Språk i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Språk i Sverige
Huvudspråk Svenska >90%
Nationella minoritetsspråk Finska, meänkieli, samiska, romani och jiddisch
Invandrarspråk Finska, kurdiska, bosniska, kroatiska, serbiska, turkiska, grekiska med flera
Viktigaste främmande språk Engelska 89%, tyska 30%, franska 11%.[1]
Övriga språk Svenskt teckenspråk, Älvdalska

Språken i Sverige utgörs av svenska som är huvudspråk och samhällets gemensamma språk, fem erkända minoritetsspråk, invandrarspråk (som främst talas av sentida invandrare) samt svenskt teckenspråk och älvdalska.

I den språklag som infördes 1 juli 2009 anges svenska som huvudspråk. I lagen används både begreppen huvudspråk och officiellt språk. Svenska anges som officiellt språk för Sverige i "internationella sammanhang". Anledningen att man lagstadgade svenskans officiella ställning, trots att det i praktiken bara handlade om en kodifiering av vad som redan gällde, var bland annat att man har upplevt det otillfredsställande att svenskan har en ställning som är mindre officiell än de officiella minoritetsspråken.[2]. Bestämmelserna i språklagen är utformade så att den skall värna både det svenska språket och den språkliga mångfalden i Sverige.[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Under större delen av sin historia, var Sverige ett större land än i dag. Det svenska riket omfattade vid sin höjdpunkt 1658 områden som idag utgör Finland och Estland samt delar av Ryssland, Lettland, Tyskland, Danmark och Norge. Därför har Sveriges språkliga landskap historiskt sett varit mycket olikt det vi har idag.

Svenska språket utvecklades ur fornnordiskan runt 1300–1400-talet, och historiskt sett var de svenska dialekterna i allmänhet mycket mer olika varandra än idag. Sedan 1900 dominerar rikssvenska i hela landet. De skandinaviska språken utgör ett dialektkontinuum och några av de traditionella svenska dialekterna kan lika gärna beskrivas som danska (skånska) eller norska (jämtländska).

Finska var majoritetsspråk i Sveriges östra delar och delar av Norrbotten eller Västerbotten, men det användes nästan uteslutande som ett talat språk.

Estniska var majoritetsspråk i svenska Estland, men provinsen hade liksom Finland en svenskspråkig minoritet (estlandssvenskar) samt en mer betydande minoritet av tyskar (balttyskar).

I det medeltida Sverige hade lågtyskan en mycket viktig roll som kommersiellt språk och Hansans lingua franca. Som sådant har lågtyskan påverkat svenska språket och andra språk i regionen avsevärt. I det medeltida Stockholm var hälften av befolkningen tysktalande. Lågtyska var också det språk som talas under 1600-talet i de svenska områdena i norra Tyskland, det vill säga svenska Pommern, Bremen-Verden, Wismar och Wildeshausen (liksom resten av norra Tyskland) och av den tyska minoriteten i Estland och svenska Livland. Livland beboddes även av letter (lettiska), ester (estniska) och liver (liviska).

I svenska Ingermanland talades förutom svenska även finska, ingermanlandsfinska och votiska.[förtydliga]Latin, i egenskap av den katolska kyrkans språk, infördes i Sverige med kristnandet, runt år 1000. Liksom i större delen av Europa förblev latinet de utbildades lingua franca och vetenskapliga språk i flera århundraden, i Sverige. Till exempel var Carl von Linnés mest kända verk Systema Naturae, som publicerades år 1735, skrivet på latin.

Under den 1700-talet var franska det Europas överklassers andraspråk och Sverige var inget undantag. Den svenska adeln talade ofta franska sinsemellan och kodväxling mellan franska och svenska var vanligt. Den svenska kungen Gustav III var en sann frankofil och franska var det gemensamma språket vid hans hov.

Gradvis förlorade Sverige sina besittningar och fick sina nuvarande gränser 1809 i och med att landet förlorade sin östra del (Finland) till det ryska imperiet. I de områden som fanns kvar var svenskan dominerande nästan överallt. I landets norra delar fanns den samiska befolkningen och de finsk- eller meänkielispråkiga tornedalingarna. Finska talades också av minoriteter i Stockholm och Finnskogarna. Därutöver talades bland annat romani och jiddish av spridda minoriteter.

Under den 1800-talet blev Sverige mer industrialiserat, vilket resulterade i viktiga demografiska förändringar. Befolkningen ökade kraftigt i antal och många flyttade från landsbygden till städerna. Som en följd av detta och faktorer som allmän skola och massmedia började de traditionella dialekterna ge vika för standardspråket, rikssvenskan. Ett stort antal svenskar beslutade även att emigrera under denna period, särskilt till Nordamerika. Där kom svenskarna i kontakt med det engelska språket. Sedan dess, liksom i övriga Europa och stora delar av världen, har engelska blivit ett viktigt främmande språk i Sverige, särskilt efter de allierades seger i andra världskriget.

Under andra hälften av 1900-talet och det första decenniet av 2000 har Sverige emottagit ett stort antal invandrare som talar andra språk än svenska (se: invandrarspråk nedan). Det är oklart i vilken utsträckning dessa grupper kommer att hålla fast vid sina språk och i vilken utsträckning de kommer att assimileras.

Det svenska språket[redigera | redigera wikitext]

Svenska språket var inte officiellt lagstadgat som majoritets- eller förvaltningsspråk i Sverige förrän 2009 då en språklag antogs av riksdagen med ikraftträdande den 1 juli 2009. Enligt lagen ska svenska vara huvudspråk i Sverige. Alla som är bosatta i landet ska ha tillgång till svenska. Språket ska användas inom domstolar, myndigheter och andra organ i den offentliga verksamheten. Personer som tillhör nationella minoriteter och döva ska få möjlighet att få lära sig och utveckla sina egna språk.

År 2002 föreslog den statliga utredningen Mål i mun att svenska skulle bli officiellt språk. I den aktuella språklagen har valts begreppet huvudspråk, medan det stadgas att svenska är Sveriges officiella språk "i internationella sammanhang".

Minoritetsspråk[redigera | redigera wikitext]

I Sverige finns fem nationella minoritetsspråk: finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch. I samband riksdagsbeslutet om minoritetsspråk 1999 angavs ett antal kommuner som ingående i förvaltningsområden för respektive språk med särskilda rättigheter för talare av respektive minoritetsspråk. Förvaltningsområdet för samiska språket omfattade från början Arjeplogs kommun, Jokkmokks kommun, Gällivare kommun och Kiruna kommun och numera ingår 19 kommuner från Kiruna kommun i norr till Älvdalens kommun i söder. I förvaltningssområdet för meänkieli ingår Pajala kommun, Haparanda kommun och Övertorneå kommun. I Förvaltningsområdet för finska språket ingår både kommuner i övre Norrland och kommuner i mellansverige[4]

Älvdalska har på senare tid ansetts vara ett eget självständigt språk enligt många av dess talare samt språkvetare. Älvdalska har dock inte klassats som officiellt minoritetsspråk.[källa behövs]

Invandrarspråk[redigera | redigera wikitext]

Det talas även ett flertal invandrarspråk i Sverige. Till de mest talade hör finska, bosniska, kroatiska, serbiska, arabiska, kurdiska, spanska, tyska och persiska. I Sverige finns även många invandrare från Norge och Danmark, men då dessa språk praktiskt taget är dialekter av samma ursprungsspråk (de bildar ett dialektkontinuum), förstås de utan större problem av infödda svenskar och vice versa betraktas de inte som minoritets- eller invandrarspråk.[källa behövs]

Främmande språk[redigera | redigera wikitext]

Engelska[redigera | redigera wikitext]

Det engelska språket har fått en allt större roll i Sverige och börjat ersätta svenskan inom alltfler områden, bland annat inom den högre utbildningen. Kraven blir högre på kunskaper inom engelska. Goda kunskaper i engelska medför större möjligheter för den enskilde individen. I och med att engelskans betydelse ökat så kraftigt menar en del att engelska har blivit ett andraspråk i Sverige vilket betyder att man inte längre främst lär sig engelska för att kommunicera med människor i andra länder, utan för användning inom landets gränser.[källa behövs] Andra menar att engelskan är, eller håller på att bli, ett lingua franca och används för kommunikation mellan människor med andra modersmål än engelska.[källa behövs].

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Europeans and their Languages Special Eurobarometer, februari 2006
  2. ^ Tobias Harding (2009) Ärans och hjältarnas språk?
  3. ^ SOU 2008:26 Värna språken - förslag till språklag]]
  4. ^ Östen Dahl, Språkets enhet och mångfald (Studentlitteratur, Lund 2000)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]