Slaget vid Midway

Slaget vid Midway Del av stillahavskriget under andra världskriget Amerikansk SBD Dauntless störtbombare från Hornet på väg att attackera den brinnande japanska kryssaren Mikuma för tredje gången den 6 juni 1942. Ägde rum 4–7 juni 1942 Plats Midwayöarna Resultat Avgörande amerikansk seger Stridande USA Japan Befälhavare Chester W. Nimitz Frank J. Fletcher Raymond A. Spruance Isoroku Yamamoto Kondo Nobutake Chuichi Nagumo Yamaguchi Tamon   † Yanagimoto Ryusaku   † Styrka 3 hangarfartyg ~25 stödfartyg 233 hangarfartygsbaserade flygplan 127 landbaserade flygplan 4 hangarfartyg 2 slagskepp ~15 stödfartyg (tunga och lätta kryssare, jagare) 248 hangarfartygsbaserade flygplan 16 sjöflygplan Deltog inte i slaget: 2 lätta kryssare 5 slagskepp ~41 stödfartyg (Yamamoto "huvudstyrka", Kondo "slagstyrka" plus "eskort" och "ockupationsstödstyrka") Förluster 1 hangarfartyg sänkt 1 jagare sänkt 150 flygplan förstörda 307 döda 4 hangarfartyg sänkta 1 kryssare sänkt 248 hangarfartygsbaserade flygplan förstörda 3 057 döda

Slaget vid Midway var ett slag under andra världskriget och utkämpades den 4-7 juni 1942. Endast en månad efter slaget om Korallhavet slog den amerikanska flottan tillbaka en japansk attack mot Midwayatollen, vilket kom att bli en vändpunkt för andra världskriget i Stilla havet.

Den japanska attacken mot Midway innehöll även en avledningsmanöver mot Alaska med en mindre flotta för att locka den amerikanska flottan i en fälla. Japanerna hoppades att kunna hämnas den amerikanska attacken på de japanska huvudöarna två månader tidigare (Doolittleräden), täppa till hålet i deras östra försvarslinje som skapades av det av amerikanerna kontrollerade Midway, förgöra den amerikanska Stillahavsflottan och möjligtvis också kunna inta Hawaii. Hade japanerna lyckats med sina mål med Midway skulle de då få herraväldet i Stilla Havet, då resten av den amerikanska flottan var stationerade på andra sidan jordklotet, i norra Atlanten. Liksom japanernas attack mot Pearl Harbor, så var detta slag inte ämnat i syftet att kunna inta det amerikanska fastlandet utan att frånta USA dess strategiska makt i Stilla Havet och lämna det vidöppet för japanerna att få herravälde över hela Stillahavsregionen.

Innan slaget

Midway i sig var inget viktigt mål för japanerna. De var mer intresserade av att ta Nya Kaledonien, Samoaöarna och Fiji för att på detta sätt isolera Australien och också utöka sitt territorium i sydöstra Stilla Havet. Men Midway var det fäste som amerikanerna hade som låg närmast Japan och därmed också starkt befäst.

Planen

Amiral Isoroku Yamamotos anfallsplan var komplicerad. Som de flesta av japanska flottans strategiska doktriner, var den utformad att locka stora delar av den amerikanska flottan till att äventyra sin situation. Yamamotos huvudstyrka av slagskepp och kryssare följde efter hans hangarfartyg och de skulle slå ut de skepp, som amerikanerna skickade till Midways undsättning. Genomförandet skyndades på för att svara på Doolittleräden, som genomfördes av amerikanska arméns B-25:or som startade från hangarfartyg och bombade Tokyo, en kraftig chock för japanerna, som visade att den japanska militären inte kunde förhindra attacker mot det japanska fastlandet. Yamamotos plan var baserad på att Enterprise och Hornet var de enda hangarfartygen, som vid denna tid fanns tillgängliga för de amerikanska Stillahavsstyrkona. Detta sedan japanerna bara en månad tidigare sänkt Lexington och allvarligt skadat Yorktown i slaget om Korallhavet. Dessutom var Saratoga på varv på den amerikanska västkusten för reparationer efter en torpedträff.

Den amerikanska upprustningen på Midway

I maj 1941 togs Midways flygfält i bruk och de stationerade följande flygstyrka där:

Amerikanska flottan

• 14 Catalina sjöflygplan
• 2 Catalinor som evakuerats från Nederländska Antillerna

Amerikanska flygvapnet

• 4 B-26 Marauder bombplan
• 17 B-17 Flying Fortress tunga bombplan

Amerikanska marinkåren

• 19 SBD Dauntless dykbombare
• 17 SB2U Vindicator dykbombare
• 21 Brewster Buffalo jaktflygplan
• 7 F4F Wildcat jaktflygplan

Amerikanska SBD Dauntless under slaget.

Amerikanska underrättelsetjänsten

USS Yorktown träffas.

Den amerikanska underrättelsetjänsten hade tillsammans med den brittiska och holländska lyckats knäcka den japanska koden (JN-25 - en krypteringskod) - så att man sedan en tid delvis kunde avlyssna den japanska kommunikationen. Koden hade ändrats till JN-25 strax före anfallet mot Pearl Harbor och man gjorde stora framgångar med att fullständigt knäcka den nya versionen. Det överflöd av material, som samlats in via radioavlyssning i samband med den japanska flottans desperata jakt på Doolittlerädens styrka, hjälpte ytterligare till att knäcka JN-25. I maj visste amerikanerna, att japanerna förberedde en offensiv, som skulle äga rum i början av juni och de hoppades, att man skulle kunna lägga sig i bakhåll för dem. Men en del av koden var fortfarande oklar. Punkten AF var tydligen huvudmålet för anfallet men man visste inte var AF låg någonstans. Vissa var övertygade om att det var Midway, medan andra (i huvudsak OP-20-G i Washington) menade, att det var de Aleutiska öarna utanför Alaska. Ett klurigt förslag från en ung officer vid namn Jasper Holmes hjälpte till att avslöja den japanska planen. Han bad befälhavaren på Midway att via radio kontakta Pearl Harbor och med hjälp av ett komprometterat krypto rapportera, att dricksvattnet började ta slut, eftersom vattenverket hade gått sönder. Ett meddelande som snart uppsnappades noterade, att AF hade problem med dricksvatten och att de skulle planera därefter. Man lyckades med denna krigslist identifiera punkt AF.

Det gick långsamt att dekryptera informationen från JN-25 och det var inte förrän i sista minuten som Chester Nimitz, befälhavare för Stilla havet (CINCPAC), hade tillräckligt med information för att kunna organisera bakhållet för anfallet mot Midway. Han hade tillgång till viceamiral William Halseys hangarstyrka - Task Force 16 - bestående av två hangarfartyg, som för tillfället stod under befäl av konteramiral Raymond A. Spruance då Halsey var drabbad av en hudsjukdom.

Nimitz hade även kallat tillbaka konteramiral Frank J. Fletcher och hans hangarstyrka från sydvästra Stilla Havet. Yorktown (CV-5) hade skadats allvarligt i slaget om Korallhavet men arbetarna vid varvet i Pearl Harbor jobbade dygnet runt för att få henne i stridsdugligt skick igen. På 72 timmar gick hon från att tillbringa en lång tid på varv till ett fungerade om ändå inte helt reparerat hangarfartyg. Flygdäcket var lagat, hela sektioner av skott var utbytta och en ny flygstyrka hade baserats på henne. Nimitz nonchalerade helt gängse procedurer för att få sitt tredje hangarfartyg i stridsdugligt skick. Efter endast tre dagar i en torrdocka seglade hon åter och skeppsbandet spelade "California, here I come". Reparationerna fortsatte även efter att Yorktown lämnat Hawaii som Fletchers flaggskepp i Task Force 17.

Efter sitt deltagande i slaget om Korallhavet hade det japanska hangarfartyget Zuikaku gått på varv i Chuuk på Karolinöarna och väntade dessutom på ersättning för de flygplan som förlorats. Shokaku var endast lätt skadat men väntade också på reparationer. Yamamotos brådska placerade spaningsubåtar på fel ställen, orsakade otillräckligt med tid för reparationer på Shokaku. Han placerade hangarfartygen i frontlinjen och slagskeppen på behörigt avstånd för att slå till, när slaget var avgjort (detta var typiskt förfarande på den tiden). Nimitz gick inte mot Aleuterna, som Yamamoto hade hoppats och Nagumos spaning gav ofullständiga uppgifter om de amerikanska flottstyrkorna. Han fick bland annat inte reda på Yorktowns närvaro, förrän det var försent. Yamamoto, vid tillfället till sjöss ombord på Yamato, skulle ändå inte kunna varna honom av rädsla att bryta radiotystnaden. Nimitz däremot visste hela tiden vart Nagumo var på väg och höll Fletcher informerad från sitt högkvarter på Pearl Harbor.

Slaget

Hiryu anfalls av B-17-bomplan (ungefär så här borde det sett ut för piloterna på störtbombarna).

Viceamiral Chuichi Nagumo startade det inledande luftattackerna mot Midway i gryningen den 4 juni. Det japanska flyget bombade och förstörde stora delar av amerikanernas bas. De amerikanska långdistansbombplanen, som var stationerade på Midway, gjorde flera anfall mot japanerna med bland andra B-17 plan, men de lyckades inte åsamka några större skador. De Midwaybaserade jaktpiloterna gjorde en stor insats i att försvara basen, trots att de flög i omoderna Brewster F2A plan. Anfallstyrkans ledare rapporterade till Nagumo, att ytterligare en anfallsvåg behövdes för att neutralisera fienden, innan japanerna kunde landsätta sina trupper på Midway. Under tiden som de japanska planen tankades och försågs med nya bomber och ammunition på hangarfartygen, attackerades dessa överraskande av flyg från Yorktown.

Efterspelet

Förlusten av fyra hangarfartyg och med endast Zuikaku och Shokaku kvar så stoppades den japanska expansionen i Stilla Havet och Japan fick gå på defensiven. Den japanska flottan förlorade flera av sina hangarfartyg och med dem många erfarna piloter, vilket japanerna aldrig återhämtade sig ifrån.

Inverkan på kriget

Slaget vid Midway var på många sätt en vändpunkt för västmakterna i andra världskrigets Stilla havsområde. I och med att Japans framryckningar hade stoppats, så var den omedelbara faran borta från USA:s västkust.

Upptäckter

Den 19 maj 1998 lyckades Robert Ballard och hans team av forskare och Midwayveteraner (även japaner deltog) hitta och fotografera vraket efter Yorktown, det amerikanska hangarfartyg som sänktes under slaget. Fartyget var förvånansvärt intakt efter att ha legat på havets botten sedan 1942. Mycket av utrustningen och målarfärgen var fortfarande synlig.

Källor

• Potter, E. B. (1976). Nimitz. Annapolis, MD: Naval Institute Press. ISBN 0-87021-492-6 

Litteratur

• Sylvest, Esben (2010). ”Slaget vid Midway”. Världens historia (nr. 8): sid. s. 52-59. ISSN 0806-4709.