska kursivskriften. Karakteriseras på bokstavstecknet ″ᚦ″ som upptagits från runalfabetet. Stilen var förhärskande i England men spreds bland annat till Norden. Förekommer i Sverige i en liknande stil på fragment från äldre Västgötalagen från 1200-talet.[2]
  • Karolingiska minuskeln, uppstod som en reaktion främst mot den merovingiska minuskeln under den karolingiska renässansen. Spred sig sedan i Europa och användes främst för latin och även inhemska språk under 800- till 1100-talen. Stilen användes i Sverige på latinska diplom decennierna omkring 1250.[2]
  • Gotiska minuskeln, karaktäriseras av smala, spetsiga och kantiga bokstäver.[2]
  • Gotiska kursiven, användes vid dagligt bruk där bokstäverna sammanbands med streck och öglor.[2]
  • Humaniststilen, skapades av de italienska humanisterna på 1400-talet. Infördes främst för texter på latin i Sverige.[2][3]
  • Humanistskursiven, vanlig i de romanska länderna och vid latinsk skrift i andra länder.[2]
  • Frakturstil användes vid tryck och byggde på efterbildning av den gotiska kursiven.[2]
  • Halvkursiv stil, i Sverige under 1300-talet började bokstäverna i framförallt brev att sammanbindas, allmänt spridd är Vadstena-kursiven.[3]
  • Nygotisk stil, svenska stilen eller tyska stilen användes i Sverige enligt tyskt mönster och fram till senare delen av 1700-talet[3] eller ett stycke in på 1800-talet[4].
  • Latinska stilen, infördes på försök för svenskspråkiga texter redan i början av 1600-talet men trycktes undan av den tyska stilen. Blev mer allmänt använd efter att Kungl. Maj:ts kansli anammat stilen år 1808, och det är denna stil som sedan dess är mest dominerande i Sverige.[3][4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Paleografi i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1914)
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Swedlund, 1948, s. 6
  3. ^ [a b c d] Swedlund, 1948, s. 7
  4. ^ [a b] Anderö, 2004, s. 5

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]