Slaget om Storbritannien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se slaget om Storbritannien (olika betydelser).
Slaget om Storbritannien
Del av andra världskriget
Slaget om Storbritannien
Luftbevakning med kikare
från ett hustak i London.
Ägde rum 10 juli – 31 oktober 1940[n 1]
Plats Storbritanniens luftrum
Resultat Avgörande brittisk seger
[n 2][2][n 3][n 4][5][6][n 5][n 6][9][10][n 7][n 8]
Stridande
 Storbritannien[n 9]
 Kanada[n 10]
 Tyskland
Kungariket Italien Italien
Befälhavare/ledare
Storbritannien Hugh Dowding
Storbritannien Keith Park
Storbritannien Trafford Leigh-Mallory
Storbritannien C. J. Quintin Brand
Storbritannien Richard Saul
Nazityskland Hermann Göring
Nazityskland Albert Kesselring
Nazityskland Hugo Sperrle
Nazityskland Hans-Jürgen Stumpff
Kungariket Italien Francesco Pricolo
Styrka
1 963 funktionsdugliga flygplan[n 11] 2 550 funktionsdugliga flygplan[n 12][n 13]
Förluster
544 flygbesättningar döda[3][17][18]
422 flygbesättningar skadade[19]
1 547 flygplan förstörda[n 14]
2 698 flygbesättningar döda[20]
967 tillfångatagna
638 saknade kroppar identifierade av brittiska myndigheter[21]
1 887 flygplan förstörda[n 15]

Slaget om Storbritannien (engelska: Battle of Britain, tyska: Luftschlacht um England eller Luftschlacht um Großbritannien) var ett försök av Tysklands flygvapen (Luftwaffe) att under andra världskriget skaffa sig kontroll över brittiskt luftrum och krossa brittiska flygvapnet (RAF). Andrahandsmålet var att förstöra fabriker för flygplanstillverkning och tvinga Storbritannien till neutralitet eller kapitulation. Operationerna startade som en förberedelse för en planerad invasion av landet, kallad Operation Seelöwe.

Brittiska historiker begränsar tiden för slaget till tiden mellan den 10 juli och 31 oktober 1940, men i tyska källor anges att slaget började i mitten av augusti och varade ända till maj 1941 då Luftwaffe drog bort sina bombplansenheter för att förbereda Operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Dunkerque[redigera | redigera wikitext]

Situationen i Europa 1940.
Winston Churchill vid en konferens i Québec, augusti 1943.

När evakueringen av brittiska och franska styrkor från Dunkerque genomförts (29 maj till 4 juni 1940) och Frankrike kapitulerat (22 juni 1940) var den tyska ledningen osäker om vad som borde komma härnäst. Adolf Hitler trodde att kriget var över och att britterna, som var besegrade på kontinenten, skulle komma till förhandlingsbordet tämligen snart. Det fanns i Storbritannien en tämligen stor opinion som var positiv till förhandlingar med Tyskland, medan premiärminister Winston Churchill fullständigt vägrade att höra talas om ett vapenstillestånd med dem. Hans bländande retorik stärkte den allmänna opinionen mot en fredlig lösning och förberedde britterna på ett långt krig. I ett tal i underhuset den 18 juni konstaterade han: Det som general Weygand kallade Slaget om Frankrike är över. Jag förväntar mig att Slaget om Storbritannien snart kommer att börja.

Planer på invasion[redigera | redigera wikitext]

Det brittiska avvisandet av de tyska kraven var mycket tydliga och för att åstadkomma ett slut på kriget i väster beordrade Hitler ett framtagande av en plan för invasion. Han hoppades att skrämma britterna till fred innan en invasion ens skulle behöva vara nödvändig. Planen togs fram av OKW - (Krigsmaktens överkommando) - och den fick täcknamnet Operation Seelöwe (Sjölejon). Invasionen skulle enligt planen genomföras i mitten av september och krävde en landsättning på den brittiska sydkusten som skulle stöttas av ett kraftigt flyganfall.

Operation Seelöwe[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Operation Seelöwe

Seelöwe var emellertid en tämligen oduglig plan - den saknade resurser framför allt i form av sjötransportmedel. Dessutom fanns en stor oenighet mellan armén och marinen. Med det hot som den brittiska flottan skulle utgöra vid en hel dags sjötransport över Engelska kanalen tycktes det inte finnas ens skuggan av möjlighet att genomföra den såvida inte Luftwaffe kunde tillskansa sig ett fullständigt luftherravälde. Med tysk kontroll av luftrummet kunde Royal Navy slås ut och därmed möjliggöra överskeppning av arméstyrkor. Den första uppgiften var alltså att besegra RAF och därmed kunna få full rörelsefrihet. Av denna anledning upprättades en plan som innebar anfall mot brittiska flygfält och flygplansfabriker. Luftwaffes befälhavare riksmarskalken Hermann Göring kallade sin plan Adlerangriff (Örnanfallet) och det skulle börja den 12 augusti med ett omfattande storanfall.

Inledningen på Slaget om Storbritannien[redigera | redigera wikitext]

Innan starten av Adlerangriff kom en hel månad av anfall mot konvojer i Engelska kanalen och den perioden kallades av tyskarna för Kanalkampf (Kanalkampen) och den var avsedd att testa RAF:s försvar och locka upp brittiska jaktplan till strid. Dessa attacker började den 10 juli som av britterna har blivit den dag som anses inleda Slaget om Storbritannien.

Luftwaffes strategi[redigera | redigera wikitext]

Det strategiska flygkriget[redigera | redigera wikitext]

Den tyska strategin influerades av teorier om strategisk bombning från tiden före kriget, utformade av den ledande flygstrategiske tänkaren, den italienske flyggeneralen Giulio Douhet. Den betonade luftangreppet, luftförsvarets svaghet och terrorbombningens effekt på den allmänna moralen. Efter deltagandet i spanska inbördeskriget hade tonvikten i stället svängt över mot ett mera taktiskt flygvapen. I Polen och Frankrike hade Luftwaffe opererat i samverkan med armén och därigenom skapat förutsättningarna för blixtkrig. I ett slag om Storbritannien skulle emellertid Luftwaffe tvingas att agera helt självständigt och genomföra sin uppgift utifrån egen kraft. Denna insats gav Göring utomordentliga möjligheter att bevisa och testa vad hans flygvapen kunde åstadkomma när det gällde strategisk bombning.

Luftwaffe omgrupperades efter det avslutade Slaget om Frankrike i tre luftflottor på Storbritanniens södra och norra flanker.

Allt eftersom slaget fortlöpte kom ansvaret att förskjutas så att Luftflotte 3 fick ta ansvaret för den nattliga blitz-bombningen, medan huvudanfallet föll på Luftflotte 2.

Oenighet bland tyska generaler[redigera | redigera wikitext]

Inledande tyska beräkningar menade, att det skulle ta fyra dagar för att besegra RAF:s jaktplanskommando – Fighter Command. Det skulle följas av fyra veckors upprensningsaktioner mot resten av landet, där bombplan och långdistansjaktplan skulle radera ut flygindustrin. Planens intention var att börja anfallen mot de flygbaser, som låg närmast kusten i söder och därefter gradvis vandra inåt landet mot London och den ring av flygbaser, som skyddade huvudstaden. På det stora hela följde tyskarna detta schema, men befälhavarna hade något divergerande uppfattningar om strategin. Sperrle ville slå ut luftförsvarets infrastruktur genom bombning, medan Kesselring förordade ett direkt anfall mot London och att attackera den brittiska regeringen och locka upp brittiska jaktplan till avgörande strider. Göring, som hade nog med besvär med att upprätthålla sin egen maktposition inom Luftwaffe gjorde inget för att klargöra vad som gällde och ägnade sig i stället åt sina egna urmodiga idéer om luftstrid, vilket så småningom kom att leda till taktiska och strategiska misstag.

Misslyckat spioneri[redigera | redigera wikitext]

Luftwaffe var dessutom dåligt förberett genom avsaknaden av information om det brittiska försvaret. Det tyska underrättelseväsendet var upphackat i delar – och stördes av den rivalitet som rådde. Dess genomsnittliga prestation var enligt brittisk uppfattning klart amatöraktig. 1940 fanns det bara några få underrättelseagenter som verkade i Storbritannien, om ens det. De försök som gjordes att plantera in spioner i landet spräcktes i ett tidigt skede. Det här innebar att Luftwaffe inte hade några som helst färska informationer om de brittiska luftförsvarsanläggningarna, speciellt när det gällde viktiga kommando- och kontrollsystem som hade installerats de sista åren före kriget. Dessutom ignorerades korrekt information om jaktförsvarets styrka och förmåga om den inte stämde överens med vad de visste sedan tidigare. Vid ett flertal tillfällen trodde ledningen, att Fighter Command hade kollapsat och de övervärderade resultaten av strider mellan egna och brittiska jaktplan så att den högsta ledningen blev mer och mer fjärmad från verkligheten. Allt detta ledde till att de inte hade någon klok strategi ens när RAF hade blivit inträngt i ett hörn.

Dowdings system[redigera | redigera wikitext]

Slaget om Storbritannien har kommit att göra RAF:s jaktplan Spitfire och Hurricane till legender. Det går emellertid inte att bortse från att systemet för upptäckande av fientliga plan och ledning av striden var den verkliga hörnstenen, som luftförsvaret byggde på. Det är känt som Dowdings system efter sin chefsarkitekt flygmarskalken Sir Hugh Dowding, som ledde RAF:s Fighter Command.

Radarstationer[redigera | redigera wikitext]

Brittiska radarövervakningen.

Dowdings system byggde på ett tidigt upptäckande av fientlig flygverksamhet. En lång rad av radarstationer längs den södra kusten bevakade luftrummet över Frankrike och kunde varna när flygformationer började byggas upp och startade sin rörelse mot den brittiska sydkusten. Som komplettering av radarbevakningen fanns en kår av observatörer - drygt 1 000 observationsposter, som kunde fånga flygplansrörelserna visuellt från sina bevakningsplatser. De rapporter, som flöt in från radarstationerna och observatörerna samlades upp av filtreringsstationer, som sorterade och organiserade informationen. Den sändes därefter vidare till jaktflygets högkvarter i Stanmore och även till varje jaktflygeskader. Informationen markerades på så kallade plottingbord – stora kartor där inkommande flygrörelser kunde följas av flygstridsledare, som beordrade insatser av jaktflyg från lämpliga divisioner.

Enigma[redigera | redigera wikitext]

Det har ibland sagts att den chiffermaskin, Enigma, som polska och brittiska matematiker lyckades forcera skulle ha haft stor inverkan på slagets utgång. Det är nog snarare så att den information som britterna kunde erhålla den vägen var mera att betrakta som förhandsinformation om de tyska planerna på kommande insatser. En annan viktig informationskälla var den avlyssning av Luftwaffes radiotrafik som i tidigt skede varnade för kommande anfall.

RAF:s organisation[redigera | redigera wikitext]

Det brittiska luftrummet var indelat i fyra eskadrar (10:e i sydvästra England, 11:e i sydöstra England, 12:e i Midlands och 13:e i Skottland), vilka i sin tur delades upp i sektorer, som var och en till sitt förfogande hade i allmänhet två till fyra jaktdivisioner (Se nedan Sektorfält). Sektorstationen med sin ledningsstab var hjärtat i organisationen, men den hade också tillgång till ett antal satellitflygfält dit de kunde sprida sina divisioner vid behov. De flesta av dessa fält hade inga permanenta banor utan bestod av jämna gräsfält, vilket var möjligt med de plan som användes under andra världskriget. När information från den centrala luftförsvarsledningen kom till eskadrarnas ledningsstab, sände den ut filtrerad information till de olika sektorsstationerna med instruktioner att vidta åtgärder genom att göra sina divisioner luftburna. Väl i luften dirigerades planen via radio från sektorns stridsledning.

Tekniska begränsningar[redigera | redigera wikitext]

Trots att detta system var det mest sofistikerade luftförsvarssystemet i världen vid denna tid, hade det sina begränsningar. Radarstationerna råkade då och då ut för allvarliga tekniska fel och kedjan av observatörer hade av naturliga skäl svårigheter att upptäcka och följa fientlig flygverksamhet nattetid och vid dålig väderlek – en inte alltför ovanlig situation i Storbritannien. Möjligheten till radiokommunikation var starkt begränsad eftersom de använde sig av kortvåg med begränsad räckvidd, vilket bl a hindrade kommunikation med divisioner, som flög nära kusten (sektorstationerna låg en bit inne i landet). Varje division hade sin egen frekvens, vilket omöjliggjorde kommunikation mellan divisioner och till sist hade systemet för att känna igen de egna planen, som gick under benämningen ”Huff-Duff”, en begränsning till fyra divisioner från samma sektor samtidigt i luften.

Effektiv bekämpning[redigera | redigera wikitext]

Trots allt detta lyckades jaktflyget uppnå en mycket hög effektivitet med tidvis upp till 80% bekämpning av fientligt flyg. Problemen med radiokommunikationen löste sig så småningom när de övergick till ultrakortvåg, som både gav bättre ljudkvalitet och fler kanaler. Trots sina brister var det brittiska systemet bättre än det tyska, som egentligen helt saknades vid den tiden.

Anfallen[redigera | redigera wikitext]

Tysk illustration: "Do 17-Geschwader über London, 1940" av krigsreportern Helmuth Ellgaard.

Slaget om Storbritannien kan i grova drag indelas i fyra faser.

  • 10 juli – 11 augusti – Angreppen på fartyg i Engelska kanalen - Kanalkampf
  • 12 augusti - 23 augusti – Angreppen på flygfälten nära kusten - Adlerangriff
  • 24 augusti – 6 september – Angreppen på alla flygfält
  • 7 september och framåt – En serie bombanfall mot London och andra städer, the Blitz

Attack mot konvojer[redigera | redigera wikitext]

Kanalkampf innehöll en serie av strider ovanför konvojer av fraktfartyg som gick genom Engelska kanalen. I stort sett kom dessa strider att i första hand gynna tyskarna, som hade en jakteskort som kraftigt överskred antalet brittiska plan i konvojpatrullerna. Antalet sänkta fraktfartyg blev till sist så stort att det brittiska amiralitetet ställde in alla konvojer genom kanalen. Perioden gav också vissa erfarenheter för både brittiska och tyska flygvapnet. Vissa plan dög helt enkelt inte i de intensiva strider som karakteriserade stridsverksamheten.

Attack mot radarstationer[redigera | redigera wikitext]

Den 12 augusti hade i den tyska planen kallats för Adlertag, starten av Adlerangriff, men vädret försenade starten en dag. Luftwaffe gjorde visserligen ett försök att den 12 augusti slå ut kustradarstationerna genom ett specialanfall med precisionsbombning. Fyra stationer träffades och togs temporärt ur drift, men de kunde redan inom sex timmar åter vara i tjänst och Luftwaffes ledning fick intrycket att det var mycket svårt att slå ut radarn.

Adlertag startade med en serie attacker mot flygfälten närmast kusten. Under veckans lopp flyttades anfallen längre inåt land men även ett antal räder gjordes mot radarlinjen. Den 15 september inträffade det som britterna kallar Den största dagen då Luftwaffe genomförde det största antalet flyguppdrag på en dag. Det är den dag, som britterna än i dag firar som Battle of Britain Day. Det här var den dag som Luftflotte 5 gjorde sin enda stora insats i slaget. I tron att praktiskt taget alla brittiska jaktplan skulle vara upptagna i södra England gjorde de en omfattande attack mot norra England eskorterade av endast Me 110 attackplan, vilket fick till följd att de tyska bombplanen sköts ned i stort antal. Som en följd av denna katastrof kom Luftflotte 5 aldrig mera att göra några allvarliga insatser i striderna. Tre dagar senare såg de största förlusterna på båda sidor och den dagen har fått namnet Den värsta dagen. Till följd av de stora förlusterna den 18 augusti, utmattning och uselt väder blev den följande veckan tämligen lugn och gjorde det möjligt för Luftwaffe att återställa sin kraft.

Erfarenheterna från bombningarna visade att det tyska bombplanet Ju 87 Stuka var för långsamt och ett lätt mål för de engelska jaktplanen. Hermann Göring beslutade därför att dra bort det från verksamheten. Därmed försvann Luftwaffes huvudsakliga precisionsbombare från scenen och eftersom Me 110 hade visat sig för långsamt och sårbart i striderna mot de snabba brittiska jaktplanen skars även dess uppträdande ner. Me 110 kom att bli använt endast när flygavståndet krävde det eller när det inte gick att få fram tillräcklig eskort i form av den snabba Messerschmitt Bf 109.

Misstag av Göring[redigera | redigera wikitext]

Göring fattade ytterligare ett fatalt beslut. Han beordrade mera omfattande eskort av bombplan på bekostnad av fritt jagande jaktplan. För att åstadkomma detta fick Luftflotte 2 huvudansvaret för bombningar och huvuddelen av de Me 109-plan som fanns i Luftflotte 3 fördes över till Kesselrings förband. Eftersom Luftflotte 3 därmed nästan saknade jakteskort fick den koncentrera sig på nattuppdrag. Anfallen mot radarstationerna avslutades också eftersom de ansågs vara utan verkan och varken den tekniskt inkompetente riksmarskalken eller hans närmaste underordnade förstod vikten av radarstationerna för det brittiska luftförsvaret.

Allierade piloter[redigera | redigera wikitext]

Den 24 augusti och den närmaste tiden därefter inriktades de tyska anfallen i huvudsak mot de flygfält och sektorstationer som låg i sydöstra England och i närheten av London. Av de 33 stora anfall som genomfördes de närmaste två veckorna var 24 riktade mot flygfält och flera av dem drabbades av upprepade anfall. Ett bevis på den svaga tyska underrättelsetjänsten i Storbritannien är de sju anfall som gjordes mot ett fält som inte hade det minsta med jaktförsvaret att göra. Den här perioden var mycket kritisk för Dowdings system och inte bara flygfälten var utsatta för stora problem utan även flygverksamheten var i fara eftersom den råkade ut för stora förluster bland den flygande personalen. Många gånger hände det att nyinsatta färska piloter sköts ned i klasar. Situationen hjälptes av att piloter från andra länder kom att täcka upp vakanser i de brittiska leden. Förutom de piloter från samväldet som redan tjänstgjorde i RAF tillkom också nya divisioner från Polen[22] och Tjeckoslovakien kompletterade med fransmän, belgare och frivilliga amerikaner.

Fördel av hemmaplan[redigera | redigera wikitext]

En fördel som RAF hade i förhållande till Luftwaffe var att striderna ägde rum över eget territorium. Piloter, som räddade sig genom att lämna sina plan med fallskärm hamnade i sitt eget land och kunde vara i tjänst igen efter några timmar. Dessutom kunde brittiska piloter lägga en större del av sin totala flygtid på strid jämfört med tyskarna som måste beräkna sitt flygbränsle så att det räckte till retur till tyskt territorium. För tyska besättningar, som hoppade över brittiskt territorium, innebar det hela att de hade att vänta krigsfångenskap och ett uthopp över Engelska kanalen medförde oftast drunkning eller tillfångatagande. I de tyska leden började en kanalsjuka att sprida sig – en form av stridströtthet.

Tysk desperation[redigera | redigera wikitext]

Trots allt detta var Luftwaffe på väg att vinna kampen om flygfälten. Ytterligare två veckor av samma obehagliga medicin för RAF hade fått till följd att de tvingats att dra tillbaka sina flygförband från södra England. Det stod tydligen inte klart för den tyska flygledningen, som såg sina bomplansstyrkor sakta vittra ned och började känna desperation för att kunna följa den ursprungliga tidtabellen. De kunde inte förstå hur RAF hela tiden kunde få sina jaktplan till de platser där de bäst behövdes och varför de inte redan hade kollapsat. Något radikalt måste göras för att tvinga RAF till en slutlig strid.

Blitz av misstag[redigera | redigera wikitext]

Adolf Hitler hade ursprungligen förbjudit Luftwaffe att bomba själva London. Den 4 september drog han tillbaka detta förbud. Anledningen var att natten mellan 25 och 26 augusti hade RAF genomfört en bombning av Berlin, en hämnd för att en tysk bombstyrka oavsiktligt bombat London. Räden mot Berlin sårade Görings stolthet – han hade ju själv lovat att ingen bomb skulle någonsin träffa den tyska huvudstaden, ”Då får ni kalla mig Meyer”. Kesselring såg chansen att ändra strategi och övertalade riksmarskalken att anfalla London, medan Sperrle förordade fortsatta anfall mot flygfälten. Kesselrings motiv var att få Storbritanniens befolkning att bli panikslagen och att få den att ge upp eller att i alla fall få upp de sista 50 Spitfire-planen i luften så att man skulle kunna utplåna dem.

Terrorbombning av London[redigera | redigera wikitext]

London efter bombningen.

Den första London-räden under den så kallade blitzen genomfördes 7 september och riktades mot hamnen och dockorna i huvudstadens East End. De kommande dagarna kom ytterligare omfattande anfall riktade mot dockorna men även totalt slumpmässigt. Som Kesselring förutspått kom RAF upp men i långt större antal än de hade trott (hoppats?). De tyska piloterna blev rejält skakade av motståndet. Anfallen mot London fortsatte varigenom sektorstationernas flygfält och ledningsstaber fick en välbehövlig andningspaus och detta var vändpunkten.

Bristande jakteskort[redigera | redigera wikitext]

En viktig detalj i skeendet var att avstånden för anfallen mot London blev längre. De eskorterande Me 109, som hade en relativt bränsletörstig motor, hade bränsle för endast ca 10 minuter över London innan de måste återvända, om de över huvud taget skulle nå tillbaka. Därmed lämnades bombplanen helt oförsvarade och resultatet var ett antal katastrofala räder, som ledde till de största förlustsiffrorna för de tyska bombplanen den 15 september. Operation Seelöwe inställdes definitivt 19 september, men slaget om Storbritannien var för den skull inte över. Offensiven i dagsljus fortsatte i någon mån ända tills årets slut och jaktplan med längre aktionsradie utrustades med bomber för nålsticksoperationer i hela södra England, men huvuddelen av verksamheten var nattliga räder mot London och andra städer. Från oktober 1940 till starten av Operation Barbarossa beräknas Luftwaffe ha genomfört ca 40 000 flyguppdrag.

Förlusterna[redigera | redigera wikitext]

Under den tid som slaget pågick gjorde båda sidor starkt överdrivna påståenden om antalet nedskjutna fiender. Generellt sett var siffrorna två till tre gånger de verkliga. Analys som gjorts efter kriget har kunnat fastställa att RAF under tiden juli till september förlorade sammanlagt

  • 1 023 jaktplan, 376 bombplan och 148 kustförsvarsplan.

För Luftwaffe var siffrorna

  • 873 jaktplan och 1 014 bombplan.

Totalt var de civila förlusterna för Storbritannien från juli till och med december 1940 23 002 döda och 32 138 skadade. Det största antalet civila förluster var vid en räd 19 december 1940 varvid nära 3 000 personer omkom.

Sammanfattning[redigera | redigera wikitext]

Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket

Brittisk seger[redigera | redigera wikitext]

Totalt sett var slaget om Storbritannien en betydelsefull brittisk seger. Oavsett att antalet deltagande stridande var lågt, skulle en seger för Tyskland sannolikt ha inneburit att kriget hade fått ett annat förlopp. Den brittiska segern betydde det första nederlaget för den tyska krigsmaskinen och det gav samtidigt en signal till den amerikanska opinionen att Storbritanniens öde ännu inte var beseglat - eller med Churchills ord: we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our Island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills. We shall never surrender!

Modern historieforskning menar, att slaget var omöjligt att vinna för Luftwaffe. Den numerära överlägsenheten var inte tillräcklig för att segra. Teorierna om den strategiska bombningen från tiden efter första världskriget, som räknade med en kollaps av den allmänna moralen höll inte. Även om RAF skulle ha tvingats att flytta sina förband till Midlands skulle den åtgärden ha varit möjlig och det har också visat sig att brittiska flygplan ersattes i en snabbare takt än de tyska. Sett ur synpunkten förlust av flygplan och erfarna piloter var händelserna ett slag, som Luftwaffe aldrig reste sig efter.

Citatet[redigera | redigera wikitext]

Premiärminister Winston Churchill sammanfattade följderna av striderna och uttalade en hyllning av RAF i ett tal i underhuset den 20 augusti 1940 bland annat med följande ord: Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few – ofta på svenska citerat Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket.

De "få"[redigera | redigera wikitext]

Från Antal Varav stupade under slaget
Storbritannien 2 421 397
Övriga länder 524 110
Totalt 2 945 507
Stupade senare under kriget - 790
Stupade deltagare i slaget - 1 297
Härkomst Antal piloter Piloter stupade
under slaget[23]
Storbritannien, RAF 1 822 339
Storbritannien, Flottans flyg 56 9
Polen 141 29
Kanada 88 20
Tjeckien 86 8
Nya Zeeland 73 11
Belgien 26 6
Australien 21 14
Sydafrika 21 9
Frankrike
Fria franska flygare
13 0
Irland 8 0
USA 7 1
Sydrhodesia 2 0
Palestina 1 0

Sektorfält[redigera | redigera wikitext]

  • 10:e eskadern – chef generalmajor (Air Vice Marshal) sir Quintin Brand
    • Middle Wallop med flygplanstyperna Hurricane, Spitfire, Blenheim och Beaufighter
    • Filton med Hurricane
    • Dessutom 7 satellitfält
  • 11:e eskadern – chef generalmajor (Air Vice Marshal) sir Keith Park
    • Biggin Hill med flygplanstyperna Spitfire och Hurricane (under en vecka även Defiant en division)
    • Debden med Hurricane och Blenheim och Beaufighter (en division efter 8 oktober)
    • Hornchurch med Spitfire samt en division Blenheim och Beaufighter
    • Kenley med Hurricane och Spitfire
    • Northolt med Hurricane och en division Spitfire
    • North Weald med Hurricane och en division Blenheim och Beaufighter
    • Tangmere med Hurricane och en division Spitfire
    • Dessutom 17 satellitfält
  • 12:e eskadern – chef generalmajor (Air Vice Marshal) sir Trafford Leigh-Mallory
    • Church Fenton med Hurricane
    • Digby med Hurricane och Blenheim (en division) samt Spitfire (en division från 10 oktober)
    • Duxford med Hurricane, Defiant och Spitfire
    • Kirton-in-Lindsey med Spitfire, Hurricane och Defiant
    • Wittering med Spitfire
    • Dessutom 4 satellitfält
  • 13:e eskadern – chef generalmajor (Air Vice Marshal) Richard Saul
    • Acklington med Spitfire och Hurricane
    • Dyce med Defiant, Blenheim och Hurricane
    • Turnhouse med Spitfire, Hurricane och Defiant
    • Usworth med Hurricane
    • Wick med Hurricane
    • Dessutom 5 satellitfält

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Obs: Britterna daterar slaget från den 10 juli till den 31 oktober 1940, vilket var den mest intensiva perioden av bombningar i dagsljus. Foreman 1988, s. 8. Tyska historiker anser vanligtvis att slaget började i mitten av augusti 1940 och slutade i maj 1941, med tillbakadragandet av bombplansenheter som förberedelse för Operation Barbarossa, fälttåget mot Sovjetunionen, som började den 22 juni 1941. Foreman 1988, s. 8
  2. ^ Citering av Luftwaffe General Werner Kreipe: Terraine anger resultatet som "avgörande", Kreipe beskriver det som ett strategiskt misslyckande och en vändpunkt i andra världskriget. Kreipe anger också att det "tyska flygvapnet blödde nästan till döds och led förluster som aldrig kunde göras bra under hela kriget". Citering av Dr Klee "Invasionen och Storbritannien underkastelse gjordes beroende av den striden, och resultatet påverkades därför väsentligt det fortsatta förloppet och krigets öde som helhet".[1]
  3. ^ Fighter Commands seger var avgörande. Det hade inte bara överlevt, de avslutade striden starkare än man någonsin varit förut. Den 6 juli uppgick dess operativa styrka till 1 259 piloter. Den 2 november var siffran 1 796, en ökning med över 40%. Man hade också allvarligt tilltygat sin angripare. På en föreläsning i Berlin den 2 februari 1944 visade underrättelseofficeren i KG 2, Hauptmann Otto Bechle, att från augusti till december 1940 minskade tyska jaktplan med 30% och bombplan med 25%.[3]
  4. ^ "Slaget var en av de stora vändpunkterna i andra världskriget—en defensiv seger som räddade öbasen och som gjorde, när Ryssland och USA blev inblandade, framtida offensiva segrar möjliga."[4]
  5. ^ "Dowdings pragmatism och hans stab i Fighter Command, deras piloters självuppoffringar och radarns innovation, tillfogade Nazityskland sitt första nederlag. Arvet efter detta nederlag skulle länge försenas i dess effekter; men Storbritanniens överlevande som självständigt som den försäkrade var den händelse som de flesta säkert fastställt som undergången av Hitlers Tyskland."[7]
  6. ^ "Med tanke på de tvetydiga resultaten från senare slutstrider mot Tyskland, Japan, Nordkorea och Nordvietnam, är det förmodligen rimligt att säga att slaget om Storbritannien var det enskilt mest avgörande luftslaget i historien."[8]
  7. ^ "Ett avgörande slag har definierats som en där 'motsatta händelser skulle väsentligt varierat världsdramat i alla dess senare stadier'. Genom denna uppskattning var slaget om Storbritannien definitivt avgörande."[11]
  8. ^ Bungay citerar Drew Middleton i The Sky Suspended: År 1945 frågade sovjeterna Gerd von Rundstedt vilket slag han ansåg vara det mest avgörande. Man förväntade att han skulle säga "Stalingrad", men sa "Slaget om Storbritannien". Sovjeterna lämnade honom omedelbart.[12]
  9. ^ RAF var det enda suveräna allierade flygvapnet; det polska flygvapnet gavs inte överhöghet fram till juni 1944.
  10. ^ 1 RCAF Squadron bildades inte under Article XV på grund av att enheten bildades i Kanada 1937. När den skickades till Storbritannien 1940 bemannades den av RCAF (däribland några amerikaner) officerare, avlönade via kanadensiska lönenivåe, och dess kanadensiska byggda Hurricanes levererades av den kanadensiska regeringen. Därav var 1 RCAF Sqn en suverän kanadensisk enhet under RAF:s operativa kontroll.[13][14] Däremot var de polska och tjeckiska bemannade skvadronerna bildade som RAF-enheter och föll helt inom RAF:s administrativa och operativa struktur.
  11. ^ 754 ensitsiga jaktplan, 149 tvåsitsiga jaktplan, 560 bombplan och 500 kustflyg. RAF:s jaktplansstyrka är angivet för 09.00 den 1 juli 1940, medan bombplanen är för den 11 juli 1940.[15]
  12. ^ Siffror från när generalintendenten för 6:e bataljonen återvänder den 10 augusti 1940. Enligt dessa grupperade Luftwaffe 3 358 flygplan mot Storbritannien, varav 2 550 var funktionsdugliga. Styrkan utgjordes av 934 ensitsiga jaktplan, 289 tvåsitsiga jaktplan, 1 481 medeltunga bombplan, 327 störtbombare, 195 spaningsflyg och 93 kustflyg, inklusive ej funktionsdugliga flygplan. Antalet funktionsdugliga flygplan uppgick till 805 ensitsiga jaktplan, 224 tvåsitsiga jaktplan, 998 medeltunga bombplan, 261 störtbombare, 151 spaningsflyg och 80 kustflyg.[16]
  13. ^ Luftwaffe innehade 4 074 flygplan men alla dessa grupperades inte ut mot Storbritannien. Styrkan utgjordes av 1 107 ensitsiga jaktplan, 357 tvåsitsiga jaktplan, 1 380 medeltunga bombplan, 428 störtbombare, 569 spaningsflyg och 233 kustflyg, inklusive ej funktionsdugliga flygplan. Luftwaffes flygstyrka är angiven av generalintendenten för 6:e bataljonen den 29 juni 1940.[15]
  14. ^ 1 023 jaktplan, 376 bombplan och 148 flygplan från kustkommandot.[källa behövs]
  15. ^ 873 jaktplan och 1 014 bombplan förstörda.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Terraine 1985, s. 219.
  2. ^ Shulman 2004, s. 63.
  3. ^ [a b c] Bungay 2000, s. 368.
  4. ^ Hough & Richards 2007, s. xv.
  5. ^ Overy 2001, s. 267 i Addison & Crang's The Burning Blue citerar A.J.P Taylor "ett riktigt luftkrig, även om i liten skala och hade avgörande strategiska resultat".
  6. ^ Deighton 1980, s. 213.
  7. ^ Keegan 1997, s. 81.
  8. ^ Buell 2002, s. 83.
  9. ^ Terraine 1985, s. 181.
  10. ^ Shirer 1991, s. 769.
  11. ^ AJP Taylor 1974, s. 67.
  12. ^ Bungay 2000, s. 386.
  13. ^ ”World War II: The RCAF Overseas” (på engelska). Airforce.forces.gc.ca. 3 april 2009. http://www.airforce.forces.gc.ca/v2/hst/page-eng.asp?id=560. Läst 6 februari 2010. 
  14. ^ ”No 1 (R.C.A.F.) Hurricane Squadron” (på engelska). The-battle-of-britain.co.uk. Arkiverad från originalet den 10 oktober 2011. http://www.webcitation.org/62KhEN4fG. Läst 6 februari 2010. 
  15. ^ [a b] Bungay 2000, s. 107.
  16. ^ Wood & Dempster 2003, s. 318.
  17. ^ Ramsay 1989, ss. 251–297.
  18. ^ ”Battle of Britain RAF and FAA role of honour” (på engelska). Raf.mod.uk. Arkiverad från originalet den 10 oktober 2011. http://www.webcitation.org/62KhId2u3. Läst 14 juli 2008. 
  19. ^ Wood & Dempster 2003, s. 309.
  20. ^ Bungay 2000, s. 373.
  21. ^ Overy 2001, s. 113.
  22. ^ Olsen & Cloud 2003
  23. ^ Eftertexterna till filmen Slaget om Storbritannien

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bergström, Christer (1983) (på engelska). Luftstrid över Kanalen. Stockholm: Liber. ISBN 91-38-90306-7 
  • Bishop, Patrick (2004) (på engelska). Fighter boys : saving Britain 1940. London: Harper Perennial. ISBN 0-00-653204-7 
  • Buell, Thomas (2002) (på engelska). The Second World War: Europe and the Mediterranean. New York: Square One Publishers. ISBN 978-0757001604 
  • Bungay, Stephen (2000) (på engelska). The Most Dangerous Enemy: A History of the Battle of Britain. London: Aurum Press. ISBN 1-85410-721-6 
  • Deighton, Len (1989). Jaktpiloterna - sanningen om slaget om Storbritannien. Atlantis. ISBN 91-7486-094-1 
  • Deighton, Len (1980) (på engelska). Battle of Britain. London: Cape. ISBN 0-22401-826-4 
  • Hough, Richard; Richards, Denis (2007) (på engelska). The Battle of Britain: The Greatest Air Battle of World War II. New York: W.W. Norton & Co Inc. ISBN 978-0393027662 
  • Keegan, John (1997) (på engelska). The Second World War. London: Pimlico. ISBN 978-0712673488 
  • Lupander, Johan (2007). ”Slaget om Storbritannien”. Allt om Historia (3): sid. 22-31. 
  • Mårtensson, Jan (2001). ”Livet under Blitzen”. Populär historia (6). http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=727&template=.print.t. 
  • Olsen, Lynne; Cloud, Stanley (2003). A Question of Honor: The Kosciuszko Squadron: Forgotten Heroes of World War II. Alfred A. Knopf. ISBN 0-375-41197-6 
  • Overy, Richard (2001) (på engelska). The Battle of Britain: The Myth and the Reality. New York: W.W. Norton. ISBN 0-393-02008-8 
  • Ramsay, Winston (red.) (1989) (på engelska). The Battle of Britain Then and Now Mk V. London: Battle of Britain Prints International Ltd. ISBN 0-900913-46-0 
  • Shirer, William (1991) (på engelska). The Rise and Fall of the Third Reich: A History of Nazi Germany. London: Ballantine. ISBN 978-0449219775 
  • Shulman, Milton (2004) [1947] (på engelska). Defeat in the West. London: Cassell. ISBN 03-0436-603-X 
  • Taylor, A.J.P.; Mayer, S.L. (1974) (på engelska). A History Of World War Two. London: Octopus Books. ISBN 0-70640-399-1 
  • Terraine (1985) (på engelska). The Right of the Line: The Royal Air Force in the European War, 1939-1945. New York: Sceptre. ISBN 0-340-41919-9 
  • Terraine (1985) (på engelska). A Time for Courage: The Royal Air Force in the European War, 1939-1945. London: Macmillan. ISBN 978-0026169707 
  • Wellum, Geoffrey (2003). Jaktpilot i RAF. Lund: Historiska media. ISBN 91-85057-61-4 
  • Wood, Derek; Dempster, Derek (2003) [1961] (på engelska). The Narrow Margin: The Battle of Britain and the Rise of Air Power, 1930-1949. London: Pen & Sword. ISBN 978-0850529159 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]