Jean-François Lyotard

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jean-Francois Lyotard

Jean-François Lyotard, född 10 augusti 1924 i Versailles, död 21 april 1998 i Paris, var en fransk filosof och litteraturvetare, främst känd för sina teorier om postmodernismen.

Jean-François Lyotard var verksam i vänstergruppen Socialisme ou Barbarie. Till hans mest kända skrifter tillhör Det postmoderna tillståndet (La condition postmoderne. Rapport sur le savoir, 1979), som ofta anges som startskottet för postmodernismen. Hans postmodernism har sin grund i studiet av Edmund Husserl och fenomenologin.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Jean-François Lyotard föddes i Versailles som son till försäljaren Jean-Pierre Lyotard och hans hustru Madeleine, född Cavalli. Han studerade vid Sorbonne, där han blev vän med Gilles Deleuze. 1948 gifte han sig med Andrée May, och de fick två barn.

Han tog sin agrégation i filosofi 1950, och undervisade därefter vid flera lärosäten, de första två åren i Algeriet, och från 1966 vid universitetet i Paris; Sorbonne, Nanterre, CNRS, Vincennes. Under mitten av 1960-talet började han bevista Jacques Lacans föreläsningar. 1971 promoverades han, och erhöll titeln Docteur de lettres för Discours, figure. Han var under senare år verksam vid bland annat University of California och Yale University i USA.

Lyotard grundade Collège International de Philosophie i Paris, och var medlem i European Graduate School.

1954-1966 var han medlem av Socialisme ou Barbarie, en västergrupp av intellektuella trotskyister som vände sig emot den sovjetiska kommunismen. Han deltog aktivt i studentrevolten 1968, och organiserade 22 maj-demonstrationen.

Han gifte om sig 1993 med Dolorès Djidzek och de fick ett barn. 1998 avled han hastigt i leukemi.

Filosofi[redigera | redigera wikitext]

Det postmoderna tillståndet (1979) räknas som Lyotards huvudverk. Den tillkom som en statlig utredning om kunskap, för regeringen i Quebecs räkning. Denna tar sin utgångspunkt i det postindustriella samhället, för att diskutera vetenskapens villkor. Lyotard menar att vetenskapens hierarkiska auktoritet under hans samtid rasar samman i en mångfald av diskurser, och att vetenskapen inte längre har rätt att göra anspråk på den enda legitima sanningen, för alla lika. Han vänder sig emot vad han kallar Den Stora Berättelsen (eller Metanarrationen) som han menar att vetenskapen i sin elitism, historicitet och totalitarism representerar. Detta resonemang bygger han på Ludwig Wittgensteins språkspel, och underkänner forskningens anspråk på den korrekta tolkningen — därmed intog Lyotard täten bland de postmoderna teoretiker som förnekade hermeneutiken som vetenskap och medverkade till etablerandet av den typiskt postmoderna uppfattningen av pluralism.

Lyotard menade än mer att all vetenskap konstitueras av att framställa narrationer, och att dessa fiktioner skapar vetenskapens fakta enligt givna regler. Ny forskning legitimeras, enligt Lyotards mening, genom att stämma överens med vetenskapens Metanarration. Att på detta sätt försöka ena skilda vetenskapliga narrationer vände han sig emot, eftersom detta försök till konsensus enligt hans mening innebar att makten centraliserades.

I detta verk uppställde vidare Lyotard en definition av postmodernism, som blivit mycket spridd, nämligen att postmodernismen innebar skepsis mot all form av metanarration.


Källor[redigera | redigera wikitext]

Huvudsakliga källor