Hannes Alfvén

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hannes Alfvén Mottagare av Nobels
Hannes Alfvén 1942.
Hannes Alfvén 1942.
Född 30 maj 1908
Norrköping
Död 2 april 1995 (86 år)
Djursholm
Nationalitet Sverige Svensk
Institutioner Uppsala universitet, Kungliga Tekniska högskolan
Nämnvärda priser Nobelpriset i fysik (1970)

Hannes Olof Gösta Alfvén, född 30 maj 1908 i S:t Olai församling i Norrköping, död 2 april 1995 i Djursholm, var en svensk fysiker och nobelpristagare i fysik. Alfvén var son till medicine licentiaterna Johannes Alfvén och Anna Clara Romanus. År 1935 gifte han sig med Kerstin Erikson (1910–1992). Han är far till Inger Alfvén, brorson till Hugo Alfvén samt kusin till Sven Romanus och Margita Alfvén.

Akademisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Hannes Alfvén disputerade vid Uppsala universitet 1932 och blev docent där samma år. Han var därefter professor vid Kungliga Tekniska högskolan i teoretisk elektroteknik med mätteknik 1940–1945, i elektronik 1946–1963 och i plasmafysik 1963–1973. 1970 erhöll han Nobelpriset i fysik för sitt arbete inom magnetohydrodynamiken.[1]

Alfvén invaldes som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1947. Han var även ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien från 1947, men utträdde 1980 som en del av sitt kärnkraftsmotstånd.[2]

Viktiga upptäckter[redigera | redigera wikitext]

Under sin karriär gjorde Alfvén flera grundläggande teoretiska upptäckter. Han är mest känd för att ha grundat och utvecklat begreppet magnetohydrodynamik. Några av de fenomen som han då påvisade är numera knutna till hans namn:

Han fann på flera andra fundamentala koncept, som inte direkt bär hans namn, bland annat förenklingar i vårt sätt att beskriva hur joniserad gas, plasma, uppför sig. Han kom på att det gängse sättet att beräkna partikelbanor med Størmers banteori var opraktiskt, särskilt i det energiområde som norrskenet ligger i. Detta ledde honom att utveckla guiding-center-approximationen, som ett verktyg för laddade partiklars rörelse i elektromagnetiska fält.

Han upptäckte även den första isentropa invarianten av rörelse hos laddade partiklar. Han myntade begreppet infrusna magnetiska fältlinjer, från slutsatser kring solvindens roll som magnetiserat plasma vid uppkomsten av norrsken. Alfvén var för sina medarbetare en mycket inspirerande ”guru”, som snabbt satte sig in ett experiments senaste data och med osviklig intuition kunde räta ut nya frågetecken och föreslå nästa angrepp. Sammantaget etablerade dessa metoder magnetohydrodynamik som en ny resurs och eget område för forskning. Det är svårt att föreställa sig att i dag arbeta med plasmafysik utan dessa verktyg som han försåg oss med.

Det var för dessa arbeten ”grundläggande insatser och upptäckter inom magnetohydrodynamiken med fruktbärande tillämpningar inom olika områden av plasmafysiken” som han tilldelades Nobelpriset i fysik.

Annan verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Alfvén engagerade sig även i andra närliggande frågor, såsom energiförsörjning, kosmologi och tillhörande samhällsdebatt.

Han hade egna idéer om kosmologi som han utvecklade tillsammans med Oskar Klein, och som i USA, dit han förlade sin senare forskargärning, lett till att Klein-Alfvéns kosmologi i huvudsak kommit att förknippas med Alfvéns nyord ambiplasma. Deras gemensamma idéer var alternativa modeller till såväl Big Bang som steady state-teorin med antimateria versus koinomateria i en ”metagalax”.

Alfvén, vars eget forskningsområde var av relevans för utvecklingen av framtida fusionsenergi, tog ställning mot användandet av den existerande kärnkraftsteknologin i form av fissionsenergi. Hans ställningstagande mot den svenska linjen och den senare utbyggnaden skaffade honom persona non grata-stämpel hos finansiärer, vilket fick honom att förlägga sin senare forskning till Berkeley, Kalifornien under ett antal år.

Han var politiskt aktiv, först i Centerpartiet, där han på 1970-talet kan ha varit en av dem som påverkade Torbjörn Fälldin att inta samma kritiska ståndpunkt till kärnkraftsfrågan i Sverige, och därefter i Miljöpartiet de Gröna,[3] där han var politiskt aktiv fram till sin död.

Ärebetygelser[redigera | redigera wikitext]

Alfvénlaboratoriet vid Kungliga Tekniska högskolan, grundat 1990, liksom asteroid 1778 Alfvén och Hannes Alfvéns Plats i Norrköping är uppkallade efter Hannes Alfvén. Han promoverades till teknologie hedersdoktor vid KTH 1985.[4]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Cosmical Electrodynamics (1950)
  • Cosmical Electrodynamics, 2:a utökade uppl. med Carl-Gunne Fälthammar (1963)
  • Atomen, människan, universum, Aldus (1964)
  • Världen – spegelvärlden: Kosmologi och antimateria (1966). I boken presenterar han sina teorier om universums uppkomst och utveckling, teorier som baseras på Oskar Kleins forskning och slutsats att fullständig symmetri råder mellan materia och antimateria. Utifrån detta resonerar han kring olika tillämpningar inom radioastronomi, plasma och astrofysik.
  • Kärnkraft och atombomber (1975)
  • Evolution of the Solar System (1976)
  • Sagan om den stora datamaskinen (1966) (Skönlitteratur under pseudonymen Olof Johannesson)
  • The Plasma Universe, i "Physics Today" (1986)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ The Nobel Prize in Physics 1970
  2. ^ Forskning och framsteg nr 4, 2008: De motstridiga bilderna av Hannes Alfvén
  3. ^ Maskrosbarn – Miljöpartiets första år (red. Mikael H Nyberg), Gröna Böcker 2001, sidan 143.
  4. ^ KTH: Hedersdoktorer 1944-2008, läst 13 april 2009

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]