Martorn
Från Wikipedia
| ?Martorn Status i Sverige: Starkt hotad |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Växtriket Plantae |
| Division: | Fröväxter Spermatophyta |
| Underdivision: | Gömfröväxter Angiospermae |
| Klass: | Trikolpater Eudicotyledonae |
| Ordning: | Apiales |
| Familj: | Flockblommiga växter Apiaceae |
| Släkte: | Martornssläktet Eryngium |
| Art: | Martorn E. maritimum |
|
|
|
| §Eryngium maritimum Auktor: L., 1753 |
|
 Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen
|
|
Martorn (Eryngium maritimum) är en art i martornssläktet och familjen flockblommiga växter.
Innehåll |
[redigera] Beskrivning
Martorn är en flerårig havsstrandväxt som är blågrå, tornig och kan bli upp till sex decimeter hög. Dess blad är tjocka, handflikiga med uppåtböjda nerver som i bladkanten övergår i tornar. Bladen har även ett skyddande vaxöverdrag som ger ett visst skydd mot torka. Martorn blommar från juli till augusti med små blåaktiga blommor, som sitter samlade i nästan svepebladsomgivna huvuden. Även svepebladen hos denna växt har tornar i kanten. Foderbladen är långa och sitter kvar på frukten. Den står sig även över vintern då dess rötter sträcker sig långt ned i marken för att komma åt vatten. Martorn har en slående likhet med en tistel, men de egentliga tistlarna tillhör familjen korgblommiga växter.
[redigera] Utbredning och biotop
Den förekommer oftast på havsstränder ovan högvattenlinjen, men ibland även på grusigare stränder, i Norden, runt Östersjön, på Brittiska öarna, i Västeuropa samt i Medelhavsområdet och runt Svarta havet. Denna art plus de andra nordiska arterna inom släktet är de enda som växer vid havet och martorn återfinns aldrig i inlandslokaler.
[redigera] Utbredning och status i Sverige
Den kan påträffas i sällsynta fall från Bohuslän till Gotland och Öland. Tidigare fanns den i sydvästra Blekinge. I Sverige är martorn sällsynt och är därför listad som starkt hotad (EN) på naturvårdsverkets rödlista över hotade arter i Sverige.
[redigera] Historik
Martorn beskrevs första gången 1753 då Linné hittade arten på norra Öland. Han menade att de första späda skotten smakade sparris, var urindrivande och fungerade uppmuntrande.
[redigera] Namn
Det vetenskapliga namnet Eryngium kommer av grekiskans eryngion som betyder getskägg och maritimum som kommer från latinets mare, som betyder hav, och syftar på artens förekomst vid havet.
[redigera] Synonymer
Martorn kallas även även kostertistel, manskraft, manstro, martorna, vanlig martorn eller äkta martorn.
[redigera] Källor
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Martorn.
