Jesuitorden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En version av Jesuitordens emblem. Bokstäverna IHS kan dels uttydas som de grekiska bokstäverna iota, eta, sigma, vilket är en förkortning av namnet Jesus, alternativt som en förkortning för latinets "Iesus Hominum Salvator" (Jesus, människornas frälsare).

Jesuitorden, egentligen Jesu sällskap (latin Societas Iesu), är en manlig katolsk orden.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Jesuitorden grundades av Ignatius av Loyola 1534 och stadfäst av påven Paulus III 1540. Under ordens motto Ad maiorem Dei gloriam, ”Till större ära för Gud” utvecklades sällskapet, under de kommande decennierna, till att bli en kår av påvetrogna lärare och predikanter. Man fungerade också som en front för motreformationen. Vid Tridentinska mötet (1545-1563) uppträdde orden för första gången med det uttalade målet att hindra reformationens utbredning.

Till ordens första angelägenheter hörde missionen, och den inledde en missionsverksamhet i Indien genom bland andra Frans Xavier som började predika den kristna läran 1542 med början i Goa. De fortsatte med att missionera i Sydostasiens ö-värld, Japan och i slutet av 1500-talet i Kina. Man räknar med att cirka 300 000 kineser bekände sig till kristendomen omkring 1700.[1] Missionsverksamheten i Kina och övriga Asien var under många år föremål för strider inom katolicismen med avseende på hur lokala religiösa yttringar som förfädradyrkan och lokala språkliga gudsbegrepp var förenliga med den katolska läran.

Jesuiterna förde under denna period även kristendomen till Afrika och Amerika, exempelvis till indianer i västra Kanada och till städer i Sydamerika. I Paraguay kom de att styra ett område på 32 byar med omkring 160 000 människor.[1]

Jesuiterna fick snabbt fotfäste vid Europas skolor och universitet och fick stort inflytande i stat och samhälle. Inte minst inom pedagogiken blev jesuiterna föregångsmän och i mitten av 1600-talet hade de etablerat cirka 500 kollegier för högre utbildning i Europa och denna siffra ökade fram till början på 1700-talet. Än idag leder de flera skolor och högre utbildningar över hela världen.

Många svenska, norska och danska katoliker i exil utbildades vid jesuitkollegier under 1500-1600-talet[2] och sedan 1879 har jesuitorden varit etablerad i Sverige.

Karaktär och utbildning[redigera | redigera wikitext]

Sällskapets medlemmar står till kyrkans förfogande och är förpliktigade att resa dit påven befaller dem. De består främst av präster; av dagens 20 000 medlemmar är 14 000 präster, och en stor andel av de icke prästvigda är präststuderande. Medlemmarna har sedan den protestantiska reformationen kallats ”Jesu soldater”, och ”påvens soldater till fots”, bland annat på grund av att Ignatius av Loyola var soldat innan han blev präst.

Jesuitorden skiljer sig från andra ordnar genom att den utöver löften om lydnad, kyskhet och fattigdom har löfte om lydnad under påven. Ordensmedlemmarna skall vara rörliga och avstår från gemensam korbön och ordensdräkt varför orden har ett individualistiskt drag. Provinsialerna, ledarna för ordens provinser, väljer ordensgeneralen på livstid, och denne styr orden från Rom, där moderkyrkan Il Gesù är belägen.

Utbildningen är längre än inom andra ordnar. För jesuiter som ska bli präster är det normalt att studierna inleds med två års novitiat, varpå följer två år av filosofiska studier. Efter filosofistudier och två år i någon av jesuitordens verksamheter följer omkring fyra års teologistudier. Prästvigning sker normalt i slutet av teologistudierna. På detta följer vanligtvis doktorandstudier och det så kallade tertiatet. Utbildningstiden kan ibland uppgå till 15 år.

De traditionella påståendena att jesuitorden handhaft inkvisitionen är felaktiga.[3] Orden hade dock starka motståndare; den var officiellt upphävd mellan åren 1773 och 1814, då Pius VII återställde den, men överlevde i bland annat Ryssland.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Dick Harrison (2003). I skuggan av Cathay: Västeuropéers möte med Asien 1400-1600. (första upplagan). Lund: Historiska Media. Sid. 197-198. ISBN 91-89442-91-1 
  2. ^ Vello Helk. Laurentius Nicolai Norvegus S. J. En biografi med bidrag til belysning af romerkirkens forsøg på at genvinde Danmark-Norge i tiden fra reformationen til 1622. Köpenhamn 1966; Oskar Garstein. Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia. Leiden 1992; Jürgen Beyer. En gotländsk prästson som var bångstyrig jesuitskoleelev (1639-1641): Lars Andersen från Othem, i: Haimdagar 2010:3/4.
  3. ^ Hexmasters Faktoider: Inkvisitionen med källhänvisning till Nationalencyklopedin.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Dick Harrison (2003). I skuggan av Cathay: Västeuropéers möte med Asien 1400-1600. (första upplagan). Lund: Historiska Media. ISBN 91-89442-91-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]