Romer i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Romer i Sverige
Sverige
Sverige
Språk

Romani
Svenska

Religion

Främst kristendom, islam och shaktism

Romer är en av Sveriges officiella minoriteter. Den 29 september 1512 kom Greve Antonius med ett stort antal familjer. Greve Antonius och hans här blev kallade för tattare senare i en svensk krönika av Olaus Petri. Själv sade sig gruppen komma från "Klene Egifft", lilla Egypten vilket tolkats av vissa forskare som en romsk bosättning på Peleponnesos i Grekland. Om Greve Antonius är samma person som Antonius Gagino, passerade denna romska grupp Skottland 1505 enligt ett brev från den skotske kungen Jakob IV.[1] Bland finska, norska och svenska gammalromska släkter har namn som Grek och Skotte cirkulerat, vilket kan ha sin förklaring i vandringsvägarna. Romerna har traditionellt varit ett resandefolk, och deras historia i Sverige är kantad av förföljelse, trakasserier och diskriminering.

Romer i Sverige kan delas in i flera grupper:

Historia[redigera | redigera wikitext]

1500-talet[redigera | redigera wikitext]

På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet. Den 28 april 1543 får befallningsmannen i Västerås Rasmuss Klott en barsk anmaning att jaga en tattarhop, om vilken han tydligen skrivit till konungen (Gustav Vasa), ut ur landet.[3] År 1576 sände Johan III ut en rundskrivelse till fogdarna i Norrland rörande förvisning av tattarna ur riket. År 1577 stod det i Johan III:s utgående diarium att om "Tatterne" försöker komma in innanför gränserna skulle de hängas allesammans.[4] Allt var inte dåligt på 1500-talet för romer i Sverige. I juni 1577 utfärdade Gustav Vasas måg hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg från Ekolsund ett rekommendationsbrev för "Egiftern" Anders Faa och hans följe, och ett par månader senare fick samme rom med sitt sällskap i Håtuna en liknande skrivelse av konung Gustavs dotter prinsessan Cecilia. Anders Faa och hans följe skulle förses med mat och öl i utfärdarnas respektive förläningar. Detta följe hade säkerligen en koppling till Skottland. Namnet Faa tillhör en av Skottlands kända romska släkter.[5]

1600-talet[redigera | redigera wikitext]

Vid Riksdagen år 1617 beslutades att landets alla "tattare och zigenare" skulle utvisas. Den 28 juli 1637 kom "Placat om Tatarnes fördrifwande af landet" till stånd. Här meddelas till en början att i Sverige finnes "en stor hoop Sikeiner eller Tartare, som i skåcketals omlöpa i provincierne ifrån then ena orten till den andre." Romska kvinnor och barn skulle fördrivas ur landet medan de romska männen skulle man ha rätt att döda. Denna "zigenarstadga" blev trots sin grymma ton inte särskilt uppföljd.[6] Under slutet av 1600-talet och början 1700-talet uppträder romerna som häktmakare eller tråddragare. Sammanställningen zigenare-tattare-häktmakare var vanlig under denna period.[7] Ett exempel på det är Johan Henriksson Swartzkaupf i Vimmerby som anges vara "Tartare" och häktmakare i slutet på 1600-talet.[8]

1700-talet[redigera | redigera wikitext]

Under 1700-talet var de flesta resande-romer glasförare eller verkade inom krigsmakten. Främst var de fältjägare eller artillerister inom det militära.[9] Ett av många exempel på romska soldater i källorna inom krigsmakten finns nedskrivet i Henrik Lilljebjörns "Minnen från förra hälften av 1800-talet"[10]. Lilljebjörn berättar i andra delen av sina "Hågkomster"[11] en del intryck och erfarenheter ur livet vid Värmlands fältjägare under förra hälften av 1800-talet. Bland regementets manskap, mest folk från Jösse härad och finnmarkerna, fanns en del "skojare av äkta Zigenarras", säger han. "Figurer med mörkbrun hy och svarta, blixtrande ögon förekommo ej så sällan, men dessa voro äfven de mest intelligenta, och sedan de väl voro beklädda och under diciplinens band, kunde man aldrig önska sig bättre folk att kommendera. Bland dem funnos taskspelare, eqvilibrister och konstmakare av allehanda slag, och deras praktik under permissionstiden mellan mötena vill jag ej taga i försvar. Det hände ej så sällan att sådana där kamrater fingo respass till Marststrand eller Varberg, men många av dem hördes aldrig något ondt om. Jag påminner mig om en sådan, som hette Lindgren, hvilken redan 1808 blivit tillfångatagen i Norge, men rymt, förklädd till kvinna, och haft många äfventyr innan han återkom. Karlen hade medalj för tapperhet i fält och var af sitt befäl väl ansedd. […] Han hade tre söner, som alla voro jägare, och den yngste var till och med vice korpral vid mitt kompani. Det var en mycket vacker karl, men hans kamrater voro ej nöjda med honom samt klagade öfver hans extraktion och förmådde mig slutligen begära hans afskedande. Gubben Lindgren var mycket känd inom officerskåren, och hans norska visor afhördes med stort nöje."[12]

En intressant inblick i resande-romernas historia från 1700-talet finns i Slottskansliets skrivelser till Kungl. Maj:t 1728–1730. Den beskriver både utseende på romer och att de hade förbindelser över landgränserna. Skrivelserna gäller bland andra häktmakaren, hästhandlaren och soldaten Per Jönsson Hellbom. Hellbom sade sig vara 45 år gammal och född i Trondheim av "Häcktmakareföräldrar, hwilka dödt ifrån honom medan han legat i lindan". Han sägs i protokollet ha ett tämligen gott ansikte "wäl nog mörka hår men eij just så ziguenisk mine". Hans syster Margareta Jönsdotter beskrivs däremot som "hel swartaktig som en criol". Hustrun till Hellboms äldste son, 20-åriga Annicka Hindrichsdotter, sades vara född i Hamburg av fransk fader och tysk moder, vilka emellertid båda "voro zigenare". En annan i Hellboms följe sade sig vara av norsk fader och finsk moder.[13] Värt att nämna är att Per Jönsson Hellbom även bar namnet Lindgren och är anfader till många resande idag. Målle Lindberg är ättling till denne omskrivne man enligt en genealogisk utredning.[14] Ytterligare bevis för resandefolks kontakter över gränserna var när ett så kallat ”Tattarmål” behandlades av Konga, Allbo och Kinneviks häradsrätter 1724-25. Huvudmannen bland resandefamiljerna var Christian Mårtensson Broberg, till yrket hästhandlare och fd soldat. Hans mor Anna Sibilla uppgavs vara född i Tyskland. Även en annan äldre kvinna i sällskapet var av tysk börd. Resten av sällskapet var födda på olika platser i Sverige. [15]

De svenska romerna (resande) har från 1600-tal till tidigt 1800-tal nästan undantagslöst haft rottrådar till Finlands romer (Kaale). Under 1700-talet uppehölls mycket livliga förbindelser på Bottenhavets båda sidor. De värvade regementena som ofta bestod av zigenska soldater bytte ofta förläggningsorter med varandra.[16] Då Sverige avträdde Finland försvårades givetvis kontakterna mellan de finska och de svenska romerna. De isolerades från varandra.[17]

1800-talet[redigera | redigera wikitext]

En annan intressant uppgift angående kontakter över gränserna återges av Arvid August Afzelius i ”Swenska Folkets Sagohäfder” 1863. Berättelsen uppges komma från Vimmerbytrakten. ”En gång kom en trasig tattare med sin hustru åkande till en prästgård i Småland och begärde husrum, emedan han var sjuk. Han dog samma natt. Hustrun meddelade kyrkoherden, att hennes man varit av hög släkt bland deras folk och icke kunde begravas, förrän hon anmält has frånfälle för deras hövitsmän, vilka bodde i Rysslands huvudstad. Hon utlovade en hederlig vedergällning om kyrkoherden sedan ville jordfästa honom. Kyrkoherden lovade detta. Efter några veckor anlände till gården flera vagnar med illa klädda tattare. På begravningsdagen framtogo dessa ur en medförd trosskista dyrbara dräkter, och två av dem iklädde sig gullsömmade sammetsmantlar av purpur samt hängde stora guldkedjor om halsen. De hade också en vagn med matvaror och vin till begravningsgästernas undfägnad. Kyrkoherden erhöll för sin möda femtio dukater, varefter tattarfurstarna åter nedlade sina högtidskläder och i usla vardagskläderdrogo sin färde.” [18]

På 1800-talet fanns resandefolket utspritt över hela Sverige. Resande bodde kortare perioder i vissa byar. Knappekulla är en plats som haft resandebefolkning. Om Knappekulla finns en intressant notis i August Blanches roman "Banditen"(1848)[19] där han skriver "Inom (Norra) Tjusts härad, fyra mil norr om Västervik, är belägen en by med namnet Knappekulla. Denna by hade sin märkvärdighet därigenom, att allt sedan urminnes tid zigenare eller så kallade tattare bebott den […]".[20]

Viktor Rydberg skrev på 1850-talet romanen ”Singoalla”. Romanen innehåller romska karaktärer. Rydberg hade studier om resandefolket som underlag för sina romska karaktärer. Den romska guden Alakho som tas upp i romanen[21] är en gud som har tillbetts av resandefolk i Norge och Sverige.[22]

Under 1800-talets slut fick Sverige en ny zigensk grupp bredvid de resande. Det var Kalderash-zigenare som invandrade från olika delar av Europa, men de flesta härstammade från slaveriet i Östeuropa. Kalderash blev bärare av namnet zigenare medan resande fick av myndigheter bära namnet tattare (under större delen av 1900-talet).[23]

1900-talet och framåt[redigera | redigera wikitext]

En av Sveriges regering beställd vitbok om övergrepp mot Sveriges romer presenterades 2014. Vitboken redogör för hur svenska staten under 1900-talet har bedrivit rasbiologi och bidragit till diskriminering, spridande av myter och stereotyper.[24][25]

Under första delen av 1900-talet drabbades Kalderash-gruppen av att utestängas från samhället. De blev tvungna att bo i tält eller i "zigenarläger" fram till 1960-talet. Resandefolket drabbades av tvångssteriliseringar, tvångsomhändertaganden av barn och tvångsassimilation.[26] I slutet av 1950-talet invandrade Kaale-romerna från Finland. De är de som kallas för "finska zigenare", och de bär sina traditionella kläder som de burit sedan den första delen av 1900-talet. Under de fyra sista decennierna kom ungefär 10 000 romer från andra länder. De tillhör grupper som lovara, romer från forna Jugoslavien och sinti.[27]

Katarina Taikon var en av de största kämparna för bland andra svenska kalderashromernas (svenska zigenarnas) rättigheter till bostäder och skolgång under 1900-talet. Hennes syster Rosa Taikon har också haft ett stort engagemang. Sångaren Hans Caldaras har också varit en av kämparna för romers rättigheter i Sverige. Han skrev en bok "I betraktarens ögon"[28] om sin historia som kalderash-rom i Sverige. Några kända från resandefolket är Målle Lindberg och Calle Jularbo. Jularbo gick aldrig ut med sitt ursprung offentligt[29], Målle Lindberg däremot har alltid varit öppen med det och till och med kallat sig zigenare vilket varit ovanligt bland resandefolket på 1900-talet[30]. En som kämpat mycket för resandefolkets romska historia och kultur är skådespelaren Willie Andréason.

En känd Kaale-rom (finsk rom) är Dimitri Keiski som vann TV3:s True Talent 2011.[31]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter
  1. ^ Etzler, sid 44-46
  2. ^ ^ Etzler, sid 125
  3. ^ Etzler, sid 47
  4. ^ Etzler, sid 50
  5. ^ Etzler, sid 55
  6. ^ Etzler, sid 68–69
  7. ^ Etzler, sid 74
  8. ^ Lindwall, sid 17
  9. ^ Lindwall, sid 18
  10. ^ Lilljebjörn, Henrik; Lilljebjörn Erik Gustaf (1912). Minnen från förra hälften af 1800-talet. Stockholm: Bille. Libris 332793 
  11. ^ Lilljebjörn, Henrik (1867). Fortsättning på hågkomster från ungdomen. Stockholm: Samson & W. Libris 1582825 
  12. ^ Etzler, sid 153
  13. ^ Etzler, sid 94–95
  14. ^ http://aforum.genealogi.se/cgi-bin/discus/discus.cgi från anbytarforum.forskning av Jan Johansson(se resandesläkten Lindberg).
  15. ^ Allan Etzler "Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige"sid 89.
  16. ^ Etzler, sid 117
  17. ^ Etzler, sid 125
  18. ^ Allan Etzler "Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige"sid 121.
  19. ^ Blanche, August (1848). Banditen: berättelse. Original-bibliothek i den sköna litteraturen, 99-1233670-4 ; Årg. 4. 1848:2. Norrköping: Östlund & Berling. Libris 842891 
  20. ^ Lindwall, sid 30
  21. ^ Singoalla sid 26 http://litteraturbanken.se/#!forfattare/RydbergV/titlar/Singoalla/sida/26/etext
  22. ^ Resandefolket, Bo Hazell 2002, sidan 65-66
  23. ^ Lindwall, sid 11
  24. ^ Pressmeddelande: Vitbok om övergrepp mot Sveriges romer, 25 mars 2014.
  25. ^ Vitbok om övergrepp mot Sveriges romer, 25 mars 2014.
  26. ^ Hazell, sid 81–86
  27. ^ Hazell, sid 70
  28. ^ Caldaras, Hans (2002). I betraktarens ögon: [memoarer]. Stockholm: Prisma. Libris 8670419. ISBN 91-518-4040-5 (inb.) 
  29. ^ Hazell, sid 285
  30. ^ Hazell, sid 286
  31. ^ Jeanina Santiago (2 december 2011). ”itri Keiski får välkomstfest”. Sigtunabygden. http://www.sigtunabygden.se/sigtunabygden/kultur/dimitri-keiski-far-valkomstfest-1554966.aspx. Läst 18 december 2011. 
Tryckta källor

Fördjupningslitteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Romers rätt - en strategi för romer i Sverige, Statlig utredning, 2010. SOU 2010:55 [1]
  • Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi, Natur & Kultur, 2012. ISBN 978-91-27-13279-5