Litteraturhistoria

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slitna böcker

Litteraturens historia är jämngammal med människans förmåga att kommunicera. De första litterära verken var muntliga och fördes vidare via muntlig tradering. Omkring 2100 f.Kr. - 2000 f.Kr. uppstod skriftspråket och nedteckningar på lertavlor av till exempel Gilgamesheposet har bevarats, och senare även verk på papyrus. Exempel på forntida kända bibliotek är Ashurbanipals bibliotek i Nineve och biblioteket i Alexandria. Den äldsta muntliga litteraturen, som vi fått den förmedlad, framfördes på vers, där rytm och rim hjälpte berättare att minnas. Genom att jämföra berättelser som vandrat olika vägar fram till nedtecknandet kan man se, att berättelserna hållit sig förvånansvärt oförändrade genom många led av tradenter. Dock är det mycket svårt att datera många av de äldsta verken.

Antikens litteratur[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Antikens litteratur

Den förste store författaren om militära strategier var Sun Tzu vars bok Krigskonsten fortfarande anses vara en del av den litterära kanon. Under 500-400-talet f.Kr. skrev Konfucius och Lao Zi filosofiska verk som är väsenskilda från de västerländska motsvarigheterna.

Homeros episka Iliaden och Odysseen räknas ibland som inledningen på den grekiska antiken. Bland de övriga författare som lämnat spår under antiken finns pjäsförfattaren Aiskylos som införde dialogen och därmed uppfann dramat, Sofokles som med sin pjäs Kung Oidipus inlemmade ironi i berättandet, Euripides som använde sina pjäser för att föreslå samhällsförändringar, och Sapfo som kan sägas ha definierat den lyriska poesin.

Inom den del av litteraturen som numera kallas facklitteratur (tidigare fanns inga större skillnader mellan påhittat och dokumentärt material) införde Platon element av filosofi i sina skildringar av sin mentor Sokrates. Platons lärjunge Aristoteles utvecklade senare det vetenskapliga forskandet i litterär form och med sin Om diktkonsten utformade han en litterär teori som fortfarande används.

Latinsk litteratur[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Latinsk litteratur

Mycket av den latiska litteraturen (omkring 100 f.Kr till omkring 500 e.Kr.) var variationer på de teman som antikens greker utformade. Nytt var dock Horatius införande av satiren som retoriskt grepp och Juvenalis utvecklade satiren till att bli ett vapen. Under 100-talet e.Kr. kom Nya testamentet som blev en mycket inflytelserik text under närmare 2000 år.

Modern tids litteratur[redigera | redigera wikitext]

Det råder stor osäkerhet om vilken som är den första romanen. Några av de verk som nämnts är Don Quijote av Cervantes (från 1605) och Genji monogatari av Murasaki Shikibu (från omkring 1010).

Olika historiska perioder har betonat olika delar hos litteraturen. Tidiga verk hade ofta religiösa eller didaktiska syften, såsom i medeltidens mysteriespel. Från och med medeltiden har romantiken använt sig av exotism och känslor som viktiga inslag. Upplysningen innebar ett ökat antal nationalistiska episka verk och filosofiska traktat. Under 1800-talet inleddes en era av realism och naturalism för att undersöka vad som var verkligt. 1900-talet innebar större betoning på symbolism och psykologiska insikter i rollfigurerna.

Litteraturens medier[redigera | redigera wikitext]

De första litterära verken var muntliga och fördes vidare via muntlig tradering. Omkring 2100 f.Kr. - 2000 f.Kr. uppstod skriftspråket och nedteckningar på lertavlor av till exempel Gilgamesheposet har bevarats, och senare även verk på papyrus. Den äldsta muntliga litteraturen, som vi fått den förmedlad, framfördes på vers, där rytm och rim hjälpte berättare att minnas. Genom att jämföra berättelser som vandrat olika vägar fram till nedtecknandet kan man se, att berättelserna hållit sig förvånansvärt oförändrade genom många led av tradenter.

Litteraturen i form av codexboken är en relativt ny företeelse. Tidig litteratur var till största delen muntlig, dels eftersom papyrus och pergament var svåråtkomligt och dyrt, dels eftersom framförallt de antika grekerna såg ner på dels skrivandet men först och främst läsningen - vilket har framkommit bland annat genom Platons dialoger, såsom Faidros. I Jesper Svenbros Vägra läsa, vägra skriva redovisar Svenbro för hur studier av den klassiska grekiskans verbvokabulär visar på aversionerna mot läsningen som sådan, till den grad att grekerna aktivt motverkade en utvecklad läsfärdighet. Läsningen var helt enkelt till för slavarna, eftersom läsningen sågs som att underkasta sig det skrivna ordet, och därmed inte anstod en fri man. Detta gjorde även att greker som Pythagoras och Sokrates båda vägrade att skriva. Platon skrev endast med vetskapen att det enbart publicerades för hans utbildade akademi där ingen skulle kunna feltolka hans skrifter.[1]

En av de tidigast tryckta verken är den kinesiska Diamantsutran, en bokrulle från år 868. Codexboken fick sitt inträdande bland annat med Gutenbergs boktryckarkonst,[2] med rörliga typer istället för fasta tryckplåtar. Från att ha varit en ganska dyr vara, sjönk priset. Därefter har boken fått olika former: olika inbindningar, format och papperskvalitet. Halvfranska band och andra skinninbindningar var vanliga ända fram till mitten av 1900-talet. Under början av 1900-talet utvecklades pulp-pappret som var grövre och därför billigare. Förlaget Penguin Books var ett av de första att satsa på pocketböcker.

Under 2000-talets första decennium skedde en smärre revolution på det litterära mediaområdet. Amazon lanserade 2007 sin läsplatta Kindle, som salufördes som bokens slutgiltiga substitut. Den kom i mångt och mycket att bana vägen för e-bokens intåg. Surfplattor som Apples iPad har fortsatt den trenden, och varje sekund beställs mer än 70 produkter online från Amazons internetbaserade bokhandel. Internets spridning har vidgat begreppet litteratur, när distributionen blir friare och fenomen som bloggar och print-on-demand uppstår. Robotförfattaren Philip M. Parker har författat fler än 100 000 böcker, baserat på redan tillgänglig information från internet. Den digitala texten är, till skillnad från den klassiska texten, dynamisk i det att även texten förändras. 2011 bildades den svenska e-bokhandeln dito.se, och följdes upp av e-bokhandlar på bland annat Adlibris, och Svenska Förläggareföreningen räknar med att e-boken tar omkring 5% marknadsandelar från den tryckta boken. Den spanska hemsidan 24symbols publicerar böcker som strömmas baserat på samma idé som Spotify erbjuder musik. Dessutom har internets spridning givit upphov till begreppet social reading, där läsaren, författaren och distributören ingår i en gemensam diskussion. Boksingeln har därutöver introducerats på marknaden.[2]

Denna utveckling har tolkats som "bokens död", vilket tillbakavisas av forskare. I USA har både codexboken och e-boken ökat i försäljning, samtidigt som läs- och surfplattor ökar i försäljning. Den senaste utvecklingen har beskrivits som först och främst "medialt gränsupplösande" - en form av "mediakonvergens". Pelle Snickars konstaterar att "den digitala textens mediala natur […] uppenbarat att skriften (och boken) är en medieform bland andra", och kallar Kungliga biblioteket för mediearkiv snarare än bibliotek.[2]

Författarskapets historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Författare

Antiken - 1500-talet[redigera | redigera wikitext]

I den antika grekiska kulturen fanns det en förakt för skriften som gjorde att relativt få skrifter skrevs ned under den tiden, med några undantag (Platon, Aristoteles). "Författarna" var då muntliga berättare som återberättade andra berättares historier. Homeros var en av de första som skrev ned en traderad berättelse, men det tvistas i huruvida nedskrivare av traderade berättelser kan räknas som författare.[3] Romarrikets syn på skriften var dock positivare, och de skrev ner många av de grekiska texterna.[4]

Under 800-talet uppstod två separata författarkretslopp, där det skrivna kretsloppet dominerades av klostervärlden och hovkulturer medan den muntliga berättartraditionen var stark. De nedskrivna verken från den här tiden är därmed först och främst religiösa, med undantag för Beowulf och Rolandssången av Chrétien de Troyes. Först under Renässansen i Italien blev författandet mer allmängiltigt, och det var också där de första författarna i mer egentlig mening uppstod, såsom Dante Alighieri (1265-1321) och Francesco Petrarca (1304-1374). Den stora förändringen kom dock med tryckkonsten under 1400-talet, och för första gången började författare nu framträda med sina namn på verken. Dessutom började skådespelen att vinna kraft. De flesta författare arbetade dock med stöd av mecenater, och hade då bland sina uppgifter att skriva hyllningsverk, födelsedagsmeddelanden eller epitafer men var ganska begränsade. Under sena 1500-talet började författare kunna lösgöra sig från sina mecenater med bokhandlarnas framväxt, och marknadsorienteringen blev mer framträdande i författaryrket. Detta gjorde även yrket friare (även om censuren fortfarande var stark). Många var även statligt anställda och klarade sig därmed också utan en mecenat: exempel i Sverige är Bellman och Olof von Dalin.[4]

1700 - 1800-talet[redigera | redigera wikitext]

Yrket som vi ser det har inte existerat särskilt lång tid. Det är först på 1700-talet och 1800-talet som författare med ambitioner att skapa konstnärliga verk har kunnat försörja sig på sitt värv. Industrialismens övergång till en billigare och effektivare bokproduktion och den ökade läskunnigheten gjorde att fler böcker såldes, vilket ledde till ökad efterfrågan av olika typer av författare för att passa olika typer av läsare. Det i sin tur ledde till att det skrevs en oerhörd mångfald av böcker. Dessutom växte salongerna fram och akademier bildades runt om i världen, såsom Kungliga svenska vitterhetsakademin 1753 och Svenska Akademien 1786, som stödde författarna. Framväxten av den borgerliga medelklassen utökade efterfrågan på böcker, dels på grund av en ökad läskunnighet, dels på grund av ekonomiska möjligheter.[4]

Som den första yrkesförfattaren brukar britten Samuel Johnson nämnas, som avböjde ekonomiskt stöd 1755 då han trodde sig kunna försörja sig på sitt författande. Med kapitalismens framväxt under 1800-talet blev boken allt mer en kommersiell vara, och författare som Carl Jonas Love Almqvist brukar därifrån kallas den första svenska yrkesförfattaren. De första kvinnliga marknadsförfattarna dök även upp under den här tiden - författare som skrev för en bred publik med texter som sålde i stora upplagor. De första uppträdde redan under 1700-talet, och i Sverige är bland andra Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Lenngren exempel på detta. Under 1800-talet blev de fler, och även om författarna i salongerna och akademierna var män framträdde ett gäng stora kvinnliga författare med Sophie von Knorring, Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén fram. De kvinnliga marknadsförfattarna har dock i olika hög grad glömts bort, mycket på grund av det marknadsinriktade i deras verk snarare än kvalitet. Situationen skilde sig dock något åt i Frankrike, där kvinnor hade en mer framträdande roll i salongskulturen.[4]

Kommersialiseringen och kapitalismen till trots trädde myten om den unikt genialiske konstnärssjälen i samhällets utkant fram, och författaren förväntades stå utanför kraven från det konventionella samhället. Dessa krav kom ofta från salongerna, och är en bild som i mångt och mycket lever kvar av författaren. Det var dock svårt att klara sig ekonomiskt med ett leverne enligt myten - några få exempel är Lord Byron och Erik Johan Stagnelius, men de andra stora samtida svenska författarna, däribland Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér var båda delar av den borgerliga offentligheten.[4]

Modern svensk författarhistoria[redigera | redigera wikitext]

1812 fick Sverige sin första författarrätt som erkände det litterära verket som konstverk, vilket etablerade termen "verkförfattare", vilket både medförde skillnader i inkomster och ekonomiska förutsättningar samt de estetiska idealen - romantiken började träda fram. Med Sveriges Författarförbund och andra starka krafter har professionaliseringen klargjort tydligare skillnad mellan "riktiga författare och de som inte ansågs vara det".[5]

Författaren på internet[redigera | redigera wikitext]

I och med internets intåg har författare som begrepp ändrats. Litteraturvetaren George P. Landow menar att författaren har förlorat auktoritet i förhållande till hypertexten, i och med att författaren har förlorat kontroll över texten till förmån för läsaren. Han konstaterar att Roland Barthes tes om författarens död och Michel Foucaults vidarebyggande på den samma i essän Vad är en författare? åter har blivit aktuell i och med hypertexten. Landow med flera menar också att nätet har visat att författarens död leder till läsarens födelse, och litteraturvetaren Terence Harpold menar vidare att i hypertextens värld är gränsen mellan författare och läsare inte möjlig att urskilja. Lisbeth Larsson menar dock att användningen av internet också har återskapat intresset för författaren, och att läsarens födelse snarare än författarens död har lett till författarens pånyttfödelse.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenbro, Jesper (1997). Vägra läsa, vägra skriva : attityder till det skrivna ordet i antikens Grekland. Skeptronhäften, 0284-0731 ; 12. Stockholm: HLS Förlag. Libris 11885384. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-127132 
  2. ^ [a b c] Snickars, Pelle (2012). ”Boken som medium”. Läsarnas marknad, marknadens läsare : en forskningsantologi (2012): sid. 247-259.  Libris 13040114
  3. ^ Steiner, s. 43
  4. ^ [a b c d e] Steiner, s. 44-51
  5. ^ Steiner, s. 51
  6. ^ Larsson, s. 44-45.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Larsson, Lisbeth (2012). ”Virginia Woolfs hyperbiografi”. Litteraturens nätverk : berättande på Internet / (2012): sid. 35-47.  Libris 13519197
  • Steiner, Ann (2012). Litteraturen i mediesamhället. Lund: Studentlitteratur. Libris 12457587. ISBN 978-91-44-07797-0