Slaget om Guadalcanal

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget om Guadalcanal
Del av Stillahavskriget under Andra världskriget
Marines rest in the field on Guadalcanal.jpg
Amerikanska marinsoldater vilar på ett fält under slaget om Guadalcanal i november 1942.
Ägde rum 7 augusti 1942 - 9 februari 1943
Plats Guadalcanal, Salomonöarna
Utfall Strategisk allierad seger
Stridande
Allierade styrkor inkluderar:
 USA
 Australien
 Nya Zeeland
 Storbritannien
 Kejsardömet Japan
Befälhavare/ledare
USA Robert L. Ghormley
USA William F. Halsey
USA Richmond K. Turner
USA Alexander Vandegrift
USA Alexander Patch
Kejsardömet Japan Isoroku Yamamoto
Kejsardömet Japan Nishizo Tsukahara
Kejsardömet Japan Jinichi Kusaka
Kejsardömet Japan Hitoshi Imamura
Kejsardömet Japan Harukichi Hyakutake
Styrka
60 000 (markstyrkor) [4] 36 200 (markstyrkor) [5]
Förluster
7 100 döda
4 tillfångatagna
29 fartyg förlorade
615 flygplan förlorade[6]
31 000 döda
1 000 tillfångatagna
38 fartyg förlorade
683-880 flygplan förlorade[7]


Slaget om Guadalcanal, också känt under kodnamnet Operation Watchtower av de allierade, utspelades mellan den 7 augusti 1942 och den 9 februari 1943, på och omkring ön Guadalcanal i stillahavskriget under andra världskriget. Det var en del av de allierades strategiska plan att skydda konvojerna mellan USA, Australien och Nya Zeeland. Med start ett par månader efter slaget om Kokoda Track var det den andra stora offensiven av de allierade mot Kejsardömet Japan.[8]

Den 7 augusti 1942 påbörjade de allierade styrkorna, bestående av mestadels amerikanska trupper, sina landstigningar på öarna Tulagi och Florida (Nggela Sule) i södra Salomonöarna med målet att förhindra japanska trupper att använda öarna som baser för att störa de allierades konvojtransporter med proviant mellan USA, Australien och Nya Zeeland. De allierade hade även för avsikt att använda Guadalcanal och Tulagi som baser för att stödja fälttåget för att så småningom erövra eller nedkämpa den stora japanska basen vid RabaulNiu Briten. De allierade krossade de underlägsna japanska försvararna som hade ockuperat öarna sedan maj 1942 och tagit Tulagi och Florida samt ett flygfält (senare döpt Hendersonfältet) som var under uppbyggnad av japanerna på Guadalcanal.

Japanerna överraskades av den allierade offensiven och gjorde flera försök att återta Henderson Field i augusti och november 1942 av den amerikanska marinkåren. Amerikanska armén anslöt sig till försvaret i oktober. Tre stora fältslag, fem stora sjöslag och oavbrutna, nästan dagliga luftstrider kulminerade i det avgörande sjöslaget vid Guadalcanal i början av november 1942 där de sista japanska försöken gjordes för att landsätta tillräckligt med trupper för att återta Henderson Field. I december 1942 övergav japanerna fortsatta försök att återta Guadalcanal och evakuerade de resterande trupperna från ön den 7 februari 1943, mitt framför ögonen på den amerikanska 14:e armékåren, och lämnade ön i de allierades händer.

Fälttåget på Guadalcanal var en betydelsefull strategisk seger för de allierade med kombinerade truppslag över de japanska styrkorna i stillahavskriget. Japanerna hade nått kulmen för sina erövringar i Stilla havet och Guadalcanal markerade de allierades övergång från försvarsoperationer till strategiska offensiver i det kriget och början på offensiva operationer, däribland fälttågen i Salomonöarna, Nya Guinea och Centrala Stilla havet, vilket resulterade i Japans slutliga nederlag och slutet av andra världskriget.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Strategiska överväganden[redigera | redigera wikitext]

Den 7 december 1941 attackerade japanska styrkor USA:s stillahavsflotta vid Pearl Harbor, Hawaii. Attacken lamslog stora delar av den amerikanska slagskeppsflottan och framkallade ett öppet och formellt krigstillstånd mellan de två nationerna. De japanska ledarnas initiala mål var att oskadliggöra den amerikanska flottan, erövra besittningar som var rika på naturtillgångar och etablera strategiska militära baser för att försvara det japanska kejsardömet i Stilla havet och Asien. För att närma sig dessa mål erövrade japanska trupper Filippinerna, Thailand, Malaya, Singapore, Nederländska Ostindien, Wake, Gilbertöarna, Niu Briten och Guam. De som anslöt sig med USA i kriget mot Japan var resterna av de allierade styrkorna, av vilka många, inklusive Storbritannien, Australien och Nederländerna, också hade attackerats av Japan.[9]

Japanskt herravälde i västra Stilla havet mellan maj och augusti 1942. Guadalcanal är beläget i det nedersta högra mittendelen av kartan.

Två japanska försök att bibehålla det strategiska initiativet och utöka sitt yttre försvarsverk i syd och centrala delen av Stilla havet omintetgjordes genom sjöslagen vid Korallhavet respektive Midway. Midway var inte bara de allierades första stora seger mot det tidigare obesegrade japanerna, utan reducerade Japans hangarfartygsstyrkors offensiva förmågor markant. Fram till dess hade de allierade agerat defensivt i Stilla havet, men dessa strategiska segrar bidrog med möjligheten att överta det strategiska initiativet från Japan.[10]

De allierade valde Salomonöarna (ett brittiskt protektorat), uttryckligen Guadalcanal, Tulagi och Florida i södra Salomonöarna som ett första mål.[11] Den japanska flottan hade ockuperat Tulagi i maj 1942 och upprättat en bas för sjöflygplan i närheten. De allierades bekymmer växte i början av juli 1942 när den japanska flottan började upprätta ett stort flygfält vid Lunga Point på närbelägna Guadalcanal. I augusti 1942 fanns omkring 900 man ur japanska flottan på Tulagi och närliggande öar och 2 800 man (varav 2 200 koreaner och japanska byggnadsspecialister) på Guadalcanal. Dessa baser skulle skydda Japans stora bas vid Rabaul när de var klara, hota de allierades proviant- och kommunikationslinjer samt etablera en truppsamlingsplats för en planerad offensiv mot Fiji, Nya Kaledonien och Samoa (Operation FS). Japanerna planerade att utplacera 45 jaktflygplan och 60 bombflygplan på Guadalcanal när flygfältet stod klart. Dessa flygplan skulle förse japanska flottstyrkor med flygstöd under frammarsch i södra Stilla havet.[12]

De allierades plan att invadera södra Salomonöarna tänktes ut av den amerikanske amiralen Ernest King, högste befälhavare för United States Fleet. Han förespråkade offensiv för att förhindra att öarna blev japanska baser, varifrån de kunde hota proviantrutterna mellan USA och Australien och för att använda dem som utgångspunkt. Med Roosevelts underförstådda samtycke förespråkade King även invasionen av Guadalcanal. När den amerikanske armégeneralen George C. Marshall motsatte sig det här tillvägagångssättet och vem som skulle leda operationen, konstaterade King att flottan och marinkåren skulle genomföra operationen själva, och beordrade amiral Chester W. Nimitz att fortsätta med de förberedande planerna. King vann till slut dispyten och invasionen sattes i verket uppbackad av den högsta militärledningen.[13]

Guadalcanal skulle genomföras i kombination med en allierad offensiv i Nya Guinea under Douglas MacArthurs befäl för att erövra Amiralitetsöarna och Bismarckarkipelagen, inklusive den stora japanska basen vid Rabaul. Det slutgiltiga målet var en amerikansk återerövring av Filippinerna.[14] Amerikanska Joint Chiefs of Staff skapade "Insatsområde södra Stilla havet" (engelska: South Pacific theater), med viceamiral Robert L. Ghormley som befälhavare den 19 juni 1942, för att leda offensiven i Salomonöarna. Amiral Chester W. Nimitz, baserad vid Pearl Harbor, utnämndes till högste allierad befälhavare för stillahavsstyrkorna.[15]

Flygfältet vid Lunga PointGuadalcanal under konstruktion av japanerna och rekryterade koreanska arbetare i juli 1942.

Stridsgrupp[redigera | redigera wikitext]

Som förberedelse för den kommande offensiven i Stilla havet i maj 1942, beordrades den amerikanske generalmajoren Alexander Vandegrift att flytta sin 1:a marindivision från USA till Nya Zeeland. Andra allierade land-, sjö- och flygenheter skickades till Fiji, Samoa, Nya Hebriderna och Nya Kaledonien för att etablera baser.[16] Espiritu Santo, Nya Hebriderna, valdes som högkvarter och huvudbas för offensiven med kodnamnet Operation Watchtower, med inledningsdatum den 7 augusti 1942. Först planerades den allierade offensiven att endast omfatta Tulagi och Santa Cruzöarna och inte Guadalcanal. Dock efter att allierad rekognoscering upptäckt det japanska flygfältet under uppbyggnad på Guadalcanal, lades ön till i planerna och operationen för Santa Cruzöarna slopades (till slut).[17] Japanerna var medvetna om de storskaliga allierade truppförflyttningarna i södra Stilla havet genom signalspaning, men drog slutsatsen att de allierade förstärkte Australien eller möjligen Port Moresby i Nya Guinea.[18]

Styrkan för Operation Watchtower omfattade 75 örlog- och transportfartyg (däribland fartyg från både USA och Australien), samlade nära Fiji den 26 juli 1942, och deltog i en landstigningsövning innan man utgick mot Guadalcanal den 31 juli.[19] Befälhavare på plats för den allierade expeditionsstyrkan var den amerikanske viceamiralen Frank Fletcher (flaggskepp hangarfartyget USS Saratoga). Befälhavare över amfibiestyrkorna var amerikanske konteramiralen Richmond K. Turner. Vandegrift ledde det 16 000 man stora infanteriet (primärt amerikanska marinsoldater) avsatta för landsstigningarna.[20]

De trupper som skickades till Guadalcanal var nyss utkomna från utbildning och beväpnade med gamla gevär med slutstycksmekanism och en mager 10 dagars förbrukning av ammunition. På grund av behovet av att få dem i strid snabbare hade operationsplanerarna minskat deras provianter från en 90 dagars förbrukning till endast 60 dagar. Trupperna i 1:a marindivisionen började hänvisa den kommande striden som "Operation Shoestring" (Operation Otillräcklig).[21]

Landstigningar[redigera | redigera wikitext]

Rutter för de allierades amfibiestyrkors landstigningar på Guadalcanal och Tulagi den 7 augusti 1942.

Dåligt väder gjorde att den allierade expeditionsstyrkan kunde anlända i närheten av Guadalcanal osedda av japanerna på morgonen den 7 augusti.[22] (Masaichiro Miyagwa, en japansk försvarare stationerad på Tanambogo som tillfångatogs av amerikanska styrkor (en av fyra japaner av 3 000 stationerade i området som överlevde striden), skrev att fyra japanska patrullplan sändes ut från Florida Island dagligen i form av ett propellerplan, flygande nordost, öster, sydost och söder om Florida Island för att rekognoscera fiendens verksamhet. Han skrev, att på grund av dåliga väderförhållanden undgick den invaderande allierade armadan upptäckt, och att om invasionsflottan blivit upptäckt en eller två dagar före den 7 augusti, skulle den allierade flottan, med dess långsamma transportbåtar, med största sannolikhet ha förstörts.)[23]

Landstigningsstyrkan delades i två grupper, med en grupp som attackerade Guadalcanal och en Tulagi, Floridaöarna samt närliggande öar.[24] De allierades örlogsfartyg bombarderade landstigningsstränderna medan flyg från de amerikanska hangarfartygen bombade japanska positioner på öarna och förstörde 15 japanska sjöflygplan vid deras bas nära Tulagi.[25]

Tulagi och två närliggande öar, Gavutu och Tanambogo, attackerades av 3 000 amerikanska marinsoldater.[26] Japanska flottans 886 man starka manskap som bemannade flott- och flygbaser på de tre öarna gjorde hårt motstånd.[27] Marinsoldaterna säkrade alla tre öar utan större svårigheter; Tulagi den 8 augusti, Gavutu och Tanambogo den 9 augusti.[28] De japanska försvararna dödades näst intill sin sista man, medan marinkåren förlorade 122 man.[29]

Till skillnad mot Tulagi, Gavutu och Tanambogo mötte landstigningarna på Guadalcanal mycket mindre motstånd. Klockan 09:10 den 7 augusti landsteg Vandegrift och 11 000 amerikanska marinsoldater på Guadalcanal mellan Koli Point och Lunga Point. Under framryckning mot Lunga Point mötte man inget motstånd förutom "tilltrasslad" regnskog, och man gjorde halt för natten ungefär 900 meter från flygfältet vid Lunga Point. Nästa dag mötte man igen lite motstånd och marinsoldaterna avancerade hela vägen till Lunga River och säkrade flygfältet klockan 16:00 den 8 augusti. Japanska förband med byggarbetare och soldater under kapten Kanae Monzens befäl hade övergett flygfältet i panik efter bombardemanget från de allierades örlogsfartyg och bombplan. Man hade flytt ungefär 5 km västerut till Matanikau River och området kring Point Cruz och lämnat mat, proviant, byggnadsutrustning, fordon och 13 man döda bakom sig.[30]

Amerikanska marinsoldater landstiger på Guadalcanal den 7 augusti 1942.

Under landstigningsoperationerna den 7 augusti och 8 augusti, attackerade japanska sjöflygplan, baserade på Rabaul under Sadayoshi Yamadas befäl, de allierades amfibiestyrkor flera gånger, och satte det amerikanska transportfartyget USS George F. Elliott i brand (som sjönk två dagar senare) och skadade jagaren USS Jarvis kraftigt.[31] Under två dagars flygstrider förlorade japanerna 36 flygplan, USA förlorade 19, i både strid och i olyckor, däribland 14 hangarfartygsbaserade flyg.[32]

Efter dessa sammanstötningar bekymrade Fletcher sig för förlusterna av sina hangarfartygbaserade stridsflyg, han oroade sig över hoten mot sina hangarfartyg från fortsatte japanska luftattacker och besvärade sig över sina fartygs bränslenivåer. Fletcher drog sig tillbaka från området kring Salomonöarna med sin hangarfartygsstyrka på kvällen den 8 augusti.[33] Som ett resultat av förlusten av hangarfartygbaserat flygstöd bestämde Turner sig för att dra tillbaka sina fartyg från Guadalcanal, detta trots att mindre än hälften av provianten och den tunga utrustningen som trupperna i land behövde, hade lastats av.[34] Turner planerade dock att lasta av så mycket av provianten som möjligt på Guadalcanal och Tulagi under natten mot den 9 augusti för att sedan avgå med sina fartyg under morgonen.[35]

Slaget om Savo Island[redigera | redigera wikitext]

Den natt då transportfartygen lastade av överraskades och besegrades två grupper med allierade kryssare och jagare under brittiske konteramiralen Victor Crutchleys befäl, av en japansk styrka bestående av sju kryssare och en jagare från 8:e flottan, baserade vid Rabaul och Kavieng under befäl av japanske viceamiralen Gunichi Mikawa. En australiensisk och tre amerikanska kryssare sänktes, samt en amerikansk kryssare och två jagare skadades i slaget om Savo Island. En japansk kryssare utstod måttliga skador. Mikawa, ovetande om att Fletcher lämnat området med sina hangarfartyg, drog sig genast tillbaka till Rabaul utan att ha försökt attackera de nu oskyddade transportfartygen. Mikawa bekymrade sig för amerikanska luftattacker i dagsljus om han stannade i området. Turner drog tillbaka alla återstående allierade flottstyrkor på kvällen den 9 augusti och lämnade marinsoldaterna i land utan mycket av den tunga utrustningen, provianten och trupper som fortfarande befann sig ombord på transportfartygen. Mikawas beslut att inte attackera de allierade transportfartygen när han hade möjligheten, skulle dock visa sig bli ett avgörande strategiskt misstag.[36]

Inledande operationer[redigera | redigera wikitext]

Inledande amerikanskt försvar runt flygfältet vid Lunga Point, Guadalcanal, 12 augusti 1942.
Karta som visar amerikanska marinsoldaters attacker väster om Matanikau River den 19 augusti.

11 000 marinsoldater på Guadalcanal koncentrerades i början till att formera en lös försvarslinje runt Lunga Point och flygfältet. Man flyttade provianten inom försvarslinjen och färdigställde flygfältet. Efter fyra dagars intensiv kraftansträngning hade provianten flyttats från landstigningsstränderna till spridda förrådsplatser inom försvarslinjen. Man började genast arbeta på flygfältet huvudsakligen med hjälp av tillvaratagen japansk utrustning. Den 12 augusti döptes flygfältet till Henderson Field efter piloten Lofton R. Henderson som dödades under slaget vid Midway. Den 18 augusti var flygfältet redo för användning.[37] Matransoner för fem dagar hade fraktats i land från transportfartygen som tillsammans med beslagtagen japansk proviant gav marinsoldaterna totalt 14 dagars matransoner.[38] För att spara på maten gavs två portioner till trupperna per dag.[39] Allierade trupper konfronterades med hårda påfrestningar av dysenteri kort efter landstigningarna och i mitten av augusti var femte marinsoldat drabbad. Tropiska sjukdomar skulle påverka båda sidors stridsförmågor under fälttåget. Trots att några av de koreanska byggnadsarbetarna överlämnade sig till marinsoldaterna hade de flesta av den resterande japanska och koreanska personalen samlats precis väster om försvarslinjen Lunga på den västra sandbanken om Matanikau River där man livnärde sig huvudsakligen på kokosnötter. En japansk utpost lokaliserades också vid Taivu Point, ungefär 35 km öster om försvarslinjen Lunga. Den 8 augusti landssatte en japansk jagare från Rabaul 113 marinsoldater i området kring Matanikau.[40]

På kvällen den 12 augusti landsattes en båt bestående av en amerikansk spaningstrupp på 25 man under överstelöjtnant Frank Goettges befäl väster om försvarslinjen Lunga mellan Point Cruz och Matanikau River. Det var ett spaningsuppdrag men man hade också för avsikt att kontakta en grupp japanska trupper som amerikanska styrkor trodde var villiga att ge upp. Kort efter att patrullen landsatts attackerades den av en pluton japanska marinsoldater som nästan helt och hållet utplånade patrullen.[41]

Som svar på detta, skickade Vandegrift den 19 augusti ut tre kompanier ur 5:e marinregementet, för att attackera japanska truppkoncentrationer väster om Matanikau. Ett kompani framryckte och attackerade över sandrevet vid Matanikaus mynning medan ett annat korsade floden 1000 meter inlands och attackerade de japanska styrkorna vid byn Matanikau. Det tredje kompaniet landsattes med båt längre västerut och attackerade byn Kokumbuna. Efter att under kort tid ockuperat de två byarna återvände de tre marinkompanierna till försvarslinjen Lunga. Man hade lyckats döda ungefär 65 japanska soldater och förlorat fyra av sina egna. Dessa strider, som i bland brukar benämnas "Första slaget vid Matanikau", var de första av flera stora strider omkring Matanikau River under fälttåget.[42]

Den 20 augusti levererade hangareskortfartyget USS Long Island två skvadroner marinflyg till Henderson Field. En var en skvadron om 19 Grumman F4F Wildcats och den andra en skvadron om 12 SBD Dauntless. Flygplanen vid Henderson blev kända som "Cactus Air Force" (CAF) efter de allierades kodnamn för Guadalcanal. De sattes i strid nästa dag när man attackerade en av de nästan dagliga japanska flygbombräderna. Den 22 augusti anlände fem av arméns P-400 Airacobras och deras piloter till Henderson Field.[43]

Slaget vid Tenaru[redigera | redigera wikitext]

Döda japanska soldater på sandrevet vid mynningen till Alligator Creek, Guadalcanal efter slaget vid Tenaru.

Som svar på de allierades landstigningar på Guadalcanal utsågs av det Kejserliga Högkvarteret den japanska 17:e armén för uppdraget att ta tillbaka Guadalcanal. 17:e armen var en truppavdelning av kårstorlek baserad vid Rabaul under generallöjtnant Harukichi Hyakutakes befäl. Armén skulle stödjas av japanska flottenheter, däribland Kombinerade flottan under Isoroku Yamamotos befäl som hade högkvarteret på Truk. Den 17:e armén var vid den tiden djupt involverad i det japanska fälttåget på Nya Guinea och hade bara några få förband tillgängliga. Av dem var 35:e infanteribrigaden under generalmajor Kiyotake KawaguchiPalau, 4:e (Aoba) infanteriregementet på Filippinerna och det 28:e (Ichiki) infanteriregementet under överste Kiyonao Ichikis befäl på transportfartyg i närheten av Guam. Dessa olika förband började genast röra sig mot Guadalcanal via Truk och Rabaul och Ichikis regemente som var närmast kom fram till området först. En "första del" av Ichikis förband som bestod av 917 soldater landsattes från jagare vid Taivu Point öster om försvarslinjen Lunga efter midnatt den 19 augusti. Därefter gick de 14 kilometers nattmarsch västerut mot de amerikanska marinsoldaternas försvarslinje.[44][45] Robert Leckie, som var på Guadalcanal, erinrar sig händelserna i slaget vid Tenaru i sin bok Helmet For My Pillow; "Alla hade glömt striden och tittade på blodbadet, då rop hördes uppåt linjen. En grupp japaner kastade sig fram längs den motsatta flodbädden, rusande i vår riktning. Deras framträdande överraskade alla så att inga skott avlossades."[46]

Ichiki underskattade de allierades styrkor på Guadalcanal och ledde ett frontalangrepp under nattetid mot marinsoldaternas positioner vid Alligator Creek (ofta benämnt "Ilu River" på amerikanska marinkårens kartor) på den östra delen av försvarslinjen Lunga tidigt på morgonen den 21 augusti. Ichikis anfall slogs ned med stora japanska förluster i vad som skulle komma att kallas slaget vid Tenaru. Efter gryningen gjorde marinsoldaterna ett motanfall mot Ichikis överlevande trupper och dödade många fler av dem, inklusive Ichiki. Totalt överlevde bara 128 man slaget av de ursprungliga 917 medlemmarna ur första delen av Ichikis regemente. De överlevande återvände till Taivu Point och underrättade 17:e arméns högkvarter om nederlaget och inväntade vidare förstärkningar på order från Rabaul.[47]

Slaget om östra Salomonöarna[redigera | redigera wikitext]

Då slaget vid Tenaru befann sig i sitt slutskede var japanska förstärkningar redan på väg. Tre långsamtgående transportfartyg lämnade Truk den 16 augusti med 1 400 soldater ombord från Ichikis (28:e) infanteriregemente och 500 marinsoldater från Yokosukas (5:e) speciallandstigningsstyrka.[48] Transportfartygen bevakades av 13 krigsfartyg under befäl av japanske konteramiralen Raizo Tanaka, som planerade att landsätta trupperna på Guadalcanal den 24 augusti.[49] För att täcka trupperna vid landstigningarna och understödja operationen att återta Henderson Field från allierade styrkor, beordrade Yamamoto Chuichi Nagumo att göra ett utfall med en hangarfartygsstyrka från Truk den 21 augusti för att bege sig mot södra Salomonöarna. Nagumos styrka bestod av tre hangarfartyg och 30 andra krigsfartyg.[50]

Samtidigt närmade sig tre stridsgrupper Guadalcanal med hangarfartyg under Fletchers befäl för att möta de japanska offensiverna. Den 24 och 25 augusti utkämpade de två hangarfartygsstyrkorna slaget om östra Salomonöarna vilket resulterade i att de båda flottorna retirerade från området efter att ha tillfogats vissa skador. Japanerna förlorade ett lätt hangarfartyg. Tanakas konvoj tvingades dirigera om till Shortland Islands i norra Salomonöarna för att överföra överlevande trupper till jagare och för senare avlämning på Guadalcanal. Detta efter att man tagit svåra skador under slaget från en luftattack av flyg ur Cactus Air Force (CAF) från Henderson Field. Ett transportfartyg hade bland sänkts under anfallet.[51]

Luftstrider över Henderson Field och förstärkningar av försvarslinjen[redigera | redigera wikitext]

Amerikanska marinkårens jaktplan av modell F4F Wildcat lyfter från Henderson Field för att anfalla inkommande japanska flyg i slutet av augusti eller början av september 1942.

Under hela augusti anlände små grupper av amerikanska flyg och deras besättningar till Guadalcanal. I slutet av augusti fanns 64 flygplan av olika modeller stationerade vid Henderson Field.[52] Den 3 september anlände befälhavaren för 1:a marinflygflottiljen, brigadgeneral Roy S. Geiger, med sin stab och tog befälet över alla flygoperationer vid Henderson Field.[53] Luftstrider mellan allierade flygplan vid Henderson och japanska bombplan och stridsflygplan från Rabaul fortsatte nästan dagligen. Mellan 26 augusti och 5 september förlorade amerikanerna omkring 15 flygplan medan japanerna förlorade ungefär 19. Mer än hälften av de nedskjutna amerikanska flygplansbesättningarna räddades medan de flesta av de japanska aldrig hämtades. Den åtta timmars tur- och returresan från Rabaul till Guadalcanal, totalt ungefär 1 800 km, hindrade allvarligt japanska försök att etablera överlägsenhet i luften över Henderson Field. Australiska kustbevakare på öarna Bougainville och New Georgia kunde ofta i förväg meddela allierade styrkor på Guadalcanal om inkommande japanska flygangrepp. Detta gjorde att amerikanska stridsflygplan kunde lyfta och positionera sig själva för att kunna attackera japanska bomb- och jaktplan när de närmade sig ön. Följaktligen förlorade japanska flygstyrkor sakta ett utmattningskrig i skyarna över Guadalcanal.[54]

Vid den här tidpunkten fortsatte Vandegrift att dirigera kraftansträngningar för att förstärka och förbättra försvarslinjen Lunga. Mellan den 21 augusti och 3 september omgrupperade han tre marinbataljoner, däribland 1:a rädbataljonen under Merritt A. Edsons befäl (Edson's Raiders) och 1:a fallskärmsbataljonen från Tulagi och Gavutu till Guadalcanal. Dessa förband ökade truppantalet med 1 500 man från Vandegrifts ursprungliga 11 000 som försvarade Henderson Field.[55] 1st Parachute Battalion som förlorat många man under slaget om Tulagi och Gavutu–Tanambogo i augusti, placerades under Edsons befäl.[56] Den andra omgrupperade bataljonen, 1:a bataljonen, 5:e marinregementet (1/5), landsattes med båt väster om Matanikau nära byn Kokumbuna den 27 augusti med uppdraget att attackera japanska förband i området, ungefär som i de första striderna vid Matanikau den 19 augusti. Dock i det här fallet hindrades marinsoldaterna av svår terräng, värme och välplacerade japanska försvarsställningar. Nästa morgon upptäckte marinsoldaterna att de japanska försvararna hade lämnat sina positioner under natten så man återvände till försvarslinjen Lunga med båt.[57] 20 japaner och tre amerikanska marinsoldater dödades i striderna.[58]

Små allierade flottkonvojer anlände till Guadalcanal den 23 augusti, 29 augusti, 1 september och 8 september för att tillhandahålla mer mat, ammunition, flygbränsle och flygplanstekniker till marinsoldaterna vid Lunga. Konvojen som anlände den 1 september förde med sig byggnadsingenjörssoldater för att underhålla och förbättra Henderson Field.[59]

Tokyoexpressen[redigera | redigera wikitext]

Japanska trupper lastas ombord på en jagare för att gör en "Tokyo Express" till Guadalcanal.

Den 23 augusti nådde Kawaguchis 35:e infanteribrigad Truk och lastades ombord på långsamtgående transportfartyg för resten av resan till Guadalcanal. De skador som Tanakas konvoj ådragit sig under slaget vid östra Salomonöarna ledde till att japanerna omprövade besluten att försöka leverera mer trupper till Guadalcanal genom långsamtgående transporter. Istället skickades de fartyg som transporterade Kawaguchis soldater till Rabaul. Därifrån planerande japanerna att transportera Kawaguchis män till Guadalcanal med jagare från truppsamlingsplatsen vid den japanska flottbasen på Shortland Islands. De japanska jagarna brukade vanligtvis kunna göra rundturer via "The Slot" (New Georgia Sound) till Guadalcanal och tillbaka på en enda natt under hela fälttåget för att minimera sin exponering för allierade flyganfall. De kom att kallas "Tokyo Express" av de allierade styrkorna och fick beteckningen "Råttransporten" (Rat Transport) av japanerna.[60] Genom att överlämna trupperna på detta sätt förhindrades dock att det mesta av den tunga utrustning och förnödenheter, såsom tungt artilleri, fordon och mycket mat och ammunition, från att transporteras till Guadalcanal tillsammans med dem. Dessutom uppehölls jagarna av denna verksamhet som den kejserliga japanska flottan desperat behövde i handelsförsvar. Antingen oförmåga eller ovilja förhindrade allierade militära befälhavare från att utmana japanska flottstyrkor på natten, så japanerna kontrollerade haven runt Salomonöarna under denna tid. Dock var alla japanska fartyg kvar inom räckhåll för flygplan från Henderson Field under dagsljus, cirka 320 km, i stor fara för flyganfall. Denna taktiska situation förelåg de nästkommande månaderna i fälttåget.[61]

Mellan 29 augusti och 4 september kunde olika japanska lätta kryssare, jagare och patrullbåtar landsätta nästan 5 000 soldater vid Taivu Point, inklusive de flesta av den 35:e infanteribrigaden, en stor del av Aoba (4:e) regementet och resten av Ichikis regemente. General Kawaguchi, som landsteg med Tokyoexpressen vid Taivu Point den 31 augusti, gavs befälet över alla japanska styrkor på Guadalcanal.[62] En pråmkonvoj tog ytterligare 1 000 soldater av Kawaguchis brigad, under överste Akinosuke Okas befäl till Kamimbo väster om försvarslinjen Lunga.[63]

Slaget vid Edson's Ridge[redigera | redigera wikitext]

Överstelöjtnant Merritt A. Edson (här fotograferad som generalmajor) som ledde marinkårsstyrkorna i slaget vid Edson's Ridge.

Den 7 september utfärdade Kawaguchi sin anfallsplan för att "krossa och förinta fienden i närheten av Guadalcanals flygfält". Kawaguchis anfallsplan krävde att hans styrkor, uppdelade i tre divisioner, närmade sig försvarslinjen Lungas inland, och skulle avslutas med ett överraskande nattanfall. Okas styrkor skulle anfalla försvarslinjen från väster medan Ichikis andra echelongrupp, nu omdöpt till Kuma-bataljonen, skulle anfalla från öster. Huvudanfallet skulle utföras av Kawaguchis "mittgrupp", som uppgick till 3 000 man i tre bataljoner från djungeln söder om försvarslinjen Lunga.[64] Den 7 september hade de flesta av Kawaguchis trupper avgått från Taivu för att börja marschera mot Lunga Point längs kusten. Omkring 250 japanska soldater stannade kvar för att bevaka brigadens försörjningsbas vid Taivu.[65]

Under tiden medförde inhemska spejare under ledning av kustbevakaren Martin Clemens, befälhavaren för Solomon Islands Protectorate Defense Force, och den brittiska distriktsofficeren för Guadalcanal, rapporter till amerikanska marinkårssoldater om japanska trupper vid Taivu, nära byn Tasimboko. Edson planerade en räd mot de japanska trupperna koncentrerade vid Taivu.[66] Den 8 september, efter blivit avsläppt nära Taivu med båt, erövrade Edsons män Tasimboko medan de japanska försvararna retirerade in i djungeln.[67] I Tasimboko upptäckte Edsons trupper Kawaguchis proviantförråd som bland annat innehöll stora lager av mat, ammunition, medicinsk utrustning och en kraftfull kortvågsradio. Efter att ha förstört allt inom synhåll, med undantag för vissa dokument och utrustning som togs tillbaka med dem, återvände marinsoldaterna till försvarslinjen Lunga. De högar av proviant tillsammans med informationen i de beslagtagna dokumenten, informerade marinsoldaterna om att minst 3 000 japanska trupper fanns på ön och uppenbarligen planerade ett anfall.[68]

Edson, tillsammans med överste Gerald C. Thomas, Vandegrifts stabschef, trodde korrekt att den japanska attacken skulle komma på en smal, gräsbevuxen, 900-meter lång korallås som löpte parallellt med Lunga River och låg alldeles söder om Hendersonfältet. Åsen, som kallas Lunga Ridge, utgjorde en naturlig väg för att rycka fram mot flygfältet. Åsen dominerade det omgivande området och var då nästan försvarslös. Den 11 september grupperade sig 840 man ur Edsons bataljon på och kring åsen.[69]

Karta över försvarslinjen Lunga på Guadalcanal som visar de japanska styrkornas tillfartsvägar och platserna för de japanska anfallen under slaget. Okas anfall var i väster (vänster), Kuma-bataljonen anföll från öster (höger) och mittengruppen anföll "Edson's Ridge" (Lunga Ridge) i nedre mittendelen av kartan.

Mot natten till den 12 september attackerade Kawaguchis första bataljon deltagarna i räden mellan Lunga River och Lunga Ridge, och tvingade ett marinkårskompani att dra sig tillbaka till åsen innan anfallet stoppades för natten. Nästa natt mötte 3 000 man ur Kawaguchis brigad 830 marinsoldater ur Edsons bataljon, plus en samling av lätt artilleri. Den japanska attacken inleddes strax efter mörkrets inbrott, då Kawaguchis första bataljon anföll Edsons högra flank, strax väster om åsen. Efter att ha brutit igenom marinsoldaternas linjer stoppades bataljonens anfall så småningom av marina förband som vaktade den norra delen av åsen.[70]

Två kompanier från Kawaguchis andra bataljon stormade upp på södra kanten av åsen och tryckte tillbaka Edsons trupper till kulle 123 på den centrala delen av åsen. Hela natten, med marinsoldater på denna position, med stöd av artilleri, nedkämpades våg efter våg av japanska frontalattacker, varav vissa resulterade i strider man mot man. Japanska förband som nästlade sig förbi åsen till kanten av flygfältet slogs också tillbaka. Attacker från Kuma-bataljonen och Okas förband på andra platser längs försvarslinjen Lunga slogs även de tillbaka. Den 14 september ledde Kawaguchi de överlevande från sin sönderslagna brigad på en fem dagars marsch västerut till Matanikaudalen för att ansluta till Okas förband.[71] Sammanlagt dödades 850 man ur Kawaguchis styrkor och 104 amerikanska marinsoldater.[72]

Den 15 september fick Hyakutake på Rabaul kännedom om Kawaguchis nederlag och vidarebefordrade nyheten till det Kejserliga Högkvarteret i Japan. I ett krismöte drog höga japanska armé- och flottmedlemmar i kommandostaben slutsatsen att Guadalcanal kan utvecklas till den avgörande striden i kriget. Resultatet av slaget började få en strategisk inverkan på japanska operationer i andra delar av Stilla havet. Hyakutake insåg att för att kunna skicka tillräckligt med trupper och materiel för att besegra de allierade på Guadalcanal, kunde han inte samtidigt understödja den stora pågående japanska offensiven på Kokoda TrackNya Guinea. Hyakutake, i enighet med Högkvarteret, beordrade sina trupper på Nya Guinea, som var 48 km från sitt mål Port Moresby att retirera tills "Guadalcanalfrågan" var löst. Hyakutake vidtog åtgärder för att sända fler trupper till Guadalcanal för ett nytt försök att återta Hendersonfältet.[73]

Förstärkningar[redigera | redigera wikitext]

Det amerikanska hangarfartyget Wasp i lågor efter träffats av en japansk torped den 15 september.

När japanerna omgrupperade väster om Matanikau, koncentrerades de amerikanska styrkorna till en förstärkning av försvarslinjen Lunga. Den 14 september flyttade Vandegrift ännu en bataljon, den 3:e bataljonen, 2:a marinregementet (3/2), från Tulagi till Guadalcanal. Den 18 september levererade en allierad flottkonvoj 4 157 man från 3:e tillfälliga marinbrigaden (7:e marinregementet plus en bataljon från 11:e marinregementet och ytterligare några stödenheter), 137 bilar, tält, flygbränsle, ammunition, proviant och teknisk utrustning till Guadalcanal. Dessa kritiska förstärkningar tillät Vandegrift, med början den 19 september, att upprätta en obruten försvarslinje runt Lunga. Samtidigt som konvojen skyddades sänktes hangarfartyget USS Wasp av den japanska ubåten I-19 sydost om Guadalcanal, vilket tillfälligt lämnade bara ett allierat operativt hangarfartyg (USS Hornet) i södra stillahavsområdet.[74] Vandegrift gjorde också vissa förändringar i de högre befälsledningarna i sina stridsenheter. Han omplacerade flera officerare från ön som inte levt upp till hans förväntningar och ersatte dem med befordrade underofficerare som utmärkt sig. En av dem var den nyligen befordrade översten Merritt A. Edson, som placerades som befäl för 5:e marinregementet.[75]

Den 14 september och 17 september var det uppehåll i luftkriget över Guadalcanal på grund av dåligt väder. Båda sidorna förstärkte då sina respektive luftenheter. Japan levererade 85 jakt- och bombplan till sina luftenheter vid Rabaul medan USA förde över 23 jakt- och attackflygplan till Hendersonfältet. Den 20 september uppgick det totala antalet japanska flygplan vid Rabaul till 117 mot endast 71 allierade vid Hendersonfältet.[76] Luftkriget återupptogs med ett japanskt luftangrepp på Guadalcanal den 27 september, vilket bekämpades av stridsflygplan ur amerikanska flottan och marinkåren från Hendersonfältet.[77]

Japan började omedelbart att förbereda ett nytt försök att återta Hendersonfältet. Den 3:e bataljonen, 4:e (Aoba) infanteriregementet hade landat vid Kamimbo Bay på den västra sidan av Guadalcanal den 11 september, vilket var för sent för att ansluta sig till Kawaguchis anfall. Vid det här laget hade dock bataljonen anslutit sig till Okas styrkor nära Matanikau. Flera vändor av "Tokyoexpressen" hade körts av jagare den 14:e, 20:e, 21:a och 24:e september med mat och ammunition, samt 280 man från 1:a bataljonen, Aobaregementet, till Kamimbo på Guadalcanal. Under tiden transporterades den japanska 2:a och 38:e infanteridivisionen från Nederländska Ostindien till Rabaul med början den 13 september. Japan planerade att transportera totalt 17 500 soldater från dessa två divisioner till Guadalcanal för att delta i nästa stora anfall mot försvarslinjen Lunga, med start den 20 oktober 1942.[78]

Strider längst Matanikau[redigera | redigera wikitext]

En amerikansk marinkårspatrull korsar Matanikau River i september 1942.

Vandegrift och hans stab var medvetna om att Kawaguchis trupper hade retirerat till området väster om Matanikau och att många grupper av japanska eftersläntrare var utspridda i området mellan försvarslinjen Lunga och Matanikau River. Vandegrift beslutade därför att göra en till följetong bestående av små enhetsoperationer runt Matanikau Valley. Syftet med dessa åtgärder var att rensa upp bland de spridda grupper av japanska trupper öster om Matanikau och att hålla huvuddelen av de japanska soldaterna ur balans för att hindra dem från att befästa sina positioner så nära det stora marina försvaret vid Lunga Point.[79]

Den första amerikanska marinkårsoperationen försöke attackera japanska styrkor väster om Matanikau. Detta genomfördes 23-27 september av delar av tre amerikanska marinkårsbataljoner men slogs tillbaka av Kawaguchis trupper under Akinosuke Okas befäl. Under striderna omringades tre marina kompanier av japanska styrkor nära Point Cruz väster om Matanikau. De genomled stora förluster och undkom knappt med hjälp av en amerikansk jagare och landstigningsfartyg bemannade av personal ur amerikanska kustbevakningen.[80]

I den andra striden 6-9 oktober korsade en större marinstyrka framgångsrikt Matanikau River och attackerade de nyligen anlända japanska styrkorna från 2:a infanteridivisionen under generalerna Masao Maruyama och Yumio Nasus befäl och orsakade stora förluster för det japanska 4:e infanteriregementet. Den andra striden tvingade japanerna att retirera från sina positioner öster om Matanikau och hindrade japanska förberedelser för deras planerade stora offensiv på det amerikanska Lungaförsvaret.[81]

Mellan 9-11 oktober stormade amerikanska 1:a bataljonen, 2:a marinregementet två små japanska utposter cirka 48 km öster om försvarslinjen Lunga på Gurabusu och Koilotumaria nära Aola Bay. Dessa räder dödade 35 japaner till en kostnad av 17 marinsoldater och tre man ur amerikanska flottan.[82]

Slaget vid Kap Esperance[redigera | redigera wikitext]

Under den sista veckan i september och första veckan i oktober levererades trupper med Tokyoexpressen från den japanska 2:a infanteridivisionen till Guadalcanal. Den japanska flottan lovade att understödja arméns planerade offensiv genom att inte bara leverera de nödvändiga trupperna, utrustningen och förnödenheterna till ön, men genom att förstärka upp flygattacker mot Henderson Field och skicka krigsfartyg för att bombardera flygfältet.[83]

Amerikanska kryssaren Helena, del av Task Force 64 under Norman Scott.

Under tiden övertygade Millard F. Harmon, befälhavare för USA:s arméstyrkor i södra Stilla havet, Ghormley att USA:s marinkårsstyrkor på Guadalcanal behövde förstärkas omedelbart om de allierade framgångsrikt försvarade ön från nästa förväntade japanska offensiv. Således, den 8 oktober bordade 2 837 man ur det 164:e infanteriregementet från den amerikanska arméns 23:e infanteridivisionen fartyg i Nya Kaledonien för resa till Guadalcanal med en beräknad ankomst den 13 oktober. För att skydda fartygen som transporterade den 164:e divisionen till Guadalcanal, beordrade Ghormley Task Force 64, bestående av fyra kryssare och fem jagare under amerikanske konteramiralen Norman Scott, att genskjuta och bekämpa alla japanska fartyg som närmade sig Guadalcanal och hotade konvojtransportens ankomst.[84]

Flottstaben för Mikawas 8:e flotta planerade en stor och viktig Express-körning för natten den 11 oktober. Två sjöflygplansfartyg och sex jagare kom att leverera 728 soldater plus artilleri och ammunition till Guadalcanal. Samtidigt, men i en separat operation, skulle tre tunga kryssare och två jagare under konteramiral Aritomo Gotōs befäl, bombardera Henderson Field med särskilda explosiva granater i syfte att förstöra CAF och flygfältets anläggningar. Eftersom amerikanska flottans krigsfartyg ännu inte hade försökt förbjuda något Tokyoexpress-uppdrag till Guadalcanal, förväntade sig japanerna inte något motstånd från allierade ytstridskrafter den natten.[85]

Strax före midnatt upptäckte Scotts krigsfartyg Gotōs styrka på radarn nära inloppet till sundet mellan Savo Island och Guadalcanal. Scotts styrka var i stånd att korsa T på Gotōs intet ont anande formation. Scotts krigsfartyg öppnade eld och sänkte en av Gotōs kryssare och en av hans jagare, skadade en annan kryssare svårt, dödligt sårade Gotō och tvingade resten av Gotōs krigsfartyg att överge bombningsuppdraget och reträttriera. Under eldgivningsutbytet sänktes en av Scotts jagare och en kryssare och en annan jagare skadades svårt. Under tiden avslutade den japanska försörjningskonvojen framgångsrikt lossningen på Guadalcanal och började sin hemresa utan att bli upptäckta av Scotts styrkor.[86] Senare på morgonen den 12 oktober vände fyra japanska jagare från försörjningskonvojen tillbaka för att assistera Gotōs skadade retirerande krigsfartyg. Luftattacker från CAF-flygplan från Henderson Field sänkte två av dessa jagare senare samma dag. Amerikanska truppkonvojer nådde Guadalcanal som planerat nästa dag och levererade framgångsrikt dess last och passagerare till ön.[87]

Bombardemanget av Henderson Field[redigera | redigera wikitext]

Trots den amerikanska segern utanför Kap Esperance fortsatte japanerna att planera och förbereda för sina stora offensiver schemalagda till senare i oktober. Japanerna beslutade om att riskera en engångsavfärd från sin vanliga praxis att endast använda snabba krigsfartyg för att leverera sitt manskap och materiel till ön. Den 13 oktober avgick en konvoj bestående av sex lastfartyg och åtta jagare från Shortlandsöarna för Guadalcanal. Konvojen bestod av 4 500 trupper från 16:e och 230:e infanteriregementena, vissa marinsoldater, två batterier av tungt artilleri och ett stridsvagnskompani.[88]

Japanska slagetskeppet Haruna.

För att skydda den annalkande konvojen från angrepp av CAF-flygplan, skickade Yamamoto två slagskepp från Truk för att bombardera Henderson Field. Klockan 01:33 den 14 oktober, nådde Kongō och Haruna Guadalcanal, eskorterade av en lätt kryssare och nio jagare, och öppnade eld mot Henderson Field från ett avstånd på 16 000 meter. Under de kommande en timme och 23 minuterna, sköt två slagskepp 973 stycken 14-tums (356 mm) granater mot försvarslinjen Lunga, de flesta föll i och runt det 2 200 kvadratmeter stora flygfältet. Många var splittergranater, särskilt utformade för att förstöra markmål. Bombardemanget skadade både start- och landningsbanor kraftigt, brände upp nästan allt tillgängligt flygbränsle, förstörde 48 av CAF:s 90 flygplan och dödade 41 personer, däribland sex CAF-piloter. Slagskeppsstyrkan återvände omedelbart till Truk.[89]

Trots den stora förlusten kunde personal vid Henderson återställa en av startbanorna till operativt skick inom några timmar. Sjutton SBD:s och 20 Wildcats på Espiritu Santo flögs snabbt till Henderson och amerikansk armé- och marintransportflygplan började föra flygbränsle i skytteltrafik från Espiritu Santo till Guadalcanal. Amerikanerna, nu medvetna om att den japanska förstärkningskonvojen var på väg, försökte desperat på något sätt anfalla eller fördröja konvojen innan den kunde nå Guadalcanal. Med användning av bränsle tömt från förstörda flygplan och från ett gömställe i den närliggande djungeln, attackerade CAF konvojen två gånger den 14:e, men orsakade inga skador.[90]

Japanska lastfartyg förstörda vid Tassafaronga av CAF-flygplan den 15 oktober.

Den japanska konvojen nådde Tassafaronga på Guadalcanal vid midnatt den 14 oktober och började lossning. Under dagen den 15 oktober bombade och besköt en rad av CAF-flygplan från Henderson den lossande konvojen och förstörde tre lastfartyg. Resten av konvojen avgick den natten efter att ha lossat alla trupper och ungefär två tredjedelar av förnödenheterna och utrustningen. Flera tunga japanska kryssare bombarderade också Henderson på nätterna den 14-15 oktober och förstörde ytterligare några CAF-flygplan, men orsakade inte några ytterligare betydande skador på flygfältet.[91]

Slaget om Henderson Field[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1 och 17 oktober levererade japanerna 15 000 soldater till Guadalcanal, vilket gav Hyakutake 20 000 soldater totalt att använda för sin planerade offensiv. På grund av förlusten av sina positioner på den östra sidan av Matanikau, beslutade sig japanerna för att ett anfall på det amerikanska försvaret längs kusten skulle bli oöverkomligt svårt. Därför beslutade Hyakutake att det huvudsakliga anfallet i hans planerade attack skulle komma från söder om Henderson Field. Hans 2:a division (förstärkt av trupper från den 38:e divisionen), under generallöjtnant Masao Maruyama som bestod av 7 000 soldater i tre infanteriregementen i tre bataljoner vardera, fick order att marschera genom djungeln och attackera det amerikanska försvaret från söder nära Lunga Rivers östra strand.[92] Tidpunkten för attacken fastställdes till den 22 oktober men ändrades sedan till 23 oktober. För att distrahera amerikanerna från den planerade attacken från söder, skulle Hyakutakes tunga artilleri plus fem infanteribataljoner (cirka 2 900 man) under generalmajor Tadashi Sumiyoshi, attackera amerikanska försvaret från väster längs kuststräckan. Japanerna uppskattade att det fanns 10 000 amerikanska trupper på ön, när det i själva verket fanns cirka 23 000.[93]

Karta över slaget, 23-26 oktober. Sumiyoshis styrkor attackerar i väst vid Matanikau (vänster) medan Maruyamas 2:a division attackerar försvarslinjen Lunga från syd (höger).

Den 12 oktober började ett japanskt ingenjörskompani att forcera en led, kallad "Maruyama Road", från Matanikau mot den södra delen av den amerikanska försvarslinjen Lunga. Den 24 km långa leden passerade bland de svåraste terrängen på Guadalcanal, bland annat flera floder och vattendrag, djupa leriga raviner, branta åsar och tät djungel. Mellan 16 och 18 oktober började 2:a divisionen sin marsch längs Maruyama Road.[94]

Den 23 oktober kämpade Maruyamas styrkor fortfarande genom djungeln för att nå de amerikanska linjerna. Den kvällen, efter fått reda på att hans styrkor ännu inte hade nått sina anfallspositioner, sköt Hyakutake fram anfallet till 19:00 den 24 oktober. Amerikanerna var helt ovetande om Maruyamas styrkors tillvägagångssätt.[95]

Sumiyoshi informerades av Hyakutakes stab om uppskjutningen av offensiven till den 24 oktober, men var oförmögen att kontakta sina trupper för att informera dem om förseningen. Således, i skymningen den 23 oktober attackerade två bataljoner ur det 4:e infanteriregementet och de nio stridsvagnarna ur det 1:a fristående stridsvagnskompaniet mot amerikanska marinkårens försvar vid Matanikaus mynning. Amerikanskt marinartilleri, kanoner och handeldvapen drev tillbaka anfallet och förstörde alla stridsvagnar och dödade många av de japanska soldaterna medan de själva endast utstod lätta förluster.[96]

Till sist, sent den 24 oktober nådde Maruyamas styrkor den amerikanska försvarslinjen Lunga. Under två nätter i följd genomförde Maruyamas styrkor många, misslyckade frontalangrepp på positioner som försvarades av trupper ur 1:a bataljonen, 7:e marinregementet under överstelöjtnant Chesty Puller och den amerikanska arméns 3:e bataljon, 164:e infanteriregementet, under befäl av överstelöjtnant Robert Hall. Amerikanska marinkårssoldater och arméförband beväpnade med gevär, maskingevär, granatkastare, artilleri, inklusive karteschgranater från 37 mm pansarvärnskanoner "åstadkom fruktansvärt blodbad" på japanerna.[97] Några små japanska grupper bröt igenom det amerikanska försvaret, men alla jagades och dödades under de kommande dagarna. Mer än 1 500 av Maruyamas trupper dödades i attackerna, medan amerikanerna förlorat omkring 60 dödade. Under samma två dagar försvarade amerikanska flygplan från Henderson Field mot angrepp av japanska flygplan och fartyg, förstörde 14 flygplan och sänkte en lätt kryssare.[98]

Döda soldater ur japanska 2:a divisionen täcker slagfältet efter de misslyckade attackerna den 25-26 oktober.

Ytterligare japanska attacker nära Matanikau den 26 oktober drevs också tillbaka med stora förluster för japanerna. Därav beordrade Hyakutake, klockan 08:00 den 26 oktober, inga ytterligare attacker och beordrade sina styrkor att retirera. Ungefär hälften av Maruyamas överlevande trupper beordrades att dra sig tillbaka till den övre Matanikaudalen medan 230:e infanteriregementet under överste Toshinari Shōji blev tillsagda att bege sig till Koli Point, öster om försvarslinjen Lunga. Ledande delar av 2:a divisionen nådde 17:e arméns högkvarter på Kokumbona, väster om Matanikau den 4 november. Samma dag nådde Shojis förband Koli Point och slog läger. Decimerade av antalet döda, skadade, undernäring och tropiska sjukdomar, var 2:a divisionen oförmögen att genomföra ytterligare offensiver och stred som en försvarsstyrka längs kusten under resten av fälttåget. Totalt förlorade japanerna 2 200-3 000 soldater i striden medan amerikanerna förlorat omkring 80 dödade.[99]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Zimmerman, s. 173-175 dokumenterar deltagandet av Salomonöarnas lokalbefolkning under slagen [1]. Guadalcanal och resten av Salomonöarna var under brittisk politisk kontroll under andra världskriget, med undantag av Norra Salomonöarna däribland Bougainville och Buka som var en del av Australiens Papua Nya Guinea-mandat.
  2. ^ ”Vava'u Press Ltd”. Matangi Tonga Online. 2006. http://www.matangitonga.to/scripts/artman/exec/view.cgi?archive=2&num=598.  uppger att 28 soldater från Tonga stred på Guadalcanal, varav två dog i strid.
  3. ^ Jersey, s. 356–358. Fijianska kommandosoldater ska ha assisterat amerikanska trupper under fälttågets senare skede, ledda av officerare och underofficerare från New Zealand Expeditionary Force.
  4. ^ Frank, s. 57, 619-621; och Rottman, s. 64. Ungefär 20 000 amerikanska marinsoldater och 40 000 amerikanska armésoldater var grupperade på Guadalcanal vid olika tidpunkter under slagen.
  5. ^ Rottman, s. 65. 31 400 man ur den Kejserliga japanska armén och 4 800 ur den Kejserliga japanska flottan var grupperade på Guadalcanal under slagen. Jersey hävdar att totalt 50 000 man ur armén och flottan skickades till Guadalcanal och mestadels av flottans ursprungliga garnison på 1 000–2 000 man evakuerades i november och december 1942 med fartyg ur Tokyoexpressen (Jersey, s. 348–350).
  6. ^ Frank, s. 598-618; & Lundstrom, s. 456. 85 australier dödades i slaget om Savo Island. Totalt antal döda salomonier är okänt. De flesta av de resterande, om inte alla, var amerikaner. Siffrorna inkluderar personal som dog av orsaker som strid, sjukdom och olyckor. Förluster inkluderar 1 768 döda (mark), 4 911 döda (sjö) och 420 döda (flygplansbesättning). Fyra amerikanska personer ur en flygbesättning tillfångatogs av japaner under slaget om Santa Cruzöarna och överlevde fångenskapen. Enligt japanska källor tillfångatogs ett okänt antal av antingen amerikanska mark-, flyg- eller sjötrupper av japanska trupper under slagen men överlevde inte fångenskapen, och datum och dödsorsaken för de flesta av dem är okända (Jersey, s. 346, 449). Erövrade japanska dokument avslöjade att två tillfångatagna amerikanska spaningssoldater hade bundits fast vid några träd och sedan blivit utsatta för mänsklig vivisektion medan de hade varit vid liv av en militärläkare som en medicinsk demonstration (Clemens, s. 295). Fartygen som sänkts inkluderar krigsfartyg och "stora" understödsfartyg. Flygplan förstörda inkluderar både i strid och utanför.
  7. ^ Frank, s. 598-618, Shaw, s. 52, och Rottman, s. 65. Siffrorna inkluderar personal dödade av orsaker som strid, sjukdom och olyckor. Förluster inkluderar 24 600 döda (mark), 3 543 döda (sjö) och 2 300 döda (flygplansbesättning). Ungefär 9 000 dog av sjukdomar. Många av de tillfångatagna var koreanska slavarbetare utsedda vid japanska byggarbetsplatser. Fartygen som sänkts inkluderar krigsfartyg och "stora" understödsfartyg. Flygplan förstörda inkluderar både i strid och utanför.
  8. ^ Keegan, John (1989). The Second World War. Glenfield, Auckland 10, Nya Zeeland: Hutchinson 
  9. ^ Murray, s. 169–195.
  10. ^ Murray, s. 196.
  11. ^ Loxton, s. 3.
  12. ^ Alexander, s. 72, Frank, s. 23–31, 129, 628; Smith, s. 5; Bullard, s. 119, Lundstrom, s. 39, Bullard, s. 127. De japanska flygplanen som utsågs till Guadalcanal skulle komma från 26:e flygflottiljen, då förlagd vid baser i centrala Stilla havet (Bullard).
  13. ^ Bowen, James. ”Despite Pearl Harbor, America adopts a 'Germany First' strategy” (på engelska). America Fights Back. Pacific War Historical Society. http://www.users.bigpond.com/pacificwar/GermanyFirst/GermanyFirst.html. Läst 30 december 2007. Okänd parameter serie
  14. ^ Morison, s. 12, Frank, s. 15–16, Miller, Cartwheel, s. 5.
  15. ^ Murray, s. 199–200; Jersey, s. 85; och Lundstrom, s. 5.
  16. ^ Loxton, s. 5; och Miller, s. 11.
  17. ^ Frank, s. 35–37, 53.
  18. ^ Bullard, s. 122.
  19. ^ Morison, s. 15; och McGee, s. 20–21.
  20. ^ Frank, s. 57, 619–621.
  21. ^ Ken Burns: The War, Epidsode 1
  22. ^ McGee, s. 21, Bullard, ss. 125–126. Flera patrulleringsflyg från Tulagi sökte igenom just det området som den allierade invasionskonvojen förflyttade sig i men missade att se de allierades fartyg på grund av hårda stormar och tjocka moln (Bullard).
  23. ^ Guadalcanal Echoes, Volume 21, No. 1 Winter 2009/2010 Edition, s. 8, (Publication of the Guadalcanal Campaign Veterans, [American veterans group])
  24. ^ Frank, s. 60; Jersey, s. 95. Landstigningsstyrkan betecknades Task Force 62, som omfattade sex tunga kryssare, två lätta kryssare, 15 jagare, 13 transportfartyg, sex fraktfartyg, fyra jagartransportörer och fem minsvepare.
  25. ^ Hammel, s. 46–47; och Lundstrom, s. 38.
  26. ^ Frank, s. 51.
  27. ^ Frank, s. 50. Japanska flottans personal inkluderade japanska och koreanska byggnadsspecialister liksom tränade soldater.
  28. ^ Shaw, s. 8–9; och McGee, s. 32–34.
  29. ^ Frank, s. 79. Ungefär 80 japaner flydde till Floridaöarna där de hittades och dödades av patruller ur marinkåren de kommande två månaderna.
  30. ^ Jersey, s. 113–115, 190, 350; Morison, s. 15; och Frank, s. 61–62 & 81.
  31. ^ Loxton, s. 90–103.
  32. ^ Frank, s. 80.
  33. ^ Hammel, s. 99; och Loxton, s. 104–5. Loxton, Frank (s. 94), och Morison (s. 28) hävdar att Fletchers bränslesituation inte alls var kritisk, men Fletcher antydde att han lydde order för att ytterligare motivera sitt tillbakadragande från stridsområdet.
  34. ^ Hammel, s. 100.
  35. ^ Morison, s. 31.
  36. ^ Morison, s. 19–59.
  37. ^ Smith, s. 14–15. Vid den här tidpunkten befanns sig exakt 10 819 marinsoldater på Guadalcanal (Frank, s. 125–127).
  38. ^ Smith, s. 16–17.
  39. ^ Shaw, s. 13.
  40. ^ Smith, s. 20, 35–36.
  41. ^ Zimmerman, s. 58–60; Smith, s. 35; och Jersey, s. 196–199. Goettge var en av de första att dödas. Bara tre klarade sig tillbaka till försvarslinjen Lunga. Sju japaner dödades i sammandrabbningen. Mer detaljer kring händelsen: Clark, Jack, "Goettge Patrol", Pacific Wreck Database [2] och Broderson, Ben, "Franklin native recalls key WWII battle".
  42. ^ Frank, s. 132–133; Jersey, s. 203; och Smith, s. 36–42. De 500 inblandade japanerna kom från 84:e bevakningsenheten, 11:e och 13:e byggnadsenheterna och den nyligen anlända 1:a basavlösningsenheten. Efter den här drabbningen omlokaliserade den japanska marinpersonalen längre in i bergen på öns inland.
  43. ^ Shaw, s. 18.
  44. ^ Frank, s. 147.
  45. ^ Smith, s. 88; Evans, s. 158; och Frank, s. 141–143. Ichikis regemente hade fått namnet efter sin befälhavare och var del av 7:e divisionen från Hokkaidō. Aoba-regementet från 2:a divisionen tog sitt namn från slottet Aoba i Sendai på grund av att de flesta soldater i regementet kom från Miyagi prefektur (Rottman, Japanese Army, s. 52). Ichikis regemente hade utsetts att invadera och ockupera Midway, men var på väg tillbaka till Japan efter att invasionen inställts efter japanernas nederlag i slaget vid Midway. Även om vissa historiker hävdar att Ichikis regemente befann sig vid Truk, hävdar Raizō Tanaka i Evans bok att han lämnade av Ichikis regemente vid Guam efter slaget vid Midway. Ichikis regemente lastades därefter ombord på fartyg för transport någon annanstans men dirigerades om till Truk efter de allierades landstigningar på Guadalcanal.
  46. ^ Leckie, Robert (2010). Helmet For My Pillow (Trade paperback). Bantam Books. sid. 82-83 
  47. ^ Frank, s. 156–158 & 681; och Smith, s. 43.
  48. ^ Smith, s. 33–34.
  49. ^ Zimmerman, s. 70; och Frank, s. 159.
  50. ^ Hammel, s. 124–125, 157.
  51. ^ Hara, s. 118–119; och Hough, s. 293. Ett okänt men "stort" antal trupper ur 5:e Yokosuka hade dödats vid sänkningen av deras transportfartyg.
  52. ^ Zimmerman, s. 74.
  53. ^ Hough, s. 297.
  54. ^ Frank, s. 194–213; och Lundstrom, s. 45. I jämförelse med de 900 km som separerade Lunga Point från Rabaul låg Berlin ungefär 740 km från de allierades baser i östra England. Senare skulle den amerikanske amiralen William F. Halsey hylla de australiska kustbevakarna, "Kustbevakarna räddade Guadalcanal och Guadalcanal södra södra Stilla havet." Se även: Behind Enemy Lines: An Amateur Radio Operator’s Amazing Tale of Bravery
  55. ^ Morison, s. 15; och Hough, s. 298.
  56. ^ Smith, s. 103; och Hough, s. 298.
  57. ^ Zimmerman, s. 78–79.
  58. ^ Frank, Guadalcanal, s. 197.
  59. ^ Smith, s. 79, 91–92 & 94–95.
  60. ^ Griffith, s. 113; och Frank, ss. 198–199, 205 och 266. Uttrycket "råttransporten" användes därför att liksom en råtta, var de japanska fartygen aktiva om natten. Den 35:e infanteribrigaden ur 18:e divisionen bestod av 3 880 man och var koncentrerad till 124:e infanteriregementet med olika tillhörande stödförband (Alexander, s. 139).
  61. ^ Morison, s. 113–114.
  62. ^ Frank, s. 201–203; Griffith, s. 116–124; och Smith, s. 87–112.
  63. ^ Frank, s. 218–219.
  64. ^ Frank, s. 219–220; och Smith, s. 113–115 & 243. De flesta av männen i Ichikis andra echelon var från Asahikawa, Hokkaido. "Kuma" avser de brunbjörnar som levde i området.
  65. ^ Frank, s. 220; och Smith, s. 121.
  66. ^ Zimmerman, s. 80; och Griffith, s. 125.
  67. ^ Hough, s. 298–299; Frank, s. 221–222; Smith, s. 129; och Griffith, s. 129–130.
  68. ^ Griffith, s. 130–132; Frank, s. 221–222; och Smith, s. 130.
  69. ^ Frank, s. 223 & 225–226; Griffith, s. 132 & 134–135; och Smith, s. 130–131, 138.
  70. ^ Smith, s. 161–167. De marina försvararna som slutligen besegrade Kokushos anstormning var troligtvis från 11:e marinregementet med stöd från 1:a pionjärbataljonen (Smith, s. 167; och Frank, s. 235).
  71. ^ Smith, s. 162–193; Frank, s. 237–246; och Griffith, s. 141–147.
  72. ^ Griffith, s. 144; och Smith, s. 184–194.
  73. ^ Smith, s. 197–198.
  74. ^ Evans, s. 179–180; Frank, s. 247–252; Griffith, s. 156; and Smith, s. 198–200.
  75. ^ Frank, s. 263.
  76. ^ Frank, s. 264–265.
  77. ^ Frank, s. 272.
  78. ^ Griffith, s. 152; Frank, s. 224, 251–254, & 266; Jersey, s. 248–249; och Smith, s. 132 & 158.
  79. ^ Smith, s. 204; och Frank, s. 270.
  80. ^ Smith, s. 204–215, Frank, s. 269–274, Zimmerman, s. 96–101.
  81. ^ Griffith, s. 169–176; Frank, s. 282–290; och Hough, s. 318–322.
  82. ^ Frank, s. 290–291. 15 av marinsoldaterna och de tre amerikanska sjömän dödades när Higgins båt som transporterade dem från Tulagi till Aola Bay på Guadalcanal sänktes. En av japanerna som dödades i räden var "Ishimoto", en japansk underrättelseagent som hade arbetat i området kring Salomonöarna före kriget och hade deltagit i mordet på två katolska präster och två nunnor i Tasimboko den 3 september 1942.
  83. ^ Rottman, s. 61; Griffith, s. 152; Frank, s. 224, 251–254, 266–268, & 289–290; Dull, s. 225–226; och Smith, s. 132 & 158.
  84. ^ Frank, s. 293–297; Morison, s. 147–149; och Dull, s. 225. Eftersom inte alla Task Force 64:s krigsfartyg var tillgängliga, betecknades Scotts styrka Task Group 64.2. De amerikanska jagarna kom ifrån Eskader 12 under befäl av kapten Robert G. Tobin i Farenholt.
  85. ^ Frank, s. 295–296; Hackett, HIJMS Aoba: Tabular Record of Movement; Morison, s. 149–151; D'Albas, s. 183; och Dull, s. 226.
  86. ^ Hornfischer, s. 157-188
  87. ^ Frank, s. 299–324; Morison, s. 154–171; och Dull, s. 226–230.
  88. ^ Frank, s. 313–315. Det 16:e var från den 2:a divisionen och det 230:e från den 38:e divisionen.
  89. ^ Evans, s. 181–182; Frank, s. 315–320; Morison, s. 171–175. Raizo Tanaka kommenderade Jagareskader 2 som var en del av slagskeppsstyrkan.
  90. ^ Frank, s. 319–321.
  91. ^ Frank, s. 321–326; Hough, s. 327–328.
  92. ^ Shaw, s. 34; och Rottman, s. 63.
  93. ^ Rottman, s. 61; Frank, s. 289–340; Hough, s. 322–330; Griffith, s. 186–187; Dull, s. 226–230; Morison, s. 149–171. De japanska trupperna som levererades till Guadalcanal under denna tid omfattade hela 2:a (Sendai) infanteridivisionen, två bataljoner ur den 38:e infanteridivisionen och olika artilleri, stridsvagn, ingenjör och andra stödförband. Kawaguchis styrkor inkluderade också vad som återstod av den 3:e bataljonen, 124:e infanteriregementet, som ursprungligen var en del av den 35:e infanteribrigaden under befäl av Kawaguchi under slaget vid Edson's Ridge.
  94. ^ Miller, s. 155; Frank, s. 339–341; Hough, s. 330; Rottman, s. 62; Griffith, s. 187–188. Hyakutake skickade en i sin stab, överste Masanobu Tsuji, för att övervaka 2:a divisionens framsteg längs leden och för att rapportera till honom om anfallet kunde börja den 22 oktober som planerat. Masanobu Tsuji har identifierats av några historiker som den mest sannolikt skyldige bakom dödsmarschen från Bataan.
  95. ^ Griffith, s. 193; Frank, s. 346–348; Rottman, s. 62.
  96. ^ Hough, s. 332–333; Frank, s. 349–350; Rottman, s. 62–63; Griffith, s. 195–196; Miller, s. 157–158. Marinkåren förlorat två döda i strid. Japanska infanteriets förluster är inte redovisade men var, enligt Frank, "utan tvekan allvarliga." Griffith uppger att 600 japanska soldater dödades. Endast 17 av de 44 personerna i det 1:a fristående stridsvagnskompaniet överlevde striden.
  97. ^ Frank, s. 361–362.
  98. ^ Hough, s. 336; Frank, s. 353–362; Griffith, s. 197–204; Miller, s. 147–151, 160–162; Lundstrom, s. 343–352. 164:e infanteriregementet blev det första arméförbandet att gå i strid i kriget på Guadalcanal och tilldelades senare Presidential Unit Citation.
  99. ^ Frank, 363–406, 418, 424, och 553; Zimmerman, s. 122–123; Griffith, s. 204; Hough, s. 337; Rottman, s. 63. Silver Star-medaljer delades ut till Sgt. Norman Greber från Ohio, Pvt. Don Reno från Texas, Pvt. Jack Bando från Oregon, Pvt. Stan Ralph från New York och Cpl. Michael Randall från New York för deras handlingar under striden.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Alexander, Joseph H. (2000) (på engelska). Edson's Raiders: The 1st Marine Raider Battalion in World War II. Naval Institute Press. ISBN 1-55750-020-7 
  • Bergerud, Eric M. (1997) (på engelska). Touched with Fire: The Land War in the South Pacific. Penguin. ISBN 0-14-024696-7 
  • Clemens, Martin (2004 (nyutgåva)) (på engelska). Alone on Guadalcanal: A Coastwatcher's Story. Bluejacket Books. ISBN 1-59114-124-9 
  • Crenshaw, Russell Sydnor (1998) (på engelska). South Pacific Destroyer: The Battle for the Solomons from Savo Island to Vella Gulf. Naval Institute Press. ISBN 1-55750-136-X 
  • Dull, Paul S. (1978) (på engelska). A Battle History of the Imperial Japanese Navy, 1941-1945. Naval Institute Press. ISBN 0-87021-097-1 
  • Evans, David C. (1986 (2:a utgåvan)). ”The Struggle for Guadalcanal” (på engelska). The Japanese Navy in World War II: In the Words of Former Japanese Naval Officers. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press. ISBN 0-87021-316-4 
  • Frank, Richard (1990) (på engelska). Guadalcanal: The Definitive Account of the Landmark Battle. New York: Random House. ISBN 0-394-58875-4 
  • Gilbert, Oscar E. (2001) (på engelska). Marine Tank Battles of the Pacific. Combined Publishing. ISBN 1-58097-050-8 
  • Griffith, Samuel B. (1963) (på engelska). The Battle for Guadalcanal. Champaign, Illinois, USA: University of Illinois Press. ISBN 0-252-06891-2 
  • Hadden, Robert Lee. 2007. "The Geology of Guadalcanal: a Selected Bibliography of the Geology, Natural History, and the History of Guadalcanal." Alexandria, VA: Topographic Engineering Center. 360 sidor. Listar informationskällor om liken av de amerikanska marinkårssoldaternas i överstelöjtnant Frank B. Goettge spaningspatrull som överfölls augusti 1942.
  • Hammel, Eric (1999) (på engelska). Carrier Clash: The Invasion of Guadalcanal & The Battle of the Eastern Solomons August 1942. St. Paul, MN, USA: Zenith Press. ISBN 0760320527 
  • Hammel, Eric (1999) (på engelska). Carrier Strike: The Battle of the Santa Cruz Islands, October 1942. Pacifica Press. ISBN 0-935553-37-1 
  • Hara, Tameichi (1961) (på engelska). Japanese Destroyer Captain. New York & Toronto: Ballantine Books. ISBN 0-345-27894-1 
  • Hayashi, Saburo (1959) (på engelska). Kogun: The Japanese Army in the Pacific War. Marine Corps. Association. ASIN B000ID3YRK 
  • Jersey, Stanley Coleman (2008) (på engelska). Hell's Islands: The Untold Story of Guadalcanal. College Station, Texas: Texas A&M University Press. ISBN 1-58544-616-5 
  • Kilpatrick, C. W. (1987) (på engelska). Naval Night Battles of the Solomons. Exposition Press. ISBN 0-682-40333-4 
  • Loxton, Bruce; Chris Coulthard-Clark (1997) (på engelska). The Shame of Savo: Anatomy of a Naval Disaster. Australia: Allen & Unwin Pty Ltd. ISBN 1-86448-286-9 
  • Lundstrom, John B. (2005 (nyutgåva)) (på engelska). The First Team And the Guadalcanal Campaign: Naval Fighter Combat from August to November 1942. Naval Institute Press. ISBN 1-59114-472-8. http://books.google.com/books?id=xtaTS-POl-UC&printsec=frontcover&source=gbs_navlinks_s#v=onepage&q=&f=false 
  • Manchester, William (1979) (på engelska). Goodbye, Darkness A Memoir of the Pacific. Boston: Little, Brown, and Company. ISBN 0-316-54501-5 
  • McGee, William L. (2002) (på engelska). The Solomons Campaigns, 1942-1943: From Guadalcanal to Bougainville--Pacific War Turning Point, Volume 2 (Amphibious Operations in the South Pacific in WWII). BMC Publications. ISBN 0-9701678-7-3 
  • Miller, Thomas G. (1969) (på engelska). Cactus Air Force. Admiral Nimitz Foundation. ISBN 0-934841-17-9 
  • Morison, Samuel Eliot (1958) (på engelska). The Struggle for Guadalcanal, August 1942 – February 1943, vol. 5 of History of United States Naval Operations in World War II. Boston: Little, Brown and Company. ISBN 0-316-58305-7 
  • Murray, Williamson; Allan R. Millett (2001) (på engelska). A War To Be Won: Fighting the Second World War. United States of America: Belknap Press. ISBN 0-674-00680-1 
  • Peatross, Oscar F.; John P. McCarthy och John Clayborne (redaktörer) (1995) (på engelska). Bless 'em All: The Raider Marines of World War II. Review. ISBN 0965232506 
  • Rottman, Gordon L.; Dr. Duncan Anderson (konsulterande redaktör) (2005) (på engelska). Japanese Army in World War II: The South Pacific and New Guinea, 1942-43. Oxford and New York: Osprey. ISBN 1-84176-870-7 
  • Smith, Michael T. (2000) (på engelska). Bloody Ridge: The Battle That Saved Guadalcanal. New York: Pocket. ISBN 0-7434-6321-8 
  • Toland, John (2003 (1970)) (på engelska). The Rising Sun: The Decline and Fall of the Japanese Empire, 1936-1945. New York: The Modern Library. ISBN 0-8129-6858-1 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare information[redigera | redigera wikitext]

Böcker[redigera | redigera wikitext]

  • Braun, Saul M. (1969) (på engelska). The struggle for Guadalcanal (American battles and campaigns). Putnam. ISBN 1591141141 
  • Christ, James F. (2007) (på engelska). Battalion of the Damned: The 1st Marine Paratroopers at Gavutu and Bloody Ridge, 1942. Naval Institute Press. ASIN B0006C4F62 
  • Coggins, Jack (1972) (på engelska). The campaign for Guadalcanal;: A battle that made history. DoubleDay. ISBN 0385043546 
  • Crawford, John (1992) (på engelska). New Zealand's Pacific frontline: Guadalcanal-Solomon Islands Campaign, 1942-45. New Zealand Defence Force. ISBN 0473015374 
  • D'Albas, Andrieu (1965) (på engelska). Death of a Navy: Japanese Naval Action in World War II. Devin-Adair Pub. ISBN 0-8159-5302-X 
  • Farrington, Arthur C. (1994) (på engelska). The Leatherneck Boys: A Pfc at the Battle for Guadalcanal. Sunflower University Press. ISBN 0897451805 
  • Feldt, Eric Augustus (1946 (originaltext), 1991 (den här utgåvan)) (på engelska). The Coastwatchers. Victoria, Australia: Penguin Books. ISBN 0140149260 
  • Hersey, John (2002 (Paperback edition)) (på engelska). Into the Valley: Marines at Guadalcanal. Bison Books. ISBN 0803273282 
  • Hoyt, Edwin P. (1982) (på engelska). Guadalcanal. Military Heritage Press. ISBN 0880291842 
  • Hubler, Richard G.; Dechant, John A (1944) (på engelska). Flying Leathernecks - The Complete Record of Marine Corps Aviation in Action 1941–1944.. Garden City, New York: Doubleday, Doran & Co., Inc 
  • Leckie, Robert (2001 (nyutgåva)) (på engelska). Helmet for my Pillow. ibooks, Inc. ISBN 1-59687-092-3 
  • Leckie, Robert (1999) (på engelska). Challenge For The Pacific: the Bloody Six-month Battle Of Guadalcanal. Da Capo Press. ISBN 0306809117 
  • Lord, Walter (1977 (nyutgåva 2006)) (på engelska). Lonely Vigil; Coastwatchers of the Solomons. New York: Naval Institute Press. ISBN 1-59114-466-3 
  • Lundstrom, John B. (2006) (på engelska). Black Shoe Carrier Admiral: Frank Jack Fletcher at Coral Seas, Midway & Guadalcanal. Annapolis, Maryland, USA: Naval Institute Press. ISBN 1-59114-475-2 
  • Marion, Ore J.; Thomas Cuddihy och Edward Cuddihy (2004) (på engelska). On the Canal: The Marines of L-3-5 on Guadalcanal, 1942. Stackpole Books. ISBN 0811731499 
  • Merillat, Herbert Christian (1982) (på engelska). Guadalcanal Remembered. University Alabama Press. ISBN 0817312900 
  • Merillat, Herbert L. (1944) (på engelska). The Island: A History of the First Marine Division on Guadalcanal, August 7-December 9, 1942. Houghton Mifflin Company 
  • Miller Jr., John (1995 (nyutgåva 1949)) (på engelska). Guadalcanal: The First Offensive. United States Army in World War II. United States Army Center of Military History. CMH Pub 5-3. http://www.history.army.mil/books/wwii/GuadC/GC-fm.htm 
  • Mueller, Joseph (1992) (på engelska). Guadalcanal 1942: The Marines Strike Back. Osprey. ISBN 1855322536 
  • Parkin, Robert Sinclair (1995) (på engelska). Blood on the Sea: American Destroyers Lost in World War II. Da Capo Press. ISBN 0-306-81069-7 
  • Poor, Henry Varnum; Henry A. Mustin & Colin G. Jameson (1994) (på engelska). The Battles of Cape Esperance, 11 October 1942 and Santa Cruz Islands, 26 October 1942 (Combat Narratives. Solomon Islands Campaign, 4–5). Naval Historical Center. ISBN 0-945274-21-1 
  • Radike, Floyd W. (2003) (på engelska). Across the Dark Islands: The War in the Pacific. New York: Presidio Press. ISBN 0-89141-774-5 
  • Richter, Don (1992) (på engelska). Where the Sun Stood Still: The Untold Story of Sir Jacob Vouza and the Guadalcanal Campaign. Toucan. ISBN 0-9611696-3-X 
  • Rose, Lisle Abbott (2002) (på engelska). The Ship that Held the Line: The USS Hornet and the First Year of the Pacific War. Bluejacket Books. ISBN 1-55750-008-8 
  • Rottman, Gordon L.; Dr. Duncan Anderson (konsulterande redaktör) (2004) (på engelska). U.S. Marine Corps Pacific Theater of Operations 1941–43. Oxford: Osprey. ISBN 1-84176-518-X 
  • Smith, George W. (2003) (på engelska). The Do-or-Die Men: The 1st Marine Raider Battalion at Guadalcanal. Pocket. ISBN 0743470052 
  • Stafford, Edward P.; Paul Stillwell (Introduction) (2002 (nyutgåva)) (på engelska). The Big E: The Story of the USS Enterprise. Naval Institute Press. ISBN 1-55750-998-0 
  • Tregaskis, Richard (1943) (på engelska). Guadalcanal Diary. Random House. ISBN 0-679-64023-1 
  • Twining, Merrill B. (1996) (på engelska). No Bended Knee: The Battle for Guadalcanal. Novato, CA, USA: Presidio Press. ISBN 0-89141-826-1 
  • Walker, Charles H. (2004) (på engelska). Combat Officer: A Memoir of War in the South Pacific. New York: Presidio Press. ISBN 0-345-46385-4 
  • Werstein, Irving (1963) (på engelska). Guadalcanal. Crowell. ASIN B0007E0AQI 

Webb[redigera | redigera wikitext]

Ljud/bild[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Slaget om Guadalcanal.

Koordinater: 9°25′S 160°0′Ö / 9.417°S 160.000°Ö / -9.417; 160.000