Kristendomens dogmatik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel är en del i Wikipedias serie om

Church of the Nativity, Bethlehem, Israel 04155u original.jpg
Födelsekyrkan i Betlehem, Palestina.

 
Jesus Kristus
Jesu liv enligt Nya testamentet  · Korsfästelsen  · Uppståndelsen  · Påsk
Bibeln och bakgrund
Gamla testamentet  · Nya testamentet  · Evangelium  · Kanon  · Kyrkan  · Apostlarna
Guds rike · Tidsaxel · Paulus · Petrus
Teologi
Gud: (Fadern  · Sonen  · Helige Ande)  · Treenighetsläran  · Teologihistoria  · Mariologi  · Frälsning  · Dop  · Apologetik
Historia och traditioner
Kyrkofäderna · Konstantin · Koncilier · Trosbekännelserna · Mission · Stora schismen 1054 · Korståg · Reformationen
Riktningar
Allmänt
Predikan · Bön · Ekumenik · Musik · Konst · Liturgi och riter · Kalender · Symboler
P christianity.svg Kristendomsportalen

Dogmatik (av grek. dogmatiko's, "som innehåller lärosatser"), teol., egentligen vetenskapen om dogmerna. Ordet, en relativt ny term, som först från mitten av 1600-talet blir allmännare bruklig och småningom undantränger äldre uttryck, är den vanligaste beteckningen för den vetenskap, som närmast åsyftar att ge en systematiskt fullständig och metodiskt grundad framställning av den inom ett visst kristet kyrkosamfund härskande läroåskådningen - som alltid omfattar ett vida rikare innehåll än det, som i dogmerna i egentlig mening vunnit ett kyrkligt fixerat uttryck - i dess inre sammanhang.

Evangelisk-lutherska utgångspunkter[redigera | redigera wikitext]

Emellertid kan en efter den evangeliska kyrkans principer utförd dogmatik svårligen stanna vid att blott fastställa och eventuellt gentemot motsatta åskådningar försvara den faktiskt inom ett sådant samfund gällande läran. Enligt denna kyrkas åskådning kan nämligen aldrig läroutvecklingen på någon punkt vinna sin avslutning; fastmer åligger det kyrkan att ständigt på nytt självständigt tillägna sig och söka djupare intränga i den gudomliga uppenbarelsens innehåll. Den giltiga läran, vilken dogmatiken har att bringa till sitt möjligast adekvata uttryck, är därför för den evangeliska kyrkan ej liktydig med det faktiskt inom kyrkan gällande, utan är ett ideal, till vilket det för denna gäller att i fortsatt sanningssträvan närma sig.

Den uppgift, som den evangeliska dogmatiken i detta syftes tjänst har att fylla, anges enklast genom den i dess ställe ofta använda termen troslära. Dogmatikens objekt är ej en summa på förhand faststående trossatser, vilka den blott skulle ha att med varandra förmedla och, om möjligt, återföra till en högsta enhet, utan den i kyrkan levande tron själv. Då emellertid tron i sin uppkomst och sin egenart alltigenom är betingad av det uppenbarelseinnehåll den omfattar, ligger dogmatikens huvuduppgift ej - såsom särskilt Schleiermacher tenderat att fatta den - i den psykologiska beskrivningen av den subjektiva tron, utan i klargörandet av trosmedvetandets sanningsinnehåll. Den har, fullständigare uttryckt, att med största möjliga vetenskapliga fullständighet, noggrannhet och klarhet framlägga den gudomliga, i Jesu Kristi person principiellt fulländade uppenbarelsens innehåll i dess betydelse för troslivet samt att klargöra den grund, varpå tron stöder sin visshet om detta innehålls sanning.

Vetenskapliga metodproblem i dogmatiken[redigera | redigera wikitext]

Dogmatiken ställer sig alltså från början på trons ståndpunkt och kan och vill såtillvida ej göra anspråk på fullständig "förutsättningslöshet". Dock behöver detta ej stå hindrande i vägen för dess vetenskapliga karaktär. Så länge den ej överskrider gränserna för en troslära i nyss angivna mening, förutsätter den härmed i grunden endast, såsom varje vetenskap, sitt objekt, och alla vetenskapens hjälpmedel tas i anspråk vid arbetet på att klargöra denna tros mångsidiga tankeinnehåll. Och medan den äldre apologetikens försök att även för de för varje troserfarenhet främmande bevisa dettas sanning strider mot trons eget väsen, såsom en i sista instans ej på teoretiska, utan på praktiska grunder vilande visshet, är det däremot för tron ett i högsta grad centralt intresse att för sig själv även vetenskapligt rättfärdiga denna sin visshet under klart medvetande om sin plikt att från sig avsöndra allt, som inför en strängare prövning visar sig vara eller ännu kunna misstänkas för att vila på en illusion. Ju mer i en tid själva den religiösa trons grundvalar sättas i fråga, desto större betydelse får denna sistnämnda uppgift.

I sitt eget trosmedvetande har dogmatikern också den närmaste källan för sina dogmatiska utsagor. "Jag, den kristne, giver", säger von Hofmann, "åt mig själv, teologen, det egentligaste stoffet för min vetenskap". Dock visar dogmatikerns eget trosmedvetande honom av sig själv över till församlingens av dess religiösa liv finner han sitt eget ända i dess innersta grund betingat och i hela sin art präglat. Dogmatikern borde, säger von Frank, ha något av "en folkdiktares art, åt vilken det är givet att forma och gestalta vad som, åsyftat och tänkt, men ej utgestaltat, är innehållet i folkets hjärta och medvetande". Men även församlingens trosmedvetande visar utöver sig själv till en än rikare källa för dogmatiken. I uppenbarelsen, som närmast är församlingen given i den heliga skrift, vet den sig äga den yttersta, aldrig uttömda, källan för hela sitt religiösa liv och tänkande av dogmatikern måste den därför kräva ej blott att han prövar de satser, som han framställer, inför uppenbarelsens norm, utan ock att han på ett originellt sätt ur den såsom källa alltjämt hämtar befruktande impulser för sitt tänkande. Dock är han i denna sin skrifttolkning faktiskt beroende av den religiösa tradition, under vars inflytande hans religiösa åskådning bildats.

Ett tidsperspektiv på dogmatiken som sådan[redigera | redigera wikitext]

Hela kyrkohistorien kan från denna synpunkt betecknas såsom källa för dogmatiken. De försök, som gjorts (till exempel av Beck och hans skola), att utan dess ledning direkt ur skriften hämta fram ett kristligt sanningssystem, har i regel blott fört med sig ett utlämnande av dogmatiken åt en omedvetet och därför förvirrande verkande tradition. I den kyrkliga tradition, ur vilken dogmatikern således har att medvetet och under kritisk prövning ösa, intar den egna kyrkans bekännelseskrifter, såsom dess klassiska själv vittnesbörd om sin egenart, det främsta rummet. Särskilt mellan den protestantiska och den katolska kyrkan består en så djupgående, alltjämt snarare växande än avtagande, motsats, att dogmatiken ej blott i vissa detaljfrågor, utan i hela sin anläggning och syftning måste få en helt olika prägel, allteftersom den låter sig ledas av den ena eller andra kyrkans grundprinciper.

Med frågan efter dogmatikens källor är ock frågan om dess normer i grunden besvarad. Såsom obetingad norm ("norma normans") erkänner den evangeliska kyrkan endast den gudomliga uppenbarelsen eller "Guds ord"; alla andra normer måste först själva prövas efter denna ("normae normatae"). Denna grundsats har fått sitt mest bekanta uttryck i reformationens s.k. formalprincip: läran om den heliga skrift såsom "den enda regel och rättesnöre, efter vilken alla läror och alla lärare böra anses och dömas" (konkordieformeln) - i motsats till den katolska kyrkans uppställande av traditionen såsom en med skriften jämställd, faktiskt överordnad auktoritet. Dock kan efter konsekvent evangelisk åskådning uppenbarelsen (resp. Guds ord) ej utan vidare sättas identisk med den heliga skrift.

Konfliktområden mellan Luther och Rom[redigera | redigera wikitext]

Och för att "formalprincipen" - en grundsats, som uttalats redan av många katolskortodoxa medeltidsteologer - skall få en reformatorisk innebörd, måste den sättas i samband med den s.k. "materialprincipen" - om rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus allena - som ej får fattas blott som en enskild lärosats, utan tillika anger den väg, på vilken skriftens innehåll över huvud för den kristne blir en honom i hans innersta bindande auktoritet. Den heliga skrift är närmast urkunden för den historia, i vilken Gud i sitt handlande till människans frälsning tillika uppenbarat sig för henne. Men i det den såsom sådan också för människan förmedlar bekantskapen med denna uppenbarelses höjdpunkt, Jesu Kristi person, kan den hos henne väcka tron på Guds i honom uppenbarade vilja att för hans skull förlåta henne hennes synder eller rättfärdiggöra henne och uppta henne i sin gemenskap. På grund av dessa erfarenheter blir närmast Kristus själv för henne i hennes religiösa liv obetingad auktoritet, och i fullt oinskränkt mening är endast han det. Men härmed vinner dock även skriften i övrigt, såsom vittnesbörd om den Kristus förberedande eller från honom utgående frälsningshistorien, uppenbarelsevärde och -auktoritet, för så vitt och i den mån den hänvisar till honom, bekännande uttalar hans betydelse för tron eller ger uttryck åt det av hans ande väckta, nya livet. Beviset för en dogmatisk sats[förtydliga] skriftenlighet kan därför ej föras genom att påvisa dess överensstämmelse med enskilda i Bibeln innehållna utsagor, utan måste uppvisa den såsom varande uttryck för ett väsentligt moment i den Guds uppenbarelse, varpå tron och troslivet vila. Det dogmatiska skriftbeviset kan därför ej lösryckas från erfarenhetsbeviset, som har att utvisa varje enskild dogmatisk sats såsom ett integrerande led i den ur den kristna troserfarenheten framväxande totalåskådningen. Och härmed måste åter det så kallade traditionsbeviset organiskt förenas. En dogmatisk läras bekännelsetrohet vilar ej på dess överensstämmelse med bekännelsens ordalydelse, utan på den trohet, varmed den, om än i nya former, oavkortat hävdar det trosintresse, vilket bekännelsens bestämmelser ursprungligen velat tillvarataga.

Den kristna troslärans historia[redigera | redigera wikitext]

I den österländska kyrkan, där hellenismens vetenskapliga traditioner fortlevde, framträdde redan tidigt storslagna försök till en vetenskaplig bearbetning och grundläggning av kyrkoläran. Särskilt går Alexandria med sin kateketskola i spetsen. I fullföljande av sin lärare Clemens Alexandrinus strävanden gav där Origenes i sitt arbete "Peri archon" (lat. "De principiis", "om grundsanningarna") den första fullständiga, systematiska framställningen av kristendomens trosinnehåll, tänkt såsom motsats till, men i mycket besläktad med den heretiska gnosticismens system. Sin avslutande sammanfattning får den gamla österländska kyrkans spekulation i Johannes Damascenus stora verk "Pege gnoseos" (d.v.s. "kunskapens källa"; vanl. citerat "De fide orthodoxa"), och utöver den här fixerade teologiska ståndpunkten har den tidigt stagnerade grekiska kyrkan aldrig väsentligen fortskridit.

Medan den österländska kyrkans åskådning alltigenom präglas av hellenismens intellektualism, riktar sig den västerländska kyrkans huvudintresse på de etiska och i allmänhet de praktiska frågorna. Den djupare uppfattning av syndens och nådens problem, som här från början framträder, riktar ock det teologiska arbetet på dessa frågor. Men i vetenskapligt hänseende står den västerländska kyrkan länge tillbaka för österlandet. Först i Augustinus, den religiöst djupaste och största personligheten i hela den gamla kyrkan, får den en också i teologiskt hänseende med grekerna jämbördig lärare. En totalframställning av sin åskådning har han dock givit endast i den mera summariska översiktens form (jämför till exempel "Enchiridion ad Laurentium" och "De doctrina christiana").

Romersk-katolska kyrkan[redigera | redigera wikitext]

Medeltidens dogmatiska arbete inskränkte sig i början till en sammanställning av kyrkofädernas uttalanden. Men i den mån det slitna bandet med den klassiska filosofin återknöts, växte ock den vetenskapliga kraften och tillförsikten. Och de system, i vilka medeltidens dogmatiska vetenskap, den s.k. skolastiken, på höjdpunkten av sin utveckling sammanfattade hela sin tids vetande, hör i lärdom, dialektiskt skarpsinne och fullständigt genomarbetande av ett ofantligt stoff i sitt slag till de mest storartade bildningar någon tid har att uppvisa. Dock är den systematiska enheten av mera yttre än inre art. Då skolastikens tänkande utgår från kyrkans lära såsom den förutsättning, som i alla sina detaljer måste fasthållas, får det prägeln av en, sitt objekt mera utifrån analyserande än innerligt genomarbetande, förståndsreflexion. Det gäller att särlägga kyrkoläran i alla dess enskilda moment, att genom subtila begreppsdistinktioner upplösa alla motsägelser däri samt att uppvisa dess överensstämmelse, resp. förenlighet, med det naturliga förnuftet, såsom vars representant den grekiska filosofin, särskilt Aristoteles, "Kristi förelöpare i de naturliga sanningarna", står såsom en med skriften nästan jämställd auktoritet.

Någon verklig förening av dessa disparata element kommer ej till stånd, och skolastikens egen utveckling genom dess "tre perioder" (huvudrepresentanter för den första är Anselm av Canterbury, Abailard, Petrus Lombardus, för den andra Tomas av Aquino, Duns Scotus och för den tredje Wilhelm av Ockham) ter sig som ett fortskridande, slutligen i full skepsis utmynnande, uppgivande av tron på möjligheten att för förnuftet uppvisa uppenbarelsens sanning. Man drar sig alltmer tillbaka till kyrkans positiva, juridiskt uppfattade, auktoritet allena.

Även den senare katolska dogmatiken ända in i våra dagar bär i sin huvudriktning i det väsentliga skolastikens drag. En mycket framstående representant har den under reformationstidevarvet i Bellarmin, från 1600-talet bör särskilt nämnas jesuiten Suárez, från senare tid till exempel Perrone, Gousset, Scheeben, Simar, Liebermann. Såsom representanter för friare riktningar må nämnas från 1700-talet Sailer med flera, från 1800-talet Hermes, Günther, Klee, Staudenmaier, Schell med flera. Genom Leo XIII:s bulla "Aeterni Patris" 1879 blev emellertid Tomas från Aquino betydelse såsom den romerska kyrkans "normalteolog" uttryckligen fastslagen.

Reformationstiden[redigera | redigera wikitext]

I reformationens uppvisande av den rättfärdiggörande tron såsom det kristna livets och därmed dess åskådnings enhetliga princip låg i grunden ett heltnytt dogmatiskt program inneslutet. Dock dröjde det länge, innan detta kom till konsekvent utförande. För Luther låg all systematik fjärran. Och även Melanchthon nöjer sig i sina Loci Communes (1521), den lutherska kyrkans första dogmatik, ursprungligen med att i klassisk enkelhet och klarhet formulera huvudtankarna i reformationens nya, praktiskt religiösa förståelse av kristendomen. De "höga artiklarna" om treenigheten och Kristi två naturer vill han här lämna åsido. I de senare upplagorna upptar han allt mera av det hävdvunna dogmatiska stoffet, dock alltjämt utan anspråk på systematisk slutenhet. Ett steg i denna riktning betecknar det senare 1500-talets mest betydande lutherske dogmatiker Chemnitz arbete "Loci theologici". Dock står även detta från denna synpunkt vida tillbaka för Calvins "Institutio religionis christianae" (1536), protestantismens första verkliga "system" i större stil. Det är den reformerta kyrkans på en gång företräde och svaghet, att den av själva sin ledande reformatoriska personlighet fått ej blott ett kapital av väckande tankar, utan dessa redan fixerade i lärosystemets form.

1600-talet och 1700-talet[redigera | redigera wikitext]

Den i sådana arbeten i sina grunddrag utformade läroåskådningen utbildades inom båda kyrkorna av den under 1600-talet och början av 1700-talet härskande teologin, den så kallade ortodoxismen, till ett i de minsta detaljer noga genomfört system. Här kommer reformationens åskådning väl i detaljerna mångenstädes kraftigt till uttryck, men i sin vetenskapliga totalkaraktär och sina metoder ter sig ortodoxismen snarast såsom ett återupplivande av den medeltida skolastiken, med vars främste representanter dess ledande teologer visserligen ock i fråga om lärdom, flit och skarpsinne äro fullt jämbördiga. Väl vill man göra allvar med hävdandet av skriften såsom enda "norma normans", men den tolkas dock alltigenom efter den fixerade kyrkliga lärans analogi.

Och väl söker man i läran om den helige andes vittnesbörd uppvisa den inre väg, på vilken den kristne övertygas om skriftordets sanning, men härmed fastställer man dock blott dettas formella auktoritet, som sedan, med stöd av inspirationsläran, görs gällande på yttre lagiskt sätt i de katolska auktoriteternas stil. Och trots det starka betonandet av uppenbarelsen såsom dogmatikens enda källa ingår även här från början ett rationellt element, som på grund av hela uppfattningens intellektualistiska art får allt större utrymme: De senare ortodoxerna ställer redan vid sidan av läror, som blott av uppenbarelsen kan inhämtas (articuli puri), sådana, som åtminstone till en del kan också ur det naturliga förnuftet vinnas (articuli mixti). Redan inom ortodoxismen förberedes så dess skenbart radikala motsats: rationalismen. Huvudrepresentanter för den lutherska ortodoxismen: Hutter, Gerhard (hos vilken mycket av reformationstidens ursprunglighet och kraft fortlever), Calovius, Quenstedt, Baier. För Sverige har Matthias Hafenreffer (1561-1619) genom sin här allmänt som lärobok använda "Loci theologici" en särskild betydelse. Den utgavs 2010 i en modern svensk översättning i parallelltext med det latinska originlaet..

Såsom representanter för den reformerta ortodoxien - i allt väsentligt likartad med den lutherska, dock med starkare praktisk-moralistisk tendens, och därför lättare förenlig med de pietistiska strävandena - må nämnas Wendelin, Heidegger och framför allt Voetius. - övergången till rationalismen förberedes genom pietismen, mindre genom någon kritik av ortodoxismen än därigenom, att den drar bort intresset från allt, som ej direkt synes ha betydelse för det praktiska fromhetslivet. Istället för denna måttstock träder i den, många olika utvecklingstendenser i sig upptagande, så kallade upplysningsriktningen alltmer den praktiska nyttans.

Upplysningstiden[redigera | redigera wikitext]

Den teologiska rationalismen, i vilken upplysningstidens religiösa uppfattning får sitt vetenskapliga uttryck, ter sig väsentligen blott såsom en allt radikalare reduktion av ortodoxismens åskådning: såsom uppenbarad sanning erkänner den blott det, som tillika visar sig såsom en nödvändig förnuftssats eller åtminstone som ett likartat komplement till förnuftskunskapen, och i sin radikala form uppställer den det naturliga förnuftet såsom den enda källan för religiös kunskap. Teologin, som under ortodoxismens tid dominerat hela det andliga livet, blir här fullständigt beroende av de skiftande filosofiska systemen, först Wolffs och den s.k. populärfilosofiens, sedan Kants. De djupare grundtankarna i dennes kritiska idealism göra sig inom teologin först senare gällande; närmast fullbordas blott i den under hans inflytande stående så kallade kritiska rationalismen den gamla vulgärrationalismens tendenser. Huvudrepresentanter för den tidigare rationalismen: S.J. Baumgarten, Semler, Töllner med flera, för den senare: Henke, Wegscheider med flera).

I motsats till rationalismen betonar den så kallade supranaturalismen (Reinhard, Storr med flera) starkt uppenbarelsens auktoritet och nödvändighet. Men på grund av dess med motståndaren gemensamma intellektualistiska uppfattning av denna såsom en summa uppenbarade läror och dess iver att i allt uppvisa dessas "förnuftighet" blir gränsen flytande. Än omöjligare är det att fasthålla distinktionen mellan "supranaturell rationalism" (Bretschneider med flera), "rationell supranaturalism" (Stäudlin med flera) och så vidare. Genom inflytandet från Schellings och Hegels spekulativa filosofi övervinns väl även inom teologin vulgärrationalismens trivialiteter, men aldrig har kristendomen varit närmare att fullständigt förlora allt positivt uppenbarelseinnehåll och teologin att helt övergå i filosofi än i den av dem beroende (stundom såsom "spekulativ rationalism" betecknade) teologin (Daub, Marheineke).

Schleiermacher och 1800-talet[redigera | redigera wikitext]

Till ett nytt självständigt liv väckes emellertid ungefär samtidigt teologin genom Schleiermacher (dogmatiskt huvudarbete: "Der christliche glaube", 1821). Här först utföres metodiskt det i reformationens grundtankar liggande vetenskapliga programmet, i dogmatiken är särskilt två av hans grundtankar av epokgörande betydelse: å ena sidan betonandet av varje religions karakteristisk-positiva art, å andra sidan fastställandet av den kristna troserfarenheten såsom dogmatikens utgångspunkt. Religionen betecknar, såsom en egendomlig bestämdhet i människans innersta livsgrund eller "känslan", ett gentemot såväl moral som vetande självständigt område. Allmännare bestämt framträder den såsom känslan av absolut beroende, men denna känsla får inom varje särskild religion en i alla dess yttringar framträdande karakteristisk egenart, som i kristendomen bestämmes därav, att allt här hänföres till den genom Jesus av Nasaret fullbordade förlossningen. Från det så bestämda fromma själv medvetandet har såväl dogmatiken som etiken att utgå och bör ej eftersträva något annat än att, från olika synpunkter, beskriva detta i dess olika tillstånd och dess innehåll.

Till Schleiermachers angivna grundtankar ansluter sig under större eller mindre modifikation alla senare teologiska riktningar, varvid dock hans inflytande korsas av inflytandet å ena sidan från de andre store tänkarna, särskilt Hegel och Kant, å andra sidan från den religiösa och kyrkliga väckelse, som ungefär samtidigt bryter igenom. Minst är hans inflytande på den hegelianiserande teologin (Biedermann, Pfleiderer). En förening av hans och Kants åskådning försöker Lipsius. Mycket stark är hans inverkan, vid sidan av den spekulativa filosofins och det kyrkliga livets, på flertalet av de teologer, som bruka sammanfattas under den ytterst svävande rubriken: "förmedlingsteologin". Dit brukar ungefärligen räknas: Rothe, Hase, J.P. Lange, J. Müller, Dorner, Martensen, Kahnis, F.A.B. Nitzsch. Martensen, ursprungligen starkt påverkad av Hegel, närmade sig alltmer till den konfessionella riktningen. Inom denna intar den så kallade Erlangenteologin främsta rummet, representerad av von Hofmann, Thomasius, von Frank, von Oettingen, Ihmels med flera Nära dessa står Luthardt. Von Hofmann torde näst Schleiermacher vara 1800-talets mångsidigast inflytelserike teolog.

På yttersta högra flygeln står den så kallade repristinationsteologin, som i 1600-talets ortodoxism ser lutherdomens klassiska uttryck, med Philippi, Kliefoth, Vilmar, Hengstenberg med flera som betydande representanter. Relativt avsides från de stora utvecklingslinjerna står den så kallade bibelteologiska skolan (Beck, Kübel med flera, i Sverige Myrberg med flera), som, med återgång till den württembergska pietismen (Bengel med flera), strävar att direkt ur skriften hämta fram ett gudomligt sanningssystem. De varandra närstående A.H. Cremer och Kähler (särskilt den sistnämnde av stor betydelse) hör genom sitt bibelteologiska program samman med Beck, i övrigt med den konfessionella riktningen. De författare, som på svenska framlade fullständiga framställningar av dogmatiken mot 1800-talets slut, Björling, Bring, Granfelt, Ekman, stod i huvudsak på konfessionell grund, under inverkan: de tre förstnämnda företrädesvis från Erlangenskolan och Martensen (Bring med starka spekulativa intressen), den sistnämnde från Beck.

Representanterna för de nämnda riktningarna träder i gemensam motsats till Albrecht Ritschl (dogmatiskt huvudarbete Die christliche Lehre von der Rechtfertigung und Versöhnung, 1870-74), vars namn i viss mån betecknar en ny utgångspunkt för den teologiska grupperingen. Även han går tillbaka till Schleiermacher, men fäster sig särskilt vid dennes betonande av religionens positiva art och skärper detta till det yttersta. Mot allt tal om naturlig religion eller uppenbarelse liksom mot all mystik är han ytterligt misstänksam. En uppenbarelse är för honom i grunden given endast i Jesu Kristi historiska person, som starkt isoleras även gentemot "uppenbarelsehistorien" i övrigt. Dogmatiken har ej (mot Schleiermacher) att analysera den kristnes erfarenhet, utan att framlägga det normativa sanningsinnehållet i Jesu evangelium. I kunskapsteoretiskt avseende återgående till Kant (respesktive Lotze), ställer han sig avvisande mot all metafysik och spekulation i teologin: den religiösa kunskapen löper ut i "värdeomdömen". Bland från Ritschl utgående teologer må nämnas: Julius Kaftan, Wilhelm Herrmann, Hermann Schultz, Max Reischle, Johannes Gottschick, i Sverige Fredrik Fehr, av dessa framlade blott Kaftan - med starkt mildrande av mästarens ensidigheter - ett utfört dogmatiskt system.

1900-talet[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Dogmatik, 1904–1926.