Maria I av England

Från Wikipedia
Uppslagsordet ”Bloody Mary” leder hit. För drinken, se Bloody Mary (drink).
Maria I (Mary I)
Porträtt Maria av Antonis Mor från 1554
Regeringstid 19 juli 1553–17 november 1558
Kröning 30 oktober 1553 i Westminster Abbey
Företrädare Jane Grey
Efterträdare Elisabet I
Regeringstid 19 juli 1553–17 november 1558
Företrädare Jane Grey
Efterträdare Elisabet I
Regeringstid 25 juli 1554–17 november 1558
Företrädare Isabella av Portugal
Efterträdare Elisabeth av Valois
Regeringstid 16 januari 1556–17 november 1558
Företrädare Isabella av Portugal
Efterträdare Elisabeth av Valois
Gemål Kung Filip II av Spanien
Barn Barnlös
Ätt Huset Tudor
Far Henrik VIII
Mor Katarina av Aragonien
Född 18 februari 1516
Slottet Palace of Placentia i Greenwich
Namnteckning
Död 17 november 1558
Slottet St. James’s Palace i Westminster
Begravd Westminster Abbey

Maria I (engelska: Mary I), född 18 februari 1516 i Palace of Placentia, död 17 november 1558 i St. James’s Palace, var regerande drottning av England och Irland från den 19 juli 1553 fram till sin död. Hon var äldsta dotter och enda överlevande barn till Henrik VIII av England och Katarina av Aragonien, och hon blev den fjärde regerande monarken av huset Tudor. Hon har främst gått till historien för att ha återupprättat katolska kyrkan i England när hon efterträdde sin bror, Edvard VI av England, på tronen. Under denna process lät Maria bränna nästan 300 religiösa meningsmotståndare, främst personer av reformert tro, på bål, vilket ledde till att hon började kallas Bloody Mary (Blodiga Maria). Marias försök att återinföra den katolska kyrkan till fullo i England kom senare att göras om intet av hennes halvsyster, Elisabet I.

Barndom och uppväxt

Maria var det enda av Henrik VIII:s barn med sin första hustru, Katarina av Aragonien, som överlevde spädbarnsåldern. Marias mor fick flera missfall och Marias födelse hade föregåtts av en dödfödd syster och tre bröder varav en, Henrik, levde några månader. Maria var dotterdotter till Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien. Hon föddes på Palace of Placentia i Greenwich, London den 18 februari 1516.[1] Maria var ett sjukligt barn som led av dålig syn, sinusit och anfall av svår huvudvärk.[2]

Hon döptes i Friary Church utanför palatsportarna. Hennes gudföräldrar var Thomas Wolsey och hertiginnan av Norfolk. Henrik VIII såg henne som ett användbart redskap i den dynastiska diplomatin och 1518 inleddes den första av en lång serie av äktenskapsförhandlingar tills hon formellt förlovades med dauphinen av Frankrike, Frans III, hertig av Bretagne. Maria var till sin natur envis och viljestark och kom med tiden att anse att en kompromiss enbart var ett bevis på svaghet och falskhet.[1]

Utbildning och planerade äktenskap

Katarina av Aragonien, Marias mor

Trots sina hälsoproblem var Maria ett brådmoget barn. Det sades också att prinsessan var vacker som ung.[3] Vad Marias utbildning skulle innehålla och hur den skulle genomföras bestämdes till stor del under ledning av hennes mor. Katarina av Aragonien hade själv som barn till en regerande drottning fått en mycket avancerad utbildning och hon såg därför till att dottern fick en utbildning som gick långt utöver vad de flesta flickor vid denna tid fick.[4] Drottning Katarina rådgjorde med en av samtidens största humanister, den spanske pedagogen Juan Luis Vives som gjorde upp en mycket ambitiös studieplan för prinsessan.[5] Drottningen själv var Marias första lärare i latin och prinsessan studerade även grekiska, naturvetenskap och musik.[6] I juli år 1521, när Maria var knappt fem och ett halv år gammal, framträdde hon för en grupp besökare med några stycken som hon spelade på en virginal, en föregångare till spinetten.[7] Henrik VIII slösade tillgivenhet på sin dotter och skröt med henne i offentliga sammanhang, bland annat visade han uppskattning av hennes musikaliska begåvning.[8] När Maria var nio år gammal försågs hon av kungen med ett eget hov, som slog sig ner på Ludlow Castle.[9] Hon fick också motta flera av de privilegier som vanligtvis endast tillerkändes prinsen av Wales, hon till och med kallades prinsessa av Wales. Maria är till dags dato den enda kvinnliga tronarvingen som kallats prinsessa av Wales, om än hon aldrig formellt fick motta denna titel.[10] Marias uppgift i Wales var bland annat att leda Council of Wales and the Marches. Trots den tillgivenhet och gunst Henrik VIII öppet visade sin dotter, var han djupt besviken över att inte ha fått några överlevande söner inom äktenskapet.[11]

Under hela Marias barndom och uppväxttid förhandlades det om framtida äktenskap för henne.[12] När hon var endast två år gammal blev hon bortlovad till den franske kronprinsen, son till Frans I av Frankrike,[13] men detta löfte bröts tre år senare. År 1522 blev hon istället bortlovad till sin kusin, den tjugotvåårige Karl V (tysk-romersk kejsare). Detta skedde genom Windsorfördraget. Efter fem år bröts dock även denna förlovning. Man föreslog då att Maria skulle giftas bort med kronprinsens far, kung Frans, som var ivrig att knyta en fast allians med England. Ett äktenskapskontrakt undertecknades som stipulerade att Maria skulle gifta sig med antingen Frans II, eller med hans andre son, hertigen av Anjou, men kardinal Thomas Wolsey, kung Henriks främste rådgivare, lyckades förhandla fram ett fördrag med Frankrike utan att något av dessa föreslagna äktenskap genomfördes.[14] När friare kom, sade hon att, "there was nothing to be got but fine words and while my father lives I shall be only the Lady Mary, the most unhappy lady in Christendom."[1]

Kungens "stora ärende" (The King's Great Matter)

Medan äktenskapsförhandlingar för Maria pågick var äktenskapet mellan prinsessans föräldrar i fara, då Katarina av Aragonien inte lyckats förse kungen med den manlige arvinge han önskade sig.[15] Henrik försökte få påven att annullera äktenskapet, men Klemens VII vägrade.[16] Det har hävdats att orsaken till påvens vägran var påtryckningar från Katarinas systerson, Marias tidigare trolovade, Karl V.[17] Henrik hade framfört att hans äktenskap med Katarina var orent, då hon tidigare hade varit gift en kort tid med hans äldre bror, Arthur, prins av Wales. Katarina hävdade med bestämdhet att detta tidigare äktenskap aldrig fullbordats men Henrik anförde citat från Bibelns tredje Mosebok där det påpekas att en broder inte får gifta sig med en annan broders änka, då ska äktenskapet bli barnlöst.[18]. År 1533 gifte Henrik om sig, med Anne Boleyn och kort därefter lät Thomas Cranmer, som var ärkebiskop av Canterbury, formellt kungöra att äktenskapet mellan Henrik och Katarina hade varit ogiltigt och att äktenskapet mellan kungen och drottning Anne var giltigt. Henrik bröt med Rom och lät genomdriva lagstiftning som förklarade att kungen var överhuvud för den engelska kyrkan.[19] Till följd av detta fråntogs Katarina titeln drottning och skulle istället tilltalas änkeprinsessa av Wales (en titel hon skulle ha burit som änka efter Arthur men som Katarina vägrade att acceptera)[20]. Maria förklarades vara illegitim och hennes plats i tronföljden överfördes till hennes halvsyster Elisabet, dotter till Anne Boleyn. Marias nya titel var "The Lady Mary", då hon även fråntogs sin ställning som prinsessa. Maria, liksom modern, vägrade rätta sig efter detta vilket ledde till en konflikt med kungen.[21] Maria förvisades från hovet och hennes tjänare avskedades; även hennes favorit, hovdamen Susan Clarencieux. I december år 1533 skickades hon för att tjäna sin halvsyster Elisabet. Detta var ett försök av kungen och kanske främst drottning Anne, att bryta Marias hårdnackade vägran att erkänna Anne som drottning och sin egen illegitimitet men också ett sätt att påvisa den nya prinsessans status.[22] Maria låstes ofta in på sitt rum för att ingen skulle kunna se henne eller tilltala henne som prinsessa. Hon beordrades niga för sin halvsyster, som då bara var en baby, och hon tilldelades en plats långt ner i rangrullan vid Elisabets hov, allt för att knäcka hennes motstånd och understryka Elisabets och drottning Annes status.[23]

Trots Marias mod och beslutsamhet ledde denna behandling till att hon ofta var sjuk, vilket kan ha berott på den stress hon utsattes för. Hon tilläts inte träffa sin mor efter skilsmässan, inte ens under moderns sista, dödliga sjukdom och hon fick inte heller närvara på hennes begravning år 1536.[24] Relationen mellan Maria och kungen blev bara sämre, och till sist, under hot om dödsstraff för att hon vägrade följa engelsk lag, tvingades Maria att ta avstånd från påven och erkänna att hennes föräldrars äktenskap varit ogiltigt, vilket också innebar att hon offentligt accepterade att hon själv var illegitim.[25]

Efter Anne Boleyn

Henrik VIII:s familj. Trots att detta porträtt målades när Katarina Parr var drottning är det Jane Seymour som finns med på målningen, vars syfte var dynastiskt. Maria, till vänster, är därför avmålad något större än sin syster Elisabet, då hon står före halvsystern i tronföljden.

När Anne Boleyn halshuggits år 1536 fråntogs även Elisabet titeln prinsessa och skulle istället, liksom Maria, tilltalas Lady. Hon fråntogs även sin plats i tronföljden. Mindre än två veckor efter Anne Boleyns avrättning hade kung Henrik gift om sig med Jane Seymour, som dock avled efter att ha givit liv åt den hett efterlängtade sonen Edvard. Maria stod gudmor åt sin halvbror, och agerade främsta sörjande vid styvmoderns begravning.[26] I gengäld gick kungen med på att återupprätta ett eget hushåll åt Maria, varvid även hennes favorit, Susan Clarencieux, fick återvända i Marias tjänst, och hon tilläts använda de kungliga palatsen. Marias hushållsböcker för denna period har publicerats och de visar att hon föredrog palatsen Hatfield House, Beaulieu (som också kallades Newhall), Richmond Palace och palatset i Hunsdon. Palatset Beaulieu skänktes av kungen till Maria som gåva. År 1542, efter att Katarina Howard avrättats, bjöd kungen in Maria för att vara värdinna vid julfirandet på Hampton Court, då det saknades en drottning.[27]

Maria år 1544.

År 1543 gifte Henrik om sig med sin sjätte och sista hustru, Katarina Parr, som snart lyckades åstadkomma ett mer harmoniskt familjeliv för de kungliga barnen än de dittills fått uppleva.[28] Året därpå, 1544, lät kungen återinsätta både Maria och Elisabet i tronföljden, i åldersordning och efter brodern Edvard. Båda de unga kvinnorna förblev dock juridiskt illegitima.[29]

År 1547 avled Henrik VIII och efterträddes av sin son, Edvard VI av England. Då Edvard inte var myndig tillsattes ett regentråd som styrdes av några av rikets ledande protestanter, främst Edward Seymour, 1:e hertig av Somerset. Detta råd genomförde reformationen i långt större utsträckning än Henrik VIII velat tillåta. Edvard, som uppfostrats av reformivrande informatörer, tillskyndade dessa reformer. Till exempel lagstiftades det om att protestantiska riter skulle följas vid gudstjänsterna och att den nya, av Thomas Cranmer introducerade Book of Common Prayer, skulle användas.[30]. När Maria, som förblev en devot katolik, bad om tillstånd att privat hålla katolsk mässa i sitt eget kapell, förvägrades hon detta. Det var endast efter att Maria bönfallit Karl V om stöd som regeringen valde att blunda för att hon fortsatte att utöva sin katolska tro. Dock fortsatte meningsskiljaktigheterna i religiösa frågor att skapa konflikt mellan Maria och Edvard. När Maria var i trettioårsåldern var hon tillsammans med Elisabet och firade jul vid broderns hov. Edvard förnedrade då Maria och fick henne att börja gråta inför hela det samlade hovet genom att skarpt kritisera henne för hennes vägran att följa de av honom stiftade religionslagarna.[31]

Trontillträde

Den 6 juli 1553 avled den då femtonårige Edvard VI. Han hade försökt undvika att kronan skulle gå till den katolska Maria, då han fruktade att hon skulle göra England katolskt igen och undanröja hans och faderns reformer. Han hade därför gjort upp ett testamente som uteslöt både Maria och Elisabet från tronföljden och istället utsåg den protestantiska, och legitima, Jane Grey till hans efterträdare. I denna förändring av successionsordningen hade Edvard stöd från John Dudley, 1:e hertig av Northumberland som efterträtt hertigen av Somerset som förmyndarregeringens ledare.[32]

Lady Jane Grey var dotterdotter till Henrik VIII:s yngsta syster Maria Tudor (drottning av Frankrike) och hertiginna av Suffolk. Henrik VIII hade i sitt testamente stipulerat att barnen till hans yngre syster Maria skulle ha successionsrätt medan den äldre systern Margaretas barn uteslöts från arvsrätt till tronen. Dock skulle enligt Henrik VIII:s successionsordning både Maria och Elisabet äga företräde framför Jane Grey.[33] I samband med Edvard VI:s sista sjukdom och död hade Maria fått en kallelse att infinna sig i London. Maria tvekade dock, då hon insåg att det fanns starka krafter i förmyndarregeringen som inte ville se henne tillträda tronen. Hon stannade därför kvar på Framlingham Castle i Suffolk, varifrån hon senare kunde sätta sig i säkerhet hos vänner och anhängare. Detta kom att visa sig betydelsefullt, då Northumberland mycket riktigt skickade ut män för att ta Maria i förvar.[34] Styrkan leddes av hertigens son Robert.[35]

Den 10 juli år 1553 uppsteg Lady Jane Grey på tronen som regerande drottning av England och Irland. Hon var då cirka sjutton år gammal.[36] Händelsen kan beskrivas som en statskupp under ledning av hertigen av Northumberland. Så fort Maria fick höra nyheten om det inträffade flydde hon till East Anglia där en stor del av befolkningen var katoliker och Northumberland hade många fiender. Här åtnjöt Maria ett brett stöd och kunde samla anhängare kring sig. Stödet för Northumberland och drottning Jane rasade snart samman och Jane avsattes den 22 juli 1553 efter att ha regerat i nio dagar.[37] Maria kunde i triumf rida in i London med sin halvsyster Elisabet vid sin sida, för att till folkets jubel ta över tronen.[38] Jane Grey och Northumberland fängslades och fördes till Towern.

En av Marias första åtgärder som drottning var att befria de katolska Thomas Howard, 3:e hertig av Norfolk och Stephen Gardiner från deras fångenskap i Towern.[39] Vid detta tillfälle var hertigen av Nortumberland den enda framstående adelsmannen som avrättades för högförräderi. Maria kunde inte låta fängsla hela det sittande Privy Council, trots att samtliga varit inblandade i försöket att göra Jane Grey till drottning. För att kunna ha någon i sin närhet att lita på utnämnde Maria Gardiner till biskop av Winchester och till Lord Chancellor. Den 1 oktober 1553 krönte Gardiner Maria till drottning av England.[40]

Regeringstid

Det spanska äktenskapet

Filip och Maria

Maria var vid trontillträdet 37 år gammal och hon såg det som angeläget att hitta sig en make som kunde skänka henne en arvinge, vilket skulle förhindra att hennes protestantiska halvsyster Elisabet skulle kunna efterträda henne på tronen. Ett förslag var att Maria skulle gifta sig med Edward Courtenay, 1:e earl av Devon, den siste av huset Plantagenet, men Maria förkastade denna idé då Karl V istället föreslog att hon skulle gifta sig med hans son, Filip. Det rapporterades att Maria, efter att ha sett det porträtt av Filip som nu förvaras i Pradomuseet i Madrid, skulle ha uttryckt att hon förälskat sig i den stilige prinsen.[41]

Deras bröllop den 25 juli 1554[42] i Winchester Cathedral ägde rum bara två dagar efter att de träffats för första gången. Filip såg äktenskapet som en uteslutande politisk fråga, även om han hyste respekt för drottningens ställning och värdighet. Äktenskapet var mycket impopulärt bland engelsmännen.[43] Gardiner, i sin egenskap av Lord Chancellor och även Underhuset hade därför försökt övertala drottningen att gifta sig med en engelsman, då de var rädda att ett spanskt giftermål skulle leda till spansk överhöghet över England.[44] Denna rädsla bottnade i det faktum att en hustru förväntades vara sin make underdånig och man hade inga tidigare erfarenheter av en kvinnlig monark förutom Jane Greys korta och olyckliga regering och den mycket kontroversiella Matilda av England som blev avsatt. Maria var den första drottningen som regerade i egen rätt och med stöd av lagen.[45]

I äktenskapskontraktet föreskrevs det därför att Filip skulle äga rätt till titeln kung av England, men att kungamakten skulle ägas och utövas av drottning Maria.[46]

” "...att Ers Majestät, såsom vår enda Drottning, skall och får, ensam använda, åtnjuta och inneha, kronan och regeringsmakten för och över Era Riken, Landområden och Undersåtar i sådan ensam och enbar status som i helhet och fullt... efter detta äktenskaps fullbordande och under hela dess varaktighet" „
– [47]

Det stod även uttryckligen att England inte skulle komma att stödja Spanien i några krig på kontinenten. Samtidigt som äktenskapskontraktet ratificerades antog parlamentet en lag som fastslog att en regerande drottning av England skulle äga samma status och kungliga privilegier som en kung.[48] För att hans son skulle inneha samma rang som sin hustru Maria, lät Karl V upphöja Filip till kung av Neapel, och han överlät även hertigdömet Milano till sonen. Maria blev alltså i och med sitt äktenskap även drottning av Neapel. År 1556 abdikerade Marias svärfar och hon blev då även drottning av Spanien.[49]

Inrikespolitik

Lady Jane Grey (1537-1554)

När Maria gifte sig med Filip ledde rädslan för spanskt och katolskt inflytande till uppror. Lady Jane Greys far, Henry Grey, 1:e hertig av Suffolk lät åter utropa sin dotter till drottning. Thomas Wyatt d.y. ledde en styrka från Kent vars syfte var att upphöja Elisabet till drottning. Maria visade åter samma handlingskraft som under Northumberlands kuppförsök, och hon gick själv ut inför folket som församlats i London och manade dem att slåss för henne:

” "Vad jag är, trofasta undersåtar, alltså känn er Drottning, som ni, vid min kröning, lovade er trohet och lydnad, Jag vigdes då vid detta rike och dess lagar, och den vigselringen bär jag här på mitt finger och jag har aldrig tagit av den, och kommer aldrig att ta av den" „
– [50]

När upproren slagits ned avrättades hertigen av Suffolk, Jane Grey, och hennes make Guildford Dudley, son till hertigen av Northumberland, efter att ha dömts för högförräderi.[51] Marias halvsyster Elisabet hölls fängslad två månader i Towern och hölls sedan under husarrest på Woodstocks slott, trots att hon hela tiden hävdade att hon på inget sätt varit delaktig i upproren.[52]

Graviditet

I tron att hon var gravid lät Maria hålla tacksägelsegudstjänster i London under november 1554. Det visade sig dock att detta var den första av två skengraviditeter som drottningen genomgick och att hon i verkligheten hade vattusot.[42] Olika teorier har presenterats som förklaringar till dessa, till exempel en tumör eller psykiska problem.[53] Den 17 april 1555 kallades Elisabet till hovet för att kunna övervakas under det man trodde var slutet på drottningens graviditet. Om Maria och hennes barn omkom vid förlossningen skulle Elisabet bli drottning. Om, å andra sidan, Maria gav liv åt ett friskt barn, skulle Elisabets chanser att någonsin bestiga tronen drastiskt förminskas.[54] När det blev uppenbart att drottningen inte alls varit gravid upphörde folk att tro att hon någonsin skulle kunna få något barn.[55] Det föreföll allt mer säkert att Elisabet skulle efterträda sin halvsyster på tronen.[56] Till och med Marias make Filip, som blev kung av Spanien år 1556, erkände att detta var den politiska verkligheten. Maria kände sig övergiven av Filip, som hade gift sig med henne för att säkra Englands stöd för hans kontinentala ändamål. Han var då styrande över Nederländerna, Spanien, Milano och Neapel då hans fader abdikerade.[42] Fortsättningsvis behandlade han Elisabet med stor hänsyn, då han föredrog henne som tronarvinge framför alternativet, Maria Stuart, som vuxit upp i Frankrike och var trolovad med den franske tronarvingen, den blivande Frans II.[57] När Filip lämnade England, först år 1555 och sedan för gott (fast det inte var uttalat vid tillfället) år 1557 för att ägna sig åt sina regeringsbestyr på kontinenten, ledde det till att Maria blev melankolisk och deprimerad.[58]

Religion

Som drottning var Maria mycket bekymrad över de reformerta tendenserna i England, som för henne framstod som kätteri.[59] Hon vidtog omedelbart efter trontillträdet åtgärder för att börja upphäva de kyrkoordningar som etablerats av Edvard VI respektive Henrik VIII, då hennes önskan var att försöka återföra den engelska kyrkan till den katolska tron.[60] Kardinal Pole som var son till Marias guvernant Margaret Pole, grevinna av Salisbury (som blev halshuggen under Henrik VIII) och tidigare även betraktats som en lämplig friare, anlände till England som påvlig legat den 20 november 1554.[61] Efter att ärkebiskopen av Canterbury, Thomas Cranmer, avsatts och sedan bränts på bål, utnämnde Maria kardinal Pole till hans efterträdare år 1557 trots att Pole, även om han var kardinal, inte var prästvigd. Maria kom att bli mycket beroende av Pole som rådgivare.[62]

De lagar på religionens område som instiftats under Edvard VI ogiltigförklarades av Marias första parlament år 1553. Man återgick istället till de sex artiklar som antagits under Henrik VIII år 1539, även om Maria i förlängningen ville återgå helt och hållet till den kyrkoordning som rådde före Henriks konflikt med Rom.[63]

Att övertala parlamentet att ogiltigförklara Henrik VIII:s lagstiftning vad gäller kyrkan visade sig bli en mycket utdragen process. Maria tvingades gå med på att de landområden som bytt ägare under klosterupplösningen inte skulle återgå till kyrkan. Påven godkände detta år 1554. Maria lyckades samma år få parlamentet att återinföra de kätterilagar som upphävts under Edvard. Med hjälp av dessa kunde sedan reformvänner förföljas, ställas inför rätta och avrättas.[64]

Religiös förföljelse

Ett stort antal protestanter avrättades under de religiösa förföljelser som ägde rum under Maria I. Många protestanter som hade medel och möjlighet därtill valde att gå i exil. Ungefär 800 framstående engelsmän lämnade av detta skäl landet under hennes regeringstid. De första avrättningarna ägde rum under fem dagar i början av februari år 1555. John Rogers avrättades den 4 februari för att ha givit ut reformerta bibelutgåvor. Laurence Saunders, Rowland Taylor och biskopen av Gloucester, John Hooper, avrättades den 8 och 9 februari för att ha spritt reformerta läror.[65] De förföljelser som inleddes på detta sätt kom sedan att fortgå under nästan fyra år. Sammanlagt avrättades 284 personer. De flesta av dessa brändes på bål.[66] Trots att dess avrättningar idag kan framstå som barbariska var de strikt juridiska handlingar som följde en mycket sträng lagstiftning.[67] Från och med att kätterilagarna återinförts kunde alla som ansågs bryta mot katolsk tro straffas med döden.[68] Att etablera skuld i trosfrågor blev därmed en fråga för domstolarna, en process som man hoppades skulle återföra förlorade får till fållan.[69]

När någon befanns skyldig blev personen först exkommunicerad. Sedan lämnades den dömde över till de statliga myndigheterna för bestraffning.[70] De offentliga handlingarna från rättegångarna meddelar endast den formella anklagelsen och domen. De dokument som historikerna använder för att sätta in händelserna i ett sammanhang är oftast de som skrivits av de anklagade såsom brev och dagböcker med mera.[69] I dessa redogörelser, unika texter skrivna och distribuerade för att uppmana till stöd bland protestantiska sympatisörer, berättar de drabbade om arresteringar och förhör och förser historien med ögonvittnesskildringar av processen. Källkritiskt ska man dock vara medveten om att många historiker genom tiderna har lutat sig mot dessa beskrivningar när de bildat sig en uppfattning om den historiska kontexten.[71]

Utrikespolitik

Mary I cirka år 1555, okänd målare, National Portrait Gallery, London.

När Henrik VIII år 1542 lät utropa Kungariket Irland erkändes detta inte av de katolska staterna i Europa. År 1555 erhöll dock Maria en påvlig bulla som bekräftade att Maria och Filip var drottning och kung av Irland, och kyrkan accepterade därmed den personliga länk mellan kungarikena Irland och England som bildades via monarken. Som en del av erövringen av Irland inordnade man de båda länen Laois och Offaly under engelskt styre och döpte om dem till "Queen's County" respektive "King's County". De främsta städerna i respektive län fick namnen Maryborough (nu Portlaoise) och Philipstown (nu Daingean). Under Marias regeringstid fick engelska emmigranter lov att slå sig ner och lägga beslag på mark på Irland, som ett led i en politik som gick ut på att säkra Irland för England, med Dublin och området runt Dublin som främsta fokus.[72]

Efter att ha fått överta den spanska tronen efter sin far återvände Filip i mars 1557 till England för att övertala Maria att skaffa engelskt stöd till Spanien i kriget mot Frankrike. Motståndet mot att skicka engelska resurser och soldater till detta krig var mycket starkt.[73] Mellan Skottland och Frankrike fanns det en gammal allians, The Auld Alliance, som innebar att en krigsförklaring mot Frankrike skulle drabba engelsk handel mycket hårt, inte bara på kontinenten utan även med Skottland. Englands ekonomi var redan ansträngd, en situation Maria ärvt efter Edvard VI.[74] Som en följd av krigsförklaringen, som var i strid med Marias och Filips äktenskapskontrakt, drabbades England inte bara av en ännu mer ansträngd ekonomi, utan även av inbördes konflikter mellan stormän, och en skärpning av motsättningarna mellan katoliker och reformvänner. Hatet mot spanjorerna i England blev mer uttalat.[75] Det gick dåligt för England i kriget, och den 13 januari 1558 förlorade man Calais, Englands sista besitning på kontinenten, till Frankrike. Maria ska ha yttrat att när hon var död skulle man kunna öppna henne och finna ordet Calais inristat i hennes hjärta.[76]

Handel och statsfinanser

Det främsta problemet för handeln under Maria I var det faktum att textilvaruhandeln via Antwerpen, en handel som inbringat stora inkomster till England, var på tillbakagång. Trots att Maria var gift med Filip II kom England inte att åtnjuta några fördelar av Spaniens enormt lukrativa handel med den Nya Världen. Spanjorerna bevakade svartsjukt sina handelsmonopol, och Maria kunde inte godkänna någon form av handel bakom spanjorernas rygg, och naturligtvis inte heller sjöröveri, då hon själv var gift med en spanjor. I ett försök att utöka handeln och förstärka den engelska ekonomin så följde Maria den politik som inletts av hertigen av Northumberland, att försöka finna nya handelspartners utanför Europa.[77]

Under Maria gjordes försök att effektivisera och utöka det centrala styret, med därmed sammanhängande ökade utgifter, samtidigt som man behöll ett beskattningssystem som i hög grad var medeltida. Ett misslyckat försök att förändra de tariffer som togs ut på importen medförde att en möjlighet att utöka statsinkomsterna förfelades. För att komma tillrätta med detta problem gav Marias regering ut "Book of Rates" (1558), vari man listade vilka tariffer och tullavgifter som gällde för respektive importvara. Denna lista kom sedan att gälla fram till år 1604.[78]

Maria försökte också fullfölja den myntreform som påbörjats år 1551 under överinseende av Thomas Gresham, vars syfte var att motverka den drastiska inflation som präglade både 1540- och 1550-talen. Maria lyckades dock inte genomföra en myntreform, utan denna fullföljdes senare framgångsrikt av hennes halvsyster Elisabet I.[78]

Död och begravning

När Maria skrev sitt testamente trodde hon att hon var gravid. Hon föreskrev att Filip skulle vara regent av England fram till dess barnet blev myndigt. Denna skrivelse kom dock att mista sin betydelse när inget barn föddes, och Maria tvingades istället utse sin protestantiska halvsyster Elisabet till sin efterträdare.[79]

Vårvintern 1558 väntade Maria på sitt barn. I maj var drottningen svårt sjuk, och det stod klart att hon inte var gravid. Maria led av feberattacker, huvudvärk, sömnlöshet och hon miste gradvis sin syn.[79] Under sommaren blev Maria sämre och hon smittades även med influensa.[80] I oktober var Elisabet redan igång med att planera för sitt trontillträde. Den 6 november utnämnde Maria officiellt Elisabet till sin efterträdare.[81][82] Elva dagar senare blev Elisabet drottning av England och Irland då Maria avled i St. James's Palace den 17 november 1558.[42] Maria blev 42 år gammal. Trots att Maria uttryckt en önskan att bli begravd bredvid sin mor placerades hon i ett gravvalv i Westminster Abbey den 14 december. Detta valv kom hon senare att få dela med Elisabet.[83] Den latinska inskriptionen på deras gravar lyder: Delande både rike och grav, här vilar vi, Elisabet och Maria, systrar, i hopp om återuppståndelsen"[84] Denna inskription kom till på befallning av Jakob I av England när han efterträdde Elisabet på tronen. Marias make Filip skrev, när han hört nyheten om hustruns död, i ett brev till sin syster i Spanien att:

” "Må Gud ha tagit emot henne i sin nåd! Jag beklagade i rimlig grad hennes bortgång" „
– .[85]

Eftermäle

Drottning Maria av Hans Eworth

Under sin uppväxt och i början av sin regering åtnjöt Maria stor popularitet bland den engelska befolkningen, särskilt bland dem som motsatte sig religiösa reformer. Den hårda behandling hon utsattes för av sin far och sin bror väckte sympatier.[86] Äktenskapet med Filip II var dock mäkta impopulärt och skadade drottningens anseende bland de egna undersåtarna. I äktenskapskontraktet sades det uttryckligen att England inte fick dras in i Spaniens krig, men detta kontrakt visade sig vara meningslöst. Filip kom att tillbringa det mesta av sin tid utanför England, och när hans hustru avlidit friade han istället till Elisabet. Hon betackade sig dock.[87]

De hårdhänta förföljelserna av reformerta ledde till att hon började kallas Bloody Mary. Om än historikerna tvistar om hur många som faktiskt avrättades för kätteri under Maria så är namnen på många framstående offer för förföljelserna kända: Thomas Cranmer, ärkebiskop av Canterbury; Nicholas Ridley, martyr och biskop av London, och reformivrarna John Rogers och Hugh Latimer. I den vittspridda och berömda Foxe's Book of Martyrs, utgiven av John Foxe år 1562, fem år efter Marias död, utmålas den avlidna drottningen som en ondskefull och blodtörstig tyrann.[88] Otaliga utgåvor av denna bok har kommit ut genom tiderna och den har spelat en stor roll för Marias eftermäle och att epitetet Bloody Mary har befästs.[89]

Titlar och heraldiskt vapen

Maria I:s vapen, det engelska statsvapnet delat med Filip II:s vapen

Liksom Henrik VIII och Edvard VI tilltalades Maria ömsom Majestät, ömsom Höghet eller ers Nåd. Ers majestät som Henrik VIII var den förste att använda mer konsekvent blev inte allenarådande tilltal till monarken förrän under Jakob I av England.[90]

När Maria uppsteg på tronen utropades hon till drottning med samma titlar som de manliga företrädarna: "Maria, av Guds nåde, Drottning av England, Drottning av Frankrike, Drottning av Irland, Fidei defensor, beskyddare av Church of England och Church of Ireland på jorden kyrkans Överhuvud" (Maria Dei Gracia Anglie, Francie et Hibernie Regina, Fidei Defensor, et in terra ecclesie Anglicane et Hibernice supremum caput). Stycket gällande "kyrkans överhuvud" stred mot Marias katolicism och från och med år 1554 använde hon den inte längre. År 1555 upphävdes den delen av hennes titel av parlamentet.[91].

Då Maria var gift med Filip II av Spanien kallades de Kung och Drottning av England. Deras offentliga, gemensamma, titlar återgav inte bara hennes utan även hans anspråk:"Filip och Maria, av Guds nåde, Kung och drottning av England, Frankrike, Neapel, Jerusalem och Irland, Trons försvarare, Furstar av Spanien och Sicilien, Ärkehertigar av Österrike, hertig och hertiginna av Milano, Burgund och Brabant, greve och grevinna av Habsburg, Flandern och Tyska Tyrolen." När Filip blev kung av Spanien ändrades titeln i enlighet med detta.[92]

Marias vapen var detsamma som det hennes företrädare använt alltsedan Henrik IV av England, fast Maria ibland inkorporerade makens vapen med sitt eget.

Anfäder

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Edmund Tudor
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Henrik VII av England
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Margareta Beaufort
 
 
 
 
 
 
 
 
Henrik VIII av England
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Edvard IV av England
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Elizabeth av York
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Elizabeth Woodville
 
 
 
Maria I av England
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan II av Aragonien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ferdinand II av Aragonien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Juana Enriquez
 
 
 
 
 
 
 
 
Katarina av Aragonien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan II av Kastilien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Isabella I av Kastilien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Isabella av Portugal
 
 
 


Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Mary I of England, 28 juli 2010.

Noter

  1. ^ [a b c] Williams, s. 195
  2. ^ Whitelock s.48
  3. ^ Whitelock s. 23
  4. ^ Weir s.15
  5. ^ Porter s. 33-35
  6. ^ Porter s. 35-36
  7. ^ Whitelock s. 37
  8. ^ Farquhar, Michael, 'A Treasure of Royal Scandals (Penguin Books, New York, 2001, ISBN 0739420259) s. 101
  9. ^ Whitelock s.33
  10. ^ Whitelock s. 32-33
  11. ^ Porter s. 70
  12. ^ Porter s. 30-31
  13. ^ Porter s. 31
  14. ^ Whitelock s. 37-38
  15. ^ Porter s. 69-70
  16. ^ Porter s. 70-72
  17. ^ Whitelock s. 41
  18. ^ Tredje Mosebok 18:16, från svenska upplagan av bibelsite.com
  19. ^ Porter s. 70-74
  20. ^ Porter s. 71
  21. ^ Porter s. 70-71
  22. ^ Whitelock s. 60-66
  23. ^ Whitelock s. 64 - 66
  24. ^ Whitelock s. 67 - 73
  25. ^ Whitelock s.83-89
  26. ^ Whitelock s. 112
  27. ^ Weir s. 238
  28. ^ Porter s.182-183
  29. ^ Somerset s.58
  30. ^ Whitelock s 136-139
  31. ^ Whitelock s.157-160
  32. ^ ”Mary I (r.1553-1558)”. History of the Monarchy. The Official Website of the British Monarchy. http://www.royal.gov.uk/HistoryoftheMonarchy/KingsandQueensofEngland/TheTudors/MaryI.aspx. Läst 29 juli 2010. 
  33. ^ Starkey s. 107
  34. ^ Whitelock s.170-173
  35. ^ Somerset s. 72
  36. ^ "On the Birthdate of Lady Jane Grey," Notes and Queries Vol. 54, nr. 3 (Sept 2007, University of Oxford Journals Press), s. 240-242; "A Further Note on the Birthdate of Lady Jane Grey," Notes and Queries Vol. 55, nr. 1 (Jun 2008).
  37. ^ ”Lady Jane Grey”. The British Monarchy - Official Website. http://www.royal.gov.uk/HistoryoftheMonarchy/KingsandQueensofEngland/TheTudors/Jane.aspx. Läst 23 april 2009. 
  38. ^ Loades 25.
  39. ^ ”England Under The Tudors: Bishop Stephen Gardiner, (c.1493-1555)”. Luminarium.org. 26 januari 2007. http://www.luminarium.org/encyclopedia/gardiner.htm. Läst 18 oktober 2009. 
  40. ^ Erickson s.99
  41. ^ Museo del Prado, Catálogo de las pinturas, 1996, p. 398-99 (#411), Ministerio de Educación y Cultura, Madrid, ISBN 8487317537
  42. ^ [a b c d] Williams, s. 201
  43. ^ Loades, 27.
  44. ^ Whitelock s.209
  45. ^ Whitelock s. 2
  46. ^ Whitelock s.239
  47. ^ Whitelock s. 227: ...that your Majesty as our only Queen, shall and may, solely use, have and enjoy the Crown and Sovereignty of, and over your Realms, Dominions and Subjects...in such sole and only estate, and in as large and ample form...after the hitheration of the said marriage and at all times during the same...
  48. ^ Whitelock s. 227-229
  49. ^ Whitelock s.238-239
  50. ^ Whitelock s.215: What I am, loving subjects, yet know your Queen, to whom, at my coronation, ye promised allegiance and obediance, I was then wedded to the realm, and to the laws of the same, the spousal ring whereof I wear here on my finger, and it never has and never shall be left of
  51. ^ Somerset, 49.
  52. ^ Loades, 28.
  53. ^ Whitelock s. 257 - 261
  54. ^ Loades s.29
  55. ^ Loades, 32.
  56. ^ Somerset, 66.
  57. ^ Neale, 53.
  58. ^ Whitelock s. 281
  59. ^ Erickson s.112
  60. ^ Porter s. 347
  61. ^ Whitelock s. 188, 192
  62. ^ Whitelock s. 268-269
  63. ^ Whitelock s. 131-133
  64. ^ Se till exempel Whitelock s. 271 - 274
  65. ^ Richard s. 196
  66. ^ Duffy s. 79
  67. ^ Richards s. 195-196
  68. ^ Duffy s. 91
  69. ^ [a b] Duffy s. 102
  70. ^ Duffy s. 102"
  71. ^ Duffy s. 103
  72. ^ ”The English Plantations”. AskAboutIreland and the Cultural Heritage Project. http://www.askaboutireland.ie/reading-room/history-heritage/architecture/Architecture/historical-periods-1/the-english-plantations/. Läst 29 juli 2010. 
  73. ^ Whitelock s. 271
  74. ^ Whitelock s.288 - 291
  75. ^ Whitelock s. 291-292
  76. ^ ”Queen Mary I of England quotes”. Queen Mary I of England. Thinkexist – citatbank. http://thinkexist.com/quotes/queen_mary_i_of_england/. Läst 29 juli 2010. [död länk]
  77. ^ Marnef, Guido (19 juni 2008). ”Gresham and Antwerp”. Gresham College, föreläsning av Professor Guido Marnef. Arkiverad från originalet den 19 december 2010. https://web.archive.org/web/20101219232811/http://www.gresham.ac.uk/event.asp?PageId=45&EventId=713. Läst 29 juli 2010. 
  78. ^ [a b] Hutchings, Michael (mars 1999). ”The Reign of Mary Tudor - A Reassessment” (på engelska). History Today. sid. 20-25. http://www.historytoday.com/MainArticle.aspx?m=17540&amid=17540. 
  79. ^ [a b] Whitelock s. 299-300
  80. ^ Whitelock s. 300
  81. ^ Neale, 59.
  82. ^ Somerset, 71.
  83. ^ Whitelock s.1
  84. ^ Regno consortes & urnâ, hîc obdormimus Elizabetha et Maria sorores, in spe resurrectionis.TudorHistory.com
  85. ^ Whitelock s. 303: May God have recieved her in His glory! I felt a reasonable regret at her death.
  86. ^ Porter s. 185 - 188
  87. ^ Somerset s. 119
  88. ^ Foxe, John (1848). Foxe's Book of Martyrs. http://www.sacred-texts.com/chr/martyrs/index.htm. Läst 29 juli 2010 
  89. ^ Fox Michael Joseph, London, 1999, John (1999). THE ACTS AND MONUMENTS OF THE CHRISTIAN CHURCH. sid. 89-91. http://www.exclassics.com/foxe/foxintro.htm. ”Extract from pp. 89-91 of the 1st edition, Michael Joseph, London, 1999. Copyright, and quoted by Mr. Paxman's permission, which is gratefully acknowledged” 
  90. ^ Till exempel finns det en lagtext, utgiven år 1519, där alla tre tilltalssätten används: Artikel 15 börjar "the Kinges Highness hath ordered," Artikel 16 börjar "the Kinges Majestie" och Artikel 17 börjar "the Kinges Grace."
  91. ^ England: Kings and Queens: 1066-1649. Läst 11-03-2010.
  92. ^ "Philip and Mary, by the grace of God, King and Queen of England, France, Kingdom of Naples, Kings of Jerusalem, and Ireland, Defenders of the Faith, Princes of Spain and Sicily, Archdukes of Austria, Dukes of Milan, Duke of Burgundy and Duke of Brabant, Counts of Habsburg, Count of Flanders and German Tyrol".

Tryckta källor

  • Duffy, Eamon, Fires of Faith: Catholic England Under Mary Tudor, (2008) ISBN 0300152167
  • Erickson, Carolly. Bloody Mary: The Life of Mary Tudor. (1993) ISBN 0-688-11641-8
  • Farquhar, Michael, 'A Treasure of Royal Scandals (2001), ISBN 0739420259
  • Hoyle, R.W. (2001). The Pilgrimage of Grace and the Politics of the 1530s Oxford University Press. ISBN 0199259062.
  • Loades, David M. Mary Tudor: A Life. (1992) ISBN 0-631-18449-X
  • Neale, J. E. (1954) [1934], Queen Elizabeth I: A Biography (reprint), London: Jonathan Cape, OCLC 220518 
  • Porter, Linda Katherine the Queen (2010) ISBN 0230710395
  • Richards, Judith M., Mary Tudor, (2009) ISBN 0415327210
  • Somerset, Anne (2003), Elizabeth I. (1st Anchor Books), London: Anchor Books, ISBN 0385721579 
  • Starkey, David Six Wives: The Queens of Henry VIII (2003) ISBN 0-06-000550-5
  • Weir, Alison, The Children of Henry VIII (1996) ISBN 0345407865
  • Whitelock, Anna, Mary Tudor: England's First Queen (2010) ISBN 978-1-4088-0078-2
  • Williams, Neville (1975, 1993). ”The Tudors”. i Fraser, Antonia (på engelska). The Lives of the Kings & Queens of England. London: Weidenfeld and Nicolson. sid. 168-215, 167-176. ISBN 0-297-83238-7 

Vidare läsning

Fakta

Skönlitteratur

Noter

Externa länkar


Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Maria_I_av_England&oldid=42122435”